Nazismen ses ofta som ren och skär ondska. Många tror att nazisterna måste ha varit sjuka i huvudet eller sadistiskt lagda. Men denna bok visar att många som var kuggar i det fruktansvärda nazistiska maskineriet var helt vanliga tyskar som gick till sitt kneg. De var varken sadister eller psykiskt sjuka. Men hur kunde de då stå för ett av de värsta folkmorden i vår historia? Eftersom deras samhälle genomsyrades av en nazistisk ideologi som försvarade och förklarade varför arier var överlägsna och att andra folk därför kunde behandlas som billiga resurser eller ohyra. Kan något liknande hända även i vår tid och i vårt samhälle? Författarna visar övertygande att dagens djurförtryck försvaras, förklaras och utföras med tankar och praktiker som på många sätt liknar de som användes inom nazismen.

Denna typ av jämförelser för alltid med sig en risk att en sida eller ett folk enbart används som ett medel för att lägga fram ett argument. Så är det definitivt inte i denna bok. Lidandet och förtrycket av både människor och djur tas upp med yttersta respekt och omsorg. Vi får på många ställen i boken höra röster från offren själva under Förintelsen. Många av dem drar själva parallellen mellan deras lidande under nazismen och förtrycket vi utsätter djuren för.
​
Med tanke på de två tunga ämnen som avhandlas i boken så är det förvånansvärt lätt läsning. Det är så intressant att följa författarnas efterforskningar och tankar att läsningen aldrig blir tung eller långsam. Det är underhållande och upplysande att läsa om hur politiker som Göran Hägglund och artister som Jonas Gardell försvarar köttätande. Vi får också svaret på om Hitler verkligen var vegetarian och djurvän. Från boken lärde jag mig massor om nazismen som jag aldrig fick höra om i skolan eller i andravärldskrigetdokumentärer.
​
Det här är en bok som rekommenderas varmt till alla som är intresserad av hur vi människor kan lära oss av tidigare misstag så att vi inte upprepar förtryck i olika former. Boken kan beställas på Karneval förlag, Adlibris, Bokus och CDon. 

I djurrättsrörelsen pratas det mycket om vad vi stoppar i munnen. Blandkostare säger ibland ”Lägg inte er i vad jag väljer att äta. Det är mitt val och ingen annans”. Då kan en vegan säga att valet av mat inte endast rör den som äter eftersom så länge vi äter djur så bidrar maten till lidande och död för andra. Men en sak som det pratas mindre om i djurrättsrörelsen är frågan om pengar. ”Men vad jag gör av mina pengar är väl min ensak?!” tänker nog de flesta. Det är sant att du själv avgör vad du lägger dina pengar på men jag skulle hävda att vad vi lägger våra pengar på är en lika stor (eller störrre) moralisk fråga än vad vi väljer att stoppa i munnen. 

​Det som fick mig att inse detta var ett exempel från filosofen Peter Singer. Hans berättelse går ungefär så här: Tänk dig att du går förbi en damm. Där ser du till din förskräckelse att ett litet barn håller på att drunkna. Ingen annan än du finns i närheten. Vattnet är grunt så du skulle inte ha några problem med att rädda barnet. Problemet är att du har på dig ett par nya fina skor som kostade över tusen kronor. Du inser att de skulle bli helt förstörda av dyngan i dammen. Så vad skulle du göra i denna situation?

Jag hoppas att du trots kostnaden för skorna skulle rädda barnet. Singers poäng är att det finns många barn i världen just nu som riskerar att dö om de inte får hjälp. Och det finns konkreta sätt att hjälpa dem. Biståndsorganisationer jobbar med att ge ut mat, vaccinationer och malarianät som räddar liv varje dag. Dina pengar skulle kunna rädda liv för kostnaden av några dyra skor. Ändå är det ganska få som ger substantiella belopp till biståndsorganisationer som kan rädda liv. Om vi kritiserar personen som går förbi ett drunknande barn för att hen bryr sig mer om sina skor så borde vi själva åtminstone kunna ge en summa motsvarande ett par dyra skor.   ​

Samma sak gäller naturligtvis för att hjälpa djur. Det finns djurrättsorganisationer som gör fantastiska insatser för att hjälpa djur. Djurfabrikerna har enorma resurser men djurrättsrörelsen är fattig. Med större ekonomiska resurser skulle fler foldrar kunna tryckas, fler djurrättsannonser köpas i tidningar och på nätet, fler anställda som jobbar på heltid för djuren och mycket annat som hjälper djuren. Det finns en ny rörelse som heter Effektiv altruism som verkar för att vi ska hjälpa fler med den tid och de pengar vi har. Den vill också genom vetenskapliga metoder guida oss till att vi ska ge till det som ger det bästa resultatet möjligt med de begränsade resurser vi har. En del av deras beräkningar visar att det är betydligt mer effektivt att ge pengar till djurrättsorganisationer än till biståndsorganisationer. 
​

"Okej", kanske du säger, "jag har en skyldighet att hjälpa med mina pengar. Men ska jag då känna dåligt samvete för varenda öl jag dricker eller varje biobesök jag gör eftersom dessa pengar skulle kunna gå till att rädda djur?" Nej, att gå runt och känna dåligt samvete hela tiden gynnar varken dig eller djuren. Istället skulle du kunna sätta dig ner och fundera kring hur mycket per månad som du kan ge till djuren (eller till annan viktig samhällsinsats). Naturligtvis är situationen för oss alla olika beroende av hur stor inkomst och givna utgifter vi har i våra liv. Kanske du kommer fram till att du kan ge 5 eller 10 procent av din inkomst varje månad till en djurrättsorganisation? Enklaste är att fixa med ett autogiro så att det går automatiskt varje månad. Se det som din djurskatt! Men till skillnad från skatt så kan du välja exakt var pengarna ska gå: djuren. När du har fyllt i överföringsuppgifterna på din dator – känn glädjen över alla de djur du hjälper! Betala din skatt varje månad och använd resten av pengarna med gott samvete. 
​
Fred,
Martin

​
p.s. På lördag den 13 augusti kommer Magnus Welander och jag att springa Midnattsloppet till förmån för djuren. Alla pengar som kommer in går direkt in i Djurrättsalliansens viktiga arbete. De arbetar med att avslöja hur djuren behandlas i djurfabrikerna och peppar folk till att äta från växtriket istället för att äta djur. Djurrättsalliansen är en förening som gör väldigt mycket med små resurser, mycket tack vare alla fantastiska människor som arbetar ideellt för föreningen. Men även dessa organisationer behöver pengar, och ju mer pengar som kommer in ju mer kan göras för djuren. Gå gärna in för att kolla in eventet på facebook för insamlingen. 

Skulle dörrarna vara låsta när vi kom dit? Skulle samarbetet i den nya gruppen fungera väl? Skulle vi orka att köra tillbaka hela vägen till Stockholm efter en natt utan sömn? Frågorna studsade runt i mitt huvud, men jag kände mig ändå lugnare än under de tre djurfritagningar som vi i Tomma burar utförde under augusti förra året. ”Det hade ju gått så bra de tidigare gångarna så varför skulle det inte gå bra denna gång” sa jag till mig själv och lyckades nästan helt övertyga mig själv. Michelle, Alice, Ramin och jag samlades den 26 juli i mitt kollektiv för att planera nattens aktiviteter. Efter att vi hade bestämt en tidsplan, vilka roller vi skulle ha, diskuterat olika scenarier som kunde uppstå och många andra saker så försökte några av oss att sova lite innan vi åkte iväg. 

​Vid småtimmarna anlände vi till kalkongården i Östergötland. Vi kände på dörren till den stora hangarsliknande byggnaden. Yes – dörren var olåst! Vi tog på oss nyinköpta overaller, handskar och skoskydd precis innanför första dörren. Vi tittade in igenom ett galler där vi såg fullvuxna kalkoner. Vad trångt de såg ut att ha det! De var riktigt stora. Skulle inte förvåna mig om de skulle skickas till slakt snart. Den extrema aveln har gjort att de växer så snabbt att de inte längre har möjlighet att flyga eller att para sig. 

​Vi gick vidare till en annan lokal i byggnaden. Här fanns de yngsta. Någon från djurindustrin skulle kunna ha sagt: ”Se – de har tillräckligt med utrymme här. De får vatten och mat och även skydd från omvärlden. De har till och med värmelampor.” Detta skulle inte vara osant. Men de tiger om andra fakta, som att de tvingas gå i deras egen avföring. De nämner inte att dessa kalkonbarn har fötts i en maskin och får aldrig uppleva kontakten med föräldrar som kan lära dem hur en ska leva ett kalkonliv. De sätts tillsammans med lika vilsna syskon som de själva utan någon äldre individ att ty sig till. 

Kalkonerna får aldrig i hela sitt liv uppleva naturligt ljus. De får aldrig känna solen på sina vingar. För sju år sedan satt jag i ett häkte i Norrköping efter att ha tagit mig in på Saab i Linköping för att utföra en fredsaktion. I den minimala cellen fanns ett fönster men med en typ av persienner som endast gjorde det möjligt att få en strimma ljus från himlen. Jag ville så gärna titta ut och se om det fanns något liv på utsidan, men det var omöjligt. Känslan att vara avskuren från omvärlden blev än starkare när jag inte ens kunde titta ut och se vad som hände på gatan nedanför. En timme om dagen fick jag ändå möjlighet att gå ut i ett litet utrymme där jag fick känna på frisk luft och se hela himlen. Kalkonerna i djurfabrikerna får aldrig en sådan chans. De hålls instängda utan någon som helst stimulans och inget att upptäcka. Detta gör att de blir stressade vilket leder till att de hackar på varandra. Något vi själva såg under den korta tiden vi var där. 

I korridoren hittade vi två hönor som låg direkt på betonggolvet utanför en dörr. Först trodde jag att båda var döda. Men sedan hörde jag svag andning och stön från den ena av dem. Hon levde! Men antagligen inte länge till. Längre ner i korridoren låg en död kalkon. Hade dessa djur bara slängts ut här i korridoren för att sakta få tyna bort på ett hårt golv? Det sa något om vilket värde som ges ett liv här. Antagligen inte mycket mer än värdet på ett pålägg - en naturlig del av en djurfabrik där djur behandlas som produkter och inte som kännande individer med egna intressen. 

​Alice och Michelle lyfte upp varsin flyttkartong med vardera två kalkoner och vi gick ut i natten. På vägen ut mötte vi Ramin som hade hållit utkik. Som tur var hade han inte sett någon som var vaken och som hade hört eller sett oss. Sittandes i bilen var det fint att höra kalkonerna pipa där bak. Det kan tänkas att det var stressande för dem att tas ur det enda sammanhang de hade upplevt. Men snart skulle de få en mycket bättre tillvaro än den som varit allt de känt till. Väl på djurhemmet upptäckte kalkonbarnen sitt nya hem med försiktiga steg. De verkade gilla grenarna med gröna löv och höbalen att kliva upp på – något de aldrig hade fått uppleva tidigare. För första gången i livet fick de också vandra i naturligt ljus. Jag blev så glad av att komma till djurhemmet! Från första stund fick jag intrycket att personerna på djurhemmet både hade djup kunskap om och stor kärlek för djur (se gärna rapport från dem på facebook). Här kommer de att få det bra! Jag satte mig och valde ut lite bilder från natten och laddade sedan upp de bästa så att vår aktionsförstärkargrupp i Västerås kunde få upp några av dem på hemsida och sociala medier. 

På eftermiddagen åkte vi tillbaks till Stockholm. Det hade blivit knappt en timmes sömn för mig men efter lite kaffe så var jag ändå tillräckligt pigg för att köra. Och som tur var hade jag en förare till att turas om med. På vägen ringde en reporter från Land och Lantbruk – LRF:s (Lantbrukarnas Riksförbund) tidning. Vi alla i bilen fick vara med på intervjun. Det kändes bra efter intervjun men eftersom samma tidning hade varit negativ mot våra aktioner tidigare så fruktade jag en orättvist negativ bild av oss i reportaget. Därför blev jag positivt överraskad när väl artikeln kom. Reportern hade inte förvanskat något och lät oss komma till tals. Innan aktionen hade jag skrivit två debattartiklar med hjälp av Staffan. En om traditionen om hur USA:s president varje år benådar en kalkon och en om det är moraliskt eller inte att stjäla djur eller att äta kött. Jag blev glad att båda blev publicerade. 

När jag kom hem kollade jag på Tomma burars facebook-sida. Inlägget som hade gjorts på morgonen efter aktionen hade nått 180 000 människor – wow! Alla var så klart inte positiva. I inlägget var det 150 personer som hade klickat på det arga ansiktet. Men 340 hade klickat på hjärtat och 950 hade gillat. En av våra kända meningsmotståndare hade skrivit ett inlägg där han kallade mig #TerrorMartin. Jag tror att det är lätt att vi hänger upp oss på de som är allra mest kritiska. Visst kan deras röster ibland vara viktiga, men det vi får inte missa det hoppfulla över att det ändå är så många som tycker att det är rätt att göra fredliga aktioner för djuren.
​

​På kvällen var jag fortfarande speedad av allt som hade hänt det senaste dygnet men med rejäl sömnbrist var det ändå inte svårt att komma till sömns. Jag gladdes över de fyra kalkonerna som nu lever ett betydligt bättre liv men tänkte samtidigt på alla djur som fortfarande sitter inburade och som dödas som barn.
​
Fred,
Martin

p.s. Här är fler foton från aktionen. 

​Tidigare i historien lärde vi oss genom att se på hur andra gjorde och att testa själv. Dessa metoder fungerade ofta men var också bristfälliga. Dåliga och falska metoder kan leva kvar länge trots att de inte fungerar. Ett exempel är astrologi som inte är bättre än rena gissningar för att säga något om framtiden. Ändå har metoden använts i tusentals år! För några hundra år sedan revolutionerade den vetenskapliga metoden som bygger på att observera, komma på hypoteser som kan förklara fenomenen vi ser och sedan testa om hypoteserna håller. Målet är att inte styras av fördomar eller prestige utan att endast gå på det som vi kan hitta vetenskapliga bevis för. Denna metod har revolutionerat hela vårt samhälle. Utan den hade vi inte haft teknologi, medicin eller annat som bygger det moderna samhälle som vi idag tar för givet. 

Stora företag har länge använt vetenskap för att utveckla produkter men också för att få mer information om hur de kan sälja mest. Däremot har olika politiska rörelser och organisationer som arbetar för att en bättre värld varit dåliga på att använda den vetenskapliga metoden. Vi har mest gissat och gjort vad som har känts bra. Nyligen har en rörelse kallad Effektiv altruism (EA) startat för åtgärda denna brist. Att rädda liv och skapa ett hållbart samhälle borde vara det viktigaste vi människor kan göra så varför inte använda de mest kraftfulla verktyg vi har? Det är tanken bakom EA. En del av EA lyfter fram djurrättsfrågan som ett av de absolut viktigaste områdena där vi kan göra enorm skillnad. År 2012 bildades Animal Charity Evalutors (ACE) vars mål är att på vetenskapliga sätt undersöka hur vi kan agera för djuren på det mest effektiva sättet och utvärdera vilka organisationer som gör det bäst. 
​

​Jacy Reese, en av forskarna som jobbar på ACE, kom till Sverige den 2 juni 2016 och höll föreläsningen nedan. 
​

Jag fick också en intervju med honom. Vi pratade om att det också finns faror med den vetenskapliga metoden, till exempel risken att endast lyfta fram det som är lätt att mäta och ignorera annat. 
​

Jag tror att vi alla inom djurrättsrörelsen kan bli bättre på att använda vetenskap och ett vetenskapligt förhållningssätt för att hela tiden utvecklas i våra metoder. Ju bättre vi gör det ju fler djur kan räddas från lidande och död. Det finns dock hinder. Det kräver resurser att mäta och utföra undersökningar kring vad som fungerar bäst och mindre bra. Alla organisationer kanske inte har resurser att göra detta. Men vi kan åtminstone ta del av vad andra kommer fram till genom sina undersökningar. För dig som vill veta mer kan jag rekommendera böckerna Veganomics och Change of heart samt hemsidorna för ACE och Jacy Reeses egen hemsida.

Jag tror att framtiden är ljus för djurrätt om vi är villiga att använda vetenskap som vårt verktyg. Men det kräver inte bara ett särskilt tänkande eller resurser. Det kräver också ödmjukhet. Ofta blir vi förälskade i våra gamla metoder och vi identifierar oss med olika sätt att agera på. Om vi ska utvecklas som rörelse så krävs det att vi är villiga att ompröva gamla hjulspår om vi upptäcker att det finns andra sätt som är bättre för djuren.
 
För djuren,
Martin

Idag gästbloggar Jessica Thiel om en form av djurrättsaktivism som hon är en pionjär av i Sverige. 

​Det började med att en vän på facebook bjöd in mig till ett event som hette ”Vegan Chalk Challenge”. Det visade sig vara en hel community, en rörelse där människor använder gatukritor till att sprida veganska budskap. Jag tyckte det var en jättebra idé så jag gick ut och skapade några själv. Det var flera personer som stannade och tog bilder och samma kväll dök mina gatukritmeddelanden upp på facebook och folk verkade älska idén. Någon föreslog att vi skulle starta en likadan community, fast på svenska. Så jag tog tag i det och skapade gruppen ”Gatukritveganer  - Fredlig aktivism”. Sedan dess har den veganska gatukritkonsten spritt sig som en löpeld i Sverige och det är jättekul att se!
​
Många blir nyfikna när de ser en sitta och skriva något gatukritmeddelande och det händer att folk kommer fram och pratar. Det öppnar upp för möjligheten att snacka djurrätt och veganism. Folk börjar även prata med varandra när de går förbi ett veganbudskap. Så det är ett bra sätt att väcka nya tankar.
Sedan är det även kul och inspirerande för männsikor som redan är engagerade och passionerade för djurens och planetens väl, att se kreativa, färgglada veganbudskap ute på gatan. Det skapar en känsla av gemenskap och har en peppande effekt.  
​
Hittills har vi fått se många inspirerande, vackra och unika kreationer. Vi har även haft veckokampanjer då vi har valt ut ett budskap som alla skriver och tanken med det är att effekten blir större om samma meddelande kan ses från Skåne till Lappland. Exempel på veckokampanjer vi haft är ”Vego inte ego” och ”Ät något, inte någon”. 

Från den 16 mars till den 15 april 2016 avtjänar Martin Smedjeback ett fängelsestraff för att ha befriat djur tillsammans med andra aktivister i gruppen Tomma burar. Nedan berättar han hur en vanlig dag på anstalten ser ut. Texten har lagts upp av en stödperson. Själv har han inte tillgång till Internet utan nås istället på adressen: Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28, Västerås
 
06.40 Uppstigning! Gör mig i ordning, rakar och tvättar mig vid vasken i mitt rum.

07.00 Vakten kommer och låser upp på avdelningen. Hen kommer och knackar på och tittar in i mitt rum för att föra närvarokoll och väcka oss, om vi inte redan råkar vara uppe. Vakterna låser aldrig dörrarna till våra rum.

07.15 Jag går till matsalen som är en byggnad en bit bort från anstaltsområdet. Ofta får man stå i kö. Det hela påminner väldigt mycket om skolmatsalsupplevelsen. Jag äter alltid hummusmackor med kaffe här (som i det fria). De flesta andra äter gröt, müsli eller skink/ostmackor. Efter frukosten går jag till datorn på vår paviljong och skriver. Ibland blir det brev, ibland en insändare eller debattartikel.

11.30 Lunch! Kocken och mattanterna brukar ha gjort något riktigt gott veganskt mål till mig. Jag har med mig min egen plastkopp så att jag kan ta med mig en kopp kaffe som jag tar till mitt rum tillsammas med en bit choklad som hag köpt i kiosken. I bästa fall har posten kommit och jag kan avnjuta kaffet tillsammans med brev från vänliga människor som skrivit till mig – dagens höjdpunkt! Under eftermiddagen sitter jag lite mer vid datorn och ibland går jag till Lärcentrumför att sitta och läsa med de andra studenterna. Just nu läser jag några artiklar om djurrätt och en bok om filosofi som jag lånade på anstaltsbiblioteket.

16.15 Middag! Efter att ha ätit middagsmålet brer jag en macka som jag lägger i kylskåpet till kvällen. Ofta får jag också en påse frukt med mig.

16.30 Tre dagar i veckan är det kiosk. Då är det möjligt att genom sitt anstaltskort (inga kontanter tillåts på anstalten) köpa diverse godsaker i kiosken som är ett hål i väggen i sporthallen. Där kan man också köpa telefonkort som är det enda sättet att ringa till omvärlden.
 
18.00 När maten har sjunkit går jag till sporthallen. Oftast blir det badminton.

20.00 Efter dusch äter jag min hummusmacka med örtté och en frukt framför tv:n i mitt rum. Jag ringer sedan ett eller ett par samtal till nära och kära. Det är bara tillåtet att ringa till personer som man har ansökt om och som har givit sitt godkännande om att man får ringa till dem.

21.00 Vakten kommer till mitt rum, säger god natt och låser sedan vår avdelning. Jag kollar vidare på TV och ibland skriver jag på några brev/vykort på mitt rum.

23.00 Släcker lampan och sover gott på min skumgummi-madrass omsluten av Kriminalvårdens lakan.

Igår intervjuades Martin av en kollega i Tomma burar. Så här blev det: 
Den 16 mars börjar Martin att avtjäna sitt fängelsestraff. Det var i januari som han dömdes till en månads fängelse för att ha stulit (befriat enligt oss) Kaisa och sju andra hönor från djurindustrin. Vi ställde några frågor till Martin inför fängelsevistelsen.

Hur känns det såhär dagarna före?
– Det känns lite som inför en resa till ett främmande land. Jag känner resfebern – nervositet kring hur allt ska gå, kring hur jag kommer att trivas med människorna i fängelset, men också förväntan över många intressanta möten och unika upplevelser.

Du har suttit i fängelse tidigare men då för aktioner mot vapenindustrin. Hur är det att sitta i fängelse av politiska skäl?
– Man känner sig lite udda. De flesta som sitter inspärrade ser straffet som ett misslyckande. För mig ingår straffet i kampen för djuren och känns därför meningsfullt. Samtidigt så finns det mycket som bygger gemenskap i fängelset mellan fångar oavsett vad man sitter inne för. Vi alla delar situationen att vara inlåsta, vi har samma typ av kläder och rutiner.

Det här är första gången du avtjänar ett straff för djurrättsaktivism. Känns det annorlunda på något sätt?
– Tidigare har jag suttit i fängelse för att ha avrustat vapen som kanske skulle användas i ett avlägset krig med okända offer. När det gäller djurrättsaktivism så är offren – djuren i livsmedelsindustrin – mycket närmare. Det kommer till och med att vara döda djurkroppar på tallrikarna i matsalen på fängelset. Det gör att det känns verkligare men också läskigare eftersom de som äter kött i fängelset kanske blir arga för att jag har gjort något som de stödjer. Jag är osäker på om någon kommer att vara otrevlig mot mig på grund av detta.

Du har hållit flera föredrag om Tomma burar den senaste tiden. Hur har det varit?
– Ett bestående intryck är att tankar kring veganism och djurrätt är nya för många. Samtidigt upplever jag att många inser att argumenten för djurrätt är starka och att de tar åt sig. Nästan alla säger att hur djuren behandlas i djurindustrin idag är moraliskt fel. Det är hoppfullt!

Varför ägnar du dig åt civil olydnad?
– Under sju år hade jag förmånen att ha en anställning som ickevåldssekreterare på en fredsorganisation. Då upptäckte jag att civil olydnad är en av de mest effektiva metoder vi har för att föra samhället framåt. Jag gillar särskilt kombinationen av vänlighet och motstånd.

Är det något du vill tillägga?
– Ja, att när jag tänker på alla andra politiska fångar globalt och även historiskt så fylls jag av tacksamhet. För de som har gått före i kampen för en bättre värld och de som riskerar så oerhört mycket mer än mig. Deras kamp har inspirerat mig och ger mig styrka att fortsätta kämpa för djuren.

Martin kommer att avtjäna straffet på Tillbergaanstalten utanför Västerås. Skriv gärna brev till honom så att hans dagar går fortare. Här finns praktisk info om hans fängelsevistelse:
http://www.ettårfördjuren.se/faumlngelse.html

Jag är inte (längre) kristen men tycker att den kristna tron (och andra religiösa trossystem) har flera bra idéer. En sådan god idé är fastan. Den kristna fastan börjar idag och håller på i fyrtio dagar, fram till påsken. Den kristna fastan ser väldigt olika ut beroende på vilket samfund en tillhör och beroende på ens egna preferenser. Det som är gemensamt för alla fastetraditioner är att en väljer att avstå från något eller några saker i ens liv en begränsad tid. Jag tror att det finns något riktigt sunt i det. Vi människor styrs väldigt mycket av vanor, på gott och ont. Livet skulle bli väldigt jobbigt om vi inte hade vanor. Tänk på vilken tankekraft det skulle ta om du inte hade några morgonrutiner till exempel! Men vi kan också hamna i dåliga vanor som bara fortsätter oreflekterat just för att de är vanor. Då kan det vara bra att en gång om året ha en period då du tittar på dina vanor, och sedan utmanar de dåliga och skapar nya positiva.

Det är vanligt när människor vill skapa nya vanor, som vid nyårslöften, att fokuset ligger endast på mig själv, exempelvis ”jag ska börja gå på gym” eller ”jag ska äta nyttigare”. Inget fel alls med att ta hand om sin kropp, men jag tycker att det är sorgligt att löften om nya vanor så sällan handlar om att göra något för andra. Jag tycker mig höra att många även inom den kristna fastan oftast har ett mer självinriktat fokus. En vanlig fasta är den från tv eller sociala medier. Igen, inget fel i det, men inget som direkt heller hjälper någon annan. Den kristna fastan vill få oss att se utåt och hjälpa de utsatta. Profeten Jesaja säger till exempel (Bibeln, Jesaja, kapitel 58): "Detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom.” ​

I den ortodoxa kyrkan finns en uråldrig tradition att äta veganskt under den kristna fasteperioden. Tanken med detta är att efterlikna den så kallade paradisiska kosten. På Bibelns första sida (där skapelsemyten beskrivs) står det vad Gud gav människan att äta nämligen ”alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt”. Det vill säga Gud skapade människan till vegan! Läs mer om det i denna artikel som publicerades idag. 
​

Det är inte varje dag som djurrätt diskuteras i en svensk tingsrätt. Men den 15 januari 2016 i tingsrätten i Västerås så blev det en hel del av den varan! Ärligt talat var det inte så mycket en diskussion som en monolog. För våra djurrättsargument från oss i Tomma burar bemöttes knappt alls av varken åklagaren eller av målsäganden (bönderna som vi hade befriat djur ifrån). Åklagaren valde att vara saklig och höll sig bara till vem som gjorde vad och när under de två nätterna i augusti förra året då vi befriade två grisar respektive åtta hönor. Jag var mest orolig över att domaren skulle hindra oss från att utveckla våra djurrättstankar men hon var förvånansvärt tillåtande. En av höjdpunkterna på rättegången var att de gick med på att visa våra egna korta videofilmer från gris- och hönsaktionen. De befriade djuren kunde inte vara med oss i person i tingsrätten men i det nedsläckta rummet kunde vi alla följa deras resa från misär till ett liv i frihet.  

Det mest peppande på hela dagen var att se alla som kom för att stödja djuren och oss i Tomma burar. Omkring 60 personer stod i den smällkalla kylan utanför tingsrätten där de höll tal och sjöng. Inne i tingsrätten hade vi tilldelats den största rättssalen i hela tingsrätten men ändå behövdes det två extra salar (!) där åhörarna kunde följa rättegången via live video. På kvällen blev det rättegångsfest med fantastisk mat, tal, djurrättsrapp och mingel med djurvänner – en perfekt avslutning på en intensiv dag. 

Efter två veckor kom domen. Det blev en månads fängelse för mig och villkorlig dom och dagsböter för de andra. Orsaken till skillnaden är att jag har tidigare dömts för fredsaktioner medan de andra var tidigare ostraffade. Tillsammans med ett skadestånd blev det totalt 36 000 kronor att betala för Tomma burar. Otroligt nog samlades denna summa in redan samma dag som domen kom, med hjälp av många supporters. Jag kommer att göra mitt bästa för att använda tiden i fängelse att fortsätta jobba för djuren, framför allt genom att skriva. Planen är att jag ska avtjäna mitt straff i mars och april. 

Fred,
Martin

p.s. Det blev en hel del media för den som vill läsa och lyssna vidare. I Aftonbladet fick vi in en insändare och en debattartikel, Sveriges radio intervjuade Jessica (som var på stödmanifestationen) och mig. Podden Veganprat gjorde ett rättegångsavsnitt där en får följa med under hela rättegångsdagen. De samlade nyhetsartiklarna finns här. 

Eftersom jag är ensam om att driva Ett år för djuren så är det inte så många som har insyn i vad jag gör om dagarna. För er som är intresserade så har jag dokumenterat några av händelserna idag.
 
8.08 Kollar min mejl. Dn och Svd har svarat att de inte vill ta in min debattartikel på fredag, men Aftonbladet har svarat ja! Blir jätteglad! Debattartikeln handlar om domen för fritagningsaktionerna.
8.40 Kollar in meddelanden på Facebook. Tackar en person som ekonomiskt har stöttat Ett år för djuren och frågar om jag kan skicka henne pin och magnet.
08.55 Mejlar en filmare som ringde igår och var intresserad av att filma civilolydnadsaktivister.
09.06 Sprider eventet för pälsmanifestation på min facebook-vägg. Hoppas att många skåningar och andra ska ansluta på lördag! 

09. 23 Lägger till några nyhetsartiklar i Tomma burars pressarkiv och på min företagshemsida.
09.51 Chattar med Djurrättsalliansen Malmö om lördagens manifestation mot päls och den efterföljande workshopen som jag ska hålla i. Börjar spåna på tal till manifestationen. Ser att det är Gandhis dödsdag samma dag och funderar kring vad jag kan säga om Gandhi och djurrätt.  
10.20 Förbereder ett föredrag som jag kallar ”Lagbrott för djuren” som jag ska hålla för tre högstadieklasser på en skola i Stockholm på onsdag.
11.15 Får frågor från Djurrättsalliansen om rättegången och domen för Tomma burar. Börjar spåna på svar. 

11.30 Kollar på nya The X-files till lunchen som består av linsbiffar, rotmos och ris. Dricker sedan kaffe med choklad inköpt på Veganlife.
13.09 Får en förfrågan att komma in med foto och presentationstext till workshopen Lär dig prata med köttätare som jag ska hålla i Uppsala i april.
13.40 Jag sitter i valberedningen för Vildåsnan – kristen vegetarisk förening. I denna egenskap ringer jag en person som vi tror kan passa i styrelsen. Vi pratar om hennes djurrättsengagemang och styrelseerfarenhet. Hon verkar mycket lovande för uppdraget!
14.00 Tränar lite styrketräning med skivstång på rummet. Har samtidigt på dokumentären Djurens krigare om svenska djurrättsaktivister under 90-talet. Känner mig tacksam över alla djurrättsaktivister som gått före.
16.12 Min före detta kollektivkamrat Pelle Strindlund ringer upp. Han säger att hans föräldrar har upptäckt att någon gav replik på min insändare i DN. 

16.24 Jag ber en vän att kolla upp vad repliken sa. Sedan skriver jag en replik på repliken som jag skickar till DN även om jag inte tror att det är så stor chans att de tar in den: "Svar till ”Djurvän” (25/1). Om jag skulle ha köpt djur istället för att befria dem hade jag endast legitimerat det våldsamma system som möjliggör ett massdödande av djur. Vänner av djuren köpslår inte med liv. Martin Smedjeback"
17.25 Läser boken Living among meat eaters av Carol J. Adams. Den är så bra! Så här står det bland annat: “A vegetarian, simply by being a vegetarian, makes others aware of food choices.”
18.10 Skriver det här blogginlägget!