Om man hade besökt vår toalett i kollektivet Gandhi så hade man kanske blivit chockad av att där se Mein Kampf av Adolf Hitler som en del av toalettlitteraturen. Men det fanns en rimlig förklaring. En av kollektivmedlemmarna, Pelle Strindlund, skrev på boken Djurens förintelse (tillsammans med Henrik Wig).

I flera år följde jag tillblivelsen av denna bok som gör jämförelser mellan dåtidens nazism och dagens djurförtryck. Det blev en otroligt bra bok som kom ut 2016. Jag tyckte att den förtjänade att nå fler och fick förslaget från min vän Anette att den skulle kunna ges ut som ljudbok. Jag undersökte möjligheten och det var positivt svar från författare och förlag men det fanns inga pengar för det. Så då gick jag för knappt ett år sedan ut på Facebook-gruppen Veganer i Sverige och frågade om några kunde tänka sig att läsa in boken på frivillig basis.
​
Gensvaret blev fantastiskt! Jag valde ut dessa sex personer som verkade ha störst erfarenhet av inläsning: Hannah Bratt, Markus Tufvesson, Sophie Nanne, Josefin Lindberg, Anna Johansson och Fredrik Lindén. De läste in och Markus tog på sig att redigera de 22 inspelade timmarna. Jag är så himla tacksam till dessa eldsjälar som har läst in så bra och särskilt till Markus som har spenderat närmast oräkneliga timmar med att klippa bort andningar och justerat ljudbilden, en utmaning med olika typer av inspelningsteknik. Resultatet har blivit väldigt proffsigt. Inte dåligt med en budget på exakt 0 kr.
​
– Det måste vara helt unikt att sex läsare genomför något sådant. Det känns förstås väldigt hedersamt för oss författare. Men de olika rösterna gör också ljudboken till en väldigt speciell produkt, både personlig och professionell, säger Henrik Wig, en av författarna till Djurens förintelse.
​

Sen igår finns den gratis att ladda ner på denna länk. Ladda gärna ned den och tipsa andra!
 
Sagt om Djurens förintelse
"Varje tid tenderar att vara blind inför sina egna orättvisor och föraktfull mot dem som försöker öppna samhällets ögon för förtrycket. Först i efterhand, när frihetskampen vunnits, ser människor med fasa tillbaka på vad samhället har tillåtit. Men då är det för sent för offren. Moraliskt ansvar innebär inte bara att bry sig om de utsatta – det handlar också om att förstå hur förtryckande ideologier och praktiker fungerar. Det handlar om att kunna urskilja de återkommande mönstren och se vår egen delaktighet i förtryckets upprätthållande. Vårt samhälle må fortfarande blunda för det anfallskrig vi bedriver mot djuren. Men framtiden kommer att se – och döma. Henrik Wig och Pelle Strindlund erbjuder oss här den sällsynta chansen att visa efterklokhet i förväg. Vi bör ta den."   Per-Anders Svärd, doktor i statsvetenskap på Stockholms universitet
                                                                   
​Fler citat om Djurens förintelse finns på här. 

​Faluröda träpaneler, vita fönsterlister och svarta tak - kanske ville arkitekten att tankarna skulle gå till det gamla Sveriges traditionella jordbruk. Men insidan rymmer istället en högeffektiv fabrik där död levereras på löpande band. Det var den 27 mars 2018 på slakteriet Lövsta kött utanför Uppsala. Redan innan vi hade gått in så kunde vi ana vad som skedde där inne. Den starka doften talade ett tydligt språk – kroppar, kött och död. Vi blev välkomnade av två personer i ledningen för slakteriet. Vi kan kalla dem Sara och Magnus. De hälsade på oss med ett trevligt leende och en varm handskakning. 
Jonas och jag (Martin) från Uppsala Animal Save var inbjudna på studiebesök. Vi gick upp för en trappa och kom till övervåningen. Observationsdäcket hade formen av en hästsko med stora fönster runt hela insidan av slakteriet så att man kunde se hur hela processen gick till ovanifrån.

25 000 grisar, 5 000 kor och 1 000 lamm slaktas i dessa byggnader varje år. ”Vårt slakteri räknas som medelstort i Sverige”, berättade Sara, ”men om man jämför med Europa så skulle vi räknas som minimalt.” Två grisar med stora lila märken på ryggarna såg vi i varje stålbox när vi tittade ner genom det första fönstret. De tittade runt och rörde sig fram och tillbaka i det lilla utrymme de hade tvingats in i. Per Jenssen, professor i etologi vid Linköpings universitet, skriver: ”Djur reagerar starkt på åsynen av ett annat djur som stressas – de reagerar på deras kroppsspråk och läten.” Här fanns en vägg mellan dem och dödandet så de såg inte när deras kamrater skars ihjäl. Men grisar upplever inte i första hand med synen och hörseln, utan genom luktorganen. Med sitt extremt goda luktsinne känner grisarna inte bara blodet från sina artfränder, utan även stresshormoner som utsöndras i urinen. Eftersom vi som mänskliga besökare slogs av den fräna lukten redan på utsidan är det rimligt att anta att luktintrycket för grisarna är enormt.
​
Jonas uppmärksammade oss på att flera av grisarna i boxarna där nere hade synliga rivmärken. Sara berättade att det händer att de bråkar lite med varandra och det kan resultera i rivmärken. ”När de bråkar brukar vi kasta ner en boll för dem att leka med”, la hon till.

”Ingen fotografering”, stod det tillsammans med en bild på en överstruken kamera i varje fönster in mot slakteriet. Vi hade fått instruktioner att lämna våra mobiler nere i kontoret så att vi inte skulle kunna ta några bilder eller video. Jag frågade varför det är så när de är öppna för att människor kommer hit och själva se hur det ser ut. 500 personer gör studiebesök här varje år, inte bara studenter utan också lokala handlare, pensionärer och andra. Det är en affärshemlighet hur vårt slakteri fungerar, förklarade Sara. Men är det inte också för att ni inte vill att konsumenter ska se dödandet och därefter inte bli lika sugna på kött, frågade jag. Jo, medgav Sara, för att det är dumt om någon ser en lösryckt bild utan att få en tillhörande förklaring. Det kan nog vara sant att det uppfattas annorlunda när slakteriet lindar in fakta om hur hygieniskt och bra de anser sig utföra sitt jobb. De vill skifta fokus från det hemska i dödandet till hur tekniskt korrekt och humant de sköter slakten.

På betonggolvet nere i slakteriet puttades de två grisarna i den främsta boxen in i en stålkammare. ”Är det där de gasas?” frågade Jonas. Ja, fick vi bekräftat, med koldioxid. ”Den fysiologiska effekten av gasen [är] tämligen ångestfylld. Den utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och framkallar en stark känsla av kvävning”, skriver etologiprofessor Per Jensen. En djurskyddsforskare berättar om hur det kan kännas att andas in koldioxidgas: ”Jag tog ett enda andetag och det kändes som att få en elstöt i lungorna. Det gjorde väldigt ont. Jag backade genast ut i den friska luften igen.” Var det inte SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som hade visat en video där man kunde se när grisarna gasades på ett svenskt slakteri? frågade jag. Jo, fick vi bekräftat men det var inte på det här slakteriet.

På andra sidan väggen kunde vi se grisarna komma ut medvetslösa. En slaktare kollade så att de inte var vid medvetande innan han hängde upp dem i taket. En annan person tog upp en skarp kniv och skar ett djupt snitt i grisens buk. En röd flod forsade ur griskroppen. En del av blodet stänkte ner slaktarens vita overall. Det här är ögonblicket då livet rinner ur individen. Kroppen hängde stilla ett tag från sin krok i taket för att avblodas innan den kördes vidare till nästa steg i den dödliga kedjan. När kniven hade gått in i individen på andra sidan fönsterrutan frågade jag de trevliga slaktericheferna om de någonsin tänkte på det faktum att djur som precis varit levande nu hade dödats och om det ibland påverkade dem känslomässigt. Mannen sa något i stil med att jo, det är klart – man är ju bara människa. Klart att man har känslor.

​Jag har var på ett studiebesök förra året på slakteriet i Kalmar. Då gick vi på slakterigolvet och fick nästan ducka för att inte få djurkropparna i huvudet. Då mådde jag så fysiskt illa att jag flertalet gånger trodde att jag skulle kräkas. Vid detta studiebesök kände jag fortfarande starkt obehag men inte alls lika påtagligt. Dels för att vi stod betydligt mer på avstånd men också för att jag hade sett det tidigare. Vi människor är otroligt anpassningsbara så det är lätt att tänka sig att en person som dag ut och dag in ser dödandet till slut inte reagerar på det. Dödandet blir något man gör slentrianmässigt, en vanlig dag på jobbet. 

​Den nu döda kroppen sänktes ned i ett bad inne i en slags tunna. Det är omkring 60 grader i den särskilda vätskan som ska se till så att allt hår på griskroppen försvinner. Ett försök att omvandla ett liv till mat, en individ till en kropp. På andra sidan trumman kom grisen ut. Där stod ytterligare en person som kontrollerade griskroppen som nu glänste av badet. Han tog bort eventuella återstående hår. Grisbenen penetrerades av stora metallkrokar innan kroppen återigen hängdes upp i taket och åkte vidare. Buken skars upp och innanmätet togs ut. Hjärta, lever och njure – fortfarande ihopkopplade – hängdes upp på en stålställning som stod på golvet. Det såg overkligt ut. Om den stod på en konsthall skulle installationen kunna kallas ”Livets maskineri”. Motorsågen var av en storlek som skulle kunna användas för att fälla ett medelstort träd. Här användes den för att klyva griskroppen i två halvor.
 
Vid väggen stod en veterinär med en blå hjälm på huvudet. Han stod och tittade på när grisarna dödades och inspekterade sedan kropparna så att de skulle vara friska när de skickades ut för att ätas av Sveriges medborgare. Han skrev ner några anteckningar för varje kropp som gick förbi honom. På uppdrag av staten är veterinären på plats på alla slakterier i Sverige för att övervaka så att dödandet sker enligt lagens alla regler. Våra representanter från staten kan anmärka om det är något som går snett på slakterierna, som i princip alltid är privata företag. Men kanske ännu viktigare är att de ger en statlig OK-stämpel att just detta dödande finner vårt samhälle helt acceptabelt. 

Nu hade vi gått hela vägen på ”gris-sidan”, och längst bort kunde vi se SLU-studenter sitta i ett studierum. Sara berättade att slakteriet är privatägt, men att det är SLU som äger byggnaden och att slakteriet hyr av dem. I hyresavtalet ingår det att veterinärstudenterna ska få göra en del av sin utbildning här. Alla som går veterinärprogrammet måste vara en vecka på slakteriet. I programmet ingår att veterinärstudenterna själva ska döda en ko med en bultpistol. Där satt studenterna med näsan i sina böcker. Kanske studerade de hur slakten ska göras mest effektivt? Är tanken med att de ska sitta i denna dödens byggnad att de ska vänja sig vid att dödandet är en naturlig del av deras framtida jobb? Jag ville egentligen gå fram till dem och fråga hur det kändes att döda en individ, antagligen första gången i deras liv. Men jag vågade inte avvika från vårt studiebesök.

Vi fortsatte genom slakteriet och kom till kosidan. Genom det första fönstret såg vi kons inälvor köras in på ett löpande band. De skulle bli biogas. Vid nästa fönster hängde en kropp med krokar i respektive klöve. En maskin hade tagit tag i huden och drog i obönhörlig takt av skinnet från den omfångsrika kroppen. Bilder från filmen När lammen tystnar svepte förbi i mitt huvud. En av filmens huvudkaraktärer är en seriemördare som håller människor fångna i en grotta för att bit för bit använda deras hud för att sy en klänning. Intressant nog är dödandet av lamm (som titeln antyder) av central betydelse i filmen. Vid nästa fönster stod en man uppe på en stålställning för att kunna skära i den enorma kroppen som en gång var en så kallad mjölkko, namngiven efter vilken funktion som vi människor anser vara viktigast. 

Vid nästa fönster såg vi en annan man ta ut inälvor, juver och livmoder. I samma bås upplever kon sitt sista medvetna ögonblick. Hit tas de en och en och skjuts med en bultpistol i pannan. ”Det blir bara mos kvar av hjärnan” efter att bultpistolen skjutits av, fick vi reda på. Efter det dödliga skottet så hängs kon upp i benen och skärs upp med ett långt och djupt snitt för avblodning. De får hänga en bra stund medan blodet rinner ner i brunnen nedanför dem. När vi hade gått på grissidan hade vi gått från liv till död, men på kosidan gick vi i motsatt riktning. Från död till liv, men några levande kor fanns inte kvar när vi kom till slutet. En passande symbolik för ett slakteri – ingen kommer därifrån med livet i behåll, förutom arbetare och studiebesökare.

Det som slog mig när vi vandrade igenom slakteriet är hur mycket det liknar en fabrik med löpandebandprincipen, där varje moment görs repetitivt med kall effektivitet och hög hastighet. Många tror att det var Henry Fords bilfabriker som var först med att använda löpandebandprincipen. Men det stämmer inte. Faktum är att Henry Fords medarbetare lär ha blivit inspirerade till löpande bandet efter att ha besökt ett slakteri i Chicago där de hade en ”de-assembly line”. Om man kan ha en ”disassembly line” kan man också ha en ”assembly line” (= löpande band) tänkte bilfabrikörerna. De fick idén till massproduktion av bilar från idén om massdödande av djur. Man skulle tillverka bilar lika effektivt som slaktarna dödade individer.  

Det verkade som att slaktericheferna var märkbart stolta över sin fabrik, över hur korrekt och humant de genomförde slakten. Samtidigt suckade de nostalgiskt över den yrkesskicklighet hos slaktarna som hade försvunnit i Sverige. Tydligen var människor förr i tiden betydligt bättre på att döda och stycka en kropp än idag. Nu så kom många av slakteriarbetarna från bemanningsföretag som ofta skickade ut polska arbetare. De var visserligen skickliga efter att ha arbetat länge på Scan men det var inte lika bra som förr, det var tydligt.
​
Vad tyckte ni om studiebesöket? frågade en av våra värdar när vi var på väg ut. Jonas berättade att han tyckte att det var hemskt att se dödandet. ”Men det var också lugnt och trevligt. Det är läskigt.” Vad Jonas sa var helt sant. Vi hade blivit mottagna med generositet och leenden. Även då vi hade kommit med kritiska synpunkter hade våra värdar svarat vänligt och utan att vara defensiva. Vi hade inte heller sett några slag eller sparkar mot djuren även om detta är vanligt på de flesta slakterier i Sverige. Enligt en artikel i Applied Animal Behaviour Science från 2014 utsattes en tredjedel av kor, tjurar och kalvar för slag, sparkar eller elpådrivning medan studien genomfördes. Men slakteriet vi var på ska vara SLU:s mönsterexempel på slakteri, och de har enorma fönster vilket säkerligen påverkar slakteriarbetarnas beteende. Trots avsaknad av uppenbara slag och sparkar kommer man inte undan det uppenbara dödliga våldet. Men det döljs av lagar, regler och förordningar. Det ger förtrycket ett sken av legitimitet. Om dödandet sker med onödigt lidande eller sadistiska motiv reagerar de flesta. Men om dödandet sker kallt och metodiskt enligt konstens (myndigheternas) alla regler, då är det få som reagerar. Själva dödandet problematiseras sällan, endast om det görs på ett sätt som går utanför reglerna.
 
Vi lurar oss själva om vi tror att dödandet kan ske utan stress eller obehag. Åtminstone om man ska tro professor Per Jensen, som säger: ”Det är bara att konstatera att det är svårt att ta livet av ett djur utan att det innebär någon som helst stress eller smärtupplevelse.” Det vi kan hoppas på är att göra avlivningen ”mindre ångestfull”. Vi lever alltså i en villfarelse om vi tror att dödandet kan göras utan smärta. Men även om detta vore möjligt så är det ändå ett dödande – den mest extrema formen av våld vi kan tänka oss – avslutande av en annan individs liv. Att försöka klä denna handling i trevliga ordalag är nog vad Jonas tyckte var läskigt, gissar jag.
 
Innan vi skildes åt efter det dryga timmeslånga studiebesöket sa Sara att det borde ingå för alla som äter kött att se insidan av ett slakteri. Det kunde vi alla vara överens om. Jag sa att vi var väldigt tacksamma för att vi fick komma på ett studiebesök. Magnus sa att han tyckte att det var kul att ha oss här och att han absolut respekterade våra synpunkter kring djur. Jag sa att vi i Uppsala Animal Save kommer att ha fortsatta manifestationer utanför slakteriet och att de var välkomna att komma ut och hälsa på oss då. Nu har vi ansikten på varandra, sa Magnus vänligt.
​                                                                                                                        Martin Smedjeback

p.s. 1: Källa till bland annat citaten från Per Jensen: Djurens förintelse av Pelle Strindlund och Henrik Wig.
p.s. 2: Det är inte ofta, men det händer ibland att filmning tillåts på insidan av slakterier. Det gjorde Skövde slakteri när Henrik Schyffert var på besök under programmet Köttets lustar förra året. Se gärna från 28.30 minuter när Henrik prao:ar på deras slakteri en dag.

”Don’t you eat fish?” asked the young man across from me. On his plate lay a pan-fried fish with boiled potatoes and dill sauce. “No,” I replied, “I don’t eat animals.” It was the second day of my sentence at the Tillberga prison outside of Västerås. The man with the pan-fried fish certainly did not know that I was there because I had freed a rainbow trout from a fish farm outside of Norrtälje, one beautiful August night in 2015. As a part of the activist group, Empty Cages (Tomma burar), I carried out this fish release to challenge the killing in the fish industry in an act of civil disobedience. ​

Slaktbil efter slaktbil passerar framför mig. När ljuset blir rött stannar några av transporterna ett par ögonblick. Jag hinner möta en gris – se in i hennes rädda ögon - innan ljuset blir grönt och lastbilen kör in till slutstationen. En individ bland hundratals eller tusentals som ska dödas – bara den dagen vid det slakteriet. När jag tänker på att dessa slaktbilar med djur kör varje vardag året runt till otaliga slakterier runt om i vårt land, runt om hela världen, då är det lätt att bli matt. Det är nästan alltid grönt ljus för djurförtrycket. Våldet och dödandet är så massivt att det är svårt att greppa både känslomässigt och intellektuellt.

Vi som bryr oss om djuren har en uppgift att försöka arbeta lika kontinuerligt och frekvent som djurindustrin. Det räcker inte bara med några punktinsatser utan kräver dagligt arbete. Som tur är så behöver vi inte förlita oss på att vi som enskilda individer ska bära hela arbetet på våra egna axlar. Det är tillsammans som rörelse som vi kan utgöra ett reellt motstånd. En av de mest positiva sakerna under 2017 har varit alla fantastiska djurrättare jag har haft möjligheten att lära känna och arbete med. Igår träffade jag 25 veganer för nyårsfirande i en villa på den skånska slätten. Några av dem har jag stått tillsammans med utanför slakterier under året, andra var helt nya bekantskaper för mig. Mellan tuggorna av den delikata helveganska nyårsbuffén som vi alla hade bidragit till så tänkte jag på hur viktig relationerna i djurrättsrörelsen är. Rörelse byggs av relationer och relationer behöver vårdas och underhållas. Jag tänkte också på vikten av att ha kul och fira.

Idag är första dagen av Ett år för djuren 2018. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att kämpa för djuren. Och även om jag inte tror att det blir ett gott nytt år för djuren så tror jag att det kan bli ett gott nytt 2018 för djurrättsfrågan och veganismen. I förlängningen så är ju det som är bra för djurrättsrörelsen även bra för djuren. Jag ser flera hoppfulla tecken. Under det här året så har veganismen snudd på blivit mainstream och ett djuretiskt program har visats på bästa sändningstid på Svt. Det är exempel på framgångar för en djurrättsrörelse som har kämpat i årtionden och nu börjar frukterna så smått kunna skördas. Men det kommer bara att ge en god skörd om vi tillsammans fortsätter att kämpa för djuren på olika sätt. Jag hoppas på att få arbeta med många av er för djuren under 2018!
​
För djuren,
Martin

Nu till det mer jobbiga – hans val som med rätta upprör oss som bryr sig om djur. Han klarade inte av skjuta Madde och Viktoria men väljer att indirekta döda andra djur genom att fortsätta att äta kött, fast hälften så mycket som tidigare. Skulle det varit bättre om han hade skjutit Madde och Viktoria och fortsatte att äta lika mycket kött som tidigare? Visserligen skulle han ha hållit sig inom vadets regler men det skulle definitivt inte varit bättre för djuren eller miljön. Nu dödar han åtminstone hälften så många djur som tidigare och miljön drabbas mindre än tidigare. Ibland verkar det som om vi har större problem med hyckleri än de faktiska handlingarna. Att värderingar och beteende krockar blir värre än att faktiskt ha bra beteenden. Men för djuren, eller miljön, spelar det ingen roll hur mycket integritet en person har, utan hur det faktiska beteendet i slutändan ser ut. Och visst hade det varit bättre om han blivit vegetarian men nu blir det i alla fall bättre än om han inte gjort vadet överhuvudtaget.

För en sådan som Schyffert – medelålders man som vill bevara sin maskulinitet i andras ögon, som inte vill krångla och som ser sig som en egoist – så är det kanske minskning av köttet som vi får nöja oss med, åtminstone som första steg. Idag är det många som går in för att minska sin köttkonsumtion men inte sluta helt och hållet. Jag tycker att det är svårt att se denna förändring som något negativt eftersom alternativet oftast hade varit att fortsätta äta kött i samma mängd. Köttminskning sparar liv och miljö och med större efterfrågan på vego  kommer det att komma bättre och bättre vegoprodukter då det inte bara är vegetarianer och veganer som köper dem.

För många, inklusive Schyffert, upplevs det som ett för stort steg att helt sluta med kött. Vi fungerar ofta så när det gäller större förändringar i vårt liv. Vi vill ha (positiva) förändringar men i små steg. I detta finns det också något positivt. Schyffert har tagit några första steg. Han har öppnat ögonen för en helt ny fråga och faktiskt börjat reflektera över sina val. Det är stort. ”Det är något större som har hänt på den här månaden. Det är något i mitt huvud. När jag inte har haft kött på tallriken så har jag kunnat lyfta blicken, jag har sänkt garden, jag har kunnat se världen från ett annat håll.” säger han själv i programmet om hans vegan-månad. Denna mentala förändring tror jag kan ha effekt på lång sikt och få honom att utvecklas i djurrättslig inriktning på sikt.

”Men det är ju inte svårt att leva som vegan” kanske du säger. Schyffert son Limpan säger ”Vi lever ju i 2017. Det är hur lätt som helst att vara vegan.” Men de av oss som säger det utgår nog från oss själva. Det kan vara mycket svårare än vi tror för folk med andra förutsättningar. En annan generation, en annan umgängeskrets, en annan mentalitet och personlighet – det kan vara många saker som skiljer åt som gör det svårare för vissa att ändra till vego. Schyffert är inte ensam om att vilja äta biffen och behålla grisen. Kanske är det till och med så att hans val att reducera köttet med hälften räddar fler liv än om han skulle ha blivit vegan? Det går säkert emot vår intuition men kan ändå vara sant. Medelsvensson som sitter hemma i sin tv-soffa efter att ha sett Köttets lustar och tycker att det verkar som alltför radikalt att helt ta bort kött från sin kost kan tycka att det är rimligt att dra ner till häften. I vårt ”lagom-land” vill vi gärna hitta medelvägar och kompromisser. Kanske bättre det än om Schyffert hade blivit vegan och om de flesta skulle ha tänkt ”det skulle aldrig jag kunna bli!” Om de reagerade så kanske de blivit ännu mer fasta i sin övertygelse om att hålla fast vid köttet. Om de nu minskar sitt köttintag till hälften så har de tagit ett första positivt steg för djuren och miljön, kanske för första gången i sitt liv. Om de väl har tagit ett första steg så är chanserna betydligt större att de kommer att ta fler positiva steg i framtiden. Vissa av köttminskarna kommer säkert på sikt att övergå till att bli veganer om de upplever förändringen som positiv. Många av oss som är vegetarianer och veganer idag började med att minska på köttet som ett första steg. Själv var jag lakto-ovo-vegetarian i många år förrän jag blev vegan.

Historien är inte slut. I sista avsnittet lovar Schyffert sin son att om han inte klarar av att hålla sig till 75 gram kött per dag under ett år så lovar han att vara vegetarian resten av livet. Man kan ju med rätta fråga sig hur mycket löftet är värt efter att han inte höll det förra, men det öppnar ändå upp för en positiv möjlighet. Under ett år kommer han att tvingas tänka på hur mycket kött han sätter i sig. Det i sig kan förhoppningsvis påverka honom i mer djurrättslig inriktning.

Och det viktigaste är ju faktiskt inte hur Schyffert väljer att leva sitt liv utan hur vi alla andra lever våra liv. Även om det låter krasst så är nog inte Schyfferts generation som vi ska rikta våra förhoppningar till utan till Limpans generation. Det är bland de unga som växer upp nu som den stora förändringen kommer att ske. I bästa fall så kan medelålders män som Schyffert dras (motvilligt) med när Limpan och andra unga utmanar oss andra till en livshållning som bygger på medkänsla och ansvar för planeten.

                                                                                                            Martin Smedjeback

​p.s. 1: När nästa program av detta slag görs så tror jag att djuren inte kommer att dödas. Utvecklingen går framåt. Men i jul kommer jag att tänka på Madde, Viktoria och alla andra djur som dödades för att vi inte har utvecklats tillräckligt moraliskt ännu. 
​
p.s. 2: Något jag saknade i programmet var att Henrik fick träffa en vegankock som verkligen kan vegansk matlagning. Då hade nog hans smaklökar övertygats. Men det tar också några veckor innan man vänjer sig vid nya smaker och konsistens. Med mer tid som vegan och färdigheter i det veganska köket tror jag att Schyffert och andra skulle uppskatta smakerna från växtriket betydligt mer. 

I will serve a prison sentence from the 8th of November to the 8th of December. The fourth of October 2017 we had a trial and I got the sentence for freeing a salmon the summer of 2015 and four turkeys the summer of 2016 together with other activists in Empty Cages (Tomma burar). I will serve my time at the prison Tillberga, outside of Västerås in Sweden.

To receive letters is the highlight of the day for imprisoned activists! If you would like to write a letter or a card I would appreciate it. Please tell me what is happening in your life or what’s on your mind. I can’t promise to answer every letter or card. I could be occupied with work or studies. Both incoming and outgoing mail can be opened and checked by the prison staff. It is not allowed to send in food or drinks.
The address to me during my sentence is: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg, Sweden.

It is not possible to call me during my sentence and I will have no access to internet. I will share a few updates on Facebook now and then with the help of support persons who I will call or send (snail)mail to. If you give any comments on my Facebook-page they can tell me about it. Send a friend request or follow me on Facebook if you would like to get my updates from prison. 

The biggest support I can receive is if you want to do something for the animals. Perhaps write a letter to the editor of a newspaper about animals rights, perhaps write a politician with questions about how s/he can stand up for animals or you can join an action, network or organization if you are not already doing this. By hearing about what all of you are doing for the animals gives strength and hope. 

Until the 7th of November you can write me at smedjeback@gmail.com. If you have any questions during my prison sentence you can ask Staffan at staffandersson@gmail.com.
​
For the animals,
Martin Smedjeback

Besök
Det skulle vara jättefint att få besök på fängelset av några av er! Besökstider på Tillberga är lördag och söndag. Jag behöver fylla i en ansökan för var och en som vill komma på besök. Vid önskan om besök skicka gärna ditt namn, adress, personnummer och telefonnummer till mig. Det är begränsat hur många som man kan få godkända för besök.
De dagar som kan bli aktuella för besök är 18-19 november (inte säkert att ansökningar kommer att bli godkända till denna helg), 25-26 november och 2-3 december. Räkna med att det kan ta mellan en till två veckor innan ansökningar är färdigbehandlade så var gärna ute i god tid.
​
Det krävs att besökarna ringer in och bokar besöken. Se här för nummer och tider då det är möjligt att ringa in för att boka besök:
https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/#besok
Högst tre personer får komma samtidigt på respektive besökspass. Varje besöksdag har tre besökspass: 10.30 - 12.00, 13.00 – 14.30 eller 14.30 – 16.00. Även barn är välkomna. Om ni vill skicka info inför besök till mig innan fängelsestraffet så skriv ner det i ett brev och skicka till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.
​
Telefon
Det går inte att ringa till mig under fängelsestraffet (mobiltelefoner är förbjudna). Jag har viss möjlighet att ringa ut men varje telefonnummer måste ansökas om till anstalten och det är mycket begränsat till hur många man får tillstånd att ringa till. Därför är det bäst att skriva brev. Om du ändå vill ha telefonkontakt med mig under fängelsetiden så skicka gärna denna information till mig: Ditt namn, postadress, telefonnummer och personnummer till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.
​
​Om du har ett hemligt telefonnummer eller ett företagsabonnemang så krävs det att du skickar in en faktura som visar att det är du som står på abonnemanget. Detta behöver du dock inte skicka in förrän du får en blankett på posten med ett formulär som heter ”samtycke till kontakt” som ska fyllas i och skickas tillbaka. Detta skickas till dem som jag har lämnat in en ansökan för. Om det är något brådskande och viktigt så går det att ringa Kriminalvårdens växel (021-495 37 00) och be om att få prata med centralvakten på Tillberga. Där kan ni be att få lämna ett meddelande till mig. De kommer antagligen svara något i stil med att de varken kan bekräfta eller förneka att jag finns där men att de ska lämna ett meddelande om jag finns där.

Internet
Det finns ingen tillgång till internet för intagna i Sveriges fängelser. Jag kommer dock att dela med mig av statusuppdateringar då och då genom stödpersoner som skriver åt mig på Facebook. Skicka en vänförfrågan eller följ mig om du vill få kontinuerlig tillgång till dessa. Kommentarer du lämnar via Facebook kan bli vidareförmedlade genom stödpersoner till mig.

Stöd
Om någon önskar stötta Tomma burars verksamhet och de djur som gruppen har befriat så är det välkommet med gåvor. Det går att swisha valfri gåva till 076-848 24 55 eller sätta in på bankkonto med clearnr: 8420-2 och kontonr: 913 326 246-0. Båda tillhör Ramin Winroth. Skriv gärna "Tomma burar" vid överföring. Stöd gärna även andra djurrättsorganisationer eller djurrättsprojekt. Det allra viktigaste, och det som ger mig kraft i fängelset, är att veta att andra gör något för djuren. Kanske du vill skriva en insändare om djurrätt, brev med frågor till politiker om vad de gör för djuren, bjuda en blandkostare på en vegansk måltid eller kanske vara med på manifestationer eller aktioner för djuren? Berätta gärna om du har gjort något för djuren så blir jag glad. 

Kontaktperson
Kontakta gärna Staffan Andersson, som är kontaktperson för mig under fängelsestraffet, om du har några frågor. Han nås under fängelsestraffet på: 073-5932323 och e-postadress: staffandersson@gmail.com

Mer information om anstalten Tillberga kan du finna här: https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/

Ljudet av fläkten är öronbedövande. Jag ligger på en madrass täckt av plast med en brun filt över mig. Gråa betongväggar och metallstänger omger mig. Cellen är stor - omkring tre gånger fyra meter. Antagligen för att många ska få plats här inne, men idag är det bara jag här. Min belgiska vän Daphné är i cellen bredvid mig men jag kan varken se eller höra henne. Mina byxor faller nästan av mig eftersom jag inte fick behålla mitt skärp när jag låstes in. “Kom här” säger en polisman med en fransk brytning. Vi går gemensamt till en maskin där han sätter mina fingrar på en glasplatta. På skärmen kommer mina fingeravtryck upp. Ofta blinkar skärmen rött och polismannen måste börja om med samma finger för att maskinen ska bli nöjd. Fotografering är nästa aktivitet. Jag går och ställer mig på X:et på golvet. “Titta in i kameran” säger polisen bakom datorn. En blixt avfyras. “Vänd dig till vänster.” “Bra, vänd dig nu till höger”. Kameran avfyrar igen och sen är det dags att återvända till min cell. Låset i celldörren rasslar till när nycklarna vänds om bakom mig.

När jag vaknade igår kunde jag inte föreställa mig att jag snart skulle befinna mig bakom galler på en belgisk polisstation. Jag hade kommit till Bryssel för att vara med på Veggie world - en vegomässa där jag representerade The Save Movement där vi hade ett utställningsbord för att se om folk i Belgien ville starta Save-grupper vid lokala slakterier. Igår startade med ett Skype-möte där vi skulle bestämma vem som kommer att bli nästa års mottagare av Martin Luther King priset (kan inte avslöja vem det blir förrän i december!). På grund av mitt möte så kom jag fram sent till slakteriet. Jag hade bestämt att åka dit med mina vänner Andrew, Nicole och Daphné i Save-rörelsen för att undersöka om slakteriet var en bra plats för att ha våra Save-manifestationer på. Vi ville också se om det kom några djurtransporter och om vi hade möjlighet att filma dem som hastigast innan de blev körda för att dödas.

När mina vänner kom fram till slakteriet sa en av arbetarna där att alla djurtransporter för dagen redan hade kommit. De gick förbi marknaden där man normalt kan köpa kött men idag var det ingen försäljning. Precis bakom marknadsutrymmet fanns slakteriet och de hittade snabbt en dörr som var öppen in till slakteriet. De gick in för att se om de kunde få lite kontakt med djuren. Detta är vad de såg:
​

​Efter ett tag gick mina vänner ut från slakteriet och sen ut ur huvudingången till marknaden. Där träffades vi när jag kom dit. Andrew och Nicole var tvungna att åka iväg men Daphné gick med på att gå in med mig för att visa hur det såg ut. Jag förväntade mig inte att ha möjlighet att gå in på slakteriet eftersom jag tänkte att nu hade nu arbetarna ögonen på oss. Och det hade jag rätt i för när vi kom en bit från slakteriet så såg vi en arbetare som stod och tittade åt vårt håll från dörröppningen där de tidigare gått in. ​

Vi bestämde oss för att vända om eftersom vi var osäkra på vad de skulle göra om vi kom närmare. När vi kom till parkeringsplatsen vid huvudingången till marknaden så kom en man med en stilig skjorta fram till oss och snart kom tre personer i vita rockar med blodstänk bakom oss. “Vi har ringt polisen och ni måste vänta här på dem” sa den medelålders mannen med den stiliga skjortan till Daphné och mig. Det tog ett bra tag för polisen att komma så vi hade en ganska lång diskussion. “Vad skulle du tycka om jag kom till ditt hem och filmade?” frågade en av arbetarna. “Jag dödar ingen i mitt hem” sa Daphné. Jag frågade dem om de hade något att dölja och sa att vi bara vill att folk ska vara medvetna om vad, eller snarare vem, de äter. De svarade med att de följer varje reglemente och att vi inte borde försöka övertyga någon om våra värderingar. Chefen med den fina skjortan sa att vi var terrorister för att vi kom till deras fabrik och filmade.

Polisen dök upp efter omkring 20 minuter, en man och en kvinna i tjugoårsåldern. De sa inte mycket men efter ett tag bad de oss, eller snarare sa att de behövde gå igenom våra grejer och sedan gjorde de kroppsvisiteringar på oss båda. “Har du några vapen på dig?” frågade den manliga polisen. “Nej, jag är alltid ickevåldslig” sa jag. De tog på oss handbojor bakom våra ryggar (har du provat att sitta med dina händer på ryggen? Inte det mest bekväma). Väl sittandes i polisbilen satte polismannen på sirenerna och körde i racerfart genom Bryssels trånga gator. Bilar och fotgängare var tvungna att hoppa åt sidan. Jag blev lite orolig för polisen bredvid mig som inte hade sitt bilbälte på sig eftersom vi inte kunde hitta grejen att fästa det i. Jag hade svårt att förstå vad som var så brådskande. Var vårt brott så allvarligt att vi var tvungna att riskera folks säkerhet på Bryssels gator? Men som tur var överlevde alla vansinnesfärden till polisstationen. Med våra handbojor fortfarande på sattes vi ner på två plaststolar som satt fast i väggen inne på polisstationen. Framför oss såg vi celler med stora ståldörrar.

“Är vi misstänkte för något brott?” frågade jag. “Nej, vi vill bara kolla era ID-handlingar” sa en polis. Men senare sa en annan polis att vi var misstänkta för olaga intrång och att vi fick vänta här tills de hade ringt åklagaren för att se om vi skulle åtalas eller inte. Efter ett tag ombads jag gå till ett närliggande rum där jag fick klä av mig allt förutom kalsonger och mitt armbandsur. Sen fick jag ta på mina alla mina kläder minus skärpet och mina skor. En polis tog mig till cellen som jag beskrev i början av denna historia. Efter nästan två timmar släpptes Daphné och jag ut från våra celler, gavs tillbaka våra saker och blev tillsagda att gå upp och prata med en polis av högre rang. Han kunde inte engelska så han pratade med Daphné som fick tolka till mig. Han sa att åklagaren hade beslutat att inte åtala oss alls. Väldigt skönt! Jag var orolig för Daphné som kunde få besvär med en dom i så ung ålder (20) och även orolig att jag skulle missa min resa hem till Sverige dagen därpå. Polisen poängterade att vi hade tur denna gång som inte blev åtalade men att vi inte skulle ta samma risk igen!

“När jag var inlåst kunde jag inte tänka på något annat än grisarna jag såg tidigare idag och de hemska öde de möter i slakteriet” sa Daphné när vi gick ut från polisstationen. Är det inte något snett i ett samhälle när du blir gripen och inlåst för att avslöja våld och den som utövar massivt våld aldrig behöver riskera att bli gripen?

p.s. Fotona är alla från slakteriet i historien och tagna av mina vänner när de gick in där igår. 

The noise of the fan is almost deafening. I’m lying on a madras covered in plastic with a brown blanket over me. Around me are gray concrete walls and metal bars. The cell is big – maybe three times four meters. Probably to be able to hold many people, but today I’m alone. My Belgian friend Daphné is in the cell beside me but I can’t see or hear her. My pants are almost falling off me since the police took away my belt. “Come here” a police man says with a French accent. We go to a machine where he puts my fingers on a glass plate. On the screen my fingerprints appear. More times than not a red screen appears and the police man has to do it over again. They also take prints of the middle and sides of my hands. Next is photo shoot time. I go over to the X on the floor. “Look into the camera” says the police behind the computer. A shot goes off. “Turn to the left” “Good, now turn to your right”. The camera shoots again and then it is off to my cell. The keys sounds of metal when they are turned around in the big door made out of bars.
​
When I woke up this morning I couldn’t imagine that later today I would be behind bars at a Belgian police station. I came to Brussels, Belgium, to attend the Veggie World to look for people interested in starting up Save-groups in Belgium. It was two great days with lots of people interested to join our movement! Today started with a meeting over Skype this morning to decide who will be win the next Martin Luther King award in Sweden (can’t tell you who we chose because it won’t be official until sometime in December). Because of my meeting I was late to the slaughterhouse. I had decided to go there with my friends Andrew, Nicole and Daphné in the Save Movement to check it out so that we knew what it is like for coming vigils with a Save-group in Brussels. We also wanted to see if there came any trucks with animals and if we perhaps could get a brief contact with them and film them from the trucks before they were sent to their death. When my friends arrived one worker told them that all the trucks had already arrived for the day. They walked around the market where you usually can buy meat but today it was closed. Behind the market was the slaughterhouse and a door to it was open and no one was around. So they went in to see if they could get any contact with the animals. This is what they saw: 

After a while they walked out of the slaughterhouse and out through the main gates of the market. That’s where I met them when I arrived. Andrew and Nicole had to go but Daphné was kind enough to go in again to show me what it looks like. I didn’t expect to be able to go inside the slaughterhouse because that the workers might have their eyes on us after the visit before. And right I was because when we had passed the meat market a worker stood in the doorway to the slaughterhouse where they had gone in before. 

When we came closer to slaughterhouse we saw a worker with blood on his clothes and a stick in one of his hands and we decided to turn around. We didn’t know what they would do with us if we went closer. When we came to the parking lot close to the main entrance of the market a person with a nice shirt came up to us and soon three workers came from our behind. “We have called the police and you have to wait here for them” the middle-aged man in the nice shirt said to Daphné and me. It took a while for the police to arrive so we had quite a long discussion. “What if I came to your home and filmed, how would you feel about that?” one of them asked. “I don’t kill anyone in my home” said Daphné. I asked if they had something to hide and that we only want to make people aware about what, or rather who, they are eating. They said that they follow every regulation and that we shouldn’t try to convince anyone about our views. He even called us terrorists for coming to their killing factory and filming it. 

​After some 20 minutes the police arrived, a man and a woman in their 20s. They didn’t say much, but after a while they asked us, or rather told us, that they needed to check our bags and then did a thorough search of our bodies. “Do you have any weapons on you?” asked the police man. “No, I’m always nonviolent” I answered. They put handcuffs on us and took us to the police car. The police man put on the sirens and drove superfast through the narrow streets of Brussels while the cars and pedestrians jumped to the sides. I was a bit worried for the police officer beside me who didn’t have her seat belt on because we couldn’t find the thing to attach it to. Luckily we all survived the short trip to the police station. Still wearing handcuffs Daphné and I were sat down at two plastic chairs attached to the wall. “Are we charged with any crime?” I asked. “No, we just want to ID you” said one police. I thought they would just check my passport, Daphné’s ID and maybe get some contact info to us. But later they said that we were suspected of illegal trespass and that they would call the prosecutor and ask if we would be charged or not.

​After a while I was asked to go into another room where I was asked to strip down to my underwear. Then I got to take on my clothes minus my shoes and the belt. One police took me by the arm and led me into the cell I described in the beginning of this story. After almost two hours we were let out of our cells, given back all of our things and asked to go upstairs to talk to a higher ranking officer. We were told that they had called the prosecutor and that he had decided not to charge us for anything. And that we were lucky this time but that we shouldn’t do this again!
​
“All I could think about when being locked up in the cell was the pigs and the horrible fate they are meeting every day at the slaughterhouse” said Daphné when we left the police station. Isn’t there something strange in a society when you are arrested and put in a jail for exposing violence and the ones who are actually committing the violent acts are allowed to continue with the killing?