Fascinationen för hönor och kycklingar går inte missta i etologiprofessor Per Jensens nya bok. Han beskriver hur de pratar med varandra, om deras sexliv och ofta livslånga vänskapsband. Det visar sig att vi har anledningen att ompröva ord som ”hönshjärna”. För även om deras hjärnor endast väger tre gram så är de så täta att de faktiskt innehåller fler hjärnceller än många andra djurs. Finurliga experiment visar att hönor och kycklingar utmärkt klarar addering och subtraktion. Men något som är betydligt viktigare är att de har komplexa känsloliv, ”inte alls så olika våra egna” enligt Jensen.
 
Desto plågsammare är det att läsa om vad hönorna utsätts för i ägg- och kycklingfabrikerna. De så kallade slaktkycklingar har avlats fram för att äta så kopiösa mängder att de växer från 50 gram vid kläckning till två kilo på knappt fem veckor. Denna rasande tillväxt gör att det är svårt för ben, hjärta och lungor att hänga med. ”De skulle helt enkelt växa sig till döds efter några ytterligare veckor” skriver Jensen. Kycklingarnas föräldrar har precis samma anlag för att växa till sig i rekordfart. De måste leva betydligt längre för att de ska kunna producera ägg som sedan ska bli nya kycklingar. Kycklingindustrins ”lösning” är att hönsföräldrarna tvingas gå konstant hungriga så att deras kroppar inte växer för snabbt.
 
Inte nog med att lidandet finns inetsat i djurens kroppar. De får heller inte sova ordentligt, eftersom en sovande kyckling inte äter. I många länder får de bara en timmes mörker varje dygn. I EU finns det regel om minst fyra timmars mörker varje natt men enligt Jensen är det fortfarande en ”oerhört krävande ljusmiljö”. Hönor hör ljud på betydligt lägre frekvenser än vad vi människor uppfattar. I både kyckling- och äggindustrin finns många maskiner som fläktar, ägginsamling och gödselband som ofta låter på en lägre frekvens. ”Forskare är väl medvetna att det kan vara en källa till konstant stress” skriver Jensen.
 
För Jensen är hönorna och kycklingarna mer än intressanta forskningsobjekt. Det är tydligt att han bryr sig om deras individuella liv och hans kritik mot ägg- och kycklingindustrin återkommer i boken. Det är när lösningar diskuteras som våra åsikter går isär. Jensen hoppas på att industrin ska börja avla på egenskaper som inte bara är till för högre produktion utan också för hönsens välfärd. Han uppmanar också bönderna att ge dem en ”drägligare miljö” i industrin. Allt detta är orealistiskt anser jag och riskerar att invagga konsumenten i en falsk förhoppning om att det kommer att bli bättre. Så länge djur ses som en produkt så kommer industrin att göra allt de kan för att maximera vinsten och konsumenten kommer ofta att välja det billigaste alternativet.
 
”Världens vanligaste fågel” är utmärkt när det gäller att berätta om hönornas fascinerande egenskaper och hur skadlig kyckling- och äggindustrin är för deras välmående. Trots att jag inte köper de djurskyddsliga lösningar som Jensen föreskriver så kan jag rekommendera den till alla som är intresserade av framtiden för kyckling- och äggindustrin.
                                                                                                            Martin Smedjeback

Titel: Världens vanligaste fågel: En kärleksförklaring till höns
Författare: Per Jensen, professor i etologi på Linköpings universitet
Förlag: Natur & Kultur
Publicerad: mars 2021

Detta tal höll jag för exakt en vecka sedan efter rättegången med mina medåtalade i Slakterinspektionen då vi försvarade att vi promenerade in på Dalsjöfors slakteri och filmade.

Jag har varit aktiv för djuren på heltid i sex år nu. Under den här tiden har jag nog hört de allra flesta argumenten för att fortsätta att äta djur. ”Det är naturligt. Biologisk mångfald. Vi behöver protein. Det är manligt. Men växter känner också smärta!” Argumenten är olika till sin natur men har det gemensamt att när man börjar syna dem så faller de alla snabbt samman. Många som yttrar dem kanske inte heller riktigt tror på sina egna invändningar utan de säger dem mer som en reflex eftersom man inte gärna vill ändra sina vanor. Men när folk ser dödandet av djuren på slakterier så tystnar de flesta. Då räcker inte orden till. Därför tror jag att fler behöver se hur det verkligen går till på slakterierna. Att fler vågar se den blodiga baksidan av köttbiten på tallriken.

Jag hade mardrömmar både dagarna före och efter jag var på Dalsjöfors slakteri sensommardagen 2019. En plats av dödligt våld på löpande band är något som egentligen ingen vill besöka. Men jag tror att vi behöver åka och dokumentera de här platserna för att de någon dag ska upphöra. Det minsta vi kan göra är att försöka visa världen vad som händer. Djurindustrin kommer att fortsätta att skönmåla sina djurfabriker och samtidigt mörka dödandet. De lägger ut miljontals kronor för att vi ska fortsätta att tro att kor får njuta av gröna sommarängar året runt. Vi har inte de ekonomiska musklerna eller lagens skydd som djurindustrin har. Istället är vi utrustade med actionkameror och mobiltelefoner. Med dem fångade vi inne på slakteriet kornas ångestfyllda blick innan de sköts med bultpistolen, grisar som väntande på att tvingas in i gaskammaren och flådda kohuvuden.

Det är många som tittar bort när det handlar om otäcka bilder från djurindustrin. Det är förståeligt och faktiskt hoppfullt. Hoppfullt eftersom det visar att vi människor bryr oss om djur. Annars hade vi ju inte försökt att undvika att se våldet mot djuren. Utmaningen är att få fler att våga se verkligheten som är Sveriges djurfabriker och att inspirera fler att ta aktiv ställning för djuren som kännande individer snarare än mat.

I rättegången tidigare idag pratade jag om hur vi människor tänker att vi har rätt att utnyttja och döda djur endast för att de inte råkar tillhöra just vår art. Jag argumenterade för att det här är en diskriminering på lika lösa grunder som när vi diskriminerar på grund av hudfärg eller kön. Jag tror faktiskt att vi alla är mer eller mindre speciesister, även djurrättare och veganer, eftersom vi alla är uppväxta i ett speciesistiskt samhälle. Jag är i alla fall det, i den meningen att jag känner att människors liv är mer värdefulla än djurs. Samtidigt kan jag inte komma på några rationella skäl till varför det skulle vara så. För att verkligen förstå hur fruktansvärt det är att vi dödar djur på löpande band kanske vi måste föreställa oss hur vi skulle känna om vi behandlade människor på samma sätt. Det skulle innebära att vi framför våra ögon såg män, kvinnor och barn som sköts i huvudet på löpande band, att vi såg människor bli puttade in i gaskammare. Sånt har ju tyvärr hänt och de händelserna tillhör vår historias mörkaste kapitel. Om vi mentalt och känslomässigt kan föreställa oss hur vi skulle känna oss om vi eller någon i vår närhet, blev utsatta för samma behandling som djuren utsätts för, då kanske vi kan börja förstå det oerhörda moraliska brott som vi människor är skyldiga till gentemot djuren.

​Den insikten är viktig men den måste följas av handling om vi ska se någon förändring för djuren. Det krävs en stark djurrättsrörelse med många som ger substantiellt av sin tid och sina pengar för att vi på sikt ska få slut på våldet mot djuren. Men jag hoppas att vi är i början av en sådan utveckling. Tillsammans med gemensamma ansträngningar är jag övertygad om att vi kan åstadkomma djurens frigörelse.

Jag har snart läst klart boken Rapport från ett slakteri av veterinären Lina Gustafsson. Hon berättar i boken om när hon var på Sveriges största grisslakteri. Hon var anställd, precis som på alla slakterier i Sverige, som veterinär för att se till att djurskyddets lagar och livsmedelssäkerheten följs. Hon beskriver hur hon gång på gång måste påminna arbetare att inte slå på grisarna för att de ska gå framåt snabbare. Allt som oftast blir arbetarna irriterade och ibland riktigt förbannade på henne. De gör ju bara sitt jobb motiverar de slagen på de vettskrämda djuren med. När hon påpekar slagen blir det ofta lite färre slag. En dag tittar hon ner i schaktet där grisarna bedövas innan deras halsar skärs upp. Hon skriver i sin bok: ”Schaktet fylls med gas. Suggorna börjar röra sig oroligt. Först vädrar de någon sekund. Sen kommer skriket. Alla som hört suggor skrika vet att de har starka röster. Jag hör deras skrik varje dag när de bråkar, när de vägrar gå, när någon sugga hoppar upp på en annan eller när de blir skrämda. Men det här är något annat. Det här är ett vrål. De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar.” Efter att ha upplevt detta klarar Lina inte att jobba kvar på slakteriet. Det är ändå hon som sätter sin okej-stämpel på att detta görs mot 3000 kännande individer, varje arbetsdag. Hon kunde påverka i det lilla kring hur mycket våld som utövades mot grisarna i gångarna i slakteriet men det värsta våldet kunde hon inte rubba. Det är sanktionerat genom våra lagar och av statliga institutioner. 

Jag vet inte om det är den bästa liknelsen men jag tänker på tv-serien Narcos som handlar om narkotikakartellerna i Colombia och Mexiko. Under slutet av 1900-talet höll staten dessa våldsamma karteller under armarna och sanktionerade våldet. Vad jag har förstått så erkände politikerna inte detta öppet men att många bland allmänheten kände till det. När det gäller slakteriernas dödande är statens sanktionerande betydligt mer öppet, men insynen i vad som händer i dessa dödsfabriker är ändå väldigt begränsad. Det tillhör verkligen ovanligheterna att det skrivs böcker om vad som händer på insidan därför är jag så tacksam för boken Rapport från ett slakteri och att den har fått så mycket uppmärksamhet. Det är också väldigt sällan som foton eller video visas på insidan av slakterier vilket vi i Kycklinginspektionen och Slakteriinspektionen försökt att göra något åt. 

I Save Movement Sverige försöker vi också att uppmärksamma och problematisera dödande av djur genom att vara nära slakterierna runt om i Sverige. På fotot ovan, taget i slutet av 2019, står jag och tittar på en djurtransport som lastas av på slakteriet i Linköping. Vakten bredvid ser så besvärad ut eftersom jag har korsat en vit linje som slakteriet målat upp. De har sagt att vi inte har rätt att passera denna linje eftersom det är deras mark. Senare har vi testat om detta stämmer juridiskt (https://youtu.be/j4l_cfhBbkQ). Vi fick bekräftat att det inte är olagligt (https://youtu.be/CuarCD9rq58).
 
Jag är övertygad om att vi behöver vissa gemensamma spelregler och gränser för vårt beteende. Men att det är viktigt att vi reflekterar över för vem dessa existerar och kanske ännu viktigare: Stödjer gränserna liv eller stöder de våld och dödande? Och när det senare är fallet är det viktigt att vi vågar ifrågasätta och trotsa gränserna så gott vi kan utifrån vår respektive situation. 
​                                                                                                             Martin Smedjeback

Idag den 29 januari 2020 sänder Uppdrag granskning sitt program ”Arlagården”. Här granskas en av de största mjölkgårdarna i Hälsingland. Video- och bildmaterial visar gravt undernärda kor som vadar i kiss och bajs inne på gården. Det visas också döda kor som legat minst ett par veckor på gårdsplanen och därmed utgör en potentiell smittorisk. Experterna på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) är uppenbart tagna när de ser dokumentationen från gården. ”Det är riktigt illa” och ”Så här får det inte lov att se ut” säger de.
 
Isabella Lövin, Sveriges vice statsminister, reagerade på programmet tidigare idag på Facebook. Där skriver hon bland annat: ”Sverige har världens bästa djurskyddslagar, vi har dessutom skärpt den ytterligare. Men det är uppenbart att mer behöver göras för att se till att lagen efterföljs.” Att vi har världens bästa djurskydd är ett mantra som hörs från både svenska politiker och bönder. Men detta verkar inte stämma. Enligt World Animal Protection kommer vi på nionde plats. Även om orden i lagen skulle vara de strängaste så betyder de ju inget om de inte följs eller om brott inte beivras. Fallet som Uppdrag granskning lyfter upp idag är ett illustrativt exempel på hur svensk djurskyddslag (inte) fungerar. 

Det är djurägarna som är ytterst ansvariga för djuren tas hand om väl. I fallet med gården i Hälsinglandet, så bor ägaren långt från gården och verkar nästan aldrig vara där. Arbetarna på gården kontaktade honom och berättade om att korna var väldigt magra. Ägarens order till arbetarna: att ta in korna i ladan så att ingen skulle kunna se dem.
 
På ett lokal mejeri som köpte mjölk från Arlagården ringde konsumenter in och sa att mjölken smakade konstigt. När tillräckligt många hörde av sig så sa detta mejeri upp avtalet. Alltså inte för att djuren mådde dåligt utan för att produkten blev undermålig. Det berodde troligtvis på att korna ätit ruttet hö.
 
Multinationella Arla skriver på sin hemsida: ”Vårt kvalitetsprogram Arlagården® innehåller reglerna för mjölkproduktionen på gårdar som levererar mjölk till Arla. Det säkerställer mjölk av hög kvalitet som producerats på ett ansvarsfullt sätt.” Tycker de att det är ansvarsfullt att låta kor ligga i sin egen avföring? Att låta dem ha skador som går enda in på skelettet obehandlade i veckor ? Detta är något de hade kunnat se om de varit på den aktuella gården. Vad gjorde då Arla? De upphörde ett tag att köpa mjölken därifrån vilket antyder att de var medvetna om att det fanns problem. Men snart startade leveranserna igen. Nu levereras 10 000-tals liter mjölk varje vecka från gården till Arlas mejeri i Sundsvall. Någon intervju vill Arla inte ge Uppdrag granskning.
 
Lantbrukarnas Riksförbund (LrF) är en lobbyorganisation för Sveriges bönder som håller fanan högt när det gäller djurskydd i Sverige. De pratar ofta om att köpa svenskt som en garanti för att stödja något bra, både för djuren och miljön. Vad säger de om den aktuella gården? ”Vi är väldigt tydliga med att djur aldrig ska fara illa” och ”Vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet” säger en talesperson från dem när Uppdrag granskning ringer upp. Någon intervju vill de inte ge.
 
I Sverige är det länsstyrelserna som ska se till att djurskyddslagen följs. De tar emot anmälningar och ska göra egna besök på gårdar för att säkerhetsställa skyddet för djuren. För den aktuella gården har de tagit emot inte mindre än 38 anmälningar, framför allt från grannar som har sett hur illa djuren har det. Uppdrag granskning frågade i intervjun om de inte borde ha agerat mer. ”Nej, jag bedömer att vi har agerat som vi ska agera som myndighet. Vi har gjort kontroller, vi har ställt krav på åtgärder.” Men det har inte hindrat gården från att fortsätta att utsätta djuren för uppenbart lidande.
 
Men ska inte polisen rycka ut vid sådana här allvarliga fall? Det har gjorts en polisanmälan för djurplågeri. Men det är flera månader sedan och ligger nu hos åklagaren som säger att hon har prioriterat andra fall så därför har den fått ligga.
 
Vad säger allt detta om hur djurskyddslagen fungerar i vårt land? För mig är det ett tydligt tecken på att de djur vi utnyttjar för mat är knappt värda något alls i samhällets ögon. De ses endast som en produkt eller en maskin och inte som de kännande varelser de är. Det säger också något om att vi konsumenter inte har anledning att lita på att någon rycker in då djur är svårt lidande, även när det är ett mycket tydligt brott mot djurskyddslagen.
 
Arla gick också ut på Facebook idag och försökte att mildra skadan med orden ”Om det finns problem så måste de självklart åtgärdas, annat är inte acceptabelt. Korna ska må bra.” Det verkar inte ha fungerat särskilt bra eftersom många av de hundratals kommentarerna i tråden gick ut på att de skulle byta mjölkmärke. Nu tror jag inte att Arla nödvändigtvis är sämre än någon annan komjölksproducent. Ingen vet hur många mjölkgårdar som är lika fruktansvärda som den som visades på tv idag. Hur kan vi veta när gårdar som dessa obehindrat får fortsätta? Men de starka reaktionerna från allmänheten på detta program är hoppingivande. Det visar att vi inte vill att djur ska lida. Ett av de bästa sätten du kan bidra till detta är att inte konsumera några produkter från djuren utan istället äta växtbaserat.
 
                                                                                                                    Martin Smedjeback

Den 5 januari 2020 publicerade Sydsvenskan en artikel med underrubriken ”fredliga aktivismen växer kraftigt”. I den intervjuades aktivister i Save-rörelsen, en slakteriägare, ordföranden för Djurens Rätt och två universitetslärare. Dagen efter publicerade samma tidning en ny artikel med rubriken ”Bonde: Djurrättsaktivister allt hotfullare”. I ingressen beskrivs hur skånska bönder skräms av den ”militanta falangens upptrappning”. Vem är då dessa militanta aktivister? ”De står exempelvis utanför slakteriet i Kristianstad nästan varje dag. Vilka de är kan jag inte svara på, men det är väl både fredliga och militanta aktivister” säger den intervjuade bonden. När hon får frågan svarar hon alltså de som lugnt står utanför HKScan med Kristianstad Pig Save. 
​

​När Sydsvenskan-journalisten längre ner i artikeln ska ge exempel på ”aggressiva och hotfulla aktioner som skett under året” så nämner hon kosläppsaktioner. Jag har varit på två sådana och har hört om många andra. Det är typiskt aktivister som står tysta med skyltar och banderoller vid ett kosläpp. Det enda våld jag var med om var någon enstaka besökare som drog ner en skylt från en aktivist men då kom inte våldet från någon aktivist. Det andra exemplet på ”aggressiva och hotfulla aktioner” reportern nämner är Total insyns aktion i november 2019 på en grisgård utanför Kristianstad. Jag var själv med på denna aktion och trots att vi var en grupp på fler än 20 personer så var samtliga exemplariskt ickevåldsliga och lugna. Inte ens något skrik eller aggressiva ord. När polisen bad oss lämna grisgården gjorde vi det utan protester och ställde upp oss på en rad för att bli identifierade och fotade av polisen. Till och med Hans Ramel, ordförande för LRF Skåne sa till Kristianstadsbladet efter aktionen: ” Vad jag förstår var de här aktivisterna fredliga, men det är en mycket oroväckande utveckling.”  
​

​Dessa två artiklar och den efterföljande diskussionen har fått mig att tänka på hur vi använder vissa ord och ibland menar väldigt olika saker med dem. Jag använder själv ordet fredligt i princip synonymt med ickevåldsligt, en aktion där man inte använder våld, varken fysiskt eller verbalt. Men jag har förstått att vissa tänker att fredligt betyder att man är passiv eller inte utgör något motstånd. Första meningen på Wikipedia-artikeln om fred lyder: ”Fred ett tillstånd av inre harmoni och ett konfliktfritt tillstånd.” Om folk tolkar fredligt enligt denna definition så blir det annorlunda än min tolkning eftersom en fredlig aktion oftast inte sker i ett konfliktfritt tillstånd. När det är ett slakteri som på löpande band dödar individer och aktivister vill att detta dödande stoppas så har vi ju en intressekonflikt. Martin Luther King fick kritik för att han skapade konflikter genom sina aktioner. När han satt inspärrad i en poliscell i Birmingham efter en ickevåldslig aktion skrev han: ”Nonviolent direct action seeks to create such a crisis and establish such creative tension that a community that has consistently refused to negotiate is forced to confront the issue. It seeks so to dramatize the issue that it can no longer be ignored.” Konflikten finns redan där. Det den fredliga aktivisten gör är att lyfta upp samma konflikt över ytan så att alla kan se den. 
​

​I Sydsvenskans artikel om fredlig djurrättsaktivism står det: ”En skiljelinje går mellan de som vill gå fredligt fram, ta det steg för steg, och de som vill rensa spelplanen.” Det är oklart för mig vad som menas. Att förändring måste ske steg för steg tror jag alla djurrättsaktivister inser. Däremot finns det en diskussion kring vilka som tror på reformarbete, alltså att djurens befrielse ska komma genom att industrin gör djurskyddsliga förändringar som till exempel att hålla hönor i burar till att ha dem ”frigående”. Vad betyder att "rensa spelplanen"? Jag vet inte men kanske att allt djurutnyttjande och dödade av djur för våra intressen ska bort. Om det är detta så finns det extremt stor enighet kring detta mål, något som alla från Djurens Rätt till Djurfront ställer upp på. 

Stycket i Sydsvenskan fortsätter: ”De radikala grupperna anklagar demokraterna för mesighet. De fredliga anser att de radikala håller på med kontraproduktiva våldsamheter. I djurrättsrörelsens akademiska gren är det framförallt de demokratiska metoderna som gäller. Tobias Linné säger att han inte förstår hur de våldsamma aktivisterna tänker sig nästa steg.” Här blandas orden rejält! Radikalitet verkar likställas med våldsamheter och demokratiska metoder med fredliga. Om man går till grundbetydelsen av radikal så betyder det enligt Wikipedia: ”en person eller rörelse som arbetar för omfattande reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden”. Enligt denna definition skulle i princip alla djurrättare vara radikala eftersom vi alla vill skapa ett veganskt samhälle. En sådan samhällsförändring skulle vara omfattande. Men om man tittar på metoderna som används så borde rimligen radikal betyda att man bryter normen, gör något ovanligt, eller mer riskfyllt. Detta skulle kunna innebära att använda våld men behöver naturligtvis inte göra det. I artikeln får man också intrycket att den som är radikal inte är demokratisk. Det är för övrigt något vi som håller på med civil olydnad ofta får höra. Att vi som fredligt bryter mot lagen för en politisk förändring inte spelar enligt de demokratiska spelreglerna. Det är sant att man som civilt olydig aktivist inte alltid finner sig i den nuvarande politiken och lagarna, men man spelar med i samhällets regler i den mån att man är öppen med sina handlingar och tar dess konsekvenser. Den aktivist som använder civil olydnad kan vara betydligt mer demokratisk än mest rigide regelryttaren. Den olydiga aktivisten verkar oftast för ett samhälle där allas röster verkligen hörs, även de som idag ignoreras.  

​Är det effektivt att använda civil olydnad för djurens skull? Kan ilskna ord och skambeläggande i vissa fall vara berättigat för att förändra? Är djurskyddsliga reformer något som stärker djurindustrin eller som snabbar på djurens frigörelse? Detta är några av frågorna som diskuteras, och enligt mig bör diskuteras, i djurrättsrörelsen. Här har vi som individuella djurrättsaktivister och föreningar olika svar. Inget konstigt med det. Men den allra största skiljelinjen går mellan de som är emot utnyttjande och dödande av djur och de som stödjer det samma. När vi pratar om våld är detta den allra största klyftan – de som är okej med att systematiskt utöva våld mot oskyldiga varelser och vi som vill motverka våldet. Men även här önskar jag dialog. Liksom bonden i Sydsvenskan-artikeln önskar jag fler samtal mellan djurbönder och djurrättare. Tillsammans med djurrättsliga aktioner kan dialogen leda framåt till ett mindre våldsamt samhälle för både djur och människor. 

I den engelsktalande världen pratar man om ”20/20 vision”. Det betyder enkelt uttryckt normalsyn, att ögonen fungerar som de ska. Ett mål jag har under 2020 är att människor tydligt ska se vad som händer med djuren både i djurfabrikerna och i slakterierna. Jag vet att det inte räcker att folk får tillgång till fakta eller bilder för att ändras men det är ett viktigt steg att vanligt folk faktiskt ser verkligheten som djuren lever i. I Save-rörelsen uppsöker vi regelbundet slakteriet för att möta djuren i transporterna innan de körs in till sin slutstation. Kampanjen #totalinsyn verkar för att allmänheten ska få insyn på de ställen där djur i Sverige utnyttjas och dödas. Kyckling- och Slakteriinspektionen utförde under 2019 aktioner för att öka insynen på två av Sveriges större slakterier. I och med dessa och många andra ansträngningar från djurrättsaktivister så har dörrarna till djurens verklighet visuellt börjat att öppnas.

Idag är startpunkten för mitt sjätte år med heltidsarbete för djuren. Ett av mina mål under året är att verka för att fler ska få en ”20/20” synförmåga när det gäller djurens verklighet. Ingen ska längre kunna hävda att ”jag visste inte”. Jag tror att ju fler av oss som bevittnar djurens situation ju fler kan nås av bilderna, filmerna och berättelserna. När vi kan säga till våra vänner och bekanta att jag var där, ”jag såg fåret i ögonen på djurtransporten”, ”jag såg grisen leva i sin egen avföring” och ”jag såg kycklingen i ett hav av andra kycklingar”. Då blir det allt svårare att se bort och människor måste göra ett medvetet val när det gäller deras kostval och hur de ser på djur. Under 2020 hoppas jag på 20/20 när det gäller djuren! 

När vi hade varit inne hos grisarna i omkring en timme blev vi utvisade utanför av poliserna och ombads att ställa oss på en rad utanför gården. Då frågade en av aktivisterna mig om inte behandlingen av grisar på denna gård bryter mot djurskyddslagen. Jo, sa jag, på pappret gör de definitivt det även om det finns betydligt värre gårdar än den vi besökte. Det står bland annat i den svenska djurskyddslagen att ”de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende)” (andra kapitlet, andra paragrafen). Det finns inget mer naturligt för grisar att böka. Det kan de knappast göra i ett betonggolv. De har också starkt behov att bygga bo. ”De är sorgligt att inse hur oerhört viktigt det är för en sugga att bygga bo till sina ungar samtidigt som man vet att det för miljoner grisar förblir en omöjlighet” skriver etologiprofessorn Per Jensen i sin bok Djurens känslor. I Djurskyddslagen andra kapitel första paragrafen står det: ”Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.” Instängdheten leder säkerligen till allvarligt psykiskt lidande. Men varför straffas inte bönder när det är så uppenbart att djurskyddslagen inte följs? Jo, för att gårdarna följer ”praxis” – det vill säga hur det brukar vara – och så länge man gör det så döms inte bönderna.

Några aktivister frågade poliserna varför de inte radar upp bönderna och tar porträffbilder på dem. Inget svar. "Vi ska skicka in en veterinär som ska se till grisarna" svarade polisen. Det spelar knappast någon roll svarade en av de mer erfarna aktivisterna. Veterinärer är tränade att tolerera ”praxis” och om de är för kritiska så kommer de att frysas ut. Det händer ofta att veterinärer som varit kritiska har varit tvungna att ta till polisskydd för det hot som bönder utgör för dem. När myndigheterna inte exponerar lidandet som vi utsätter djuren för eller tar de svagaste parti så är det upp till oss medborgare att agera. Därför var jag med på kampanjen Total insyn. Kom med du också genom att kräva insyn i djurfabrikerna och slakterierna och kämpa för att vi i förlängningen inte längre utnyttjar och dödar djur för våra egna behov. 

Vad tycker veterinärer om hur djuren behandlas i djurindustrin i Sverige? Har Sveriges djurskyddslag varit till fördel eller till och med en nackdel för djuren? Är det berättigat att ta till civil olydnad för att hjälpa djuren?

Dessa är några av de frågor som lyfts i denna nya svenska djurrättsdokumentär med namnet Någon inte Något. Martin Smedjeback är en av många djurrättsaktivister som har intervjuats för denna film. Se mer info om produktionen av filmen i en intervju med tidningen Anlib. 

​Nu kan du se hela filmen gratis nedan! 

​

Nu för tiden är video och foto några av de mest kraftfulla sätt att förmedla det djurrättsliga budskapet på. Dagens teknik har blivit så bra att även ganska billig utrustning kan ge riktigt bra resultat. Men för att det ska bli bra krävs vissa baskunskaper kring hur vi hanterar kameran på bästa sätt. Själv är jag fortfarande en glad amatör men jag har ändå vågat mig på att försöka komma med lite tips som förhoppningsvis ska hjälpa dig som är nybörjare på området. /Martin Smedjeback

Hitta lämpliga ställen att filma och fota på. Var är det bäst att filma och fota för djuren? Det kan vara en Save-manifestation utanför ett slakteri, andra typer av djurrättsmanifestationer, inne på en djurfabrik, dig själv pratandes in i kameran om djurrätt. Du bestämmer själv vad du har möjlighet att vara med på och bekväm att utföra. Titta på djurrättsliga videos från Facebook och Youtube för att få inspiration. 

Kamera. Det viktigaste är inte att du har en jättedyr kamera. Mindre kameror som till exempel GoPro är smidiga eftersom de är så små och har många fästen. Men även en mobilkamera kan fungera utmärkt men då gärna någon av de mer påkostade och senare modellerna och inte budgetversionerna. Ha i så fall gärna en bra mobilhållare så att du kan hålla den stadigt. Moderna systemkameror har fördelen att de ofta har bra grepp, bra zoom med rätt objektiv och ha möjlighet att sätta till extern mikrofon. De kan köpas för rimligt pris på andrahandsmarknaden (sök på Blocket eller begagnat på Facebook til exempel) och det behöver inte vara de senaste modellerna för att vara riktigt bra. Starta med vad du har och bygg på efter hand om det behövs snarare än att börja med att köpa massor av dyr utrustning. 

​Ljudupptagning. Många kameror har inte så bra ljudupptagning. En shotgun mikrofon (som på bilden ovan) som sätts ovanpå systemkameran är bra för maximal rörlighet. Vid intervjuer så funkar det bäst med en myggmikrofon (lavalier) som kan fås för några hundra kronor. 

Lampa. När man filmar under kväll och natt eller i byggnader utan starka ljus så är det bra att ha med sig egen ljuskälla. Det finns smidiga kameralampor som kan hållas i en hand eller sättas i blixthållaren på en systemkamera. 

Håll still när du filmar. Detta är något av det absolut viktigaste att tänka på. Jag gjorde och gör fortfarande felet att svepa för mycket med kameran. Svep nästan aldrig. Ta minst 10 sekunder, gärna betydligt längre och byt sedan till att filma något annat och håll still igen. Ha med något stativ för att det ska vara så stilla som möjligt. Andra knep är att hålla armarna in till kroppen eller mot något för att få stabilitet.  

Filma både djur och människa. Interaktionen mellan en människa och ett djur är något av det som väcker mest empati hos oss. Till exempel när en aktivist går ner på knä och ett djur kommer fram till hen. Ett bra exempel är när Lena Elle var på inne på ett slakteri och klappade en gris. (1,8 miljoner visningar! 1 mars -19). Vissa tänker att vi bara ska filma/fota djuren för att fokus ska vara på dem och inte på människorna. Ett välvilligt mål men jag tror att det är mer effektivt att även dokumentera  människor som gör något för djuren. Om kameran fångar aktivisten som står upp för djuren på olika sätt så kan tittaren identifiera sig själv med denna person och få inspiration att själv bli en aktivist för djuren. Att få fler att bli aktivister är troligtvis ännu viktigare än att folk blir veganer eftersom det på längre sikt påverkar fler. 

Gå ner i ögonhöjd med djuret. Då uppfattar tittaren att det är från djurens perspektiv och då är det lättare att känna empati. 

Kom nära. Om du har möjlighet så gå nästan så nära det går. Det gör också att man kommer närmare emotionellt. Om det är fysiskt svårt eller omöjligt att komma tillräckligt nära så är det bra med ett ordentligt zoom-objektiv. Men det kan också vara bra att variera med bilder som täcker ett större område.

Gyllene snittet och tredjedelsregeln. Ett klassiskt tips som är viktigt för både foto och video. Se på denna länk vad det handlar om och här när det gäller samma regel vid filmning. 

Fokus. Försök att hela tiden hålla koll på var i bilden fokus ligger. Om du kör på auto hamnar det ofta på det främre objektet. Sträva alltid att ha fokus på ögonen på den individ du vill ska vara i centrum. På vissa skärmar på systemkameror kan du peka på var du vill ha fokus.

Tänk på bakgrunden. Undersök vad som finns i bakgrunden av din bild. Om det finns något som stör så försök att flytta dig eller om möjligt ta bort objektet så att det blir en bra bakgrund. 

Variera. Experimentera med nya vinklar, kompositioner, motiv, detaljer, ta ner kameran lågt eller högt, gå nära och långt bort ifrån. Försök att göra det intressant genom att bilderna berätta något nytt, på ett annat sätt. 

Livestreaming. Att sända live genom t.ex. Facebook, Instagram eller Youtube är något som blir mer och mer populärt. Du gör det genom din mobil när du är ute och gör något särskilt. Det är bra om du börjar med att visa ditt eget ansikte för tittaren och berätta var du är och vad du gör. Sedan kan du byta kamera till den på baksidan av mobilen (som oftast har bättre upplösning) för att filma vad som händer just nu. 

Filma och fota så mycket som möjligt. Sträva efter att filma mycket men att bara använda en liten delen av det filmade. Även om man är duktig filmare så blir det mesta inte superbra. Ju längre man kan stanna och filma ju större chans är det att fånga guldkornen. Samma med foto - ju fler bilder du tar ju större chans att det blir några som är riktigt bra. 

Fakta. Det är inte dumt att inkludera fakta i videon. Fundera på om det ska vara någon som berättar om hur djurrätt, djurindustrin, slakterier etc i videon eller om ni lägga på en röst och/eller text i efterhand.

Att filma inne på djurfabrik. Fundera först om ni vill göra det öppet eller dolt och vilka risker det kan innebära. Planera hur ni vill släppa materialet – själva på sociala medier och/eller genom media (bättre om det går). Tänk gärna ut ett manus i förväg. Kanske vill ni ha någon som säger något inne på djurfabriken? Fundera på vad som skulle sägas även om det också kan komma spontant. Filma gärna när ni förbereder er för att åka iväg, gör matsäck, på vägen, när ni går in, osv. Låt tittaren förstå att man är med på en resa. När ni sätter er för att redigera så kan ni bestämma hur mycket av detta ni vill ha med beroende på hur materialet har blivit och hur ni har valt att släppa det. Ni måste inte tillhöra någon organisation för att filma på detta sätt. I februari 2019 filmade några enskilda individer på en grisgård i Östergötland. De tog kontakt med Norrköpings tidningar som valde att göra ett reportage av det. 
​

Lär dig från andra. Om ni ska göra något ni inte gjort tidigare så ta gärna kontakt med någon som har mer erfarenhet än ni för att lära av deras misstag och framgångar. I videon nedan ges tips från en av de mest erfarna djurrättsliga proffsfotograferna i världen. Det finns även kurser i filmning och foto samt massor av tips på nätet. Här till exempel tips om filmning och fotografering. Om du googlar på engelska efter tips så hittar du ännu mer. 
​ 

Träna. Förutom att ta in andras erfarenhet så blir man bäst på att faktiskt använda sin kamera. Börja med lättare filmningar och fotograferingar och ta dig an mer utmanande när du känner dig redo. Du lär bli lite bättre för varje gång. 

Redigering av foto och film. Även efter du har tagit ett foto eller ett videoklipp så kan det finnas mycket att göra med det om du vill. Det finns gratisprogram och påkostade program för både foto- och filmredigering samt appar för telefonen om du använder den. Sök på nätet efter tips på program och hur man redigerar på bästa sätt. 

Lycka till ert fotande och filmande! Om ni vill bolla era idéer, ha fler tips eller dela med er av vad ni har fångat med era kameror så mejla gärna till smedjeback@gmail.com eller ta kontakt med mig via Facebook.