Vad tycker veterinärer om hur djuren behandlas i djurindustrin i Sverige? Har Sveriges djurskyddslag varit till fördel eller till och med en nackdel för djuren? Är det berättigat att ta till civil olydnad för att hjälpa djuren?

Dessa är några av de frågor som lyfts i denna nya svenska djurrättsdokumentär med namnet Någon inte Något. Martin Smedjeback är en av många djurrättsaktivister som har intervjuats för denna film. Se mer info om produktionen av filmen i en intervju med tidningen Anlib. 

​Nu kan du se hela filmen gratis nedan! 

​

Nu för tiden är video och foto några av de mest kraftfulla sätt att förmedla det djurrättsliga budskapet på. Dagens teknik har blivit så bra att även ganska billig utrustning kan ge riktigt bra resultat. Men för att det ska bli bra krävs vissa baskunskaper kring hur vi hanterar kameran på bästa sätt. Själv är jag fortfarande en glad amatör men jag har ändå vågat mig på att försöka komma med lite tips som förhoppningsvis ska hjälpa dig som är nybörjare på området. /Martin Smedjeback

Hitta lämpliga ställen att filma och fota på. Var är det bäst att filma och fota för djuren? Det kan vara en Save-manifestation utanför ett slakteri, andra typer av djurrättsmanifestationer, inne på en djurfabrik, dig själv pratandes in i kameran om djurrätt. Du bestämmer själv vad du har möjlighet att vara med på och bekväm att utföra. Titta på djurrättsliga videos från Facebook och Youtube för att få inspiration. 

Kamera. Det viktigaste är inte att du har en jättedyr kamera. Mindre kameror som till exempel GoPro är smidiga eftersom de är så små och har många fästen. Men även en mobilkamera kan fungera utmärkt men då gärna någon av de mer påkostade och senare modellerna och inte budgetversionerna. Ha i så fall gärna en bra mobilhållare så att du kan hålla den stadigt. Moderna systemkameror har fördelen att de ofta har bra grepp, bra zoom med rätt objektiv och ha möjlighet att sätta till extern mikrofon. De kan köpas för rimligt pris på andrahandsmarknaden (sök på Blocket eller begagnat på Facebook til exempel) och det behöver inte vara de senaste modellerna för att vara riktigt bra. Starta med vad du har och bygg på efter hand om det behövs snarare än att börja med att köpa massor av dyr utrustning. 

​Ljudupptagning. Många kameror har inte så bra ljudupptagning. En shotgun mikrofon (som på bilden ovan) som sätts ovanpå systemkameran är bra för maximal rörlighet. Vid intervjuer så funkar det bäst med en myggmikrofon (lavalier) som kan fås för några hundra kronor. 

Lampa. När man filmar under kväll och natt eller i byggnader utan starka ljus så är det bra att ha med sig egen ljuskälla. Det finns smidiga kameralampor som kan hållas i en hand eller sättas i blixthållaren på en systemkamera. 

Håll still när du filmar. Detta är något av det absolut viktigaste att tänka på. Jag gjorde och gör fortfarande felet att svepa för mycket med kameran. Svep nästan aldrig. Ta minst 10 sekunder, gärna betydligt längre och byt sedan till att filma något annat och håll still igen. Ha med något stativ för att det ska vara så stilla som möjligt. Andra knep är att hålla armarna in till kroppen eller mot något för att få stabilitet.  

Filma både djur och människa. Interaktionen mellan en människa och ett djur är något av det som väcker mest empati hos oss. Till exempel när en aktivist går ner på knä och ett djur kommer fram till hen. Ett bra exempel är när Lena Elle var på inne på ett slakteri och klappade en gris. (1,8 miljoner visningar! 1 mars -19). Vissa tänker att vi bara ska filma/fota djuren för att fokus ska vara på dem och inte på människorna. Ett välvilligt mål men jag tror att det är mer effektivt att även dokumentera  människor som gör något för djuren. Om kameran fångar aktivisten som står upp för djuren på olika sätt så kan tittaren identifiera sig själv med denna person och få inspiration att själv bli en aktivist för djuren. Att få fler att bli aktivister är troligtvis ännu viktigare än att folk blir veganer eftersom det på längre sikt påverkar fler. 

Gå ner i ögonhöjd med djuret. Då uppfattar tittaren att det är från djurens perspektiv och då är det lättare att känna empati. 

Kom nära. Om du har möjlighet så gå nästan så nära det går. Det gör också att man kommer närmare emotionellt. Om det är fysiskt svårt eller omöjligt att komma tillräckligt nära så är det bra med ett ordentligt zoom-objektiv. Men det kan också vara bra att variera med bilder som täcker ett större område.

Gyllene snittet och tredjedelsregeln. Ett klassiskt tips som är viktigt för både foto och video. Se på denna länk vad det handlar om och här när det gäller samma regel vid filmning. 

Fokus. Försök att hela tiden hålla koll på var i bilden fokus ligger. Om du kör på auto hamnar det ofta på det främre objektet. Sträva alltid att ha fokus på ögonen på den individ du vill ska vara i centrum. På vissa skärmar på systemkameror kan du peka på var du vill ha fokus.

Tänk på bakgrunden. Undersök vad som finns i bakgrunden av din bild. Om det finns något som stör så försök att flytta dig eller om möjligt ta bort objektet så att det blir en bra bakgrund. 

Variera. Experimentera med nya vinklar, kompositioner, motiv, detaljer, ta ner kameran lågt eller högt, gå nära och långt bort ifrån. Försök att göra det intressant genom att bilderna berätta något nytt, på ett annat sätt. 

Livestreaming. Att sända live genom t.ex. Facebook, Instagram eller Youtube är något som blir mer och mer populärt. Du gör det genom din mobil när du är ute och gör något särskilt. Det är bra om du börjar med att visa ditt eget ansikte för tittaren och berätta var du är och vad du gör. Sedan kan du byta kamera till den på baksidan av mobilen (som oftast har bättre upplösning) för att filma vad som händer just nu. 

Filma och fota så mycket som möjligt. Sträva efter att filma mycket men att bara använda en liten delen av det filmade. Även om man är duktig filmare så blir det mesta inte superbra. Ju längre man kan stanna och filma ju större chans är det att fånga guldkornen. Samma med foto - ju fler bilder du tar ju större chans att det blir några som är riktigt bra. 

Fakta. Det är inte dumt att inkludera fakta i videon. Fundera på om det ska vara någon som berättar om hur djurrätt, djurindustrin, slakterier etc i videon eller om ni lägga på en röst och/eller text i efterhand.

Att filma inne på djurfabrik. Fundera först om ni vill göra det öppet eller dolt och vilka risker det kan innebära. Planera hur ni vill släppa materialet – själva på sociala medier och/eller genom media (bättre om det går). Tänk gärna ut ett manus i förväg. Kanske vill ni ha någon som säger något inne på djurfabriken? Fundera på vad som skulle sägas även om det också kan komma spontant. Filma gärna när ni förbereder er för att åka iväg, gör matsäck, på vägen, när ni går in, osv. Låt tittaren förstå att man är med på en resa. När ni sätter er för att redigera så kan ni bestämma hur mycket av detta ni vill ha med beroende på hur materialet har blivit och hur ni har valt att släppa det. Ni måste inte tillhöra någon organisation för att filma på detta sätt. I februari 2019 filmade några enskilda individer på en grisgård i Östergötland. De tog kontakt med Norrköpings tidningar som valde att göra ett reportage av det. 
​

Lär dig från andra. Om ni ska göra något ni inte gjort tidigare så ta gärna kontakt med någon som har mer erfarenhet än ni för att lära av deras misstag och framgångar. I videon nedan ges tips från en av de mest erfarna djurrättsliga proffsfotograferna i världen. Det finns även kurser i filmning och foto samt massor av tips på nätet. Här till exempel tips om filmning och fotografering. Om du googlar på engelska efter tips så hittar du ännu mer. 
​ 

Träna. Förutom att ta in andras erfarenhet så blir man bäst på att faktiskt använda sin kamera. Börja med lättare filmningar och fotograferingar och ta dig an mer utmanande när du känner dig redo. Du lär bli lite bättre för varje gång. 

Redigering av foto och film. Även efter du har tagit ett foto eller ett videoklipp så kan det finnas mycket att göra med det om du vill. Det finns gratisprogram och påkostade program för både foto- och filmredigering samt appar för telefonen om du använder den. Sök på nätet efter tips på program och hur man redigerar på bästa sätt. 

Lycka till ert fotande och filmande! Om ni vill bolla era idéer, ha fler tips eller dela med er av vad ni har fångat med era kameror så mejla gärna till smedjeback@gmail.com eller ta kontakt med mig via Facebook. 

Lyssna genuint på deras resonemang. Om någon säger “vi har alltid ätit kött, alltså behöver vi det”, kan du fråga “hur menar du? Det finns ju många som klarar sig utmärkt utan animaliska livsmedel”. Om de säger “kött är gott, jag kan inte sluta”, så kan du fråga “är det något du äter eller dricker idag som du har vant dig vid, som du inte tyckte om när du smakade på det för första gången?” (Kaffe, öl, många starka kryddsmaker är exempel på smaker som ofta är tillvänjda.) Fortsätt använda utforskande frågor för att försöka nå övertygelsen som ligger bakom det hela.Troligtvis har ni snarlika värderingar och du kan visa att det går leva mer i enlighet med dem. Människor som lever mer i enlighet med sina värderingar upplever oftast ett högre välbefinnande. Se även julbordet som en chans att bjuda släkten på läcker vegomat för att visa att växtbaserad kost är fantastiskt god och varierad. Kanske kan du erbjuda dig att hjälpa till med julbordet och laga vegorätterna tillsammans med dina karnistiska släktingar för att visa hur enkelt och gott det är. Det sänker också tröskeln för dem att själva göra det i framtiden.

Vi repeterar:
1 Bestäm dig först om det är värt att diskutera med den här släktingen.
2. Förstå att deras första replik antagligen är ett känslomässigt försvar p.g.a. kognitiv dissonans.
3. Försök att hitta grunden till varför dessa försvar uppstår. Döm och moralisera inte utan fråga nyfiket.
4. Uttryck att släktingen i fråga har liknande värderingar som du och peka på att hen kan leva mer i enlighet med dessa, precis som du valt att göra.
5. Bjud på god veganmat för att visa på en möjlig väg.

Vi önskar er alla en god jul för både människor och djur! 
​
Ajla Hadzijahovic, leg. Psykolog
Hedvig Nettelblad, PTP-Psykolog
Christoffer Wärnbring, leg. Psykolog
Martin Smedjeback, fil. kand i psykologi
Jon Westman, leg. Psykolog
Annika Branderud, leg. Psykolog

Om man hade besökt vår toalett i kollektivet Gandhi så hade man kanske blivit chockad av att där se Mein Kampf av Adolf Hitler som en del av toalettlitteraturen. Men det fanns en rimlig förklaring. En av kollektivmedlemmarna, Pelle Strindlund, skrev på boken Djurens förintelse (tillsammans med Henrik Wig).

I flera år följde jag tillblivelsen av denna bok som gör jämförelser mellan dåtidens nazism och dagens djurförtryck. Det blev en otroligt bra bok som kom ut 2016. Jag tyckte att den förtjänade att nå fler och fick förslaget från min vän Anette att den skulle kunna ges ut som ljudbok. Jag undersökte möjligheten och det var positivt svar från författare och förlag men det fanns inga pengar för det. Så då gick jag för knappt ett år sedan ut på Facebook-gruppen Veganer i Sverige och frågade om några kunde tänka sig att läsa in boken på frivillig basis.
​
Gensvaret blev fantastiskt! Jag valde ut dessa sex personer som verkade ha störst erfarenhet av inläsning: Hannah Bratt, Markus Tufvesson, Sophie Nanne, Josefin Lindberg, Anna Johansson och Fredrik Lindén. De läste in och Markus tog på sig att redigera de 22 inspelade timmarna. Jag är så himla tacksam till dessa eldsjälar som har läst in så bra och särskilt till Markus som har spenderat närmast oräkneliga timmar med att klippa bort andningar och justerat ljudbilden, en utmaning med olika typer av inspelningsteknik. Resultatet har blivit väldigt proffsigt. Inte dåligt med en budget på exakt 0 kr.
​
– Det måste vara helt unikt att sex läsare genomför något sådant. Det känns förstås väldigt hedersamt för oss författare. Men de olika rösterna gör också ljudboken till en väldigt speciell produkt, både personlig och professionell, säger Henrik Wig, en av författarna till Djurens förintelse.
​

Sen igår finns den gratis att ladda ner på denna länk. Ladda gärna ned den och tipsa andra!
 
Sagt om Djurens förintelse
"Varje tid tenderar att vara blind inför sina egna orättvisor och föraktfull mot dem som försöker öppna samhällets ögon för förtrycket. Först i efterhand, när frihetskampen vunnits, ser människor med fasa tillbaka på vad samhället har tillåtit. Men då är det för sent för offren. Moraliskt ansvar innebär inte bara att bry sig om de utsatta – det handlar också om att förstå hur förtryckande ideologier och praktiker fungerar. Det handlar om att kunna urskilja de återkommande mönstren och se vår egen delaktighet i förtryckets upprätthållande. Vårt samhälle må fortfarande blunda för det anfallskrig vi bedriver mot djuren. Men framtiden kommer att se – och döma. Henrik Wig och Pelle Strindlund erbjuder oss här den sällsynta chansen att visa efterklokhet i förväg. Vi bör ta den."   Per-Anders Svärd, doktor i statsvetenskap på Stockholms universitet
                                                                   
​Fler citat om Djurens förintelse finns på här. 

​Faluröda träpaneler, vita fönsterlister och svarta tak - kanske ville arkitekten att tankarna skulle gå till det gamla Sveriges traditionella jordbruk. Men insidan rymmer istället en högeffektiv fabrik där död levereras på löpande band. Det var den 27 mars 2018 på slakteriet Lövsta kött utanför Uppsala. Redan innan vi hade gått in så kunde vi ana vad som skedde där inne. Den starka doften talade ett tydligt språk – kroppar, kött och död. Vi blev välkomnade av två personer i ledningen för slakteriet. Vi kan kalla dem Sara och Magnus. De hälsade på oss med ett trevligt leende och en varm handskakning. 
Jonas och jag (Martin) från Uppsala Animal Save var inbjudna på studiebesök. Vi gick upp för en trappa och kom till övervåningen. Observationsdäcket hade formen av en hästsko med stora fönster runt hela insidan av slakteriet så att man kunde se hur hela processen gick till ovanifrån.

25 000 grisar, 5 000 kor och 1 000 lamm slaktas i dessa byggnader varje år. ”Vårt slakteri räknas som medelstort i Sverige”, berättade Sara, ”men om man jämför med Europa så skulle vi räknas som minimalt.” Två grisar med stora lila märken på ryggarna såg vi i varje stålbox när vi tittade ner genom det första fönstret. De tittade runt och rörde sig fram och tillbaka i det lilla utrymme de hade tvingats in i. Per Jenssen, professor i etologi vid Linköpings universitet, skriver: ”Djur reagerar starkt på åsynen av ett annat djur som stressas – de reagerar på deras kroppsspråk och läten.” Här fanns en vägg mellan dem och dödandet så de såg inte när deras kamrater skars ihjäl. Men grisar upplever inte i första hand med synen och hörseln, utan genom luktorganen. Med sitt extremt goda luktsinne känner grisarna inte bara blodet från sina artfränder, utan även stresshormoner som utsöndras i urinen. Eftersom vi som mänskliga besökare slogs av den fräna lukten redan på utsidan är det rimligt att anta att luktintrycket för grisarna är enormt.
​
Jonas uppmärksammade oss på att flera av grisarna i boxarna där nere hade synliga rivmärken. Sara berättade att det händer att de bråkar lite med varandra och det kan resultera i rivmärken. ”När de bråkar brukar vi kasta ner en boll för dem att leka med”, la hon till.

”Ingen fotografering”, stod det tillsammans med en bild på en överstruken kamera i varje fönster in mot slakteriet. Vi hade fått instruktioner att lämna våra mobiler nere i kontoret så att vi inte skulle kunna ta några bilder eller video. Jag frågade varför det är så när de är öppna för att människor kommer hit och själva se hur det ser ut. 500 personer gör studiebesök här varje år, inte bara studenter utan också lokala handlare, pensionärer och andra. Det är en affärshemlighet hur vårt slakteri fungerar, förklarade Sara. Men är det inte också för att ni inte vill att konsumenter ska se dödandet och därefter inte bli lika sugna på kött, frågade jag. Jo, medgav Sara, för att det är dumt om någon ser en lösryckt bild utan att få en tillhörande förklaring. Det kan nog vara sant att det uppfattas annorlunda när slakteriet lindar in fakta om hur hygieniskt och bra de anser sig utföra sitt jobb. De vill skifta fokus från det hemska i dödandet till hur tekniskt korrekt och humant de sköter slakten.

På betonggolvet nere i slakteriet puttades de två grisarna i den främsta boxen in i en stålkammare. ”Är det där de gasas?” frågade Jonas. Ja, fick vi bekräftat, med koldioxid. ”Den fysiologiska effekten av gasen [är] tämligen ångestfylld. Den utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och framkallar en stark känsla av kvävning”, skriver etologiprofessor Per Jensen. En djurskyddsforskare berättar om hur det kan kännas att andas in koldioxidgas: ”Jag tog ett enda andetag och det kändes som att få en elstöt i lungorna. Det gjorde väldigt ont. Jag backade genast ut i den friska luften igen.” Var det inte SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som hade visat en video där man kunde se när grisarna gasades på ett svenskt slakteri? frågade jag. Jo, fick vi bekräftat men det var inte på det här slakteriet.

På andra sidan väggen kunde vi se grisarna komma ut medvetslösa. En slaktare kollade så att de inte var vid medvetande innan han hängde upp dem i taket. En annan person tog upp en skarp kniv och skar ett djupt snitt i grisens buk. En röd flod forsade ur griskroppen. En del av blodet stänkte ner slaktarens vita overall. Det här är ögonblicket då livet rinner ur individen. Kroppen hängde stilla ett tag från sin krok i taket för att avblodas innan den kördes vidare till nästa steg i den dödliga kedjan. När kniven hade gått in i individen på andra sidan fönsterrutan frågade jag de trevliga slaktericheferna om de någonsin tänkte på det faktum att djur som precis varit levande nu hade dödats och om det ibland påverkade dem känslomässigt. Mannen sa något i stil med att jo, det är klart – man är ju bara människa. Klart att man har känslor.

​Jag har var på ett studiebesök förra året på slakteriet i Kalmar. Då gick vi på slakterigolvet och fick nästan ducka för att inte få djurkropparna i huvudet. Då mådde jag så fysiskt illa att jag flertalet gånger trodde att jag skulle kräkas. Vid detta studiebesök kände jag fortfarande starkt obehag men inte alls lika påtagligt. Dels för att vi stod betydligt mer på avstånd men också för att jag hade sett det tidigare. Vi människor är otroligt anpassningsbara så det är lätt att tänka sig att en person som dag ut och dag in ser dödandet till slut inte reagerar på det. Dödandet blir något man gör slentrianmässigt, en vanlig dag på jobbet. 

​Den nu döda kroppen sänktes ned i ett bad inne i en slags tunna. Det är omkring 60 grader i den särskilda vätskan som ska se till så att allt hår på griskroppen försvinner. Ett försök att omvandla ett liv till mat, en individ till en kropp. På andra sidan trumman kom grisen ut. Där stod ytterligare en person som kontrollerade griskroppen som nu glänste av badet. Han tog bort eventuella återstående hår. Grisbenen penetrerades av stora metallkrokar innan kroppen återigen hängdes upp i taket och åkte vidare. Buken skars upp och innanmätet togs ut. Hjärta, lever och njure – fortfarande ihopkopplade – hängdes upp på en stålställning som stod på golvet. Det såg overkligt ut. Om den stod på en konsthall skulle installationen kunna kallas ”Livets maskineri”. Motorsågen var av en storlek som skulle kunna användas för att fälla ett medelstort träd. Här användes den för att klyva griskroppen i två halvor.
 
Vid väggen stod en veterinär med en blå hjälm på huvudet. Han stod och tittade på när grisarna dödades och inspekterade sedan kropparna så att de skulle vara friska när de skickades ut för att ätas av Sveriges medborgare. Han skrev ner några anteckningar för varje kropp som gick förbi honom. På uppdrag av staten är veterinären på plats på alla slakterier i Sverige för att övervaka så att dödandet sker enligt lagens alla regler. Våra representanter från staten kan anmärka om det är något som går snett på slakterierna, som i princip alltid är privata företag. Men kanske ännu viktigare är att de ger en statlig OK-stämpel att just detta dödande finner vårt samhälle helt acceptabelt. 

Nu hade vi gått hela vägen på ”gris-sidan”, och längst bort kunde vi se SLU-studenter sitta i ett studierum. Sara berättade att slakteriet är privatägt, men att det är SLU som äger byggnaden och att slakteriet hyr av dem. I hyresavtalet ingår det att veterinärstudenterna ska få göra en del av sin utbildning här. Alla som går veterinärprogrammet måste vara en vecka på slakteriet. I programmet ingår att veterinärstudenterna själva ska döda en ko med en bultpistol. Där satt studenterna med näsan i sina böcker. Kanske studerade de hur slakten ska göras mest effektivt? Är tanken med att de ska sitta i denna dödens byggnad att de ska vänja sig vid att dödandet är en naturlig del av deras framtida jobb? Jag ville egentligen gå fram till dem och fråga hur det kändes att döda en individ, antagligen första gången i deras liv. Men jag vågade inte avvika från vårt studiebesök.

Vi fortsatte genom slakteriet och kom till kosidan. Genom det första fönstret såg vi kons inälvor köras in på ett löpande band. De skulle bli biogas. Vid nästa fönster hängde en kropp med krokar i respektive klöve. En maskin hade tagit tag i huden och drog i obönhörlig takt av skinnet från den omfångsrika kroppen. Bilder från filmen När lammen tystnar svepte förbi i mitt huvud. En av filmens huvudkaraktärer är en seriemördare som håller människor fångna i en grotta för att bit för bit använda deras hud för att sy en klänning. Intressant nog är dödandet av lamm (som titeln antyder) av central betydelse i filmen. Vid nästa fönster stod en man uppe på en stålställning för att kunna skära i den enorma kroppen som en gång var en så kallad mjölkko, namngiven efter vilken funktion som vi människor anser vara viktigast. 

Vid nästa fönster såg vi en annan man ta ut inälvor, juver och livmoder. I samma bås upplever kon sitt sista medvetna ögonblick. Hit tas de en och en och skjuts med en bultpistol i pannan. ”Det blir bara mos kvar av hjärnan” efter att bultpistolen skjutits av, fick vi reda på. Efter det dödliga skottet så hängs kon upp i benen och skärs upp med ett långt och djupt snitt för avblodning. De får hänga en bra stund medan blodet rinner ner i brunnen nedanför dem. När vi hade gått på grissidan hade vi gått från liv till död, men på kosidan gick vi i motsatt riktning. Från död till liv, men några levande kor fanns inte kvar när vi kom till slutet. En passande symbolik för ett slakteri – ingen kommer därifrån med livet i behåll, förutom arbetare och studiebesökare.

Det som slog mig när vi vandrade igenom slakteriet är hur mycket det liknar en fabrik med löpandebandprincipen, där varje moment görs repetitivt med kall effektivitet och hög hastighet. Många tror att det var Henry Fords bilfabriker som var först med att använda löpandebandprincipen. Men det stämmer inte. Faktum är att Henry Fords medarbetare lär ha blivit inspirerade till löpande bandet efter att ha besökt ett slakteri i Chicago där de hade en ”de-assembly line”. Om man kan ha en ”disassembly line” kan man också ha en ”assembly line” (= löpande band) tänkte bilfabrikörerna. De fick idén till massproduktion av bilar från idén om massdödande av djur. Man skulle tillverka bilar lika effektivt som slaktarna dödade individer.  

Det verkade som att slaktericheferna var märkbart stolta över sin fabrik, över hur korrekt och humant de genomförde slakten. Samtidigt suckade de nostalgiskt över den yrkesskicklighet hos slaktarna som hade försvunnit i Sverige. Tydligen var människor förr i tiden betydligt bättre på att döda och stycka en kropp än idag. Nu så kom många av slakteriarbetarna från bemanningsföretag som ofta skickade ut polska arbetare. De var visserligen skickliga efter att ha arbetat länge på Scan men det var inte lika bra som förr, det var tydligt.
​
Vad tyckte ni om studiebesöket? frågade en av våra värdar när vi var på väg ut. Jonas berättade att han tyckte att det var hemskt att se dödandet. ”Men det var också lugnt och trevligt. Det är läskigt.” Vad Jonas sa var helt sant. Vi hade blivit mottagna med generositet och leenden. Även då vi hade kommit med kritiska synpunkter hade våra värdar svarat vänligt och utan att vara defensiva. Vi hade inte heller sett några slag eller sparkar mot djuren även om detta är vanligt på de flesta slakterier i Sverige. Enligt en artikel i Applied Animal Behaviour Science från 2014 utsattes en tredjedel av kor, tjurar och kalvar för slag, sparkar eller elpådrivning medan studien genomfördes. Men slakteriet vi var på ska vara SLU:s mönsterexempel på slakteri, och de har enorma fönster vilket säkerligen påverkar slakteriarbetarnas beteende. Trots avsaknad av uppenbara slag och sparkar kommer man inte undan det uppenbara dödliga våldet. Men det döljs av lagar, regler och förordningar. Det ger förtrycket ett sken av legitimitet. Om dödandet sker med onödigt lidande eller sadistiska motiv reagerar de flesta. Men om dödandet sker kallt och metodiskt enligt konstens (myndigheternas) alla regler, då är det få som reagerar. Själva dödandet problematiseras sällan, endast om det görs på ett sätt som går utanför reglerna.
 
Vi lurar oss själva om vi tror att dödandet kan ske utan stress eller obehag. Åtminstone om man ska tro professor Per Jensen, som säger: ”Det är bara att konstatera att det är svårt att ta livet av ett djur utan att det innebär någon som helst stress eller smärtupplevelse.” Det vi kan hoppas på är att göra avlivningen ”mindre ångestfull”. Vi lever alltså i en villfarelse om vi tror att dödandet kan göras utan smärta. Men även om detta vore möjligt så är det ändå ett dödande – den mest extrema formen av våld vi kan tänka oss – avslutande av en annan individs liv. Att försöka klä denna handling i trevliga ordalag är nog vad Jonas tyckte var läskigt, gissar jag.
 
Innan vi skildes åt efter det dryga timmeslånga studiebesöket sa Sara att det borde ingå för alla som äter kött att se insidan av ett slakteri. Det kunde vi alla vara överens om. Jag sa att vi var väldigt tacksamma för att vi fick komma på ett studiebesök. Magnus sa att han tyckte att det var kul att ha oss här och att han absolut respekterade våra synpunkter kring djur. Jag sa att vi i Uppsala Animal Save kommer att ha fortsatta manifestationer utanför slakteriet och att de var välkomna att komma ut och hälsa på oss då. Nu har vi ansikten på varandra, sa Magnus vänligt.
​                                                                                                                        Martin Smedjeback

p.s. 1: Källa till bland annat citaten från Per Jensen: Djurens förintelse av Pelle Strindlund och Henrik Wig.
p.s. 2: Det är inte ofta, men det händer ibland att filmning tillåts på insidan av slakterier. Det gjorde Skövde slakteri när Henrik Schyffert var på besök under programmet Köttets lustar förra året. Se gärna från 28.30 minuter när Henrik prao:ar på deras slakteri en dag.

”Don’t you eat fish?” asked the young man across from me. On his plate lay a pan-fried fish with boiled potatoes and dill sauce. “No,” I replied, “I don’t eat animals.” It was the second day of my sentence at the Tillberga prison outside of Västerås. The man with the pan-fried fish certainly did not know that I was there because I had freed a rainbow trout from a fish farm outside of Norrtälje, one beautiful August night in 2015. As a part of the activist group, Empty Cages (Tomma burar), I carried out this fish release to challenge the killing in the fish industry in an act of civil disobedience. ​

Slaktbil efter slaktbil passerar framför mig. När ljuset blir rött stannar några av transporterna ett par ögonblick. Jag hinner möta en gris – se in i hennes rädda ögon - innan ljuset blir grönt och lastbilen kör in till slutstationen. En individ bland hundratals eller tusentals som ska dödas – bara den dagen vid det slakteriet. När jag tänker på att dessa slaktbilar med djur kör varje vardag året runt till otaliga slakterier runt om i vårt land, runt om hela världen, då är det lätt att bli matt. Det är nästan alltid grönt ljus för djurförtrycket. Våldet och dödandet är så massivt att det är svårt att greppa både känslomässigt och intellektuellt.

Vi som bryr oss om djuren har en uppgift att försöka arbeta lika kontinuerligt och frekvent som djurindustrin. Det räcker inte bara med några punktinsatser utan kräver dagligt arbete. Som tur är så behöver vi inte förlita oss på att vi som enskilda individer ska bära hela arbetet på våra egna axlar. Det är tillsammans som rörelse som vi kan utgöra ett reellt motstånd. En av de mest positiva sakerna under 2017 har varit alla fantastiska djurrättare jag har haft möjligheten att lära känna och arbete med. Igår träffade jag 25 veganer för nyårsfirande i en villa på den skånska slätten. Några av dem har jag stått tillsammans med utanför slakterier under året, andra var helt nya bekantskaper för mig. Mellan tuggorna av den delikata helveganska nyårsbuffén som vi alla hade bidragit till så tänkte jag på hur viktig relationerna i djurrättsrörelsen är. Rörelse byggs av relationer och relationer behöver vårdas och underhållas. Jag tänkte också på vikten av att ha kul och fira.

Idag är första dagen av Ett år för djuren 2018. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att kämpa för djuren. Och även om jag inte tror att det blir ett gott nytt år för djuren så tror jag att det kan bli ett gott nytt 2018 för djurrättsfrågan och veganismen. I förlängningen så är ju det som är bra för djurrättsrörelsen även bra för djuren. Jag ser flera hoppfulla tecken. Under det här året så har veganismen snudd på blivit mainstream och ett djuretiskt program har visats på bästa sändningstid på Svt. Det är exempel på framgångar för en djurrättsrörelse som har kämpat i årtionden och nu börjar frukterna så smått kunna skördas. Men det kommer bara att ge en god skörd om vi tillsammans fortsätter att kämpa för djuren på olika sätt. Jag hoppas på att få arbeta med många av er för djuren under 2018!
​
För djuren,
Martin

Nu till det mer jobbiga – hans val som med rätta upprör oss som bryr sig om djur. Han klarade inte av skjuta Madde och Viktoria men väljer att indirekta döda andra djur genom att fortsätta att äta kött, fast hälften så mycket som tidigare. Skulle det varit bättre om han hade skjutit Madde och Viktoria och fortsatte att äta lika mycket kött som tidigare? Visserligen skulle han ha hållit sig inom vadets regler men det skulle definitivt inte varit bättre för djuren eller miljön. Nu dödar han åtminstone hälften så många djur som tidigare och miljön drabbas mindre än tidigare. Ibland verkar det som om vi har större problem med hyckleri än de faktiska handlingarna. Att värderingar och beteende krockar blir värre än att faktiskt ha bra beteenden. Men för djuren, eller miljön, spelar det ingen roll hur mycket integritet en person har, utan hur det faktiska beteendet i slutändan ser ut. Och visst hade det varit bättre om han blivit vegetarian men nu blir det i alla fall bättre än om han inte gjort vadet överhuvudtaget.

För en sådan som Schyffert – medelålders man som vill bevara sin maskulinitet i andras ögon, som inte vill krångla och som ser sig som en egoist – så är det kanske minskning av köttet som vi får nöja oss med, åtminstone som första steg. Idag är det många som går in för att minska sin köttkonsumtion men inte sluta helt och hållet. Jag tycker att det är svårt att se denna förändring som något negativt eftersom alternativet oftast hade varit att fortsätta äta kött i samma mängd. Köttminskning sparar liv och miljö och med större efterfrågan på vego  kommer det att komma bättre och bättre vegoprodukter då det inte bara är vegetarianer och veganer som köper dem.

För många, inklusive Schyffert, upplevs det som ett för stort steg att helt sluta med kött. Vi fungerar ofta så när det gäller större förändringar i vårt liv. Vi vill ha (positiva) förändringar men i små steg. I detta finns det också något positivt. Schyffert har tagit några första steg. Han har öppnat ögonen för en helt ny fråga och faktiskt börjat reflektera över sina val. Det är stort. ”Det är något större som har hänt på den här månaden. Det är något i mitt huvud. När jag inte har haft kött på tallriken så har jag kunnat lyfta blicken, jag har sänkt garden, jag har kunnat se världen från ett annat håll.” säger han själv i programmet om hans vegan-månad. Denna mentala förändring tror jag kan ha effekt på lång sikt och få honom att utvecklas i djurrättslig inriktning på sikt.

”Men det är ju inte svårt att leva som vegan” kanske du säger. Schyffert son Limpan säger ”Vi lever ju i 2017. Det är hur lätt som helst att vara vegan.” Men de av oss som säger det utgår nog från oss själva. Det kan vara mycket svårare än vi tror för folk med andra förutsättningar. En annan generation, en annan umgängeskrets, en annan mentalitet och personlighet – det kan vara många saker som skiljer åt som gör det svårare för vissa att ändra till vego. Schyffert är inte ensam om att vilja äta biffen och behålla grisen. Kanske är det till och med så att hans val att reducera köttet med hälften räddar fler liv än om han skulle ha blivit vegan? Det går säkert emot vår intuition men kan ändå vara sant. Medelsvensson som sitter hemma i sin tv-soffa efter att ha sett Köttets lustar och tycker att det verkar som alltför radikalt att helt ta bort kött från sin kost kan tycka att det är rimligt att dra ner till häften. I vårt ”lagom-land” vill vi gärna hitta medelvägar och kompromisser. Kanske bättre det än om Schyffert hade blivit vegan och om de flesta skulle ha tänkt ”det skulle aldrig jag kunna bli!” Om de reagerade så kanske de blivit ännu mer fasta i sin övertygelse om att hålla fast vid köttet. Om de nu minskar sitt köttintag till hälften så har de tagit ett första positivt steg för djuren och miljön, kanske för första gången i sitt liv. Om de väl har tagit ett första steg så är chanserna betydligt större att de kommer att ta fler positiva steg i framtiden. Vissa av köttminskarna kommer säkert på sikt att övergå till att bli veganer om de upplever förändringen som positiv. Många av oss som är vegetarianer och veganer idag började med att minska på köttet som ett första steg. Själv var jag lakto-ovo-vegetarian i många år förrän jag blev vegan.

Historien är inte slut. I sista avsnittet lovar Schyffert sin son att om han inte klarar av att hålla sig till 75 gram kött per dag under ett år så lovar han att vara vegetarian resten av livet. Man kan ju med rätta fråga sig hur mycket löftet är värt efter att han inte höll det förra, men det öppnar ändå upp för en positiv möjlighet. Under ett år kommer han att tvingas tänka på hur mycket kött han sätter i sig. Det i sig kan förhoppningsvis påverka honom i mer djurrättslig inriktning.

Och det viktigaste är ju faktiskt inte hur Schyffert väljer att leva sitt liv utan hur vi alla andra lever våra liv. Även om det låter krasst så är nog inte Schyfferts generation som vi ska rikta våra förhoppningar till utan till Limpans generation. Det är bland de unga som växer upp nu som den stora förändringen kommer att ske. I bästa fall så kan medelålders män som Schyffert dras (motvilligt) med när Limpan och andra unga utmanar oss andra till en livshållning som bygger på medkänsla och ansvar för planeten.

                                                                                                            Martin Smedjeback

​p.s. 1: När nästa program av detta slag görs så tror jag att djuren inte kommer att dödas. Utvecklingen går framåt. Men i jul kommer jag att tänka på Madde, Viktoria och alla andra djur som dödades för att vi inte har utvecklats tillräckligt moraliskt ännu. 
​
p.s. 2: Något jag saknade i programmet var att Henrik fick träffa en vegankock som verkligen kan vegansk matlagning. Då hade nog hans smaklökar övertygats. Men det tar också några veckor innan man vänjer sig vid nya smaker och konsistens. Med mer tid som vegan och färdigheter i det veganska köket tror jag att Schyffert och andra skulle uppskatta smakerna från växtriket betydligt mer. 

I will serve a prison sentence from the 8th of November to the 8th of December. The fourth of October 2017 we had a trial and I got the sentence for freeing a salmon the summer of 2015 and four turkeys the summer of 2016 together with other activists in Empty Cages (Tomma burar). I will serve my time at the prison Tillberga, outside of Västerås in Sweden.

To receive letters is the highlight of the day for imprisoned activists! If you would like to write a letter or a card I would appreciate it. Please tell me what is happening in your life or what’s on your mind. I can’t promise to answer every letter or card. I could be occupied with work or studies. Both incoming and outgoing mail can be opened and checked by the prison staff. It is not allowed to send in food or drinks.
The address to me during my sentence is: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg, Sweden.

It is not possible to call me during my sentence and I will have no access to internet. I will share a few updates on Facebook now and then with the help of support persons who I will call or send (snail)mail to. If you give any comments on my Facebook-page they can tell me about it. Send a friend request or follow me on Facebook if you would like to get my updates from prison. 

The biggest support I can receive is if you want to do something for the animals. Perhaps write a letter to the editor of a newspaper about animals rights, perhaps write a politician with questions about how s/he can stand up for animals or you can join an action, network or organization if you are not already doing this. By hearing about what all of you are doing for the animals gives strength and hope. 

Until the 7th of November you can write me at smedjeback@gmail.com. If you have any questions during my prison sentence you can ask Staffan at staffandersson@gmail.com.
​
For the animals,
Martin Smedjeback