Eftersom jag är ensam om att driva Ett år för djuren så är det inte så många som har insyn i vad jag gör om dagarna. För er som är intresserade så har jag dokumenterat några av händelserna idag.
 
8.08 Kollar min mejl. Dn och Svd har svarat att de inte vill ta in min debattartikel på fredag, men Aftonbladet har svarat ja! Blir jätteglad! Debattartikeln handlar om domen för fritagningsaktionerna.
8.40 Kollar in meddelanden på Facebook. Tackar en person som ekonomiskt har stöttat Ett år för djuren och frågar om jag kan skicka henne pin och magnet.
08.55 Mejlar en filmare som ringde igår och var intresserad av att filma civilolydnadsaktivister.
09.06 Sprider eventet för pälsmanifestation på min facebook-vägg. Hoppas att många skåningar och andra ska ansluta på lördag! 

09. 23 Lägger till några nyhetsartiklar i Tomma burars pressarkiv och på min företagshemsida.
09.51 Chattar med Djurrättsalliansen Malmö om lördagens manifestation mot päls och den efterföljande workshopen som jag ska hålla i. Börjar spåna på tal till manifestationen. Ser att det är Gandhis dödsdag samma dag och funderar kring vad jag kan säga om Gandhi och djurrätt.  
10.20 Förbereder ett föredrag som jag kallar ”Lagbrott för djuren” som jag ska hålla för tre högstadieklasser på en skola i Stockholm på onsdag.
11.15 Får frågor från Djurrättsalliansen om rättegången och domen för Tomma burar. Börjar spåna på svar. 

11.30 Kollar på nya The X-files till lunchen som består av linsbiffar, rotmos och ris. Dricker sedan kaffe med choklad inköpt på Veganlife.
13.09 Får en förfrågan att komma in med foto och presentationstext till workshopen Lär dig prata med köttätare som jag ska hålla i Uppsala i april.
13.40 Jag sitter i valberedningen för Vildåsnan – kristen vegetarisk förening. I denna egenskap ringer jag en person som vi tror kan passa i styrelsen. Vi pratar om hennes djurrättsengagemang och styrelseerfarenhet. Hon verkar mycket lovande för uppdraget!
14.00 Tränar lite styrketräning med skivstång på rummet. Har samtidigt på dokumentären Djurens krigare om svenska djurrättsaktivister under 90-talet. Känner mig tacksam över alla djurrättsaktivister som gått före.
16.12 Min före detta kollektivkamrat Pelle Strindlund ringer upp. Han säger att hans föräldrar har upptäckt att någon gav replik på min insändare i DN. 

16.24 Jag ber en vän att kolla upp vad repliken sa. Sedan skriver jag en replik på repliken som jag skickar till DN även om jag inte tror att det är så stor chans att de tar in den: "Svar till ”Djurvän” (25/1). Om jag skulle ha köpt djur istället för att befria dem hade jag endast legitimerat det våldsamma system som möjliggör ett massdödande av djur. Vänner av djuren köpslår inte med liv. Martin Smedjeback"
17.25 Läser boken Living among meat eaters av Carol J. Adams. Den är så bra! Så här står det bland annat: “A vegetarian, simply by being a vegetarian, makes others aware of food choices.”
18.10 Skriver det här blogginlägget! 

Vi i Tomma burar inser att vi med största sannolikhet kommer att bli dömda för stöld eftersom djur enligt lagen fortfarande betraktas som egendom och inte som de kännande individer de är. Ni får gärna döma oss, men jag vill be oss alla att inte döma djuren. Vi i Tomma burar gjorde de här aktionerna fullt medvetna om att det kan ge straff i form av böter, skadestånd eller fängelse. Och vi är beredda att ta konsekvenserna av våra handlingar. Men snälla, döm inte djuren. De har inte brutit mot några lagar. De har inte gjort någon människa det minsta ont. Och ändå spärrar vi människor in dem på livstid och sen avrättar vi dem. 

​Den här rättegången har handlat mycket om vad vi i Tomma burar gjorde under ett par sena nätter i augusti förra året. Men de egentliga huvudpersonerna i den här rättegången bör vara djuren, närmare bestämt två grisar och åtta hönor. Låt mig presentera Selma och Louise. Louise här längst fram är alltid först på maten och hon gillar att bestämma. Längre bak ser ni Selma. Hon vill ofta kela och älskar att bli kliad på magen.

​Det här är Kaisa. Hon är en otroligt nyfiken höna och alltid redo för nya äventyr. Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar bor allihop nu i kärleksfulla hem där de inte riskerar att dödas. De har nu möjlighet att vara ute i naturen och böka och picka. 

Men det har inte alltid varit så. Fram till augusti förra året bodde Selma och Louise på det här stället. Aldrig fick de känna solen på sina ryggar. Alltid fick de nöja sig med att böka i ett hårt betonggolv. Alla skulle de dödas. 

​Kaisa och hennes systrar bodde här fram till augusti förra året. När vi fann Kaisa satt hon fast med sin ena klo i en järnhylla. Fast sitter också de andra 110 000 hönorna på äggfabriken där vi var. De flesta av de hönorna där har aldrig någonsin känt frisk luft eller solen på sina fjädrar. De behandlas endast som äggmaskiner och inte som de kännande och tänkande individer de är, med sina egna personligheter och enskilda viljor. 

Den här rättegången handlar om Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar men ännu mer om de djur som fortfarande är fast i sina fängelser, sina Guantanamo, sina Abu Ghraib. Jag tror att för de flesta av oss är det svårt att inse hur livet för ett djur i djurfabrikerna kan se ut, i alla fall är det ofta så för mig. Tankeexperiment kan hjälpa oss att få en inblick i vad det handlar om.
​
Försök att nu tänka dig att det är du själv som utsätts för följande situation:
Du har precis fötts i ett hav med andra nyfödda. Dina föräldrar får du aldrig träffa. Du ser alla dina bröder bli brutalt nedkastade i lådor för att genast bli ihjälgasade. Du och dina systrar transporteras i timmar i en mörk lastbil för att sen spendera resten av livet inlåst tillsammans med tusentals andra, för att producera ägg åt någon annan. Det här är hönornas liv i Sverige 2016.
​

​Försök även att tänka dig in i den här situationen:
Du har spenderat hela ditt liv i ett minimalt utrymme på ett betonggolv. Nu har du släpats upp på en lastbil. När dörren öppnas efter en lång färd hör du skrik och det luktar död. Du sänks ner i ett litet utrymme. Plötsligt sticker det i halsen. Det känns som om du brinner upp inifrån. Du kämpar panikslaget för att komma undan gasen, men det är förgäves. Du andas dina sista plågsamma andetag. Det här är grisarnas liv i Sverige 2016. 
​

Kunde du åtminstone känna en liten del av den smärta som djuren i djurfabrikerna utsätts för? Det tar emot eller hur? Vi vill gärna värja oss mot det, vi vill gärna titta bort. För om vi öppnar våra hjärtan då kan vi börja inse vilket oerhört övergrepp som utsätter djuren för. Det kan vara ett av de största moraliska övergreppen i vår tid. Det är ett lidande och dödande som både numerärt och kvalitativt är större än de flesta andra grymheter som vi människor utsätter varandra för. Det som dödar mest på den här planeten är inte terrorism eller krig, inte svält eller klimathot. Det är våra knivar och gafflar hemma vid köksborden. 

Vi befinner oss idag i den här rättssalen eftersom Selma och Louise idag lever. Om vi inte hade agerat hade de antingen varit döda eller så hade de fortfarande levt ett liv i misär. Vi befinner oss här idag för att Kaisa och hennes systrar idag får bo i ett kärleksfullt hem istället för att vara fängslade tillsammans med tusentals andra och sen dödas när de inte längre är tillräckligt effektiva äggmaskiner. Om det är fel att orsaka någon lidande och död, borde det inte då vara rätt att rädda någon från samma öde? Är det inte ett fel på en lag som straffar personer som försöker minska lidande och dödande och som skyddar dem som utövar våld mot försvarslösa varelser? 
​

​Att djurrätt tas mer och mer på allvar i vårt samhälle tycker vissa är jobbigt. De är oroliga för att människovärdet ska bli urholkat om vi ger djur rättigheter. Men mycket talar för att det kommer att bli precis tvärt om. Martin Luther King, som skulle ha fyllt år just idag om han fortfarande hade levt, han sa: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa överallt.” För varje förtryck som faller, för varje rättvisa som uppnås så blir vi alla säkrare, allas värde uppvärderas och vi rör oss mot ett mer och mer humant samhälle.

​Det är inte bara rättssamhällets skyldighet att förbjuda utnyttjandet och dödandet av djur. Vi alla har ett ansvar att inte delta i det här våldet. Och det behöver inte vara svårare än att byta ut maten på vår tallrik. Istället för att äta delar av kroppar kan vi ta del av den rikliga och goda mat som växtriket erbjuder. Vi kan alla fria djuren, hellre än att fälla. Tack för ordet! 

Den här veckan har Ett år för djuren förmånen att ha Jessica Thiel, 24-årig student boende i Linköping, som praktikant. Nedan gästbloggar hon om sin praktikanterfarenhet så här långt.
 
Hej! Jag är här för att lära mig tips, tricks och erfarenheter av Martin Smedjeback som ju redan har gjort ett helt år av djurrättsarbete och nu påbörjat ännu ett år för djuren. Jag längtar efter en värld där alla djur och människor respekteras, där alla har rätt att finnas till för sin egen skull. Ett samhälle där medkänsla, ärlighet och ödmjukhet formar oss. Jag är inspirerad av Martins arbete för fred och rättvisa för både människor och djur. Han verkar outtröttligt engagerad som aktivist och jag ser upp till hans lugn, vänlighet och mod.

Under dagarna som gått den här veckan har jag redan fått träffa många fantastiska människor. Jag hade till exempel förmånen att få vara med på ett möte med aktionsgruppen Tomma Burar då de förberedde sig och planerade inför deras rättegång den 15 januari. Jag har fått insikt i hur ­­djurrättsligt heltidsarbete utan ”vanlig” inkomstkälla fungerar och sett att det är fullt möjligt. Det bästa har varit lyxen att kunna diskutera djurrätt, veganism, effektiv aktivism och allt annat som hör till så mycket jag velat med Martin, som hela tiden varit öppen att bolla idéer och tankar. Jag har fått en inblick i hur en produktiv aktivists vardag ser ut. För den som är nyfiken kan jag avslöja att han har ett ergonomiskt tangentbord (googla på det om du inte vet vad det är!).

Vänligen,
Jessica

p.s. För att se lite av det som jag själv håller på med så kolla in min facebooksida ”A bright green future” där jag genom videos och annat försöker dra ett litet strå till stacken för att göra världen en bättre plats.

Igår var slutdagen för Ett år för djuren 2015 och idag börjar Ett år för djuren 2016. Hemma i mitt kollektiv är jag ensam hemma några dagar. Jag passar på att städa, rensa avlopp, göra hummus och frysa in, jag kanske till och med putsar några fönster om jag hinner. Även om det inte alltid är de mest stimulerande uppgifterna så tycker jag om att göra sådant när jag har tid för mig själv. Det känns bra att gå in i 2016 med en ren lägenhet och en frys full av hummus. Managen blir krattad och jag kommer snart att vara redo att ägna all min tid åt strikt djurrättsarbete.

Även djurrättsarbetet består av mindre glamorösa uppgifter ibland. Det handlar om att streta på genom flygbladsutdelningar, planera vegomässor, sitta i möten med mera. Inte det mest spännande arbete men sååå viktigt. Genom gräsrotsarbete i djurrättsrörelsen så krattar vi managen för en värld där djur respekteras och där vi inte utnyttjar och dödar dem. Året 2016 kan vara året då vego flyttas från periferin till att bli norm. Åtminstone kan en sådan förändring börja. Min förhoppning med Ett år för djuren 2016 är att kunna vara en liten del i en sådan viktig utveckling. Jag hoppas att du vill vara med mig på den resan! 

Fred,
Martin

p.s. The Vegan Strategist och Norsk vegansamfunn har skrivit under december om Ett år för djuren!