Det började med en liten blockad av en väg i Stockholm… Jag minns inte när det var men att jag var nyfiken på den för mig nya rörelsen kallad Extinction Rebellion - XR. Senare fick jag höra att min tvillingbror blivit rejält engagerad i XR! I sin ungdom hade han varit aktiv i Amnesty och Rättvisemärkt innan han blev pappa men det var många år sedan han varit aktiv i något samhällsförändrande. Det gjorde mig väldigt glad att han hittat tillbaks till aktivismen och dessutom i en organisation för klimatet som använder civil olydnad som huvudmetod! När jag skulle ner till Skåne vid ett tillfälle så frågade jag när han och jag kunde träffas. ”Häng med på blockaden vi ska göra på Möllan (i Malmö) vet ja!” sa han. "Bra sätt att umgås med min tvillingbror", tänkte jag, och hängde på. När han väl fått mig att vara med frågade han om jag ville hänga med på resa till Oslo i augusti förra året där XR skulle ha en stor nordisk aktionsvecka för klimatet. Jag sa ja även till detta och såg det som en del av min semester från mitt djurrättsarbete. Med aktionsveckan i Norge blev jag verkligen insyltad i XR och lärde också känna fantastiska aktivister! 
​

​Sedan 2015 har jag varit heltidsaktivist för djuren. Det har varit möjligt genom mitt projekt Ett år för djuren som är folkfinansierat - alltså att folk har bidragit så att jag klarar att betala mat och hyra av mitt kollektivrum utan att ha någon anställning. Fantastiskt nog så har folk bidragit med resurser så att jag nu har kunnat utföra detta heltidsarbete som aktivist inom djurrätt i inte mindre än åtta år! Det har varit ett djupt meningsfullt arbete och fortsätter att vara detta. Men när jag började bli aktiv i klimatrörelsen kände jag en dragning till att även engagera mig i detta. Jag vill i detta blogginlägg förklara varför jag landade i att kombinera djurrättsaktivism och klimataktivism i Ett år för djuren och jorden.

Lidandet som vi människor utsätter djuren för är massivt. Vi pratar om miljarder och åter miljarder av kännande varelser som vi håller inlåsta i trånga utrymmen och dödar dem som barn. De flesta av dem får aldrig gå utomhus under hela sina liv. Ju mer jag har lärt mig om både djurindustrin och djurs beteende och känslor desto mer har jag insett hur fruktansvärt det är vad vi utsätter djuren för inom djurindustrin. Det som är hoppfullt är att vi har en lösning på problemet. Vi kan som individer och som samhälle ställa om till växtbaserad kost så vi behöver inte ha djur inlåsta under hemska förhållanden och inte döda någon. Omställning kommer att underlättas ju bättre och mer varierad kosten från växter blir med nya innovationer.

Lidandet för djuren finns i detta nu, och pågår varje minut. Lidandet från klimatkrisen finns nu, men vi i den rika delen av världen har ännu inte känt av konsekvenserna av ett kapsejsat klimat. Effekterna kommer dock att bli rejält kännbara för oss de kommande årtiondena. Vi vet inte riktigt vad som kommer att hända då växthusgaserna i atmosfären ansamlas, men klimatforskarna har länge varnat för den katastrof som med största sannolikhet kommer om vi människor inte rejält ställer om våra samhällen. Lidandet som kan komma av en kollapsad civilisation är svåra att begripa. Extrem värme, extrem kyla, torka och massvält är några av de effekter som klimatkrisen bär i sitt sköte. Forskarna säger att vi bara har några år på oss att ordentligt ställa om och politikerna gör inte ens i närheten så mycket som skulle behövas. Det är inte en brist på lösningar som är det största problemet utan avsaknad av politisk vilja och mod att göra radikala förändringar. Det är därför det behövs en stark klimatrörelse som kan förmå oss alla att göra mer för att rädda det vi rädda kan i den historiska utmaning som vi står inför.

Jag vill försöka bidra med att minska lidande både nu och i framtiden så därför vill jag engagera mig för djuren och klimatet under 2023. Dessutom finns det överlappande områden som jag känner är extra lämpade för mig. Lösningen för djuren - en växtbaserad kost - råkar också vara en dellösning för klimatkrisen eftersom djurindustrin är en av de större utsläpparna av växthusgaser. Jag skulle vilja arbeta kring ett större fokus inom klimatrörelsen på djurindustrins bidrag till klimatkrisen och verka för en omställning av jordbruket och hela matproduktionen så att vi kan producera hållbar mat från växtriket. En aktion med precis det här temat var jag med på den 12 december 2022 med XR då vi höll en presskonferens inne på Livsmedelsverket. Lite tidigare under 2022 var jag med Animal Rebellion och gjorde en klimataktion på Arla med budskapet att de behöver ställa om till växtbaserat!
​
Jag var aktiv i fredsrörelsen under många år. När jag skiftade fokus till djurrättsrörelsen upplevde jag att jag kunde bidra med mycket som jag lärt mig inom fredsrörelsen. På samma sätt vill jag nu försöka att ge något av det jag har lärt mig från cirka 20 år av aktivism även till klimatrörelsen. Det är dessutom oerhört stimulerande och lärorikt att gå in i en ny rörelse och träffa nya aktivister. Jag tror att jag har mycket att lära och inspireras av från klimatrörelsen, något som jag sedan vill ge till djurrättsrörelsen också.

Den 1 januari 2023 börjar officiellt Ett år för djuren och jorden då jag kommer att engagera mig i både djurrätt och för klimatet. För att spara pengar och tid kommer jag inte att göra en ny hemsidan utan behåller www.ettårfördjuren.se. Hoppas att du på något sätt vill följa med mig på resan och i arbetet för en bättre värld för både djur och människor, nu och i framtiden! Mejla mig gärna (eller kommunicera på annat sätt) om du vill bidra ekonomiskt till min heltidsaktivism - smedjeback@gmail.com - så skickar jag info om hur du kan göra detta. 

P.s. Här kan läsas vad jag gjorde inom Ett år för djuren under 2022.

Den 30 maj 2022 var jag och femton andra med på en blockad av Kronfågels slakteri utanför Katrineholm. När djurtransporter skulle in satte vi oss i vägen. Efter en dryg timme lyfte poliser bort oss från vägen. Detta är en typ av civilolydnadsaktion där man öppet och fredligt bryter mot en lag i syfte att förändra samhället. Några kanske undrar vad denna typ av aktion egentligen gör för skillnad. Djuren kommer ju ändå att slaktas i lika hög grad. Andra säger att vi slösar på samhällets resurser genom att polis behöver sättas. Kanske de tillägger att vi stör för ett laglydigt företag. Om vi vill påverka kan vi göra det genom lagliga sätt.

Denna typ av kritik får mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse som han tillhörde fick höra vid deras kampanj 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Där hade aktivisterna utfört sit-ins och demonstrationer. Som en respons till detta skrev några vita präster ett debattinlägg där de tyckte att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De la till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld. Istället skulle det vara bättre att förhandla.

När King satt inlåst på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Här skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som konstant har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”
Kronfågel har inte visat sig intresserade av dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djuren. Vid en sådan situation så krävs det aktioner som iscensätter den konflikt som finns. Vi har ett företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt dödligt våld mot försvarslösa kännande individer på löpande band. Bara på Kronfågel utanför Katrineholm dödas 200 000 kännande individer varje arbetsdag. Vi har ett samhälle som tittar bort i tyst medgivande. Det är i ett sånt läge som direktaktion behövs för att vi ska tvingas att se vad vi gör mot djuren.

Poliserna är beordrade att lyfta eller släpa bort oss fredliga aktivister. De utför ordern så att dödandet kan fortsätta eftersom slakteriet är skyddat av den lag som gäller idag. Det är inte vi aktivister som skapar denna konflikt. Den finns redan där – frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige. Det vi gör är att vi med Kings ord ”dramatiserar” konflikten, vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone i någon timme.                                                                         
Vi räddade ingen av kycklingarna under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som kycklingarna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det nödvändigtvis inte var jag som fick skörda frukterna av handlingen.

Konstnären Eli Tistelö har skapat målningar av 12 personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Från 8-26 januari 2022 hängde dessa konstverk på Haninge kulturhus. 

Målningarna med beskrivning och dikt av Henrik Wig / Links to the paintings
Angela Davis (originalmålning såld /sold)​
Anita Krajnc 
Anna Kingsford (originalmålning såld / sold)
Ashoka (originalmålning såld / sold)
Billie Eilish (originalmålning såld /sold)
Mahatma Gandhi (originalmålning såld / sold)
Leonardo da Vinci ​(originalmålning såld / sold)
Ingrid Newkirk 
Joaquin Phoenix (originalmålning såld / sold)
Al-Ma´rri 
Henry Spira 
Olga Tokarczuk (originalmålning såld / sold)

Om du vill höra om varje person från målningarna och få dikterna upplästa så besök gärna spellistan som finns från videoinspelning av vernissaget. 

Fascinationen för hönor och kycklingar går inte missta i etologiprofessor Per Jensens nya bok. Han beskriver hur de pratar med varandra, om deras sexliv och ofta livslånga vänskapsband. Det visar sig att vi har anledningen att ompröva ord som ”hönshjärna”. För även om deras hjärnor endast väger tre gram så är de så täta att de faktiskt innehåller fler hjärnceller än många andra djurs. Finurliga experiment visar att hönor och kycklingar utmärkt klarar addering och subtraktion. Men något som är betydligt viktigare är att de har komplexa känsloliv, ”inte alls så olika våra egna” enligt Jensen.
 
Desto plågsammare är det att läsa om vad hönorna utsätts för i ägg- och kycklingfabrikerna. De så kallade slaktkycklingar har avlats fram för att äta så kopiösa mängder att de växer från 50 gram vid kläckning till två kilo på knappt fem veckor. Denna rasande tillväxt gör att det är svårt för ben, hjärta och lungor att hänga med. ”De skulle helt enkelt växa sig till döds efter några ytterligare veckor” skriver Jensen. Kycklingarnas föräldrar har precis samma anlag för att växa till sig i rekordfart. De måste leva betydligt längre för att de ska kunna producera ägg som sedan ska bli nya kycklingar. Kycklingindustrins ”lösning” är att hönsföräldrarna tvingas gå konstant hungriga så att deras kroppar inte växer för snabbt.
 
Inte nog med att lidandet finns inetsat i djurens kroppar. De får heller inte sova ordentligt, eftersom en sovande kyckling inte äter. I många länder får de bara en timmes mörker varje dygn. I EU finns det regel om minst fyra timmars mörker varje natt men enligt Jensen är det fortfarande en ”oerhört krävande ljusmiljö”. Hönor hör ljud på betydligt lägre frekvenser än vad vi människor uppfattar. I både kyckling- och äggindustrin finns många maskiner som fläktar, ägginsamling och gödselband som ofta låter på en lägre frekvens. ”Forskare är väl medvetna att det kan vara en källa till konstant stress” skriver Jensen.
 
För Jensen är hönorna och kycklingarna mer än intressanta forskningsobjekt. Det är tydligt att han bryr sig om deras individuella liv och hans kritik mot ägg- och kycklingindustrin återkommer i boken. Det är när lösningar diskuteras som våra åsikter går isär. Jensen hoppas på att industrin ska börja avla på egenskaper som inte bara är till för högre produktion utan också för hönsens välfärd. Han uppmanar också bönderna att ge dem en ”drägligare miljö” i industrin. Allt detta är orealistiskt anser jag och riskerar att invagga konsumenten i en falsk förhoppning om att det kommer att bli bättre. Så länge djur ses som en produkt så kommer industrin att göra allt de kan för att maximera vinsten och konsumenten kommer ofta att välja det billigaste alternativet.
 
”Världens vanligaste fågel” är utmärkt när det gäller att berätta om hönornas fascinerande egenskaper och hur skadlig kyckling- och äggindustrin är för deras välmående. Trots att jag inte köper de djurskyddsliga lösningar som Jensen föreskriver så kan jag rekommendera den till alla som är intresserade av framtiden för kyckling- och äggindustrin.
                                                                                                            Martin Smedjeback

Titel: Världens vanligaste fågel: En kärleksförklaring till höns
Författare: Per Jensen, professor i etologi på Linköpings universitet
Förlag: Natur & Kultur
Publicerad: mars 2021

Detta tal höll jag för exakt en vecka sedan efter rättegången med mina medåtalade i Slakterinspektionen då vi försvarade att vi promenerade in på Dalsjöfors slakteri och filmade.

Jag har varit aktiv för djuren på heltid i sex år nu. Under den här tiden har jag nog hört de allra flesta argumenten för att fortsätta att äta djur. ”Det är naturligt. Biologisk mångfald. Vi behöver protein. Det är manligt. Men växter känner också smärta!” Argumenten är olika till sin natur men har det gemensamt att när man börjar syna dem så faller de alla snabbt samman. Många som yttrar dem kanske inte heller riktigt tror på sina egna invändningar utan de säger dem mer som en reflex eftersom man inte gärna vill ändra sina vanor. Men när folk ser dödandet av djuren på slakterier så tystnar de flesta. Då räcker inte orden till. Därför tror jag att fler behöver se hur det verkligen går till på slakterierna. Att fler vågar se den blodiga baksidan av köttbiten på tallriken.

Jag hade mardrömmar både dagarna före och efter jag var på Dalsjöfors slakteri sensommardagen 2019. En plats av dödligt våld på löpande band är något som egentligen ingen vill besöka. Men jag tror att vi behöver åka och dokumentera de här platserna för att de någon dag ska upphöra. Det minsta vi kan göra är att försöka visa världen vad som händer. Djurindustrin kommer att fortsätta att skönmåla sina djurfabriker och samtidigt mörka dödandet. De lägger ut miljontals kronor för att vi ska fortsätta att tro att kor får njuta av gröna sommarängar året runt. Vi har inte de ekonomiska musklerna eller lagens skydd som djurindustrin har. Istället är vi utrustade med actionkameror och mobiltelefoner. Med dem fångade vi inne på slakteriet kornas ångestfyllda blick innan de sköts med bultpistolen, grisar som väntande på att tvingas in i gaskammaren och flådda kohuvuden.

Det är många som tittar bort när det handlar om otäcka bilder från djurindustrin. Det är förståeligt och faktiskt hoppfullt. Hoppfullt eftersom det visar att vi människor bryr oss om djur. Annars hade vi ju inte försökt att undvika att se våldet mot djuren. Utmaningen är att få fler att våga se verkligheten som är Sveriges djurfabriker och att inspirera fler att ta aktiv ställning för djuren som kännande individer snarare än mat.

I rättegången tidigare idag pratade jag om hur vi människor tänker att vi har rätt att utnyttja och döda djur endast för att de inte råkar tillhöra just vår art. Jag argumenterade för att det här är en diskriminering på lika lösa grunder som när vi diskriminerar på grund av hudfärg eller kön. Jag tror faktiskt att vi alla är mer eller mindre speciesister, även djurrättare och veganer, eftersom vi alla är uppväxta i ett speciesistiskt samhälle. Jag är i alla fall det, i den meningen att jag känner att människors liv är mer värdefulla än djurs. Samtidigt kan jag inte komma på några rationella skäl till varför det skulle vara så. För att verkligen förstå hur fruktansvärt det är att vi dödar djur på löpande band kanske vi måste föreställa oss hur vi skulle känna om vi behandlade människor på samma sätt. Det skulle innebära att vi framför våra ögon såg män, kvinnor och barn som sköts i huvudet på löpande band, att vi såg människor bli puttade in i gaskammare. Sånt har ju tyvärr hänt och de händelserna tillhör vår historias mörkaste kapitel. Om vi mentalt och känslomässigt kan föreställa oss hur vi skulle känna oss om vi eller någon i vår närhet, blev utsatta för samma behandling som djuren utsätts för, då kanske vi kan börja förstå det oerhörda moraliska brott som vi människor är skyldiga till gentemot djuren.

​Den insikten är viktig men den måste följas av handling om vi ska se någon förändring för djuren. Det krävs en stark djurrättsrörelse med många som ger substantiellt av sin tid och sina pengar för att vi på sikt ska få slut på våldet mot djuren. Men jag hoppas att vi är i början av en sådan utveckling. Tillsammans med gemensamma ansträngningar är jag övertygad om att vi kan åstadkomma djurens frigörelse.

Jag har snart läst klart boken Rapport från ett slakteri av veterinären Lina Gustafsson. Hon berättar i boken om när hon var på Sveriges största grisslakteri. Hon var anställd, precis som på alla slakterier i Sverige, som veterinär för att se till att djurskyddets lagar och livsmedelssäkerheten följs. Hon beskriver hur hon gång på gång måste påminna arbetare att inte slå på grisarna för att de ska gå framåt snabbare. Allt som oftast blir arbetarna irriterade och ibland riktigt förbannade på henne. De gör ju bara sitt jobb motiverar de slagen på de vettskrämda djuren med. När hon påpekar slagen blir det ofta lite färre slag. En dag tittar hon ner i schaktet där grisarna bedövas innan deras halsar skärs upp. Hon skriver i sin bok: ”Schaktet fylls med gas. Suggorna börjar röra sig oroligt. Först vädrar de någon sekund. Sen kommer skriket. Alla som hört suggor skrika vet att de har starka röster. Jag hör deras skrik varje dag när de bråkar, när de vägrar gå, när någon sugga hoppar upp på en annan eller när de blir skrämda. Men det här är något annat. Det här är ett vrål. De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar.” Efter att ha upplevt detta klarar Lina inte att jobba kvar på slakteriet. Det är ändå hon som sätter sin okej-stämpel på att detta görs mot 3000 kännande individer, varje arbetsdag. Hon kunde påverka i det lilla kring hur mycket våld som utövades mot grisarna i gångarna i slakteriet men det värsta våldet kunde hon inte rubba. Det är sanktionerat genom våra lagar och av statliga institutioner. 

Jag vet inte om det är den bästa liknelsen men jag tänker på tv-serien Narcos som handlar om narkotikakartellerna i Colombia och Mexiko. Under slutet av 1900-talet höll staten dessa våldsamma karteller under armarna och sanktionerade våldet. Vad jag har förstått så erkände politikerna inte detta öppet men att många bland allmänheten kände till det. När det gäller slakteriernas dödande är statens sanktionerande betydligt mer öppet, men insynen i vad som händer i dessa dödsfabriker är ändå väldigt begränsad. Det tillhör verkligen ovanligheterna att det skrivs böcker om vad som händer på insidan därför är jag så tacksam för boken Rapport från ett slakteri och att den har fått så mycket uppmärksamhet. Det är också väldigt sällan som foton eller video visas på insidan av slakterier vilket vi i Kycklinginspektionen och Slakteriinspektionen försökt att göra något åt. 

I Save Movement Sverige försöker vi också att uppmärksamma och problematisera dödande av djur genom att vara nära slakterierna runt om i Sverige. På fotot ovan, taget i slutet av 2019, står jag och tittar på en djurtransport som lastas av på slakteriet i Linköping. Vakten bredvid ser så besvärad ut eftersom jag har korsat en vit linje som slakteriet målat upp. De har sagt att vi inte har rätt att passera denna linje eftersom det är deras mark. Senare har vi testat om detta stämmer juridiskt (https://youtu.be/j4l_cfhBbkQ). Vi fick bekräftat att det inte är olagligt (https://youtu.be/CuarCD9rq58).
 
Jag är övertygad om att vi behöver vissa gemensamma spelregler och gränser för vårt beteende. Men att det är viktigt att vi reflekterar över för vem dessa existerar och kanske ännu viktigare: Stödjer gränserna liv eller stöder de våld och dödande? Och när det senare är fallet är det viktigt att vi vågar ifrågasätta och trotsa gränserna så gott vi kan utifrån vår respektive situation. 
​                                                                                                             Martin Smedjeback

Idag den 29 januari 2020 sänder Uppdrag granskning sitt program ”Arlagården”. Här granskas en av de största mjölkgårdarna i Hälsingland. Video- och bildmaterial visar gravt undernärda kor som vadar i kiss och bajs inne på gården. Det visas också döda kor som legat minst ett par veckor på gårdsplanen och därmed utgör en potentiell smittorisk. Experterna på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) är uppenbart tagna när de ser dokumentationen från gården. ”Det är riktigt illa” och ”Så här får det inte lov att se ut” säger de.
 
Isabella Lövin, Sveriges vice statsminister, reagerade på programmet tidigare idag på Facebook. Där skriver hon bland annat: ”Sverige har världens bästa djurskyddslagar, vi har dessutom skärpt den ytterligare. Men det är uppenbart att mer behöver göras för att se till att lagen efterföljs.” Att vi har världens bästa djurskydd är ett mantra som hörs från både svenska politiker och bönder. Men detta verkar inte stämma. Enligt World Animal Protection kommer vi på nionde plats. Även om orden i lagen skulle vara de strängaste så betyder de ju inget om de inte följs eller om brott inte beivras. Fallet som Uppdrag granskning lyfter upp idag är ett illustrativt exempel på hur svensk djurskyddslag (inte) fungerar. 

Det är djurägarna som är ytterst ansvariga för djuren tas hand om väl. I fallet med gården i Hälsinglandet, så bor ägaren långt från gården och verkar nästan aldrig vara där. Arbetarna på gården kontaktade honom och berättade om att korna var väldigt magra. Ägarens order till arbetarna: att ta in korna i ladan så att ingen skulle kunna se dem.
 
På ett lokal mejeri som köpte mjölk från Arlagården ringde konsumenter in och sa att mjölken smakade konstigt. När tillräckligt många hörde av sig så sa detta mejeri upp avtalet. Alltså inte för att djuren mådde dåligt utan för att produkten blev undermålig. Det berodde troligtvis på att korna ätit ruttet hö.
 
Multinationella Arla skriver på sin hemsida: ”Vårt kvalitetsprogram Arlagården® innehåller reglerna för mjölkproduktionen på gårdar som levererar mjölk till Arla. Det säkerställer mjölk av hög kvalitet som producerats på ett ansvarsfullt sätt.” Tycker de att det är ansvarsfullt att låta kor ligga i sin egen avföring? Att låta dem ha skador som går enda in på skelettet obehandlade i veckor ? Detta är något de hade kunnat se om de varit på den aktuella gården. Vad gjorde då Arla? De upphörde ett tag att köpa mjölken därifrån vilket antyder att de var medvetna om att det fanns problem. Men snart startade leveranserna igen. Nu levereras 10 000-tals liter mjölk varje vecka från gården till Arlas mejeri i Sundsvall. Någon intervju vill Arla inte ge Uppdrag granskning.
 
Lantbrukarnas Riksförbund (LrF) är en lobbyorganisation för Sveriges bönder som håller fanan högt när det gäller djurskydd i Sverige. De pratar ofta om att köpa svenskt som en garanti för att stödja något bra, både för djuren och miljön. Vad säger de om den aktuella gården? ”Vi är väldigt tydliga med att djur aldrig ska fara illa” och ”Vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet” säger en talesperson från dem när Uppdrag granskning ringer upp. Någon intervju vill de inte ge.
 
I Sverige är det länsstyrelserna som ska se till att djurskyddslagen följs. De tar emot anmälningar och ska göra egna besök på gårdar för att säkerhetsställa skyddet för djuren. För den aktuella gården har de tagit emot inte mindre än 38 anmälningar, framför allt från grannar som har sett hur illa djuren har det. Uppdrag granskning frågade i intervjun om de inte borde ha agerat mer. ”Nej, jag bedömer att vi har agerat som vi ska agera som myndighet. Vi har gjort kontroller, vi har ställt krav på åtgärder.” Men det har inte hindrat gården från att fortsätta att utsätta djuren för uppenbart lidande.
 
Men ska inte polisen rycka ut vid sådana här allvarliga fall? Det har gjorts en polisanmälan för djurplågeri. Men det är flera månader sedan och ligger nu hos åklagaren som säger att hon har prioriterat andra fall så därför har den fått ligga.
 
Vad säger allt detta om hur djurskyddslagen fungerar i vårt land? För mig är det ett tydligt tecken på att de djur vi utnyttjar för mat är knappt värda något alls i samhällets ögon. De ses endast som en produkt eller en maskin och inte som de kännande varelser de är. Det säger också något om att vi konsumenter inte har anledning att lita på att någon rycker in då djur är svårt lidande, även när det är ett mycket tydligt brott mot djurskyddslagen.
 
Arla gick också ut på Facebook idag och försökte att mildra skadan med orden ”Om det finns problem så måste de självklart åtgärdas, annat är inte acceptabelt. Korna ska må bra.” Det verkar inte ha fungerat särskilt bra eftersom många av de hundratals kommentarerna i tråden gick ut på att de skulle byta mjölkmärke. Nu tror jag inte att Arla nödvändigtvis är sämre än någon annan komjölksproducent. Ingen vet hur många mjölkgårdar som är lika fruktansvärda som den som visades på tv idag. Hur kan vi veta när gårdar som dessa obehindrat får fortsätta? Men de starka reaktionerna från allmänheten på detta program är hoppingivande. Det visar att vi inte vill att djur ska lida. Ett av de bästa sätten du kan bidra till detta är att inte konsumera några produkter från djuren utan istället äta växtbaserat.
 
                                                                                                                    Martin Smedjeback

Den 5 januari 2020 publicerade Sydsvenskan en artikel med underrubriken ”fredliga aktivismen växer kraftigt”. I den intervjuades aktivister i Save-rörelsen, en slakteriägare, ordföranden för Djurens Rätt och två universitetslärare. Dagen efter publicerade samma tidning en ny artikel med rubriken ”Bonde: Djurrättsaktivister allt hotfullare”. I ingressen beskrivs hur skånska bönder skräms av den ”militanta falangens upptrappning”. Vem är då dessa militanta aktivister? ”De står exempelvis utanför slakteriet i Kristianstad nästan varje dag. Vilka de är kan jag inte svara på, men det är väl både fredliga och militanta aktivister” säger den intervjuade bonden. När hon får frågan svarar hon alltså de som lugnt står utanför HKScan med Kristianstad Pig Save. 
​

​När Sydsvenskan-journalisten längre ner i artikeln ska ge exempel på ”aggressiva och hotfulla aktioner som skett under året” så nämner hon kosläppsaktioner. Jag har varit på två sådana och har hört om många andra. Det är typiskt aktivister som står tysta med skyltar och banderoller vid ett kosläpp. Det enda våld jag var med om var någon enstaka besökare som drog ner en skylt från en aktivist men då kom inte våldet från någon aktivist. Det andra exemplet på ”aggressiva och hotfulla aktioner” reportern nämner är Total insyns aktion i november 2019 på en grisgård utanför Kristianstad. Jag var själv med på denna aktion och trots att vi var en grupp på fler än 20 personer så var samtliga exemplariskt ickevåldsliga och lugna. Inte ens något skrik eller aggressiva ord. När polisen bad oss lämna grisgården gjorde vi det utan protester och ställde upp oss på en rad för att bli identifierade och fotade av polisen. Till och med Hans Ramel, ordförande för LRF Skåne sa till Kristianstadsbladet efter aktionen: ” Vad jag förstår var de här aktivisterna fredliga, men det är en mycket oroväckande utveckling.”  
​

​Dessa två artiklar och den efterföljande diskussionen har fått mig att tänka på hur vi använder vissa ord och ibland menar väldigt olika saker med dem. Jag använder själv ordet fredligt i princip synonymt med ickevåldsligt, en aktion där man inte använder våld, varken fysiskt eller verbalt. Men jag har förstått att vissa tänker att fredligt betyder att man är passiv eller inte utgör något motstånd. Första meningen på Wikipedia-artikeln om fred lyder: ”Fred ett tillstånd av inre harmoni och ett konfliktfritt tillstånd.” Om folk tolkar fredligt enligt denna definition så blir det annorlunda än min tolkning eftersom en fredlig aktion oftast inte sker i ett konfliktfritt tillstånd. När det är ett slakteri som på löpande band dödar individer och aktivister vill att detta dödande stoppas så har vi ju en intressekonflikt. Martin Luther King fick kritik för att han skapade konflikter genom sina aktioner. När han satt inspärrad i en poliscell i Birmingham efter en ickevåldslig aktion skrev han: ”Nonviolent direct action seeks to create such a crisis and establish such creative tension that a community that has consistently refused to negotiate is forced to confront the issue. It seeks so to dramatize the issue that it can no longer be ignored.” Konflikten finns redan där. Det den fredliga aktivisten gör är att lyfta upp samma konflikt över ytan så att alla kan se den. 
​

​I Sydsvenskans artikel om fredlig djurrättsaktivism står det: ”En skiljelinje går mellan de som vill gå fredligt fram, ta det steg för steg, och de som vill rensa spelplanen.” Det är oklart för mig vad som menas. Att förändring måste ske steg för steg tror jag alla djurrättsaktivister inser. Däremot finns det en diskussion kring vilka som tror på reformarbete, alltså att djurens befrielse ska komma genom att industrin gör djurskyddsliga förändringar som till exempel att hålla hönor i burar till att ha dem ”frigående”. Vad betyder att "rensa spelplanen"? Jag vet inte men kanske att allt djurutnyttjande och dödade av djur för våra intressen ska bort. Om det är detta så finns det extremt stor enighet kring detta mål, något som alla från Djurens Rätt till Djurfront ställer upp på. 

Stycket i Sydsvenskan fortsätter: ”De radikala grupperna anklagar demokraterna för mesighet. De fredliga anser att de radikala håller på med kontraproduktiva våldsamheter. I djurrättsrörelsens akademiska gren är det framförallt de demokratiska metoderna som gäller. Tobias Linné säger att han inte förstår hur de våldsamma aktivisterna tänker sig nästa steg.” Här blandas orden rejält! Radikalitet verkar likställas med våldsamheter och demokratiska metoder med fredliga. Om man går till grundbetydelsen av radikal så betyder det enligt Wikipedia: ”en person eller rörelse som arbetar för omfattande reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden”. Enligt denna definition skulle i princip alla djurrättare vara radikala eftersom vi alla vill skapa ett veganskt samhälle. En sådan samhällsförändring skulle vara omfattande. Men om man tittar på metoderna som används så borde rimligen radikal betyda att man bryter normen, gör något ovanligt, eller mer riskfyllt. Detta skulle kunna innebära att använda våld men behöver naturligtvis inte göra det. I artikeln får man också intrycket att den som är radikal inte är demokratisk. Det är för övrigt något vi som håller på med civil olydnad ofta får höra. Att vi som fredligt bryter mot lagen för en politisk förändring inte spelar enligt de demokratiska spelreglerna. Det är sant att man som civilt olydig aktivist inte alltid finner sig i den nuvarande politiken och lagarna, men man spelar med i samhällets regler i den mån att man är öppen med sina handlingar och tar dess konsekvenser. Den aktivist som använder civil olydnad kan vara betydligt mer demokratisk än mest rigide regelryttaren. Den olydiga aktivisten verkar oftast för ett samhälle där allas röster verkligen hörs, även de som idag ignoreras.  

​Är det effektivt att använda civil olydnad för djurens skull? Kan ilskna ord och skambeläggande i vissa fall vara berättigat för att förändra? Är djurskyddsliga reformer något som stärker djurindustrin eller som snabbar på djurens frigörelse? Detta är några av frågorna som diskuteras, och enligt mig bör diskuteras, i djurrättsrörelsen. Här har vi som individuella djurrättsaktivister och föreningar olika svar. Inget konstigt med det. Men den allra största skiljelinjen går mellan de som är emot utnyttjande och dödande av djur och de som stödjer det samma. När vi pratar om våld är detta den allra största klyftan – de som är okej med att systematiskt utöva våld mot oskyldiga varelser och vi som vill motverka våldet. Men även här önskar jag dialog. Liksom bonden i Sydsvenskan-artikeln önskar jag fler samtal mellan djurbönder och djurrättare. Tillsammans med djurrättsliga aktioner kan dialogen leda framåt till ett mindre våldsamt samhälle för både djur och människor.