Idag den 29 januari 2020 sänder Uppdrag granskning sitt program ”Arlagården”. Här granskas en av de största mjölkgårdarna i Hälsingland. Video- och bildmaterial visar gravt undernärda kor som vadar i kiss och bajs inne på gården. Det visas också döda kor som legat minst ett par veckor på gårdsplanen och därmed utgör en potentiell smittorisk. Experterna på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) är uppenbart tagna när de ser dokumentationen från gården. ”Det är riktigt illa” och ”Så här får det inte lov att se ut” säger de.
 
Isabella Lövin, Sveriges vice statsminister, reagerade på programmet tidigare idag på Facebook. Där skriver hon bland annat: ”Sverige har världens bästa djurskyddslagar, vi har dessutom skärpt den ytterligare. Men det är uppenbart att mer behöver göras för att se till att lagen efterföljs.” Att vi har världens bästa djurskydd är ett mantra som hörs från både svenska politiker och bönder. Men detta verkar inte stämma. Enligt World Animal Protection kommer vi på nionde plats. Även om orden i lagen skulle vara de strängaste så betyder de ju inget om de inte följs eller om brott inte beivras. Fallet som Uppdrag granskning lyfter upp idag är ett illustrativt exempel på hur svensk djurskyddslag (inte) fungerar. 

Det är djurägarna som är ytterst ansvariga för djuren tas hand om väl. I fallet med gården i Hälsinglandet, så bor ägaren långt från gården och verkar nästan aldrig vara där. Arbetarna på gården kontaktade honom och berättade om att korna var väldigt magra. Ägarens order till arbetarna: att ta in korna i ladan så att ingen skulle kunna se dem.
 
På ett lokal mejeri som köpte mjölk från Arlagården ringde konsumenter in och sa att mjölken smakade konstigt. När tillräckligt många hörde av sig så sa detta mejeri upp avtalet. Alltså inte för att djuren mådde dåligt utan för att produkten blev undermålig. Det berodde troligtvis på att korna ätit ruttet hö.
 
Multinationella Arla skriver på sin hemsida: ”Vårt kvalitetsprogram Arlagården® innehåller reglerna för mjölkproduktionen på gårdar som levererar mjölk till Arla. Det säkerställer mjölk av hög kvalitet som producerats på ett ansvarsfullt sätt.” Tycker de att det är ansvarsfullt att låta kor ligga i sin egen avföring? Att låta dem ha skador som går enda in på skelettet obehandlade i veckor ? Detta är något de hade kunnat se om de varit på den aktuella gården. Vad gjorde då Arla? De upphörde ett tag att köpa mjölken därifrån vilket antyder att de var medvetna om att det fanns problem. Men snart startade leveranserna igen. Nu levereras 10 000-tals liter mjölk varje vecka från gården till Arlas mejeri i Sundsvall. Någon intervju vill Arla inte ge Uppdrag granskning.
 
Lantbrukarnas Riksförbund (LrF) är en lobbyorganisation för Sveriges bönder som håller fanan högt när det gäller djurskydd i Sverige. De pratar ofta om att köpa svenskt som en garanti för att stödja något bra, både för djuren och miljön. Vad säger de om den aktuella gården? ”Vi är väldigt tydliga med att djur aldrig ska fara illa” och ”Vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet” säger en talesperson från dem när Uppdrag granskning ringer upp. Någon intervju vill de inte ge.
 
I Sverige är det länsstyrelserna som ska se till att djurskyddslagen följs. De tar emot anmälningar och ska göra egna besök på gårdar för att säkerhetsställa skyddet för djuren. För den aktuella gården har de tagit emot inte mindre än 38 anmälningar, framför allt från grannar som har sett hur illa djuren har det. Uppdrag granskning frågade i intervjun om de inte borde ha agerat mer. ”Nej, jag bedömer att vi har agerat som vi ska agera som myndighet. Vi har gjort kontroller, vi har ställt krav på åtgärder.” Men det har inte hindrat gården från att fortsätta att utsätta djuren för uppenbart lidande.
 
Men ska inte polisen rycka ut vid sådana här allvarliga fall? Det har gjorts en polisanmälan för djurplågeri. Men det är flera månader sedan och ligger nu hos åklagaren som säger att hon har prioriterat andra fall så därför har den fått ligga.
 
Vad säger allt detta om hur djurskyddslagen fungerar i vårt land? För mig är det ett tydligt tecken på att de djur vi utnyttjar för mat är knappt värda något alls i samhällets ögon. De ses endast som en produkt eller en maskin och inte som de kännande varelser de är. Det säger också något om att vi konsumenter inte har anledning att lita på att någon rycker in då djur är svårt lidande, även när det är ett mycket tydligt brott mot djurskyddslagen.
 
Arla gick också ut på Facebook idag och försökte att mildra skadan med orden ”Om det finns problem så måste de självklart åtgärdas, annat är inte acceptabelt. Korna ska må bra.” Det verkar inte ha fungerat särskilt bra eftersom många av de hundratals kommentarerna i tråden gick ut på att de skulle byta mjölkmärke. Nu tror jag inte att Arla nödvändigtvis är sämre än någon annan komjölksproducent. Ingen vet hur många mjölkgårdar som är lika fruktansvärda som den som visades på tv idag. Hur kan vi veta när gårdar som dessa obehindrat får fortsätta? Men de starka reaktionerna från allmänheten på detta program är hoppingivande. Det visar att vi inte vill att djur ska lida. Ett av de bästa sätten du kan bidra till detta är att inte konsumera några produkter från djuren utan istället äta växtbaserat.
 
                                                                                                                    Martin Smedjeback

Den 5 januari 2020 publicerade Sydsvenskan en artikel med underrubriken ”fredliga aktivismen växer kraftigt”. I den intervjuades aktivister i Save-rörelsen, en slakteriägare, ordföranden för Djurens Rätt och två universitetslärare. Dagen efter publicerade samma tidning en ny artikel med rubriken ”Bonde: Djurrättsaktivister allt hotfullare”. I ingressen beskrivs hur skånska bönder skräms av den ”militanta falangens upptrappning”. Vem är då dessa militanta aktivister? ”De står exempelvis utanför slakteriet i Kristianstad nästan varje dag. Vilka de är kan jag inte svara på, men det är väl både fredliga och militanta aktivister” säger den intervjuade bonden. När hon får frågan svarar hon alltså de som lugnt står utanför HKScan med Kristianstad Pig Save. 
​

​När Sydsvenskan-journalisten längre ner i artikeln ska ge exempel på ”aggressiva och hotfulla aktioner som skett under året” så nämner hon kosläppsaktioner. Jag har varit på två sådana och har hört om många andra. Det är typiskt aktivister som står tysta med skyltar och banderoller vid ett kosläpp. Det enda våld jag var med om var någon enstaka besökare som drog ner en skylt från en aktivist men då kom inte våldet från någon aktivist. Det andra exemplet på ”aggressiva och hotfulla aktioner” reportern nämner är Total insyns aktion i november 2019 på en grisgård utanför Kristianstad. Jag var själv med på denna aktion och trots att vi var en grupp på fler än 20 personer så var samtliga exemplariskt ickevåldsliga och lugna. Inte ens något skrik eller aggressiva ord. När polisen bad oss lämna grisgården gjorde vi det utan protester och ställde upp oss på en rad för att bli identifierade och fotade av polisen. Till och med Hans Ramel, ordförande för LRF Skåne sa till Kristianstadsbladet efter aktionen: ” Vad jag förstår var de här aktivisterna fredliga, men det är en mycket oroväckande utveckling.”  
​

​Dessa två artiklar och den efterföljande diskussionen har fått mig att tänka på hur vi använder vissa ord och ibland menar väldigt olika saker med dem. Jag använder själv ordet fredligt i princip synonymt med ickevåldsligt, en aktion där man inte använder våld, varken fysiskt eller verbalt. Men jag har förstått att vissa tänker att fredligt betyder att man är passiv eller inte utgör något motstånd. Första meningen på Wikipedia-artikeln om fred lyder: ”Fred ett tillstånd av inre harmoni och ett konfliktfritt tillstånd.” Om folk tolkar fredligt enligt denna definition så blir det annorlunda än min tolkning eftersom en fredlig aktion oftast inte sker i ett konfliktfritt tillstånd. När det är ett slakteri som på löpande band dödar individer och aktivister vill att detta dödande stoppas så har vi ju en intressekonflikt. Martin Luther King fick kritik för att han skapade konflikter genom sina aktioner. När han satt inspärrad i en poliscell i Birmingham efter en ickevåldslig aktion skrev han: ”Nonviolent direct action seeks to create such a crisis and establish such creative tension that a community that has consistently refused to negotiate is forced to confront the issue. It seeks so to dramatize the issue that it can no longer be ignored.” Konflikten finns redan där. Det den fredliga aktivisten gör är att lyfta upp samma konflikt över ytan så att alla kan se den. 
​

​I Sydsvenskans artikel om fredlig djurrättsaktivism står det: ”En skiljelinje går mellan de som vill gå fredligt fram, ta det steg för steg, och de som vill rensa spelplanen.” Det är oklart för mig vad som menas. Att förändring måste ske steg för steg tror jag alla djurrättsaktivister inser. Däremot finns det en diskussion kring vilka som tror på reformarbete, alltså att djurens befrielse ska komma genom att industrin gör djurskyddsliga förändringar som till exempel att hålla hönor i burar till att ha dem ”frigående”. Vad betyder att "rensa spelplanen"? Jag vet inte men kanske att allt djurutnyttjande och dödade av djur för våra intressen ska bort. Om det är detta så finns det extremt stor enighet kring detta mål, något som alla från Djurens Rätt till Djurfront ställer upp på. 

Stycket i Sydsvenskan fortsätter: ”De radikala grupperna anklagar demokraterna för mesighet. De fredliga anser att de radikala håller på med kontraproduktiva våldsamheter. I djurrättsrörelsens akademiska gren är det framförallt de demokratiska metoderna som gäller. Tobias Linné säger att han inte förstår hur de våldsamma aktivisterna tänker sig nästa steg.” Här blandas orden rejält! Radikalitet verkar likställas med våldsamheter och demokratiska metoder med fredliga. Om man går till grundbetydelsen av radikal så betyder det enligt Wikipedia: ”en person eller rörelse som arbetar för omfattande reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden”. Enligt denna definition skulle i princip alla djurrättare vara radikala eftersom vi alla vill skapa ett veganskt samhälle. En sådan samhällsförändring skulle vara omfattande. Men om man tittar på metoderna som används så borde rimligen radikal betyda att man bryter normen, gör något ovanligt, eller mer riskfyllt. Detta skulle kunna innebära att använda våld men behöver naturligtvis inte göra det. I artikeln får man också intrycket att den som är radikal inte är demokratisk. Det är för övrigt något vi som håller på med civil olydnad ofta får höra. Att vi som fredligt bryter mot lagen för en politisk förändring inte spelar enligt de demokratiska spelreglerna. Det är sant att man som civilt olydig aktivist inte alltid finner sig i den nuvarande politiken och lagarna, men man spelar med i samhällets regler i den mån att man är öppen med sina handlingar och tar dess konsekvenser. Den aktivist som använder civil olydnad kan vara betydligt mer demokratisk än mest rigide regelryttaren. Den olydiga aktivisten verkar oftast för ett samhälle där allas röster verkligen hörs, även de som idag ignoreras.  

​Är det effektivt att använda civil olydnad för djurens skull? Kan ilskna ord och skambeläggande i vissa fall vara berättigat för att förändra? Är djurskyddsliga reformer något som stärker djurindustrin eller som snabbar på djurens frigörelse? Detta är några av frågorna som diskuteras, och enligt mig bör diskuteras, i djurrättsrörelsen. Här har vi som individuella djurrättsaktivister och föreningar olika svar. Inget konstigt med det. Men den allra största skiljelinjen går mellan de som är emot utnyttjande och dödande av djur och de som stödjer det samma. När vi pratar om våld är detta den allra största klyftan – de som är okej med att systematiskt utöva våld mot oskyldiga varelser och vi som vill motverka våldet. Men även här önskar jag dialog. Liksom bonden i Sydsvenskan-artikeln önskar jag fler samtal mellan djurbönder och djurrättare. Tillsammans med djurrättsliga aktioner kan dialogen leda framåt till ett mindre våldsamt samhälle för både djur och människor. 

I den engelsktalande världen pratar man om ”20/20 vision”. Det betyder enkelt uttryckt normalsyn, att ögonen fungerar som de ska. Ett mål jag har under 2020 är att människor tydligt ska se vad som händer med djuren både i djurfabrikerna och i slakterierna. Jag vet att det inte räcker att folk får tillgång till fakta eller bilder för att ändras men det är ett viktigt steg att vanligt folk faktiskt ser verkligheten som djuren lever i. I Save-rörelsen uppsöker vi regelbundet slakteriet för att möta djuren i transporterna innan de körs in till sin slutstation. Kampanjen #totalinsyn verkar för att allmänheten ska få insyn på de ställen där djur i Sverige utnyttjas och dödas. Kyckling- och Slakteriinspektionen utförde under 2019 aktioner för att öka insynen på två av Sveriges större slakterier. I och med dessa och många andra ansträngningar från djurrättsaktivister så har dörrarna till djurens verklighet visuellt börjat att öppnas.

Idag är startpunkten för mitt sjätte år med heltidsarbete för djuren. Ett av mina mål under året är att verka för att fler ska få en ”20/20” synförmåga när det gäller djurens verklighet. Ingen ska längre kunna hävda att ”jag visste inte”. Jag tror att ju fler av oss som bevittnar djurens situation ju fler kan nås av bilderna, filmerna och berättelserna. När vi kan säga till våra vänner och bekanta att jag var där, ”jag såg fåret i ögonen på djurtransporten”, ”jag såg grisen leva i sin egen avföring” och ”jag såg kycklingen i ett hav av andra kycklingar”. Då blir det allt svårare att se bort och människor måste göra ett medvetet val när det gäller deras kostval och hur de ser på djur. Under 2020 hoppas jag på 20/20 när det gäller djuren!