Skulle dörrarna vara låsta när vi kom dit? Skulle samarbetet i den nya gruppen fungera väl? Skulle vi orka att köra tillbaka hela vägen till Stockholm efter en natt utan sömn? Frågorna studsade runt i mitt huvud, men jag kände mig ändå lugnare än under de tre djurfritagningar som vi i Tomma burar utförde under augusti förra året. ”Det hade ju gått så bra de tidigare gångarna så varför skulle det inte gå bra denna gång” sa jag till mig själv och lyckades nästan helt övertyga mig själv. Michelle, Alice, Ramin och jag samlades den 26 juli i mitt kollektiv för att planera nattens aktiviteter. Efter att vi hade bestämt en tidsplan, vilka roller vi skulle ha, diskuterat olika scenarier som kunde uppstå och många andra saker så försökte några av oss att sova lite innan vi åkte iväg.
Alice, Ramin, Michelle och Martin tittar på karta över kalkongården
Vid småtimmarna anlände vi till kalkongården i Östergötland. Vi kände på dörren till den stora hangarsliknande byggnaden. Yes – dörren var olåst! Vi tog på oss nyinköpta overaller, handskar och skoskydd precis innanför första dörren. Vi tittade in igenom ett galler där vi såg fullvuxna kalkoner. Vad trångt de såg ut att ha det! De var riktigt stora. Skulle inte förvåna mig om de skulle skickas till slakt snart. Den extrema aveln har gjort att de växer så snabbt att de inte längre har möjlighet att flyga eller att para sig.
Vi gick vidare till en annan lokal i byggnaden. Här fanns de yngsta. Någon från djurindustrin skulle kunna ha sagt: ”Se – de har tillräckligt med utrymme här. De får vatten och mat och även skydd från omvärlden. De har till och med värmelampor.” Detta skulle inte vara osant. Men de tiger om andra fakta, som att de tvingas gå i deras egen avföring. De nämner inte att dessa kalkonbarn har fötts i en maskin och får aldrig uppleva kontakten med föräldrar som kan lära dem hur en ska leva ett kalkonliv. De sätts tillsammans med lika vilsna syskon som de själva utan någon äldre individ att ty sig till.
Kalkonerna får aldrig i hela sitt liv uppleva naturligt ljus. De får aldrig känna solen på sina vingar. För sju år sedan satt jag i ett häkte i Norrköping efter att ha tagit mig in på Saab i Linköping för att utföra en fredsaktion. I den minimala cellen fanns ett fönster men med en typ av persienner som endast gjorde det möjligt att få en strimma ljus från himlen. Jag ville så gärna titta ut och se om det fanns något liv på utsidan, men det var omöjligt. Känslan att vara avskuren från omvärlden blev än starkare när jag inte ens kunde titta ut och se vad som hände på gatan nedanför. En timme om dagen fick jag ändå möjlighet att gå ut i ett litet utrymme där jag fick känna på frisk luft och se hela himlen. Kalkonerna i djurfabrikerna får aldrig en sådan chans. De hålls instängda utan någon som helst stimulans och inget att upptäcka. Detta gör att de blir stressade vilket leder till att de hackar på varandra. Något vi själva såg under den korta tiden vi var där.
Kalkonungarna var sociala och kom nära oss för att hälsa
I korridoren hittade vi två hönor som låg direkt på betonggolvet utanför en dörr. Först trodde jag att båda var döda. Men sedan hörde jag svag andning och stön från den ena av dem. Hon levde! Men antagligen inte länge till. Längre ner i korridoren låg en död kalkon. Hade dessa djur bara slängts ut här i korridoren för att sakta få tyna bort på ett hårt golv? Det sa något om vilket värde som ges ett liv här. Antagligen inte mycket mer än värdet på ett pålägg - en naturlig del av en djurfabrik där djur behandlas som produkter och inte som kännande individer med egna intressen.
En död och en döende höna
Alice och Michelle lyfte upp varsin flyttkartong med vardera två kalkoner och vi gick ut i natten. På vägen ut mötte vi Ramin som hade hållit utkik. Som tur var hade han inte sett någon som var vaken och som hade hört eller sett oss. Sittandes i bilen var det fint att höra kalkonerna pipa där bak. Det kan tänkas att det var stressande för dem att tas ur det enda sammanhang de hade upplevt. Men snart skulle de få en mycket bättre tillvaro än den som varit allt de känt till. Väl på djurhemmet upptäckte kalkonbarnen sitt nya hem med försiktiga steg. De verkade gilla grenarna med gröna löv och höbalen att kliva upp på – något de aldrig hade fått uppleva tidigare. För första gången i livet fick de också vandra i naturligt ljus. Jag blev så glad av att komma till djurhemmet! Från första stund fick jag intrycket att personerna på djurhemmet både hade djup kunskap om och stor kärlek för djur (se gärna rapport från dem på facebook). Här kommer de att få det bra! Jag satte mig och valde ut lite bilder från natten och laddade sedan upp de bästa så att vår aktionsförstärkargrupp i Västerås kunde få upp några av dem på hemsida och sociala medier.
Två av kalkonerna i deras nya hem
På eftermiddagen åkte vi tillbaks till Stockholm. Det hade blivit knappt en timmes sömn för mig men efter lite kaffe så var jag ändå tillräckligt pigg för att köra. Och som tur var hade jag en förare till att turas om med. På vägen ringde en reporter från Land och Lantbruk – LRF:s (Lantbrukarnas Riksförbund) tidning. Vi alla i bilen fick vara med på intervjun. Det kändes bra efter intervjun men eftersom samma tidning hade varit negativ mot våra aktioner tidigare så fruktade jag en orättvist negativ bild av oss i reportaget. Därför blev jag positivt överraskad när väl artikeln kom. Reportern hade inte förvanskat något och lät oss komma till tals. Innan aktionen hade jag skrivit två debattartiklar med hjälp av Staffan. En om traditionen om hur USA:s president varje år benådar en kalkon och en om det är moraliskt eller inte att stjäla djur eller att äta kött. Jag blev glad att båda blev publicerade.
President Barack Obama benådar en kalkon
När jag kom hem kollade jag på Tomma burars facebook-sida. Inlägget som hade gjorts på morgonen efter aktionen hade nått 180 000 människor – wow! Alla var så klart inte positiva. I inlägget var det 150 personer som hade klickat på det arga ansiktet. Men 340 hade klickat på hjärtat och 950 hade gillat. En av våra kända meningsmotståndare hade skrivit ett inlägg där han kallade mig #TerrorMartin. Jag tror att det är lätt att vi hänger upp oss på de som är allra mest kritiska. Visst kan deras röster ibland vara viktiga, men det vi får inte missa det hoppfulla över att det ändå är så många som tycker att det är rätt att göra fredliga aktioner för djuren.
På kvällen var jag fortfarande speedad av allt som hade hänt det senaste dygnet men med rejäl sömnbrist var det ändå inte svårt att komma till sömns. Jag gladdes över de fyra kalkonerna som nu lever ett betydligt bättre liv men tänkte samtidigt på alla djur som fortfarande sitter inburade och som dödas som barn.
Fred,
Martin
p.s. Här är fler foton från aktionen.
RSS Feed