Gränser, på gott och ont

I dessa tider, mer än andra, tänker vi kring gränser och förbud. Vad får jag göra och vad är förbjudet?  Var bör jag inte åka eller vem bör jag inte träffa? Det är relevanta frågor att ställa när virus riskerar livet på många. När det gäller corona så är vissa saker reglerade i lagen och andra saker rekommenderas och läggs på individen att ta ansvar för. Vårt reflekterande i dessa dagar kring gränser och förbud har fått mig att fundera lite extra på de gränser och förbud som finns med oss hela tiden.

Jag har snart läst klart boken Rapport från ett slakteri av veterinären Lina Gustafsson. Hon berättar i boken om när hon var på Sveriges största grisslakteri. Hon var anställd, precis som på alla slakterier i Sverige, som veterinär för att se till att djurskyddets lagar och livsmedelssäkerheten följs. Hon beskriver hur hon gång på gång måste påminna arbetare att inte slå på grisarna för att de ska gå framåt snabbare. Allt som oftast blir arbetarna irriterade och ibland riktigt förbannade på henne. De gör ju bara sitt jobb motiverar de slagen på de vettskrämda djuren med. När hon påpekar slagen blir det ofta lite färre slag. En dag tittar hon ner i schaktet där grisarna bedövas innan deras halsar skärs upp. Hon skriver i sin bok: ”Schaktet fylls med gas. Suggorna börjar röra sig oroligt. Först vädrar de någon sekund. Sen kommer skriket. Alla som hört suggor skrika vet att de har starka röster. Jag hör deras skrik varje dag när de bråkar, när de vägrar gå, när någon sugga hoppar upp på en annan eller när de blir skrämda. Men det här är något annat. Det här är ett vrål. De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar.” Efter att ha upplevt detta klarar Lina inte att jobba kvar på slakteriet. Det är ändå hon som sätter sin okej-stämpel på att detta görs mot 3000 kännande individer, varje arbetsdag. Hon kunde påverka i det lilla kring hur mycket våld som utövades mot grisarna i gångarna i slakteriet men det värsta våldet kunde hon inte rubba. Det är sanktionerat genom våra lagar och av statliga institutioner. 

Jag vet inte om det är den bästa liknelsen men jag tänker på tv-serien Narcos som handlar om narkotikakartellerna i Colombia och Mexiko. Under slutet av 1900-talet höll staten dessa våldsamma karteller under armarna och sanktionerade våldet. Vad jag har förstått så erkände politikerna inte detta öppet men att många bland allmänheten kände till det. När det gäller slakteriernas dödande är statens sanktionerande betydligt mer öppet, men insynen i vad som händer i dessa dödsfabriker är ändå väldigt begränsad. Det tillhör verkligen ovanligheterna att det skrivs böcker om vad som händer på insidan därför är jag så tacksam för boken Rapport från ett slakteri och att den har fått så mycket uppmärksamhet. Det är också väldigt sällan som foton eller video visas på insidan av slakterier vilket vi i Kycklinginspektionen och Slakteriinspektionen försökt att göra något åt. 

I Save Movement Sverige försöker vi också att uppmärksamma och problematisera dödande av djur genom att vara nära slakterierna runt om i Sverige. På fotot ovan, taget i slutet av 2019, står jag och tittar på en djurtransport som lastas av på slakteriet i Linköping. Vakten bredvid ser så besvärad ut eftersom jag har korsat en vit linje som slakteriet målat upp. De har sagt att vi inte har rätt att passera denna linje eftersom det är deras mark. Senare har vi testat om detta stämmer juridiskt (https://youtu.be/j4l_cfhBbkQ). Vi fick bekräftat att det inte är olagligt (https://youtu.be/CuarCD9rq58).
 
Jag är övertygad om att vi behöver vissa gemensamma spelregler och gränser för vårt beteende. Men att det är viktigt att vi reflekterar över för vem dessa existerar och kanske ännu viktigare: Stödjer gränserna liv eller stöder de våld och dödande? Och när det senare är fallet är det viktigt att vi vågar ifrågasätta och trotsa gränserna så gott vi kan utifrån vår respektive situation. 
​                                                                                                             Martin Smedjeback