På 80 dagar gick Sverige från att ha varit militärt alliansfritt under 200 år till att säga ja till kärnvapenalliansen Nato. ”Den snabbaste säkerhetspolitiska omsvängningen i ett demokratiskt land någonsin” enligt boken Fredsfittan skriven av före detta ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Vi får följa denna drastiska politiska svängning under några månader utifrån en fredsledares synvinkel.
På Socialdemokraternas partikongress i november 2021 sa dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i ett tal till medlemmarna: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap [till Nato] så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Det fanns, och finns, goda skäl att inte vara med i Nato. I boken sägs bland annat: ”Nato är dessutom en kärnvapenallians och som del av den skulle vi tvingas acceptera en militär strategi baserad på användning av massförstörelsevapen, vilket försvårar Sveriges arbete för nedrustning.” Ett annat skäl till att stå alliansfria är vilka andra länder som ingår i alliansen. Vill vi verkligen arbeta militärt tillsammans med auktoritära och människorättsbrottslingar som Turkiet eller med ett land som USA som på falska grunder och mot folkrätten invaderade ett annat land (Irak år 2003)? I en militärallians blir det dessutom betydligt svårare för oss att lyfta vikten av diplomati och nedrustning.
Trots Försvarsministerns starka löfte om alliansfrihet så kom beslut från Socialdemokraterna den 15 maj 2022 om att partiet vill att Sverige ansöker om Natomedlemskap. Min gissning är att Socialdemokraterna trodde att de skulle förlora på att göra Nato till en valfråga och att de därför gjorde den rekordsnabba ändringen med minimal debatt, även inom deras eget parti.
Det var två partier som fortsatt stod emot att säga ja till Nato — Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men även dessa hade svårt att bibehålla deras tidigare restriktiva hållning till upprustning och vapenhandel. ”Jag är stolt över att vi rödgröna har bidragit till att göra den största stärkningen av försvarsförmågan av Sverige på kanske 70 år” sa Per Bolund (Mp), tidigare språkrör för ett parti som delvis har sina rötter i fredsrörelsen. Var ska vi som inte vill ha militär upprustning vända oss partipolitiskt kan man fråga sig!
Det var många som vände sig till Svenska freds i alla fall. Medlemskapet i föreningen ökade rekordartat. Under denna tid då ”alla” rusade åt ett håll. För mig visar det vikten av att ha en avvikande röst som står upp för fred. Men när folk är rädda och pratar om ökat försvar är det minst sagt svårt att stå upp för andra värden som diplomati och förebyggande av krig. När Svenska freds gjorde detta som de gjort i över hundra år så blev de kallade Putinkramare eller Putins nyttiga idiot, trots att denna förening var en av de första som manifesterat mot Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Krig har också en förmåga att öka rädslan på alla cylindrar. Det gör att vi nedprioriterar andra hot som inte upplevs som lika hotfulla. ”Människor redan nu tvingas fly på grund av bland annat katastrofväder, får inte klimatfrågan status som akut säkerhetshot.” …”Varför prioriteras vissa hotbilder och inte andra?” frågar sig Hellström.
Förutom att skildra den politiska utvecklingen kring Natoanslutning så får vi i boken följa hur frågan hanteras av svensk media. Fredsordförande Hellström bjuds ganska ofta in till debatter och samtal om Natofrågan men någon jämn fördelning av olika åsikter finns inte att skymta. Ofta är hon en ”ensam sparv bland Natohökarna” som ett kapitel heter. Jan Sherman, tidigare TV4-chefen, anser att medierna varit en megafon för Försvarsmakten och kallar den svenska Nato-debatten ”ett journalistiskt haveri”. Det intrycket förstärks när man får följa med Hellström där hon grillas och ifrågasättas, ofta på ett aggressivt sätt, av programledare som bör ha en neutral hållning, medan generalerna i studion sällan får tuffa följdfrågor.
Förutom att få en inblick i de politiska vändningarna i den svenska säkerhetspolitiken får vi genom Agnes dagboksanteckningar en inblick i hennes vardag. Vi får veta att hennes livspartner är uppväxt i Ukraina. Om hur de tar in en flyende ukrainsk familj i deras hem och hur de försöker kommunicera utan något gemensamt språk. Mitt i allt så ligger svärmor nära döden drabbad av cancer. Dessa livsöden blandas med Agnes och hennes mans tankar om hur mycket man säger till sina barn om krig för att inte oroa dem för mycket men samtidigt inte bara sopa allt under mattan. Jag blir ännu mer imponerad av hennes kloka och lugna svar i Nato-debatterna när jag får insikt i hur tufft det varit att få ihop vardagen ovanpå allt annat.
Även om jag är en person som gillar att följa nyheterna så var det svårt att i realtid hänga med i alla händelser när det var prat om vi skulle gå med i Nato eller inte. Att läsa om det i detta kompakta format blir så mycket tydligare. Det är samtidigt skrämmande hur vårt land, som faktiskt inte är hotat direkt av krig och som har en stark demokratisk tradition, ändå så snabbt kan kastas in i en internationell militärallians och rusta vårt land till tänderna när vi skulle behöva pengarna till så mycket annat som till att tackla klimatkrisen och livsviktiga områden som skola och sjukvård. Det är en välgärning att detta misslyckande har författats, dessutom så pass välskrivet som det är.
Fredsfittan — Natobeslutet som förändrade Sverige av Agnes Hellström. Bazar, 2023.
På Socialdemokraternas partikongress i november 2021 sa dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i ett tal till medlemmarna: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap [till Nato] så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Det fanns, och finns, goda skäl att inte vara med i Nato. I boken sägs bland annat: ”Nato är dessutom en kärnvapenallians och som del av den skulle vi tvingas acceptera en militär strategi baserad på användning av massförstörelsevapen, vilket försvårar Sveriges arbete för nedrustning.” Ett annat skäl till att stå alliansfria är vilka andra länder som ingår i alliansen. Vill vi verkligen arbeta militärt tillsammans med auktoritära och människorättsbrottslingar som Turkiet eller med ett land som USA som på falska grunder och mot folkrätten invaderade ett annat land (Irak år 2003)? I en militärallians blir det dessutom betydligt svårare för oss att lyfta vikten av diplomati och nedrustning.
Trots Försvarsministerns starka löfte om alliansfrihet så kom beslut från Socialdemokraterna den 15 maj 2022 om att partiet vill att Sverige ansöker om Natomedlemskap. Min gissning är att Socialdemokraterna trodde att de skulle förlora på att göra Nato till en valfråga och att de därför gjorde den rekordsnabba ändringen med minimal debatt, även inom deras eget parti.
Det var två partier som fortsatt stod emot att säga ja till Nato — Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men även dessa hade svårt att bibehålla deras tidigare restriktiva hållning till upprustning och vapenhandel. ”Jag är stolt över att vi rödgröna har bidragit till att göra den största stärkningen av försvarsförmågan av Sverige på kanske 70 år” sa Per Bolund (Mp), tidigare språkrör för ett parti som delvis har sina rötter i fredsrörelsen. Var ska vi som inte vill ha militär upprustning vända oss partipolitiskt kan man fråga sig!
Det var många som vände sig till Svenska freds i alla fall. Medlemskapet i föreningen ökade rekordartat. Under denna tid då ”alla” rusade åt ett håll. För mig visar det vikten av att ha en avvikande röst som står upp för fred. Men när folk är rädda och pratar om ökat försvar är det minst sagt svårt att stå upp för andra värden som diplomati och förebyggande av krig. När Svenska freds gjorde detta som de gjort i över hundra år så blev de kallade Putinkramare eller Putins nyttiga idiot, trots att denna förening var en av de första som manifesterat mot Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Krig har också en förmåga att öka rädslan på alla cylindrar. Det gör att vi nedprioriterar andra hot som inte upplevs som lika hotfulla. ”Människor redan nu tvingas fly på grund av bland annat katastrofväder, får inte klimatfrågan status som akut säkerhetshot.” …”Varför prioriteras vissa hotbilder och inte andra?” frågar sig Hellström.
Förutom att skildra den politiska utvecklingen kring Natoanslutning så får vi i boken följa hur frågan hanteras av svensk media. Fredsordförande Hellström bjuds ganska ofta in till debatter och samtal om Natofrågan men någon jämn fördelning av olika åsikter finns inte att skymta. Ofta är hon en ”ensam sparv bland Natohökarna” som ett kapitel heter. Jan Sherman, tidigare TV4-chefen, anser att medierna varit en megafon för Försvarsmakten och kallar den svenska Nato-debatten ”ett journalistiskt haveri”. Det intrycket förstärks när man får följa med Hellström där hon grillas och ifrågasättas, ofta på ett aggressivt sätt, av programledare som bör ha en neutral hållning, medan generalerna i studion sällan får tuffa följdfrågor.
Förutom att få en inblick i de politiska vändningarna i den svenska säkerhetspolitiken får vi genom Agnes dagboksanteckningar en inblick i hennes vardag. Vi får veta att hennes livspartner är uppväxt i Ukraina. Om hur de tar in en flyende ukrainsk familj i deras hem och hur de försöker kommunicera utan något gemensamt språk. Mitt i allt så ligger svärmor nära döden drabbad av cancer. Dessa livsöden blandas med Agnes och hennes mans tankar om hur mycket man säger till sina barn om krig för att inte oroa dem för mycket men samtidigt inte bara sopa allt under mattan. Jag blir ännu mer imponerad av hennes kloka och lugna svar i Nato-debatterna när jag får insikt i hur tufft det varit att få ihop vardagen ovanpå allt annat.
Även om jag är en person som gillar att följa nyheterna så var det svårt att i realtid hänga med i alla händelser när det var prat om vi skulle gå med i Nato eller inte. Att läsa om det i detta kompakta format blir så mycket tydligare. Det är samtidigt skrämmande hur vårt land, som faktiskt inte är hotat direkt av krig och som har en stark demokratisk tradition, ändå så snabbt kan kastas in i en internationell militärallians och rusta vårt land till tänderna när vi skulle behöva pengarna till så mycket annat som till att tackla klimatkrisen och livsviktiga områden som skola och sjukvård. Det är en välgärning att detta misslyckande har författats, dessutom så pass välskrivet som det är.
Fredsfittan — Natobeslutet som förändrade Sverige av Agnes Hellström. Bazar, 2023.
RSS Feed