Stödmanifestation utanför Västmanlands tingsrätt Vi i Tomma burar inser att vi med största sannolikhet kommer att bli dömda för stöld eftersom djur enligt lagen fortfarande betraktas som egendom och inte som de kännande individer de är. Ni får gärna döma oss, men jag vill be oss alla att inte döma djuren. Vi i Tomma burar gjorde de här aktionerna fullt medvetna om att det kan ge straff i form av böter, skadestånd eller fängelse. Och vi är beredda att ta konsekvenserna av våra handlingar. Men snälla, döm inte djuren. De har inte brutit mot några lagar. De har inte gjort någon människa det minsta ont. Och ändå spärrar vi människor in dem på livstid och sen avrättar vi dem.
Selma och Louise i frihet Den här rättegången har handlat mycket om vad vi i Tomma burar gjorde under ett par sena nätter i augusti förra året. Men de egentliga huvudpersonerna i den här rättegången bör vara djuren, närmare bestämt två grisar och åtta hönor. Låt mig presentera Selma och Louise. Louise här längst fram är alltid först på maten och hon gillar att bestämma. Längre bak ser ni Selma. Hon vill ofta kela och älskar att bli kliad på magen.
Kaisa i frihet Det här är Kaisa. Hon är en otroligt nyfiken höna och alltid redo för nya äventyr. Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar bor allihop nu i kärleksfulla hem där de inte riskerar att dödas. De har nu möjlighet att vara ute i naturen och böka och picka.
Men det har inte alltid varit så. Fram till augusti förra året bodde Selma och Louise på det här stället. Aldrig fick de känna solen på sina ryggar. Alltid fick de nöja sig med att böka i ett hårt betonggolv. Alla skulle de dödas.
Kaisa och hennes systrar bodde här fram till augusti förra året. När vi fann Kaisa satt hon fast med sin ena klo i en järnhylla. Fast sitter också de andra 110 000 hönorna på äggfabriken där vi var. De flesta av de hönorna där har aldrig någonsin känt frisk luft eller solen på sina fjädrar. De behandlas endast som äggmaskiner och inte som de kännande och tänkande individer de är, med sina egna personligheter och enskilda viljor.
Den här rättegången handlar om Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar men ännu mer om de djur som fortfarande är fast i sina fängelser, sina Guantanamo, sina Abu Ghraib. Jag tror att för de flesta av oss är det svårt att inse hur livet för ett djur i djurfabrikerna kan se ut, i alla fall är det ofta så för mig. Tankeexperiment kan hjälpa oss att få en inblick i vad det handlar om.
Försök att nu tänka dig att det är du själv som utsätts för följande situation:
Du har precis fötts i ett hav med andra nyfödda. Dina föräldrar får du aldrig träffa. Du ser alla dina bröder bli brutalt nedkastade i lådor för att genast bli ihjälgasade. Du och dina systrar transporteras i timmar i en mörk lastbil för att sen spendera resten av livet inlåst tillsammans med tusentals andra, för att producera ägg åt någon annan. Det här är hönornas liv i Sverige 2016.
Försök att nu tänka dig att det är du själv som utsätts för följande situation:
Du har precis fötts i ett hav med andra nyfödda. Dina föräldrar får du aldrig träffa. Du ser alla dina bröder bli brutalt nedkastade i lådor för att genast bli ihjälgasade. Du och dina systrar transporteras i timmar i en mörk lastbil för att sen spendera resten av livet inlåst tillsammans med tusentals andra, för att producera ägg åt någon annan. Det här är hönornas liv i Sverige 2016.
Försök även att tänka dig in i den här situationen:
Du har spenderat hela ditt liv i ett minimalt utrymme på ett betonggolv. Nu har du släpats upp på en lastbil. När dörren öppnas efter en lång färd hör du skrik och det luktar död. Du sänks ner i ett litet utrymme. Plötsligt sticker det i halsen. Det känns som om du brinner upp inifrån. Du kämpar panikslaget för att komma undan gasen, men det är förgäves. Du andas dina sista plågsamma andetag. Det här är grisarnas liv i Sverige 2016.
Du har spenderat hela ditt liv i ett minimalt utrymme på ett betonggolv. Nu har du släpats upp på en lastbil. När dörren öppnas efter en lång färd hör du skrik och det luktar död. Du sänks ner i ett litet utrymme. Plötsligt sticker det i halsen. Det känns som om du brinner upp inifrån. Du kämpar panikslaget för att komma undan gasen, men det är förgäves. Du andas dina sista plågsamma andetag. Det här är grisarnas liv i Sverige 2016.
Kunde du åtminstone känna en liten del av den smärta som djuren i djurfabrikerna utsätts för? Det tar emot eller hur? Vi vill gärna värja oss mot det, vi vill gärna titta bort. För om vi öppnar våra hjärtan då kan vi börja inse vilket oerhört övergrepp som utsätter djuren för. Det kan vara ett av de största moraliska övergreppen i vår tid. Det är ett lidande och dödande som både numerärt och kvalitativt är större än de flesta andra grymheter som vi människor utsätter varandra för. Det som dödar mest på den här planeten är inte terrorism eller krig, inte svält eller klimathot. Det är våra knivar och gafflar hemma vid köksborden.
Vi befinner oss idag i den här rättssalen eftersom Selma och Louise idag lever. Om vi inte hade agerat hade de antingen varit döda eller så hade de fortfarande levt ett liv i misär. Vi befinner oss här idag för att Kaisa och hennes systrar idag får bo i ett kärleksfullt hem istället för att vara fängslade tillsammans med tusentals andra och sen dödas när de inte längre är tillräckligt effektiva äggmaskiner. Om det är fel att orsaka någon lidande och död, borde det inte då vara rätt att rädda någon från samma öde? Är det inte ett fel på en lag som straffar personer som försöker minska lidande och dödande och som skyddar dem som utövar våld mot försvarslösa varelser?
King grips av polisen Att djurrätt tas mer och mer på allvar i vårt samhälle tycker vissa är jobbigt. De är oroliga för att människovärdet ska bli urholkat om vi ger djur rättigheter. Men mycket talar för att det kommer att bli precis tvärt om. Martin Luther King, som skulle ha fyllt år just idag om han fortfarande hade levt, han sa: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa överallt.” För varje förtryck som faller, för varje rättvisa som uppnås så blir vi alla säkrare, allas värde uppvärderas och vi rör oss mot ett mer och mer humant samhälle.
Vegansk mat på restaurangen Kaos i Malmö Det är inte bara rättssamhällets skyldighet att förbjuda utnyttjandet och dödandet av djur. Vi alla har ett ansvar att inte delta i det här våldet. Och det behöver inte vara svårare än att byta ut maten på vår tallrik. Istället för att äta delar av kroppar kan vi ta del av den rikliga och goda mat som växtriket erbjuder. Vi kan alla fria djuren, hellre än att fälla. Tack för ordet!
RSS Feed