Ett år för djuren
  • Året
  • Föredrag
    • Civil olydnad för djuren
    • Lär dig prata med köttätare
    • Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor
    • Att våga se
    • Tomma burar - filmen
    • How To Best Harness The Potential Of Nonviolence For Animals
    • How to work against slaughterhouses
    • Civil disobedience for the animals
    • How to talk to meat eaters
    • Animals - friends or food?
    • How to finance full-time animal rights activism
    • Empty Cages - the film
  • 2021
  • Martin
  • Förtrycket
  • Resurser
    • Tips på böcker, video och ljud
    • Att gå över till vego >
      • Gregers dagliga dussin
    • Organisationer för vegetarianism och djurrätt
    • Lär dig prata med köttätare
    • Material med Martin
  • Kontakt
  • English

Tips kring video och foto för djurens skull

3/1/2019

 
Nu för tiden är video och foto några av de mest kraftfulla sätt att förmedla det djurrättsliga budskapet på. Dagens teknik har blivit så bra att även ganska billig utrustning kan ge riktigt bra resultat. Men för att det ska bli bra krävs vissa baskunskaper kring hur vi hanterar kameran på bästa sätt. Själv är jag fortfarande en glad amatör men jag har ändå vågat mig på att försöka komma med lite tips som förhoppningsvis ska hjälpa dig som är nybörjare på området. /Martin Smedjeback

Hitta lämpliga ställen att filma och fota på. Var är det bäst att filma och fota för djuren? Det kan vara en Save-manifestation utanför ett slakteri, andra typer av djurrättsmanifestationer, inne på en djurfabrik, dig själv pratandes in i kameran om djurrätt. Du bestämmer själv vad du har möjlighet att vara med på och bekväm att utföra. Titta på djurrättsliga videos från Facebook och Youtube för att få inspiration. 

Kamera. Det viktigaste är inte att du har en jättedyr kamera. Mindre kameror som till exempel GoPro är smidiga eftersom de är så små och har många fästen. Men även en mobilkamera kan fungera utmärkt men då gärna någon av de mer påkostade och senare modellerna och inte budgetversionerna. Ha i så fall gärna en bra mobilhållare så att du kan hålla den stadigt. Moderna systemkameror har fördelen att de ofta har bra grepp, bra zoom med rätt objektiv och ha möjlighet att sätta till extern mikrofon. De kan köpas för rimligt pris på andrahandsmarknaden (sök på Blocket eller begagnat på Facebook til exempel) och det behöver inte vara de senaste modellerna för att vara riktigt bra. Starta med vad du har och bygg på efter hand om det behövs snarare än att börja med att köpa massor av dyr utrustning. 
Picture
Martin filmar djurrättsmarsch 2018. Foto: Martin Hjerpe.

​Ljudupptagning. Många kameror har inte så bra ljudupptagning. En shotgun mikrofon (som på bilden ovan) som sätts ovanpå systemkameran är bra för maximal rörlighet. Vid intervjuer så funkar det bäst med en myggmikrofon (lavalier) som kan fås för några hundra kronor. 

Lampa. När man filmar under kväll och natt eller i byggnader utan starka ljus så är det bra att ha med sig egen ljuskälla. Det finns smidiga kameralampor som kan hållas i en hand eller sättas i blixthållaren på en systemkamera. 

Håll still när du filmar. Detta är något av det absolut viktigaste att tänka på. Jag gjorde och gör fortfarande felet att svepa för mycket med kameran. Svep nästan aldrig. Ta minst 10 sekunder, gärna betydligt längre och byt sedan till att filma något annat och håll still igen. Ha med något stativ för att det ska vara så stilla som möjligt. Andra knep är att hålla armarna in till kroppen eller mot något för att få stabilitet.  

Picture
Filma både djur och människa. Interaktionen mellan en människa och ett djur är något av det som väcker mest empati hos oss. Till exempel när en aktivist går ner på knä och ett djur kommer fram till hen. Ett bra exempel är när Lena Elle var på inne på ett slakteri och klappade en gris. (1,8 miljoner visningar! 1 mars -19). Vissa tänker att vi bara ska filma/fota djuren för att fokus ska vara på dem och inte på människorna. Ett välvilligt mål men jag tror att det är mer effektivt att även dokumentera  människor som gör något för djuren. Om kameran fångar aktivisten som står upp för djuren på olika sätt så kan tittaren identifiera sig själv med denna person och få inspiration att själv bli en aktivist för djuren. Att få fler att bli aktivister är troligtvis ännu viktigare än att folk blir veganer eftersom det på längre sikt påverkar fler. 

Gå ner i ögonhöjd med djuret.
Då uppfattar tittaren att det är från djurens perspektiv och då är det lättare att känna empati. 
Picture
Albert och Lena på Gotlands djurfristad.

Kom nära. Om du har möjlighet så gå nästan så nära det går. Det gör också att man kommer närmare emotionellt. Om det är fysiskt svårt eller omöjligt att komma tillräckligt nära så är det bra med ett ordentligt zoom-objektiv. Men det kan också vara bra att variera med bilder som täcker ett större område.

Gyllene snittet och tredjedelsregeln. Ett klassiskt tips som är viktigt för både foto och video. Se på denna länk vad det handlar om och här när det gäller samma regel vid filmning. 
Picture
Tredjedelsregeln är bra att tänka på.

Fokus. Försök att hela tiden hålla koll på var i bilden fokus ligger. Om du kör på auto hamnar det ofta på det främre objektet. Sträva alltid att ha fokus på ögonen på den individ du vill ska vara i centrum. På vissa skärmar på systemkameror kan du peka på var du vill ha fokus.

Tänk på bakgrunden. Undersök vad som finns i bakgrunden av din bild. Om det finns något som stör så försök att flytta dig eller om möjligt ta bort objektet så att det blir en bra bakgrund. 

Variera. Experimentera med nya vinklar, kompositioner, motiv, detaljer, ta ner kameran lågt eller högt, gå nära och långt bort ifrån. Försök att göra det intressant genom att bilderna berätta något nytt, på ett annat sätt. 
Picture
Jonas Lundström exponerar slakteriet i Kristianstad. Foto: Casper Hilt.

Livestreaming. Att sända live genom t.ex. Facebook, Instagram eller Youtube är något som blir mer och mer populärt. Du gör det genom din mobil när du är ute och gör något särskilt. Det är bra om du börjar med att visa ditt eget ansikte för tittaren och berätta var du är och vad du gör. Sedan kan du byta kamera till den på baksidan av mobilen (som oftast har bättre upplösning) för att filma vad som händer just nu. 

Filma och fota så mycket som möjligt. Sträva efter att filma mycket men att bara använda en liten delen av det filmade. Även om man är duktig filmare så blir det mesta inte superbra. Ju längre man kan stanna och filma ju större chans är det att fånga guldkornen. Samma med foto - ju fler bilder du tar ju större chans att det blir några som är riktigt bra. 

Fakta. Det är inte dumt att inkludera fakta i videon. Fundera på om det ska vara någon som berättar om hur djurrätt, djurindustrin, slakterier etc i videon eller om ni lägga på en röst och/eller text i efterhand.

Att filma inne på djurfabrik. Fundera först om ni vill göra det öppet eller dolt och vilka risker det kan innebära. Planera hur ni vill släppa materialet – själva på sociala medier och/eller genom media (bättre om det går). Tänk gärna ut ett manus i förväg. Kanske vill ni ha någon som säger något inne på djurfabriken? Fundera på vad som skulle sägas även om det också kan komma spontant. Filma gärna när ni förbereder er för att åka iväg, gör matsäck, på vägen, när ni går in, osv. Låt tittaren förstå att man är med på en resa. När ni sätter er för att redigera så kan ni bestämma hur mycket av detta ni vill ha med beroende på hur materialet har blivit och hur ni har valt att släppa det. Ni måste inte tillhöra någon organisation för att filma på detta sätt. I februari 2019 filmade några enskilda individer på en grisgård i Östergötland. De tog kontakt med Norrköpings tidningar som valde att göra ett reportage av det. 
​
Lär dig från andra. Om ni ska göra något ni inte gjort tidigare så ta gärna kontakt med någon som har mer erfarenhet än ni för att lära av deras misstag och framgångar. I videon nedan ges tips från en av de mest erfarna djurrättsliga proffsfotograferna i världen. Det finns även kurser i filmning och foto samt massor av tips på nätet. Här till exempel tips om filmning och fotografering. Om du googlar på engelska efter tips så hittar du ännu mer. 
​ 

Träna. Förutom att ta in andras erfarenhet så blir man bäst på att faktiskt använda sin kamera. Börja med lättare filmningar och fotograferingar och ta dig an mer utmanande när du känner dig redo. Du lär bli lite bättre för varje gång. 

Redigering av foto och film. Även efter du har tagit ett foto eller ett videoklipp så kan det finnas mycket att göra med det om du vill. Det finns gratisprogram och påkostade program för både foto- och filmredigering samt appar för telefonen om du använder den. Sök på nätet efter tips på program och hur man redigerar på bästa sätt. 

Lycka till ert fotande och filmande! Om ni vill bolla era idéer, ha fler tips eller dela med er av vad ni har fångat med era kameror så mejla gärna till smedjeback@gmail.com eller ta kontakt med mig via Facebook. 

En överlevnadsguide för veganen under julen

12/20/2018

 
För många innebär julen en trevlig högtid men för de som är vegetarianer eller veganer så innebär det ibland flera dagar av att få sin värderingar ifrågasatta. Det är lätt att hamna i en fruktlös konfrontation med släkten. Kanske försöker du få dem att känna skuld över innehållet på deras tallrik men psykologisk forskning visar att detta sällan leder till förändrat beteende. I egenskap av psykologer vill vi presentera en mer framgångsrik strategi.
Picture

Ett första steg är att bestämma sig för om den här diskussionen är värd att ha. Hur mår du just nu? Är du redo att bli ifrågasatt? Hur är er relation? Tål släktingen att bli ifrågasatt av dig och finns det en chans att övertyga hen? Även om det är en viktig diskussion så är det viktigt att du orkar, välj dina strider.

Istället för att reagera med ilska eller uppgivenhet när din släkting tycks provocera ditt val är det viktigt att försöka förstå den andres perspektiv. Ställ dig frågan: ”varifrån kommer den här personens försvar”? Farbrorn som vill äta mindre kött men hävdar att det ”är ju så gott”. Är han rädd för att hans val skall förlöjligas? Mostern som älskar sin katt men säger att ”vi har alltid ätit gris”. Varför känner hon att hon behöver skilja mellan gris och katt? Fråga vänligt och utforskande, hjälp dem att få upp ögonen för att deras värderingar inte överensstämmer med deras handlingar. Det har då uppstått något som kallas för kognitiv dissonans. För att minska denna motsättning utvecklar individen olika försvar. Med stor sannolikhet är majoriteten av dina släktingar medkännande och kloka individer. De som är ljusår ifrån din övertygelse kan du helt ignorera, då en debatt med dem oftast är lönlös och bara kostar dig energi. I regel är omgivningen nyfiken på ens vegolivsstil. Låt dem få ställa utforskande frågor till dig. Även om de inte förvandlas till veganer under julmiddagen kan du bidra till att de äter mer växtbaserat i framtiden, vilket gynnar djuren, miljön och hälsan. Men kom ihåg, det är inte ditt ansvar att ändra på andras beteenden.

För att kunna föra en meningsfull diskussion med dina släktingar (om du nu vill det) så behöver du också känna till de faktorer som vidmakthåller deras karnistiska beteende. Karnism är ett begrepp myntat av den amerikanska psykologen Melanie Joy. Denna ideologi innebär att vi fostras till att bli köttätare, vilket upprätthålls av djurindustrin, samhället och media. Om släktingen exempelvis kommer från en familj med jägare så kommer köttätandet vara starkt knutet till deras identitet och traditioner. Om de aldrig ätit vegetariskt förut kanske de har en oro för att inte få i sig tillräckligt med näring eller att det inte skall vara gott nog.
Picture
Psykologen Melanie Joy har skrivit flera böcker om psykologi, karnism och veganism

Lyssna genuint på deras resonemang. Om någon säger “vi har alltid ätit kött, alltså behöver vi det”, kan du fråga “hur menar du? Det finns ju många som klarar sig utmärkt utan animaliska livsmedel”. Om de säger “kött är gott, jag kan inte sluta”, så kan du fråga “är det något du äter eller dricker idag som du har vant dig vid, som du inte tyckte om när du smakade på det för första gången?” (Kaffe, öl, många starka kryddsmaker är exempel på smaker som ofta är tillvänjda.) Fortsätt använda utforskande frågor för att försöka nå övertygelsen som ligger bakom det hela.Troligtvis har ni snarlika värderingar och du kan visa att det går leva mer i enlighet med dem. Människor som lever mer i enlighet med sina värderingar upplever oftast ett högre välbefinnande. Se även julbordet som en chans att bjuda släkten på läcker vegomat för att visa att växtbaserad kost är fantastiskt god och varierad. Kanske kan du erbjuda dig att hjälpa till med julbordet och laga vegorätterna tillsammans med dina karnistiska släktingar för att visa hur enkelt och gott det är. Det sänker också tröskeln för dem att själva göra det i framtiden.

Vi repeterar:
1 Bestäm dig först om det är värt att diskutera med den här släktingen.
2. Förstå att deras första replik antagligen är ett känslomässigt försvar p.g.a. kognitiv dissonans.
3. Försök att hitta grunden till varför dessa försvar uppstår. Döm och moralisera inte utan fråga nyfiket.
4. Uttryck att släktingen i fråga har liknande värderingar som du och peka på att hen kan leva mer i enlighet med dessa, precis som du valt att göra.
5. Bjud på god veganmat för att visa på en möjlig väg.

Vi önskar er alla en god jul för både människor och djur! 
​
Ajla Hadzijahovic, leg. Psykolog
Hedvig Nettelblad, PTP-Psykolog
Christoffer Wärnbring, leg. Psykolog
Martin Smedjeback, fil. kand i psykologi
Jon Westman, leg. Psykolog

Annika Branderud, leg. Psykolog

Unik obetald inläsning av djurrättsbok

8/26/2018

 
Picture
Om man hade besökt vår toalett i kollektivet Gandhi så hade man kanske blivit chockad av att där se Mein Kampf av Adolf Hitler som en del av toalettlitteraturen. Men det fanns en rimlig förklaring. En av kollektivmedlemmarna, Pelle Strindlund, skrev på boken Djurens förintelse (tillsammans med Henrik Wig).

I flera år följde jag tillblivelsen av denna bok som gör jämförelser mellan dåtidens nazism och dagens djurförtryck. Det blev en otroligt bra bok som kom ut 2016. Jag tyckte att den förtjänade att nå fler och fick förslaget från min vän Anette att den skulle kunna ges ut som ljudbok. Jag undersökte möjligheten och det var positivt svar från författare och förlag men det fanns inga pengar för det. Så då gick jag för knappt ett år sedan ut på Facebook-gruppen Veganer i Sverige och frågade om några kunde tänka sig att läsa in boken på frivillig basis.
​
Gensvaret blev fantastiskt! Jag valde ut dessa sex personer som verkade ha störst erfarenhet av inläsning: Hannah Bratt, Markus Tufvesson, Sophie Nanne, Josefin Lindberg, Anna Johansson och Fredrik Lindén. De läste in och Markus tog på sig att redigera de 22 inspelade timmarna. Jag är så himla tacksam till dessa eldsjälar som har läst in så bra och särskilt till Markus som har spenderat närmast oräkneliga timmar med att klippa bort andningar och justerat ljudbilden, en utmaning med olika typer av inspelningsteknik. Resultatet har blivit väldigt proffsigt. Inte dåligt med en budget på exakt 0 kr.
​
– Det måste vara helt unikt att sex läsare genomför något sådant. Det känns förstås väldigt hedersamt för oss författare. Men de olika rösterna gör också ljudboken till en väldigt speciell produkt, både personlig och professionell, säger Henrik Wig, en av författarna till Djurens förintelse.
​

Sen igår finns den gratis att ladda ner på denna länk. Ladda gärna ned den och tipsa andra!
 
Sagt om Djurens förintelse
"Varje tid tenderar att vara blind inför sina egna orättvisor och föraktfull mot dem som försöker öppna samhällets ögon för förtrycket. Först i efterhand, när frihetskampen vunnits, ser människor med fasa tillbaka på vad samhället har tillåtit. Men då är det för sent för offren. Moraliskt ansvar innebär inte bara att bry sig om de utsatta – det handlar också om att förstå hur förtryckande ideologier och praktiker fungerar. Det handlar om att kunna urskilja de återkommande mönstren och se vår egen delaktighet i förtryckets upprätthållande. Vårt samhälle må fortfarande blunda för det anfallskrig vi bedriver mot djuren. Men framtiden kommer att se – och döma. Henrik Wig och Pelle Strindlund erbjuder oss här den sällsynta chansen att visa efterklokhet i förväg. Vi bör ta den."   Per-Anders Svärd, doktor i statsvetenskap på Stockholms universitet
                                                                   
​Fler citat om Djurens förintelse finns på här. 

Död på löpande band

4/10/2018

 
Picture
Slakteriet Lövsta kött. Bild: Svenskt kött
​Faluröda träpaneler, vita fönsterlister och svarta tak - kanske ville arkitekten att tankarna skulle gå till det gamla Sveriges traditionella jordbruk. Men insidan rymmer istället en högeffektiv fabrik där död levereras på löpande band. Det var den 27 mars 2018 på slakteriet Lövsta kött utanför Uppsala. Redan innan vi hade gått in så kunde vi ana vad som skedde där inne. Den starka doften talade ett tydligt språk – kroppar, kött och död. Vi blev välkomnade av två personer i ledningen för slakteriet. Vi kan kalla dem Sara och Magnus. De hälsade på oss med ett trevligt leende och en varm handskakning. 
Jonas och jag (Martin) från Uppsala Animal Save var inbjudna på studiebesök. Vi gick upp för en trappa och kom till övervåningen. Observationsdäcket hade formen av en hästsko med stora fönster runt hela insidan av slakteriet så att man kunde se hur hela processen gick till ovanifrån.
Picture
Ett av observationsfönstren in till slakteriet. Bild: Land och lantbruk
25 000 grisar, 5 000 kor och 1 000 lamm slaktas i dessa byggnader varje år. ”Vårt slakteri räknas som medelstort i Sverige”, berättade Sara, ”men om man jämför med Europa så skulle vi räknas som minimalt.” Två grisar med stora lila märken på ryggarna såg vi i varje stålbox när vi tittade ner genom det första fönstret. De tittade runt och rörde sig fram och tillbaka i det lilla utrymme de hade tvingats in i. Per Jenssen, professor i etologi vid Linköpings universitet, skriver: ”Djur reagerar starkt på åsynen av ett annat djur som stressas – de reagerar på deras kroppsspråk och läten.” Här fanns en vägg mellan dem och dödandet så de såg inte när deras kamrater skars ihjäl. Men grisar upplever inte i första hand med synen och hörseln, utan genom luktorganen. Med sitt extremt goda luktsinne känner grisarna inte bara blodet från sina artfränder, utan även stresshormoner som utsöndras i urinen. Eftersom vi som mänskliga besökare slogs av den fräna lukten redan på utsidan är det rimligt att anta att luktintrycket för grisarna är enormt.
​
Jonas uppmärksammade oss på att flera av grisarna i boxarna där nere hade synliga rivmärken. Sara berättade att det händer att de bråkar lite med varandra och det kan resultera i rivmärken. ”När de bråkar brukar vi kasta ner en boll för dem att leka med”, la hon till.
Picture
Ett annat studiebesök på Lövsta kött. Bild: Svenskt kött.
”Ingen fotografering”, stod det tillsammans med en bild på en överstruken kamera i varje fönster in mot slakteriet. Vi hade fått instruktioner att lämna våra mobiler nere i kontoret så att vi inte skulle kunna ta några bilder eller video. Jag frågade varför det är så när de är öppna för att människor kommer hit och själva se hur det ser ut. 500 personer gör studiebesök här varje år, inte bara studenter utan också lokala handlare, pensionärer och andra. Det är en affärshemlighet hur vårt slakteri fungerar, förklarade Sara. Men är det inte också för att ni inte vill att konsumenter ska se dödandet och därefter inte bli lika sugna på kött, frågade jag. Jo, medgav Sara, för att det är dumt om någon ser en lösryckt bild utan att få en tillhörande förklaring. Det kan nog vara sant att det uppfattas annorlunda när slakteriet lindar in fakta om hur hygieniskt och bra de anser sig utföra sitt jobb. De vill skifta fokus från det hemska i dödandet till hur tekniskt korrekt och humant de sköter slakten.
Picture
En gris förs in i en gaskammare på ett annat slakteri.
På betonggolvet nere i slakteriet puttades de två grisarna i den främsta boxen in i en stålkammare. ”Är det där de gasas?” frågade Jonas. Ja, fick vi bekräftat, med koldioxid. ”Den fysiologiska effekten av gasen [är] tämligen ångestfylld. Den utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och framkallar en stark känsla av kvävning”, skriver etologiprofessor Per Jensen. En djurskyddsforskare berättar om hur det kan kännas att andas in koldioxidgas: ”Jag tog ett enda andetag och det kändes som att få en elstöt i lungorna. Det gjorde väldigt ont. Jag backade genast ut i den friska luften igen.” Var det inte SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som hade visat en video där man kunde se när grisarna gasades på ett svenskt slakteri? frågade jag. Jo, fick vi bekräftat men det var inte på det här slakteriet.

På andra sidan väggen kunde vi se grisarna komma ut medvetslösa. En slaktare kollade så att de inte var vid medvetande innan han hängde upp dem i taket. En annan person tog upp en skarp kniv och skar ett djupt snitt i grisens buk. En röd flod forsade ur griskroppen. En del av blodet stänkte ner slaktarens vita overall. Det här är ögonblicket då livet rinner ur individen. Kroppen hängde stilla ett tag från sin krok i taket för att avblodas innan den kördes vidare till nästa steg i den dödliga kedjan. När kniven hade gått in i individen på andra sidan fönsterrutan frågade jag de trevliga slaktericheferna om de någonsin tänkte på det faktum att djur som precis varit levande nu hade dödats och om det ibland påverkade dem känslomässigt. Mannen sa något i stil med att jo, det är klart – man är ju bara människa. Klart att man har känslor.

​Jag har var på ett studiebesök förra året på slakteriet i Kalmar. Då gick vi på slakterigolvet och fick nästan ducka för att inte få djurkropparna i huvudet. Då mådde jag så fysiskt illa att jag flertalet gånger trodde att jag skulle kräkas. Vid detta studiebesök kände jag fortfarande starkt obehag men inte alls lika påtagligt. Dels för att vi stod betydligt mer på avstånd men också för att jag hade sett det tidigare. Vi människor är otroligt anpassningsbara så det är lätt att tänka sig att en person som dag ut och dag in ser dödandet till slut inte reagerar på det. Dödandet blir något man gör slentrianmässigt, en vanlig dag på jobbet. 

​Den nu döda kroppen sänktes ned i ett bad inne i en slags tunna. Det är omkring 60 grader i den särskilda vätskan som ska se till så att allt hår på griskroppen försvinner. Ett försök att omvandla ett liv till mat, en individ till en kropp. På andra sidan trumman kom grisen ut. Där stod ytterligare en person som kontrollerade griskroppen som nu glänste av badet. Han tog bort eventuella återstående hår. Grisbenen penetrerades av stora metallkrokar innan kroppen återigen hängdes upp i taket och åkte vidare. Buken skars upp och innanmätet togs ut. Hjärta, lever och njure – fortfarande ihopkopplade – hängdes upp på en stålställning som stod på golvet. Det såg overkligt ut. Om den stod på en konsthall skulle installationen kunna kallas ”Livets maskineri”. Motorsågen var av en storlek som skulle kunna användas för att fälla ett medelstort träd. Här användes den för att klyva griskroppen i två halvor.
 
Vid väggen stod en veterinär med en blå hjälm på huvudet. Han stod och tittade på när grisarna dödades och inspekterade sedan kropparna så att de skulle vara friska när de skickades ut för att ätas av Sveriges medborgare. Han skrev ner några anteckningar för varje kropp som gick förbi honom. På uppdrag av staten är veterinären på plats på alla slakterier i Sverige för att övervaka så att dödandet sker enligt lagens alla regler. Våra representanter från staten kan anmärka om det är något som går snett på slakterierna, som i princip alltid är privata företag. Men kanske ännu viktigare är att de ger en statlig OK-stämpel att just detta dödande finner vårt samhälle helt acceptabelt. 

Nu hade vi gått hela vägen på ”gris-sidan”, och längst bort kunde vi se SLU-studenter sitta i ett studierum. Sara berättade att slakteriet är privatägt, men att det är SLU som äger byggnaden och att slakteriet hyr av dem. I hyresavtalet ingår det att veterinärstudenterna ska få göra en del av sin utbildning här. Alla som går veterinärprogrammet måste vara en vecka på slakteriet. I programmet ingår att veterinärstudenterna själva ska döda en ko med en bultpistol. Där satt studenterna med näsan i sina böcker. Kanske studerade de hur slakten ska göras mest effektivt? Är tanken med att de ska sitta i denna dödens byggnad att de ska vänja sig vid att dödandet är en naturlig del av deras framtida jobb? Jag ville egentligen gå fram till dem och fråga hur det kändes att döda en individ, antagligen första gången i deras liv. Men jag vågade inte avvika från vårt studiebesök.
Picture
Vi fortsatte genom slakteriet och kom till kosidan. Genom det första fönstret såg vi kons inälvor köras in på ett löpande band. De skulle bli biogas. Vid nästa fönster hängde en kropp med krokar i respektive klöve. En maskin hade tagit tag i huden och drog i obönhörlig takt av skinnet från den omfångsrika kroppen. Bilder från filmen När lammen tystnar svepte förbi i mitt huvud. En av filmens huvudkaraktärer är en seriemördare som håller människor fångna i en grotta för att bit för bit använda deras hud för att sy en klänning. Intressant nog är dödandet av lamm (som titeln antyder) av central betydelse i filmen. Vid nästa fönster stod en man uppe på en stålställning för att kunna skära i den enorma kroppen som en gång var en så kallad mjölkko, namngiven efter vilken funktion som vi människor anser vara viktigast. 
Picture
En ko på väg till slakt i Linköping. Foto: Linköping Animal Save.
Jag tänkte på de många kor jag har fått ögonkontakt med från djurtransporter till slakterier. Hur levande och nyfikna man såg att de var efter bara några ögonblicks kontakt. Undrar hur många mjölkdrickare som egentligen tänker på det faktum att deras mjölkkonsumtion leder till en brutal död för den individ vars mjölk de har tagit från henne? Jag tänkte sannerligen inte på det när jag drack mjölk. Jag levde i en fantasivärld där jag sa till mig själv att visst går det att ta mjölk från kon utan att någon kommer till skada. Kanske det skulle gå rent teoretiskt men jag valde att se bort från mjölkindustrins hårda verklighet som innebär att mjölkkorna dödas efter omkring fem år. En frisk ko kan leva tills de är 25 år. Mjölken innebär att vi dödar korna när de endast levt en bråkdel av ett liv.
Picture
Jag och min tvillingbror med en gräddtårta gjord på komjölk, ovetande om det blodiga ursprunget.
Vid nästa fönster såg vi en annan man ta ut inälvor, juver och livmoder. I samma bås upplever kon sitt sista medvetna ögonblick. Hit tas de en och en och skjuts med en bultpistol i pannan. ”Det blir bara mos kvar av hjärnan” efter att bultpistolen skjutits av, fick vi reda på. Efter det dödliga skottet så hängs kon upp i benen och skärs upp med ett långt och djupt snitt för avblodning. De får hänga en bra stund medan blodet rinner ner i brunnen nedanför dem. När vi hade gått på grissidan hade vi gått från liv till död, men på kosidan gick vi i motsatt riktning. Från död till liv, men några levande kor fanns inte kvar när vi kom till slutet. En passande symbolik för ett slakteri – ingen kommer därifrån med livet i behåll, förutom arbetare och studiebesökare.
Picture
Bultpistol korna skjuts med. Bild: av SLU från annat slakteri.
Det som slog mig när vi vandrade igenom slakteriet är hur mycket det liknar en fabrik med löpandebandprincipen, där varje moment görs repetitivt med kall effektivitet och hög hastighet. Många tror att det var Henry Fords bilfabriker som var först med att använda löpandebandprincipen. Men det stämmer inte. Faktum är att Henry Fords medarbetare lär ha blivit inspirerade till löpande bandet efter att ha besökt ett slakteri i Chicago där de hade en ”de-assembly line”. Om man kan ha en ”disassembly line” kan man också ha en ”assembly line” (= löpande band) tänkte bilfabrikörerna. De fick idén till massproduktion av bilar från idén om massdödande av djur. Man skulle tillverka bilar lika effektivt som slaktarna dödade individer.  
Picture
Fordfabriken i USA som inspirerades av ett slakteri.
Det verkade som att slaktericheferna var märkbart stolta över sin fabrik, över hur korrekt och humant de genomförde slakten. Samtidigt suckade de nostalgiskt över den yrkesskicklighet hos slaktarna som hade försvunnit i Sverige. Tydligen var människor förr i tiden betydligt bättre på att döda och stycka en kropp än idag. Nu så kom många av slakteriarbetarna från bemanningsföretag som ofta skickade ut polska arbetare. De var visserligen skickliga efter att ha arbetat länge på Scan men det var inte lika bra som förr, det var tydligt.
​
Vad tyckte ni om studiebesöket? frågade en av våra värdar när vi var på väg ut. Jonas berättade att han tyckte att det var hemskt att se dödandet. ”Men det var också lugnt och trevligt. Det är läskigt.” Vad Jonas sa var helt sant. Vi hade blivit mottagna med generositet och leenden. Även då vi hade kommit med kritiska synpunkter hade våra värdar svarat vänligt och utan att vara defensiva. Vi hade inte heller sett några slag eller sparkar mot djuren även om detta är vanligt på de flesta slakterier i Sverige. Enligt en artikel i Applied Animal Behaviour Science från 2014 utsattes en tredjedel av kor, tjurar och kalvar för slag, sparkar eller elpådrivning medan studien genomfördes. Men slakteriet vi var på ska vara SLU:s mönsterexempel på slakteri, och de har enorma fönster vilket säkerligen påverkar slakteriarbetarnas beteende. Trots avsaknad av uppenbara slag och sparkar kommer man inte undan det uppenbara dödliga våldet. Men det döljs av lagar, regler och förordningar. Det ger förtrycket ett sken av legitimitet. Om dödandet sker med onödigt lidande eller sadistiska motiv reagerar de flesta. Men om dödandet sker kallt och metodiskt enligt konstens (myndigheternas) alla regler, då är det få som reagerar. Själva dödandet problematiseras sällan, endast om det görs på ett sätt som går utanför reglerna.
 
Vi lurar oss själva om vi tror att dödandet kan ske utan stress eller obehag. Åtminstone om man ska tro professor Per Jensen, som säger: ”Det är bara att konstatera att det är svårt att ta livet av ett djur utan att det innebär någon som helst stress eller smärtupplevelse.” Det vi kan hoppas på är att göra avlivningen ”mindre ångestfull”. Vi lever alltså i en villfarelse om vi tror att dödandet kan göras utan smärta. Men även om detta vore möjligt så är det ändå ett dödande – den mest extrema formen av våld vi kan tänka oss – avslutande av en annan individs liv. Att försöka klä denna handling i trevliga ordalag är nog vad Jonas tyckte var läskigt, gissar jag.
 
Innan vi skildes åt efter det dryga timmeslånga studiebesöket sa Sara att det borde ingå för alla som äter kött att se insidan av ett slakteri. Det kunde vi alla vara överens om. Jag sa att vi var väldigt tacksamma för att vi fick komma på ett studiebesök. Magnus sa att han tyckte att det var kul att ha oss här och att han absolut respekterade våra synpunkter kring djur. Jag sa att vi i Uppsala Animal Save kommer att ha fortsatta manifestationer utanför slakteriet och att de var välkomna att komma ut och hälsa på oss då. Nu har vi ansikten på varandra, sa Magnus vänligt.
​                                                                                                                        Martin Smedjeback
Picture
Uppsala Animal Save utför en manifestation utanför Lövsta kött.

p.s. 1: Källa till bland annat citaten från Per Jensen: Djurens förintelse av Pelle Strindlund och Henrik Wig.
p.s. 2: Det är inte ofta, men det händer ibland att filmning tillåts på insidan av slakterier. Det gjorde Skövde slakteri när Henrik Schyffert var på besök under programmet Köttets lustar förra året. Se gärna från 28.30 minuter när Henrik prao:ar på deras slakteri en dag.

Why save the life of a fish?

1/5/2018

 
Picture
Ramin and Martin rescuing a fish
”Don’t you eat fish?” asked the young man across from me. On his plate lay a pan-fried fish with boiled potatoes and dill sauce. “No,” I replied, “I don’t eat animals.” It was the second day of my sentence at the Tillberga prison outside of Västerås. The man with the pan-fried fish certainly did not know that I was there because I had freed a rainbow trout from a fish farm outside of Norrtälje, one beautiful August night in 2015. As a part of the activist group, Empty Cages (Tomma burar), I carried out this fish release to challenge the killing in the fish industry in an act of civil disobedience. ​

According to studies, fish in fish farms suffer the most out of all the animals in the animal agriculture industry. Many probably think, “But they are only fish. Aren’t they more like vegetables than animals?” The word “farm” in fish farm alludes more to the cultivation of plants than a place where feeling individuals are raised. Would my fellow inmate have eaten with such a hearty appetite if he had read the latest research on fish? It convincingly shows that fish feel pain, that they have a large capacity for learning, an impressive memory, and that many species of fish can use tools, something that those in science had long believed to be limited to humans.  

Would my fellow inmate have looked differently at his pan-fried meal if he had known that fish mediate conflicts? When two cichlids (a species of freshwater fish, often kept in aquariums) fight, another goes between them and breaks up the fight without taking sides. Would the fish have tasted differently if he had known about the masterpieces that certain fish create? The male puffer fish has been observed to make symmetric, artistic patterns in the sand. He can spend hours on his artwork and use shells as decorations. One of the functions of these sand patterns are to attract females and if the romantic invitation is successful, she will lay her eggs in the middle of the artwork.
Picture
A master piece by a puffer fish
“If there is any overarching conclusion we can draw from the current science on fishes, it is this: fishes are not merely alive—they have lives. They are not just things, but beings. A fish is an individual with a personality and relationships,” writes Jonathan Balcombe, one of the world’s foremost fish researchers, in the book, What a Fish Knows – The Inner Lives of Our Underwater Cousins (2016).

In recent years, the question of animal rights has progressed. More and more people are reducing or completely ceasing their consumption of meat because they do not want to contribute to the suffering of animals. “I don’t eat meat, just fish,” say more and more. Our lack of empathy towards fish can have something to do with how we cannot hear their screams or see tears in their eyes when their mouths are pierced by hooks or when they are pulled up from the sea. “Fish are always in another element, silent and unsmiling, legless and dead-eyed,” writes Jonathan Saffran Foer in Eating Animals.
​
Since childhood, we have learned to treat fish as a resource that exists merely for us to consume and enjoy. This has made it possible for fish today to be the most exploited category of all animals on earth. However, we are not forced to see fish as food. With the new knowledge of the fishes’ complex lives, we can develop a whole new attitude toward our ancestors in the oceans. Instead of frying them, we can continue to study their fascinating lives and let them live in peace in their right element.

Martin Smedjeback, served a one-month prison sentence in November/December 2017 for releasing a fish from a fish farm together with the group, Empty Cages.

Translation from Swedish to English: Sarah Hruby

Picture
A Red lionfish - one of the incredible individuals in the oceans

ett gott nytt år för djuren?

1/1/2018

 
Picture
En namnlös gris på väg till slakt utanför slakteriet i Kristianstad
Slaktbil efter slaktbil passerar framför mig. När ljuset blir rött stannar några av transporterna ett par ögonblick. Jag hinner möta en gris – se in i hennes rädda ögon - innan ljuset blir grönt och lastbilen kör in till slutstationen. En individ bland hundratals eller tusentals som ska dödas – bara den dagen vid det slakteriet. När jag tänker på att dessa slaktbilar med djur kör varje vardag året runt till otaliga slakterier runt om i vårt land, runt om hela världen, då är det lätt att bli matt. Det är nästan alltid grönt ljus för djurförtrycket. Våldet och dödandet är så massivt att det är svårt att greppa både känslomässigt och intellektuellt.

Vi som bryr oss om djuren har en uppgift att försöka arbeta lika kontinuerligt och frekvent som djurindustrin. Det räcker inte bara med några punktinsatser utan kräver dagligt arbete. Som tur är så behöver vi inte förlita oss på att vi som enskilda individer ska bära hela arbetet på våra egna axlar. Det är tillsammans som rörelse som vi kan utgöra ett reellt motstånd. En av de mest positiva sakerna under 2017 har varit alla fantastiska djurrättare jag har haft möjligheten att lära känna och arbete med. Igår träffade jag 25 veganer för nyårsfirande i en villa på den skånska slätten. Några av dem har jag stått tillsammans med utanför slakterier under året, andra var helt nya bekantskaper för mig. Mellan tuggorna av den delikata helveganska nyårsbuffén som vi alla hade bidragit till så tänkte jag på hur viktig relationerna i djurrättsrörelsen är. Rörelse byggs av relationer och relationer behöver vårdas och underhållas. Jag tänkte också på vikten av att ha kul och fira.

Idag är första dagen av Ett år för djuren 2018. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att kämpa för djuren. Och även om jag inte tror att det blir ett gott nytt år för djuren så tror jag att det kan bli ett gott nytt 2018 för djurrättsfrågan och veganismen. I förlängningen så är ju det som är bra för djurrättsrörelsen även bra för djuren. Jag ser flera hoppfulla tecken. Under det här året så har veganismen snudd på blivit mainstream och ett djuretiskt program har visats på bästa sändningstid på Svt. Det är exempel på framgångar för en djurrättsrörelse som har kämpat i årtionden och nu börjar frukterna så smått kunna skördas. Men det kommer bara att ge en god skörd om vi tillsammans fortsätter att kämpa för djuren på olika sätt. Jag hoppas på att få arbeta med många av er för djuren under 2018!
​
För djuren,
Martin
Picture
Jane och jag på Gotlands djurfristad 2017

Ett försvar av Köttets lustar

12/22/2017

 
Picture
Nedanstående text innehåller spoilers om hur det gick i Svt-programmet Köttets lustar så jag rekommenderar att sluta att läsa här om du först vill se hur det gick i programmet som ligger uppe på Svt play till sommaren: https://www.svtplay.se/kottets-lustar

Till att börja med vill jag säga att jag delar den besvikelse många veganer känner efter att ha sett sista avsnittet av Köttets lustar. Visst skulle det varit underbart om Schyffert hade blivit vegetarian eller ännu hellre vegan! Det är aldrig moraliskt rätt att utnyttja eller döda försvarslösa individer och särskilt inte på det sätt som vi gör i djurfabrikerna. Det var också dåligt att han inte höll vad han lovade till sin son. Men dessa besvikelser riskerar att överskugga det positiva som serien bidrar till.

Det var det modigt av både Schyffert och Svt att göra ett program som sätter djuretiken i centrum. Hur ofta ser vi sådana program i bästa sändningstid? Aldrig! Det var dessutom välproducerat och innehöll mycket viktig fakta (även om en del konstiga påstående från LrF fick stå oemotsagda). Starkast var avsnitt två där vi fick inblick i hur djurindustrin fungerar genom ett besök på en grisfabrik och ett slakteri. Hur många köttisar skulle våga göra denna resa? Inte många kan jag säga. Det är jobbigt att möta vad man bidrar till genom sitt köttätande. Schyffert bör ha en eloge för att han utsätter sig för detta inför hela svenska folket. Och Svt bör hyllas för att få ut bilder från djurindustrin som djurrättsorganisationer sällan får.

Nu till det mer jobbiga – hans val som med rätta upprör oss som bryr sig om djur. Han klarade inte av skjuta Madde och Viktoria men väljer att indirekta döda andra djur genom att fortsätta att äta kött, fast hälften så mycket som tidigare. Skulle det varit bättre om han hade skjutit Madde och Viktoria och fortsatte att äta lika mycket kött som tidigare? Visserligen skulle han ha hållit sig inom vadets regler men det skulle definitivt inte varit bättre för djuren eller miljön. Nu dödar han åtminstone hälften så många djur som tidigare och miljön drabbas mindre än tidigare. Ibland verkar det som om vi har större problem med hyckleri än de faktiska handlingarna. Att värderingar och beteende krockar blir värre än att faktiskt ha bra beteenden. Men för djuren, eller miljön, spelar det ingen roll hur mycket integritet en person har, utan hur det faktiska beteendet i slutändan ser ut. Och visst hade det varit bättre om han blivit vegetarian men nu blir det i alla fall bättre än om han inte gjort vadet överhuvudtaget.

För en sådan som Schyffert – medelålders man som vill bevara sin maskulinitet i andras ögon, som inte vill krångla och som ser sig som en egoist – så är det kanske minskning av köttet som vi får nöja oss med, åtminstone som första steg. Idag är det många som går in för att minska sin köttkonsumtion men inte sluta helt och hållet. Jag tycker att det är svårt att se denna förändring som något negativt eftersom alternativet oftast hade varit att fortsätta äta kött i samma mängd. Köttminskning sparar liv och miljö och med större efterfrågan på vego  kommer det att komma bättre och bättre vegoprodukter då det inte bara är vegetarianer och veganer som köper dem.

För många, inklusive Schyffert, upplevs det som ett för stort steg att helt sluta med kött. Vi fungerar ofta så när det gäller större förändringar i vårt liv. Vi vill ha (positiva) förändringar men i små steg. I detta finns det också något positivt. Schyffert har tagit några första steg. Han har öppnat ögonen för en helt ny fråga och faktiskt börjat reflektera över sina val. Det är stort. ”Det är något större som har hänt på den här månaden. Det är något i mitt huvud. När jag inte har haft kött på tallriken så har jag kunnat lyfta blicken, jag har sänkt garden, jag har kunnat se världen från ett annat håll.” säger han själv i programmet om hans vegan-månad. Denna mentala förändring tror jag kan ha effekt på lång sikt och få honom att utvecklas i djurrättslig inriktning på sikt.

”Men det är ju inte svårt att leva som vegan” kanske du säger. Schyffert son Limpan säger ”Vi lever ju i 2017. Det är hur lätt som helst att vara vegan.” Men de av oss som säger det utgår nog från oss själva. Det kan vara mycket svårare än vi tror för folk med andra förutsättningar. En annan generation, en annan umgängeskrets, en annan mentalitet och personlighet – det kan vara många saker som skiljer åt som gör det svårare för vissa att ändra till vego. Schyffert är inte ensam om att vilja äta biffen och behålla grisen. Kanske är det till och med så att hans val att reducera köttet med hälften räddar fler liv än om han skulle ha blivit vegan? Det går säkert emot vår intuition men kan ändå vara sant. Medelsvensson som sitter hemma i sin tv-soffa efter att ha sett Köttets lustar och tycker att det verkar som alltför radikalt att helt ta bort kött från sin kost kan tycka att det är rimligt att dra ner till häften. I vårt ”lagom-land” vill vi gärna hitta medelvägar och kompromisser. Kanske bättre det än om Schyffert hade blivit vegan och om de flesta skulle ha tänkt ”det skulle aldrig jag kunna bli!” Om de reagerade så kanske de blivit ännu mer fasta i sin övertygelse om att hålla fast vid köttet. Om de nu minskar sitt köttintag till hälften så har de tagit ett första positivt steg för djuren och miljön, kanske för första gången i sitt liv. Om de väl har tagit ett första steg så är chanserna betydligt större att de kommer att ta fler positiva steg i framtiden. Vissa av köttminskarna kommer säkert på sikt att övergå till att bli veganer om de upplever förändringen som positiv. Många av oss som är vegetarianer och veganer idag började med att minska på köttet som ett första steg. Själv var jag lakto-ovo-vegetarian i många år förrän jag blev vegan.

Historien är inte slut. I sista avsnittet lovar Schyffert sin son att om han inte klarar av att hålla sig till 75 gram kött per dag under ett år så lovar han att vara vegetarian resten av livet. Man kan ju med rätta fråga sig hur mycket löftet är värt efter att han inte höll det förra, men det öppnar ändå upp för en positiv möjlighet. Under ett år kommer han att tvingas tänka på hur mycket kött han sätter i sig. Det i sig kan förhoppningsvis påverka honom i mer djurrättslig inriktning.

Och det viktigaste är ju faktiskt inte hur Schyffert väljer att leva sitt liv utan hur vi alla andra lever våra liv. Även om det låter krasst så är nog inte Schyfferts generation som vi ska rikta våra förhoppningar till utan till Limpans generation. Det är bland de unga som växer upp nu som den stora förändringen kommer att ske. I bästa fall så kan medelålders män som Schyffert dras (motvilligt) med när Limpan och andra unga utmanar oss andra till en livshållning som bygger på medkänsla och ansvar för planeten.

                                                                                                            Martin Smedjeback

​p.s. 1: När nästa program av detta slag görs så tror jag att djuren inte kommer att dödas. Utvecklingen går framåt. Men i jul kommer jag att tänka på Madde, Viktoria och alla andra djur som dödades för att vi inte har utvecklats tillräckligt moraliskt ännu. 
​

p.s. 2: Något jag saknade i programmet var att Henrik fick träffa en vegankock som verkligen kan vegansk matlagning. Då hade nog hans smaklökar övertygats. Men det tar också några veckor innan man vänjer sig vid nya smaker och konsistens. Med mer tid som vegan och färdigheter i det veganska köket tror jag att Schyffert och andra skulle uppskatta smakerna från växtriket betydligt mer. 
Picture

How to create a vegan world with direct actions — a response to Leenaert's book

11/30/2017

 
Picture
In many ways Tobias Leenaert's book How to create a vegan world — a pragmatic approach is a gospel of nonviolence. It writes about the importance of respecting ones opponents and the need to show humility because no one of us is perfect. The book invites us to ask questions rather than forcefully preaching our message. It promotes respectful dialogue with the other and the art of compromise where it might lead forward. It talks about how we should include and be generous rather than exclude and condemn others for not living up to our standards. All these are important principles in the tradition of nonviolence practiced in movements with famous leaders like Gandhi and Martin Luther King and many more with less famous names.

One of the most important aspects of nonviolence to Mahatma Gandhi was the constructive program. It is about creating nonviolent alternatives to the violent systems we see in our world. Leenaert focuses a lot on this crucial aspect by wanting us to focus more on the how aspect rather than the why aspect. We need to make it easy and convenient to live as vegans without exploiting and killing animals. We need to build and support organisations and companies like Beyond meat and the Good food institute which create and support foods which are not built on animal exploitation. Having worked in the peace movement for many years I have been influenced and impressed by the idea of nonviolence. I like it on a principal level but like Leenaert I'm mostly interested in the result. When I have studied different kinds of nonviolence movements I have been astonished by what great results it can have.

I would warmly recommend Leenaert's book to everyone interested in a vegan world but I miss something very important in it. Nonviolence is about avoiding using violence (like not eating animal products) and about creating a nonviolent alternative (the constructive program). This is covered well in the book. But nonviolence is also about confronting violence and oppression and on this matter Leenaert says close to nothing. In the last few sentences of the book he writes: "Direct action and confrontation will be more effective as more will agree with our position. Rescuing animals from factory farms will have more public support."/.../ "We're not there yet, but I'm entirely confident that we will make it happen." He does not argue for why it is not time for it now or when it will be time for it. I haven't seen any strong arguments for waiting with peaceful confrontation of the factory farms and the slaughterhouses of our world. Below I will argue for why I think it is an important aspect together with all the other important work that Leenaert is mentioning.

Rosa Parks was a seamstress in Montgomery, Alabama. She had been a civil rights advocate for many years but was disillusioned about positive change for the African-American people because of the lack of activism in her hometown (and elsewhere). One day when she was on the bus on they way home she refused to stand up from her seat when a white man told her to. She was sentenced in court later for this act of civil disobedience. This "action" was not planned and she probably didn't think that it would matter much. But it certainly did. It came to be seen as the spark that started the African-American Civil Rights Movement (CRM) in the US. Her disobedient act was followed up by a boycott of the busses in Montgomery until the city had reformed their discriminating rules. Parks had misjudged the people of Montgomery. When the boycott began almost 100 percent of the black decided to join. For many it meant quite a bit of hardship, since some of them had to walk long distances to work or school.

The Montgomery bus boycott continued for over a year but had success in the end and inspired other parts of the US south to employ different nonviolent campaigns, often containing elements of civil disobedience. It often started small. Like in Nashville in 1960 where a small group of students were gathered by the pastor James Lawson who had lived in India and learned the ideas of Gandhi. After having had nonviolence workshops they went into restaurants where only whites were allowed. The black students sat down and asked to be served. When they were refused they stayed in their seats and brought up their study books. The police had to come and arrest them. When this group got transported away by the police the next group of black students sat down and also asked to be served. In this way wave after wave of disobedient nonviolent students confronted the local race-laws. Soon the jail was full of well-dressed peaceful young students. Their families and friends, who until now had been passive, now reacted when the brave students had taken the first step. They continued with boycott of the downtown restaurants and stores which discriminated blacks. The campaign's grand finale was a massive demonstration through the streets of Nashville. A demonstration that hardly had drawn many people at all had it not been for the disobedient sit-ins in the restaurant.

The methods of nonviolent confrontation of the discriminating race-laws spread like a wildfire from city to city in the south of the US. Martin Luther King became the face of movement. He was invited to the White house where he told the president, Lyndon B Johnson, that it was time for voting rights for the African-Americans. The president said that he agreed on principle with their demands but that the time wasn't right. Giving the vote to blacks was too progressive and would never pass in Congress. You have to wait, be patient, the president pleaded with King. "We have waited for more than 300 years" King replied and went back to the south and began to plan the Birmingham campaign. With different civil disobedience methods they challenged segregation in Birmingham, then one of the most segregated and racist cities in the US. Because of the violent response from the authorities the Birmingham campaign gave the CRM a lot of support for their cause and many people who hadn't really understood, or didn't want to see the destructive discrimination of the blacks, now realized that something had to change. Something that hadn't been possible just a few months ago was now possible and Congress voted for the Voting Rights Act which was a major step in the right direction against racial discrimination. There is still a lot of racism in the US today but no one denies that these were important improvements for the African-American population. I think that we in other movement, including the animal rights movement, can learn something from this and other nonviolent movements. Let's hear some objections to this and some possible answers.

Every issue is unique and we can't possibly compare such a different issue with the animal rights issue!
It's true that every issue is unique with its own complex dynamics. We would be foolish to carbon copy any strategy from one movement to another. There are differences in culture, time, stake holders, etc. But it would be equally foolish to disregard what has been learned from hard-earned experiences from other movements. The CRM learned a lot from the independence movement of India and from the peace movement in the US. Without those lessons it's unlikely that they would have been so successful. But we need to adjust our strategy to our specific issue and our current situation.

But in all other movements the victims struggle for their own issue. We need to think differently because the animals can't fight their own struggle!
It's true that a major factor in the CRM was that the African-American population had a lot to gain in their struggle and that it was (most likely) a strong motivation and part of their success. But it is not always the case. Take the example of the anti-slavery-trade movement in England. It was almost exclusively run by white non-slaves Englishmen and very successful. Take the peace movement and the environmental movement where many activists struggle for people who are much more affected than themselves. In a way it can be more powerful when people struggle for someone else because it shows more altruism to give of your time and energy compared if you would do it (partly) for yourself.

But confrontation will only upset people! It won't strengthen the support for the animal rights issue because people will only become more defensive.
Today we tend to forget how radical and criticised the methods of the CRM were. Most people only know Martin Luther King as a person who talked about his nice dreams. But King was seen as a terrorist by FBI. And you can bet that many white people got angry at the activists who peacefully confronted the racial system. King also got criticized by the people who agreed on his goals but thought his methods were too extreme. One time he was
criticised for this was when he was in jail. He wrote the now famous "Letter from a Birmingham jail". There he says that the purpose of nonviolent direct action is to force the society to deal with a conflict that it has up till now ignored. Nonviolent direct action does not create conflicts; it only transforms it so that it becomes more visible. Too many today just ignore the issue of the animals in our factory farms. Even though many are aware of the suffering of the animals they can continue to pretend it's not there, because the meat norm and speciesism are so strong.

But animal rights and veganism is hard enough in itself to accept. If we add illegal methods to that it will be even harder.
This is a legitimate concern. But not confronting an evil system is also a risk. The majority wants to keep the status quo. It is up to us activists to make the current animal oppressing system unacceptable. But we need to do it strongly enough so that it is not possible to ignore anymore but at the same time use methods that are acceptable for many. That's why it's so important to follow the rules of civil disobedience: to act non-violently, openly and to accept the legal consequences. Most important is nonviolence. Martin Luther King could express very negative things about the racist system but he also talked about the importance of loving your enemies. As animal rights activist we can show anger at the system that oppresses and kills animals AND we can show compassion towards the workers in the factory farms and the slaughterhouses. The same advice on communication that Leenaert gives should be applied also in our actions and campaigns. We should focus on what we want — seeing animals as someone, not something — stop the oppression and slaughtering — but we don't want to express hate towards our adversaries.

It is more effective to invite people to vegan meals, talk to people, companies and politicians about veganism, start vegan companies, lobby and use other legal and mainstream methods.
I think these methods can be effective but that they can be more effective when you add peaceful direct action. One of the success factors of the CRM was the combination of different methods. Their campaigns often consisted of boycotts, sit-ins, demonstrations, speeches, lobbying and compromises. If they hadn't used direct actions they wouldn't have had much leverage. The ones that hold the power and profits on the oppression need an incentive to begin to negotiate. The powers that be are perfectly fine of just continue business as usual. Sure, customer demand can change the system, but it will take much longer time and
less chance of change if we reduce ourselves to consumers when we as activist have a much bigger chance of changing the system.

But it is the professional pro-veg organisations that are the future. They don't need small direct action groups to mess things up.
Professionalism sure has its advantages. I believe it is good that we have organisations who can have many employed who can lobby, campaign, etc. But it's not enough. A movement is more than employees. It also consists of people who give of their time without compensation. If people only see people in ties in big offices in our vegan organisations they might not be able to differentiate us from companies or corporate lobby groups. But if they see people lots of people holding signs in scorching heat or freezing cold they might think differently. If they see people in cities across the world taking time to go a few hours every week or month to a killing factory — the slaughterhouses — and expose themselves to the pain that the animals suffer maybe they will wonder what makes a person do that. If they see someone risking their own freedom (for a while) to free animals maybe they will start to question their own part in the exploitation of the animals. Today most people think that veganism is just a preference. Taking the veggie burger instead of the meat burger is nothing more than choosing the blue pants instead of the black. Deep inside they might know that it is more than that, but they get away with their own self-deception if we don't show with our actions that we are willing to give up something for the freedom of the animals.

But these small direct action groups won't be able to lobby big companies and politicians.
I think that different organisations and groups can and should play different parts in the animal rights movement. Not everyone has to write reports, do advertisements, research, lobbying or direct actions. When groups and organisations do what they are good at it works best as long as there is enough balance in the different activities. I would agree with Leenaert that there is more room for pro-veg organisations that focus on all the good reasons to go vegan. There is also room for more direct action groups, especially working with civil disobedience, since there are so few doing this. That being said, there is no inherent reason why a big, professional organisation couldn't also do peaceful direct actions. Look at the CRM mentioned before who managed to both talk to the White house and do massive civil disobedience. Greenpeace is another example of a big professional organisation that writes reports and lobby politicians and still manages to do spectacular direct actions. Like the environmental movement needs organisations on the whole spectrum — from the more mainstream WWF to the more radical Greenpeace. I think we in the animal rights movement need the mainstream AND the more radical organisations and groups that push the envelope.

But if we promote peaceful direct action groups it is a slippery slope towards inviting violence and hate in our movement!
I don't belong to the ones that say that we need to use every tool in the toolbox, including violence, because that is what the animals want from us. The animals want us to be as effective as possible and I believe that violence (both physical and psychological) are not effective. In fact often violence will be a major set-back for the whole animal rights movement and in turn for the animals. When someone uses violence against someone else the most common response is to go into survival mode. To protect yourself you demonize the other and it is much easier to defend your own position, even though you are violent yourself. Compare this to the Otpor movement in Serbia who struggled for democracy. When they did their nonviolent actions in the streets they didn't greet the soldiers with stones and shouting hateful words. They instead friendly said "Brother, you belong with us, not with the oppressor. Come, join us!". And many of the soldiers defected from the dictatorship.
Perhaps there is a small risk of a slippery slope towards violence but if we are clear about our nonviolence in how we organize our actions and how we communicate our message I think the differences will be clear.

But direct action groups think they can change things over knight. They don't realize that it is a step by step process and that we need to use reform to work for animal rights!
Not many know that the stated goals of the Montgomery bus boycott in the 1950s was not the end of segregation. It was not even the end of segregation of the busses in Montgomery! Their goal, which they succeeded with, was to create a more fair segregation where the white and the black would get an equal number of seats in the buses and a few more black drivers on the routes with more blacks. So why were the authorities so resistant in giving them these moderate changes in the segregation system? Because they knew that they wouldn't stop with this. The whole time they were clear about the bigger goal — an end to segregation as a whole and justice for all.
Most direct action groups know, of course, that getting to animal rights is a marathon race and not a sprint. What needs to happen to get there is to have many creative actions that challenge the meat norm and the animal industry. This will hopefully raise the question of animal rights in the consciousness of the public. And it will hopefully also energize vegans to go from passivity to activity so that the movement grows. In time, with many peaceful actions and effective campaigns, the discussion will have to change and animal rights will become more accepted. The actions will pave the way for the politicians to write new laws that gives the animal rights. People will be more and more uncomfortable with eating meat and when more cut down or stop completely with eating animal products they will also be more open to accept animal rights in our society as a whole.

When writing about strategy and effectiveness is it easy to automatically support your own side, whatever organisation or method you currently are working with; especially if you are invested in it and have made sacrifices for it. Then you risk confirming only what fits with your preconceived ideas. This is often called confirmation bias. I certainly risk this since I'm right now serving a month long prison sentence for two open rescue actions. To realize that my actions were a waste of time and energy would be a hard thing to take personally. But the same goes for someone who for instance has worked tirelessly for many years for an organisation or invested countless hours in writing a book. The best we can do to avoid the confirmation bias is to be aware of it and to the best of our abilities try to have an open mind. If we try hard to have the concerns of the animals in focus we can afford to admit that we might be wrong and refocus our efforts to best serve the animals. This is at least my goal. My hope is that we with rational and respectful argumentation can become better at choosing the most effective methods. I look forward to more research on this and also to hear what your thoughts are on the subject.

Martin Smedjeback, is serving a prison
sentence from the 8th of November to the 8th of December at the Tillberga prison in Sweden after open rescues of a fish and four turkeys with the direct action group Empty Cages. (www.facebook.com/smedjeback)

p.s. I have no access to internet here in prison so I have not been able to fact-check everything but I have asked a friend to do it. If there are any mistakes I apologize.

Prison for the animals 2017

11/3/2017

 
I will serve a prison sentence from the 8th of November to the 8th of December. The fourth of October 2017 we had a trial and I got the sentence for freeing a salmon the summer of 2015 and four turkeys the summer of 2016 together with other activists in Empty Cages (Tomma burar). I will serve my time at the prison Tillberga, outside of Västerås in Sweden.

To receive letters is the highlight of the day for imprisoned activists! If you would like to write a letter or a card I would appreciate it. Please tell me what is happening in your life or what’s on your mind. I can’t promise to answer every letter or card. I could be occupied with work or studies. Both incoming and outgoing mail can be opened and checked by the prison staff. It is not allowed to send in food or drinks.
The address to me during my sentence is: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg, Sweden.

It is not possible to call me during my sentence and I will have no access to internet. I will share a few updates on Facebook now and then with the help of support persons who I will call or send (snail)mail to. If you give any comments on my Facebook-page they can tell me about it. Send a friend request or follow me on Facebook if you would like to get my updates from prison. 

The biggest support I can receive is if you want to do something for the animals. Perhaps write a letter to the editor of a newspaper about animals rights, perhaps write a politician with questions about how s/he can stand up for animals or you can join an action, network or organization if you are not already doing this. By hearing about what all of you are doing for the animals gives strength and hope. 

Until the 7th of November you can write me at smedjeback@gmail.com. If you have any questions during my prison sentence you can ask Staffan at staffandersson@gmail.com.
​
For the animals,
Martin Smedjeback
Picture
From last year when I also stayed at Tillberga prison

Fängelse för djuren 2017

11/3/2017

 
Den 8 november till 8 december planerar jag (Martin Smedjeback) att avtjäna mitt fängelsestraff. Jag fick straffet efter en rättegång den 4 oktober 2017 för att tillsammans med andra i Tomma burar ha släppt ut en regnbågslax under sommaren 2015 och för att ha fritagit fyra kalkoner och kört dem till ett kärleksfullt hem under sommaren 2016. Jag kommer att infinna mig på anstalten Tillberga utanför Västerås där jag hoppas få stanna under hela straffet.

Brev
Att motta post är dagens höjdpunkter för en inburad aktivist, så jag blir glad om du har lust att skriva ett brev eller vykort under mitt fängelsestraff. Berätta gärna om vad som händer i ditt liv eller vad du tänker på! Det är dock inte säkert att jag lyckas svara på alla brev. Det kan vara så att jag till exempel är upptagen med studier/arbete på anstalten eller saknar frimärken. Både inkommande och utgående brev och paket kan granskas av Kriminalvården. Det är tyvärr inte tillåtet att skicka in mat eller dryck. Postadress till mig under fängelsetiden: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg.
​
Picture
En teckning som jag fick i ett brev under min förra fängelsevistelse
Besök
Det skulle vara jättefint att få besök på fängelset av några av er! Besökstider på Tillberga är lördag och söndag. Jag behöver fylla i en ansökan för var och en som vill komma på besök. Vid önskan om besök skicka gärna ditt namn, adress, personnummer och telefonnummer till mig. Det är begränsat hur många som man kan få godkända för besök.
De dagar som kan bli aktuella för besök är 18-19 november (inte säkert att ansökningar kommer att bli godkända till denna helg), 25-26 november och 2-3 december. Räkna med att det kan ta mellan en till två veckor innan ansökningar är färdigbehandlade så var gärna ute i god tid.
​
Det krävs att besökarna ringer in och bokar besöken. Se här för nummer och tider då det är möjligt att ringa in för att boka besök:
https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/#besok

Högst tre personer får komma samtidigt på respektive besökspass. Varje besöksdag har tre besökspass: 10.30 - 12.00, 13.00 – 14.30 eller 14.30 – 16.00. Även barn är välkomna. Om ni vill skicka info inför besök till mig innan fängelsestraffet så skriv ner det i ett brev och skicka till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.
​
Telefon
Det går inte att ringa till mig under fängelsestraffet (mobiltelefoner är förbjudna). Jag har viss möjlighet att ringa ut men varje telefonnummer måste ansökas om till anstalten och det är mycket begränsat till hur många man får tillstånd att ringa till. Därför är det bäst att skriva brev. Om du ändå vill ha telefonkontakt med mig under fängelsetiden så skicka gärna denna information till mig: Ditt namn, postadress, telefonnummer och personnummer till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.
​
​
Om du har ett hemligt telefonnummer eller ett företagsabonnemang så krävs det att du skickar in en faktura som visar att det är du som står på abonnemanget. Detta behöver du dock inte skicka in förrän du får en blankett på posten med ett formulär som heter ”samtycke till kontakt” som ska fyllas i och skickas tillbaka. Detta skickas till dem som jag har lämnat in en ansökan för. Om det är något brådskande och viktigt så går det att ringa Kriminalvårdens växel (021-495 37 00) och be om att få prata med centralvakten på Tillberga. Där kan ni be att få lämna ett meddelande till mig. De kommer antagligen svara något i stil med att de varken kan bekräfta eller förneka att jag finns där men att de ska lämna ett meddelande om jag finns där.

Picture
Internet
Det finns ingen tillgång till internet för intagna i Sveriges fängelser. Jag kommer dock att dela med mig av statusuppdateringar då och då genom stödpersoner som skriver åt mig på Facebook. Skicka en vänförfrågan eller följ mig om du vill få kontinuerlig tillgång till dessa. Kommentarer du lämnar via Facebook kan bli vidareförmedlade genom stödpersoner till mig.

Stöd
Om någon önskar stötta Tomma burars verksamhet och de djur som gruppen har befriat så är det välkommet med gåvor. Det går att swisha valfri gåva till 076-848 24 55 eller sätta in på bankkonto med clearnr: 8420-2 och kontonr: 913 326 246-0. Båda tillhör Ramin Winroth. Skriv gärna "Tomma burar" vid överföring. Stöd gärna även andra djurrättsorganisationer eller djurrättsprojekt. Det allra viktigaste, och det som ger mig kraft i fängelset, är att veta att andra gör något för djuren. Kanske du vill skriva en insändare om djurrätt, brev med frågor till politiker om vad de gör för djuren, bjuda en blandkostare på en vegansk måltid eller kanske vara med på manifestationer eller aktioner för djuren? Berätta gärna om du har gjort något för djuren så blir jag glad. 

Kontaktperson
Kontakta gärna Staffan Andersson, som är kontaktperson för mig under fängelsestraffet, om du har några frågor. Han nås under fängelsestraffet på: 073-5932323 och e-postadress: staffandersson@gmail.com

Mer information om anstalten Tillberga kan du finna här: https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/
<<Previous
Forward>>

    Kategorier

    All
    Aktivism
    Samtal

    Arkiv

    January 2022
    May 2021
    April 2021
    January 2021
    April 2020
    January 2020
    December 2019
    May 2019
    March 2019
    December 2018
    August 2018
    April 2018
    January 2018
    December 2017
    November 2017
    October 2017
    September 2017
    April 2017
    March 2017
    February 2017
    January 2017
    December 2016
    October 2016
    August 2016
    July 2016
    June 2016
    May 2016
    April 2016
    March 2016
    February 2016
    January 2016
    November 2015
    September 2015
    August 2015
    July 2015
    June 2015
    May 2015
    April 2015
    March 2015
    February 2015
    January 2015
    December 2014

    RSS Feed