The noise of the fan is almost deafening. I’m lying on a madras covered in plastic with a brown blanket over me. Around me are gray concrete walls and metal bars. The cell is big – maybe three times four meters. Probably to be able to hold many people, but today I’m alone. My Belgian friend Daphné is in the cell beside me but I can’t see or hear her. My pants are almost falling off me since the police took away my belt. “Come here” a police man says with a French accent. We go to a machine where he puts my fingers on a glass plate. On the screen my fingerprints appear. More times than not a red screen appears and the police man has to do it over again. They also take prints of the middle and sides of my hands. Next is photo shoot time. I go over to the X on the floor. “Look into the camera” says the police behind the computer. A shot goes off. “Turn to the left” “Good, now turn to your right”. The camera shoots again and then it is off to my cell. The keys sounds of metal when they are turned around in the big door made out of bars.
​
When I woke up this morning I couldn’t imagine that later today I would be behind bars at a Belgian police station. I came to Brussels, Belgium, to attend the Veggie World to look for people interested in starting up Save-groups in Belgium. It was two great days with lots of people interested to join our movement! Today started with a meeting over Skype this morning to decide who will be win the next Martin Luther King award in Sweden (can’t tell you who we chose because it won’t be official until sometime in December). Because of my meeting I was late to the slaughterhouse. I had decided to go there with my friends Andrew, Nicole and Daphné in the Save Movement to check it out so that we knew what it is like for coming vigils with a Save-group in Brussels. We also wanted to see if there came any trucks with animals and if we perhaps could get a brief contact with them and film them from the trucks before they were sent to their death. When my friends arrived one worker told them that all the trucks had already arrived for the day. They walked around the market where you usually can buy meat but today it was closed. Behind the market was the slaughterhouse and a door to it was open and no one was around. So they went in to see if they could get any contact with the animals. This is what they saw: 

After a while they walked out of the slaughterhouse and out through the main gates of the market. That’s where I met them when I arrived. Andrew and Nicole had to go but Daphné was kind enough to go in again to show me what it looks like. I didn’t expect to be able to go inside the slaughterhouse because that the workers might have their eyes on us after the visit before. And right I was because when we had passed the meat market a worker stood in the doorway to the slaughterhouse where they had gone in before. 

When we came closer to slaughterhouse we saw a worker with blood on his clothes and a stick in one of his hands and we decided to turn around. We didn’t know what they would do with us if we went closer. When we came to the parking lot close to the main entrance of the market a person with a nice shirt came up to us and soon three workers came from our behind. “We have called the police and you have to wait here for them” the middle-aged man in the nice shirt said to Daphné and me. It took a while for the police to arrive so we had quite a long discussion. “What if I came to your home and filmed, how would you feel about that?” one of them asked. “I don’t kill anyone in my home” said Daphné. I asked if they had something to hide and that we only want to make people aware about what, or rather who, they are eating. They said that they follow every regulation and that we shouldn’t try to convince anyone about our views. He even called us terrorists for coming to their killing factory and filming it. 

​After some 20 minutes the police arrived, a man and a woman in their 20s. They didn’t say much, but after a while they asked us, or rather told us, that they needed to check our bags and then did a thorough search of our bodies. “Do you have any weapons on you?” asked the police man. “No, I’m always nonviolent” I answered. They put handcuffs on us and took us to the police car. The police man put on the sirens and drove superfast through the narrow streets of Brussels while the cars and pedestrians jumped to the sides. I was a bit worried for the police officer beside me who didn’t have her seat belt on because we couldn’t find the thing to attach it to. Luckily we all survived the short trip to the police station. Still wearing handcuffs Daphné and I were sat down at two plastic chairs attached to the wall. “Are we charged with any crime?” I asked. “No, we just want to ID you” said one police. I thought they would just check my passport, Daphné’s ID and maybe get some contact info to us. But later they said that we were suspected of illegal trespass and that they would call the prosecutor and ask if we would be charged or not.

​After a while I was asked to go into another room where I was asked to strip down to my underwear. Then I got to take on my clothes minus my shoes and the belt. One police took me by the arm and led me into the cell I described in the beginning of this story. After almost two hours we were let out of our cells, given back all of our things and asked to go upstairs to talk to a higher ranking officer. We were told that they had called the prosecutor and that he had decided not to charge us for anything. And that we were lucky this time but that we shouldn’t do this again!
​
“All I could think about when being locked up in the cell was the pigs and the horrible fate they are meeting every day at the slaughterhouse” said Daphné when we left the police station. Isn’t there something strange in a society when you are arrested and put in a jail for exposing violence and the ones who are actually committing the violent acts are allowed to continue with the killing? 

Den 4 oktober 2017 hölls en rättegång för fem personer inom Tomma burar för att ha utfört en fiskfritagning och en kalkonfritagning. Texten nedan är min slutplädering under rättegången. 
​
Vi i Tomma burar utförde en fiskfritagning sommaren 2015 och en kalkonfritagning sommaren 2016. Vi lämnade brev och kakor till gårdsägarna efter aktionerna och ringde sedan polisen för att berätta vad som hade hänt och vilka vi är. Om detta finns inte många frågetecken. Den stora frågan gäller istället om de här handlingarna var rätt eller fel. För att svara på det behöver vi veta om det är rätt eller fel att exploatera och döda djur när vi inte behöver det.
 
Vår moral grumlas ofta av vår samtids fördomar, vanor och kultur. Vi kan se klarare genom att ställa frågan: Hur kommer våra kommande generationer att se på nutidens köttätande? Den aktuella BBC-filmen Carnage lyfter precis den frågan. Där flyttas vi 50 år framåt i tiden. ”Varför åt någon ett barn?” frågar en ung man i filmen. ”Det är ju bara ett barn, ett litet lamm.” I filmens framtid är köttätande förbjudet och det historiska utnyttjandet och ätande av djur ses som barbariskt. 

Jag tror att det är en realistisk framtidssyn. Våra framtida barnbarn kommer att fråga oss med avsky i blicken: Hur kunde ni döda miljontals individer när ni inte behövde det? Hur kom det sig egentligen att ni tog er rätten att stänga in försvarslösa djur under hela deras liv? Vad hade de gjort för att förtjäna det här hemska ödet? Vad kommer vi att svara våra kommande barnbarn?
 
Kanske vi svarar att vi hade blivit så indoktrinerade från barnsben av skola, stat och företag att vi inte såg det hemska med att äta kroppar av kännande individer. Indoktrinerade blir vi men vi kan inte längre med trovärdighet påstå att vi inte vet om djuren känner eller inte. Forskning inom biologi och etologi har visat bortom allt tvivel att djur är komplexa och unika individer och att de visst känner smärta och njutning. Nu är det dags för moralen att hinna ikapp vad forskningen med tydlighet visar.
 
Tidigare i vår historia har mänskligheten gjort stora moraliska framsteg. Innan var det bara rika, vita, heterosexuella män som räknades och hade inflytande. Men med folklig kamp och upplysning så har fler och fler grupper i vårt samhälle inkluderats till de som räknas. Slaveriet förbjöds, kvinnor kämpade till sig rösträtt, barn fick rättigheter och homosexualitet togs bort från listan av sjukdomar. Det är lätt att tro att allt blir sämre när vi ser nazister marschera på våra gator, men tänk på att de är en ytterst liten minoritet. För inte alls särskilt länge sedan var deras unkna rasism något som genomsyrade hela vår kultur och alla våra institutioner. Ända fram till 1958 hade vi i Sverige ett statligt rasbiologiskt institut, något som vore otänkbart idag. Moralen rör sig oftast framåt när det finns människor som kämpar för rättvisa och frihet.

Nu är det djurens tur att inkluderas i den moraliska sfären – till de som vi har ett moraliskt ansvar för. Det är hög tid att ge djuren rättigheter som förhindrar oss från att utnyttja och döda dem. Den israeliske professorn i historia Yuval Hariri säger i sin bästsäljande bok Sapiens att den moderna djurhållningen kan vara “det största brottet i historien”. Men hur ska vi stoppa det här enorma brottet?
 
Tänk dig att du ser en person misshandla en annan person på gatan. Är det rätt att gripa in för att försöka hindra det uppenbara våldet? Ja, skulle de flesta säga. Troligtvis skulle de flesta även säga att det är rätt att ingripa om det gällde en hund som blev misshandlad. Men hur är det med våldet och dödandet som pågår på Sveriges djurindustrier och slakterier varje dag? Har vi även där ett moraliskt ansvar att gripa in?
 
Det anser jag, eftersom våld och dödande är fel oavsett var det sker. Men det finns en stor skillnad mellan situationerna. Misshandel av en människa eller ett husdjur är fel enligt våra lagar och kulturella värderingar. Däremot har våldet och dödandet av djur inom djurindustrin ett massivt skydd av samhället. Därför räcker det inte att bara ingripa någon enstaka gång mot våldet på djurfabrikerna. Där behöver vi göra motstånd mot hela fenomenet, mot själva idén att det är okej att exploatera och döda en individ endast för att hon råkar vara av en art som inte tillhör människosläktet.
 
Det är där civil olydnad kommer in i bilden. Civil olydnad är ett ickevåldsligt och öppet sätt att utmana lagar som hjälper till att förtrycka vissa grupper i ett samhälle. Tidigare i vår historia så har civil olydnad bidragit till att skapa många av de rättigheter och lagar som vi idag tar för givna, som rösträtt för kvinnor, fackliga rättigheter och miljöskydd. Martin Luther King fick ibland kritik för att hans rörelse använde civil olydnad. Han brukade då svara att civil olydnad behövdes för att skapa en situation där samhället blir tvungna att ta tag i en fråga som man tidigare har ignorerat. Liksom fredlig direkt aktion behövdes i 60-talets USA för att bekämpa dåtidens rasistiska lagar så tror vi att öppna djurfritagningar behövs idag i Sverige för att utmana diskriminering av djur.
 

Oavsett utgången av den här rättegången så är jag hoppfull inför framtiden. Jag ser nästan dagligen framsteg för djuren – tidningsartiklar som ifrågasätter våldet mot djuren som vi äter, vegoprodukter som ökar i försäljning och fler och fler som står upp för djurrätt. Det är dags att vi förbereder oss inför våra kommande barnbarns frågor. Vad kommer vi att svara när de frågar vad vi gjorde för djuren som led i djurfabrikerna? Vill vi vara bland dem som valde att ignorera våldet och dödandet inom djurindustrin eller vara bland dem som öppnade upp sitt hjärta och sitt sinne även för de som har trynen, fjädrar och fenor?
 
Tack för att ni lyssnade!

Min betraktelse över besöket på slakteriet KLS Ugglarps AB i Kalmar den 31 augusti 2017.

Män i vita plastrockar och skoskydd står i långa rader vid stålställningar. De skär bort vitt fett som de slänger i backar. Även vi som är på studiebesök har på oss vita rockar och skoskydd. Luften är kall trots den varma sensommardagen utomhus. Vi har kommit in i en av styckdelningarna på KLS Ugglarps - Kalmars slakteri. ”Vi kan gå här” säger slaktchefen och leder vägen. Vi passerar genom ett pärlband av griskroppar som färdas på ett band i taket. Jag parerar med min kropp så att jag inte ska gå in i kropparna som rör sig långsamt i sidled.

Vi går in i en korridor och in till en annan styckningsavdelning. Här är andra delar av kroppar som skärs upp: “bog och skinka” berättar slaktchefen. Jag tänker på hur vi ofta väljer namn som inte ska föra tankarna till själva djuret utan till mat. Det är halt på golvet. Här och var ligger köttslamsor där jag går fram med tveksamma steg.

Vi går vidare in i slakteriet. För varje avdelning kommer vi närmare grisens ursprung. Hon blir helare. Här har hon kvar nästan alla kroppsdelar. Grisen bärs upp med en krok i varje fot och kroppen har kluvits, exakt i mitten, med ett jättelikt snitt som går ända ner till huvudet. Golvet är blodsrött.
Jag tar instinktivt upp handen framför munnen. Kommer jag att kräkas? Det känns så ett tag. Men jag håller tillbaka. Det skulle se illa ut om jag kräktes på deras arbetsplats. Dånet från maskinerna är öronbedövande. Men lukten är nästan ännu kraftigare. Kalmarbor berättar att de luktar slakteriet om vinden ligger på i en viss riktning. Här går lukten in, med full kraft, oavsett var vinden viner.
Vid varje griskropp står en man (nästan uteslutande män) och skär av kroppsdelar. I gången har en arbetare tagit ut en av grisarna. Tarmar och organ hänger ut från kroppen. Illamåendet kommer med förnyad kraft. Vi går vidare och arbetaren håller upp griskroppen, fortfarande med inälvorna uthängda, så att vi ska få rum att gå förbi. Vi lämnar styckningsavdelningen och tar på oss varsin blå plastkappa innan vi går ut i solskenet. Jag tar några djupa andetag av frisk luft och solen skiner på mitt ansikte. Men obehaget ges endast en kort respit.

En slakttransport har anlänt och kört fram för tömning. I tre våningar i lastbilen trängs grisarna. ”Fler än 200 grisar” svarar slaktchefen när jag frågar hur många grisar som varje lastbil rymmer. Minst 200 liv, minst 200 unika individer, bara i den här lastbilen. Deras minuter är räknade.

Vi går in genom en sidodörr och kommer snart in till de levande grisarna. Vi har gått från död till liv. Är det en pedagogisk poäng från slakteriets sida att ta oss igenom deras fabrik i denna ordning? Frågan ställs bara i mitt huvud. Jag står centimeter från en box där omkring åtta grisar trängs. I boxarna bredvid är det lika många. En gris biter en annan i halsen. Det ser brutalt ut. Om grisarna hade mötts i det fria så hade en av dem haft en chans att fly undan när han möter en starkare individ. Här finns ingenstans att rymma. En av mina vänner frågar om bitandet av grisen. “De leker” blir svaret. En arbetare använder en så kallad paddel för att få grisarna att lämna den yttersta fållan för att gå mot gasmaskinen. Vi står på avstånd men jag ser att en rörlig stålvägg puttar in fem grisar i en maskin. Personalen berättar att det är en ståltrumma som sänks ner. Här sprutas koldioxid in för att bedöva grisarna. Jag har läst att gasen bränner i lungorna och att kvävningen ger panik i många sekunder.

Här är studiebesöket slut. Vi har fått sett mycket, men vi får inte se när grisarna kommer ut på andra sidan gaskammaren. Där tas deras liv med en skarp kniv. Livet lämnar deras kroppar med blodet som rinner ner i avloppet. Kanske tror våra trevliga värdar att detta är för magstarkt för att visas upp.
Jag är ändå förvånad över hur mycket de visade oss. ”Det var inte så farligt” hade en kollega till Catherine (som var med på dagens studiebesök) sagt efter att hon varit på studiebesök på slakteriet tidigare. Det är såklart denna reaktion slakteriet längtar efter. Att dödandet av kännande individer ska normaliseras, ska accepteras av allmänheten.

Slakteriets inköpschef, som guidade oss runt på slakteriet, var mycket trevlig mot oss. Vi hade ett långt och respektfullt samtal med honom om djurrätt och djurskydd. Det visar på generositet och öppenhet att bjuda in oss djurrättsaktivister trots att de visste att vi inte skulle hålla med dem. Han, liksom många andra, menade att om djuren tas hand om väl så såg han inget problem med att döda dem för att använda deras kroppar för mat. Det skiljer sig så hur vi ser på mänskligt liv. I svensk lag så ger mord betydligt värre straff än misshandel, även om mordet skulle ha gjorts smärtfritt och misshandeln hade skett med mycket lidande. Varför är det så? För att livet är det största vi har. Att ta ett liv är att beröva oss alla chanser till framtida upplevelser: kärlek, utveckling och mening. På liknande sätt borde vi värna om djurens liv. Genom att ta deras liv, även om det skulle vara smärtfritt, så berövar vi dem på allt.
Jag vill aldrig stå passiv inför dödande, det ultimata våldet. Jag vill aldrig att tagandet av liv ska ses som något naturligt eller acceptabelt. Jag går ut från slakteriet mer övertygad än någonsin att vi måste verka för att avsluta detta massdödande så snart som möjligt.
​                                                                                                                    Martin Smedjeback

Pressmeddelande den 11 april 2017
Idag kl. 11.00 kom domen från Västmanlands tingsrätt. Jessica Thiel, 26, döms för olaga intrång till 40 dagsböter å 50 kronor (2000 kr). Filmen från grisgården som hon tog på en grisfabrik i Västmanland december 2015 har på en dryg vecka visats över 118 000 gånger bara från hennes egen Facebook-sida. Även Expressen och Nyheter24 har lagt upp delar av hennes filmklipp.

– Med tanke på hur många som nu sett videon var det värt hela rättegångsprocessen och alla böter. Det är väldigt få som ser videon och sen kan säga att detta är okej. Ingen vill egentligen orsaka död och lidande. Men tyvärr verkar det här vara standard i köttindustrin, säger Jessica Thiel, som säsongsarbetar som skidlärare i Norge.

Videon hon tog visar döda griskultingar på golvet, döende grisar och en kulting som satt fast i spaltgolvet. I rättegången den 4 april berättade grisgårdsägaren att detta var normalt. Etologen Lena Lindström, som var inkallad som vittne, berättade att videon visade på hållande av djur som gick emot djurskyddslagen men att det ändå har blivit praxis att tillåta sådant på svenska gårdar.
​

Video på grisarna som Thiel tog är fri att använda och dela: https://www.facebook.com/jessica.thiel.543/videos/10154551016846448/

Foton från Jessicas rättegång förra veckan är också fria att använda: https://flic.kr/s/aHskSrCfe6

​Kontakt
Martin Smedjeback, 070-257 90 97, smedjeback@gmail.com
Jessica Thiel, 076-232 45 59, jessica@thiel.nu (ej tillgänglig förrän 16.00 idag)

​Vi var omkring 35 personer som hade samlats för att vara med på rättegång där Jessica Thiel stod åtalad för olaga intrång. Det var en grupp på cirka tio personer som vi tror var bönder för en av dem hade en tröja med LRF-logga (Lantbrukarnas Riksförbund). Resten av oss var djurrättare och vänner/släkt till Jessica. Även om domstolen hade valt deras största sal så blev det så fullt att några fick följa rättegången från en annan sal med hjälp av en tv-skärm. 

Åklagaren hävdade att Jessica borde dömas för olaga intrång eftersom hon hade gått in olovligen på en grisgård i Västmanland. Det är strikta regler för vem som får gå in och ut på en gård hävdade grisbonden vars gård hade besökts. Jessica menade att hon hade gått in där för att hjälpa djuren och att hon kände att i situationen var det bästa hon kunde göra att filma grisarna och på så sätt upplysa fler om djurens verklighet. 

​Jag trodde inte att domaren skulle tillåta att Jessicas video från grisgården skulle visas men det gjorde hon. Ni finner den i klippet nedan där Jessica också kort berättar varför hon gick in och filmade grisarna. 

En annan för mig välkommen överraskning var att domaren tillät att en etolog skulle vittna om vad som sågs på Jessicas video kunde ses som djurskyddsbrott. Etologen sa att det var helt klart brott mot djurskyddslagen som visades på videoklippet eftersom det står att djur inte ska utsättas för onödigt lidande och att de ska ha rätt till naturligt beteende. Hon pekade på att den extrema aveln av grisarna har gjort att suggorna föder kullar som är två eller tre gånger större än normalt. Det är ett av skälen till att så många (upp till en femtedel av alla i en kull) avlider inom de första dagarna, ofta av svält. Samtidigt så sa hon att en praxis har utvecklats vilket gör att trots att djur lider svårt så brukar djurinspektörer ändå godkänna. Vad vi såg på videon är mer regel än undantag och om djurinspektörer verkligen skulle följa lagen skulle alla grisbönder bli dömda. 

I slutpläderingen menade åklagaren att om Jessica tyckte att det var något problem på gården så borde hon ha kontaktat bonden eller någon myndighet som kunde ha ingripit. Men vad hon har missat (eller inte vill se) är att köttindustrin och myndigheter kontinuerligt försvarar lidandet som djur utsätts för i den industri som föder upp, säljer och dödar djur. Det är ett systemfel som inte går att rätta till genom att ringa någon ansvarig. Det krävs opinionsbildning för att detta ska ändras. Vilket också försvaren påpekade i sin slutplädering. Han hävdade att Jessica borde friges dels för att hon agerade i nödvärn och för att hon verkade opinionsbildande, något som borde skyddas av lagen – inte straffas. 

Domaren avslutade rättegången genom att meddela att domen meddelas om en vecka. Jessica fick välförtjänta kramar när hon lämnade de anklagades bänk och kom ut till oss utanför salen. De som hade tid gick till pizzeria Amore för att äta och umgås. 

Jag blir ofta glad vid rättegångar som handlar om rättvisefrågor. Även om det kan vara jobbigt att bli grillad som åtalad så tror jag att det är viktigt redskap för en bättre värld. Vid en rättegång prövas olika perspektiv och ny förståelser kan födas. Idag för 49 års sedan dödades Martin Luther King, men hans tankar levar vidare. Han fick se en artikel när han satt fängslad i Birmingham. Det var lokala religiösa ledare som kritiserade honom och hans rörelse för att bryta mot lagen. I en text som blev känt som Letter from a Birmingham Jail skrev han: ”Vi lyfter bara till ytan den gömda konflikt som redan finns. Vi tar fram den i det öppna var den kan bli sedd och hanterad.” Jessicas filmade av grisar lyfte ett problem – att vi utnyttjar och dödar levande kännande varelser – till ytan och det blev ytterligare satt i fokus genom rättegången. Ju fler gånger vi genom fredligt och aktivt handlade belyser djurens situation ju snabbare kommer den dag då vi ser och behandlar djur som kännande varelser och inte som produkter. Inte som något, utan någon.
                                                                                                                                                 Martin

Jag stod inne i en mörk och dragig byggnad fylld till brädden av hönor. Jag vände mig om och tittade på dörren som vi hade kommit in igenom. Skulle ägaren till gården komma instormandes? Det kändes som om jag inte lyckades bra med mitt huvuduppdrag: att filma aktionen. Hastigt vaknade jag upp i min säng. Tittade på klockan. Den var 04.00. Det var bara en dröm! Även efter fyra djurfritagningar så var jag nervös när det började närma sig en djurfritagning. Så pass att det påverkade min nattsömn och drömmar.

Under februari var vi fyra djurrättsgrupper som genomförde öppna djurfritagningar på tre kontinenter. Det hade föregåtts av månader av planerade. Vi hade Skype-samtal där vi i Sverige och Tyskland var kvällströtta vid 23 samtidigt som de satte på morgonkaffet i Australien. Det var peppigt att veta att människor i fyra olika länder brinner för djuren och tror på civil olydnad som metod. Till slut lyckades vi också få ihop en gemensam video som skildrade våra fyra aktioner. 
​

I början av mars samlades vi i Tomma burar i Göteborg för att utvärdera hur aktionen och det internationella samarbetet hade gått. Vi konstaterade att det hade gått smidigt och att hemmet hönorna hade kommit till var fantastiskt. Vi ringde också polisen och berättade vad vi hade gjort. Ett brev med en chokladkaka skickades iväg till gården vi hade fritagit djur från. Vi passade också på att spela in videos där var och en av oss berättade varför vi var med på en öppen djurfritagning. En av fördelarna med att göra det öppet är just möjligheten att förklara varför man tycker att det är rätt att frita djur från fångenskap. Nedan är min video. Här kan ni se de andras videos.  

Imorgon, fredagen den 10 februari, kommer en manifestation att arrangeras utanför Scan slakteri i Linköping. Vi kommer att bära skyltar som visar upp några av de djurslag som dödas på svenska slakterier runt om i Sverige. Vi kommer att försöka att få kontakt, om än flyktig, med de djur som kommer att köras in till slakteriet.
 
– Det sker ett massdödande av oskyldiga offer varje dag. Det minsta vi kan göra är att vara närvarande där det sker. Jag kommer inte att stå vid slakteriet som en protest mot de som jobbar på slakteriet utan för uppmärksamma oss alla på det massiva våld mot djuren som vi är delaktiga i, säger Martin Smedjeback, tidigare Mjölbybo.
 
Inspirationen till denna form av manifestation kommer från organisationen Pig Save Toronto (i Kanada) som sedan starten 2010 varje vecka besöker deras lokala slakteri för att vara närvarande när djuren upplever sina sista minuter i livet. Förhoppningen är att det även vid slakteriet i Linköping kan bli regelbundna manifestationer. För manifestationen under fredagen är det ingen specifik organisation som står bakom.
 
– Jag känner en skyldighet att vittna till detta dödsmaskineri som jag själv bidragit till under större delen av mitt liv. Att nu se dessa individer för vilka de är; oskyldiga och ofrivilliga offer, har ändrat mitt förhållningssätt till livet. Jag respekterar numera allas, både människors och djurs, rätt att inte bli utnyttjade, säger Jessica Thiel, tidigare Linköpingsbo.
 
Tid för manifestationen: kl. 10.00 – 13.00 fredagen den 10 februari 2017.
 
Plats: Scans slakteri, Tornbyvägen 7, Linköping
 
Mer info
http://www.torontopigsave.org


Kontakt
Martin Smedjeback, smedjeback@gmail.com, 070-257 90 97
Jessica Thiel, jessica@thiel.nu, 076-232 45 59

Frågan i rubriken ställs i filmen Trolls (2106) av DreamWorks som jag såg häromdagen. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att några större troll (?) som kallas Bergens tror att det enda sättet att bli lyckliga på är att äta (de mindre) trollen. Filmen handlar sedan om de kommer att lyckas fånga trollen för att äta upp dem eller om de kommer att inse att det finns andra sätt att hitta lyckan än att äta små oskyldiga varelser. 

För mig väckte denna feel-good film tankar om människans relation till kött och till djur. Det är visserligen en överdrift att påstå att människor i allmänhet skulle tro att de inte kan bli lyckliga om de inte äter kött. Men många verkar tro att deras liv skulle bli tråkigare och mer smaklöst utan köttet på tallriken. Förlustaversion är den psykologiska termen för det obehag vi känner inför att ge upp saker och ting. Psykologisk forskning visar att vi tycker att en förlust känns betydligt starkare än en motsvarande vinst i positiva känslor. Denna psykologiska egenhet hos människan gör att vi hellre håller kvar i det vi har nu än ersätter det med något annat, även om det kan vara lika bra eller bättre. 

​Detta tror jag kan vara en av förklaringarna till att vissa har svårt för att ge upp kött. Särskilt tydligt blir det under högtider som julafton och midsommar. Att då avstå från djurprodukter till förmån för mat från växtriket är att försaka glädje och firande anser många. Men det måste inte vara så. Vi människor kan övervinna våra initiala egenheter genom att fokusera på vad vi kan vinna genom att ändra livsstil. Särskilt om vi inser att vad som kanske i början känns som en förlust tvärtom kan vara en vinst. När det gäller att byta ut kött mot mat från växtriket har det (nästan) bara varit vinster för mig. Känslan att inte vara en del av våldet mot djuren och att inte bidra till miljöförstöring mer än nödvändigt är de starkaste vinsterna för mig. Smaken på maten är varken bättre eller sämre än när jag åt djurprodukter.

Jag ser att fler och fler upptäcker att vi inte behöver kött för att vara tillfreds i livet. Vi upptäcker att det är inte där lyckan finns. ”Lycka är inom oss alla, eller hur?! Ibland behöver du bara hitta någon som hjälper dig att hitta den.” säger de i filmen Trolls. När vi börjar ifrågasätta våra idéer kring var lycka och tillfredsställelse egentligen kommer ifrån kan nya och bättre vägar hittas, för både oss själva, andra människor och djuren. 

Inför julfirandet bläddrade jag i Icas tidning buffé och där hittade jag inte mindre än fyra sidor helveganska recept! I tidningen verkar de inte heller längre rädda för att använda ordet vegan. Något väldigt positivt verkar vara på gång. Men fortfarande lider otaliga djur i djurfabrikerna. Kampen har bara börjat. Därför kör jag Ett år för djuren även under 2017, vilket innebär att jag kommer att jobba heltid för djurrätt under hela året.

Jag har redan många idéer kring vad jag vill göra. Några saker kommer att vara liknande som tidigare år men jag har också helt nya projekt på gång som jag inte vill avslöja ännu. Jag vill gärna ha er hjälp i att välja bra aktiviteter och ämnen att lyfta! Till exempel skulle det vara fint om ni vill hjälpa mig att uppmärksamma när djurrätt och veganism nämns i media. Det videoklipp som har fått flest visningar på Ett år för djurens Youtubekanal är ett klipp från en intervju i Skavlan med Chrissie Hynde som jag klippte ihop. Eftersom jag är dålig på att följa sådant så behöver jag er hjälp att hitta dem! Liksom om någon skriver kritiskt eller utmanande om djurrätt och veganism och det behövs ett svar så skriver jag gärna om jag har tid.

Under året vill jag gärna ut och föreläsa också. Det kan vara på skolor, föreningar, kyrkor och andra ställen. Om ni känner till någon som skulle vara intresserade av att bjuda in mig så tipsa dem gärna om att jag gärna kommer och pratar eller håller i en workshop. Hänvisa dem gärna till min föredrags-sida.

Att ständigt reflektera kring och kritiskt syna vilka metoder och tillvägagångssätt som är bäst att använda sig av för djurrättsfrågan är något som jag vill fortsätta med. Om vi i djurrättsrörelsen ska ha framgång i vår kamp så tror jag att det är viktigt att vi håller ett öppet sinne och vågar testa nya sätt om det visar sig att något annat än det tidigare beprövade är bättre. Djuren förtjänar inte mindre än att vi använder de sätt som är allra mest effektiva för dem. 

För djuren,
Martin

p.s. Den nya Ett år för djuren bilden ovan är gjord av Josephine Graucob som även har gjort de tidigare loggorna för projektet. 

När folk brukar fråga mig vem som har inspirerat mig till mitt engagemang nämner jag ofta Martin Luther King och Gandhi. Detta är inte falskt men när jag tänker till vem som har inspirerat mig allra mest så måste det ändå bli Pelle Strindlund. Han inspirerade mig till att bli vegan. Idén till mitt projekt Ett år för djuren kommer från hans projekt (tillsammans med Annika Spalde och Klaus Kontis) Älska din nästa. Och aktionsgruppen Tomma burar kanske inte skulle ha funnits om inte hans organisation Räddningstjänsten hade gått före och brutit ny ickevåldslig mark. Pelle har visat mig att ickevåld går att leva i vardagen. Han kombinerar stor empati med djärvhet, handlingskraftighet med uthållighet. Det kan jag säga med säkerhet efter att ha delat häktescell med honom, legat i futtigt gräs på Saabs fabrik på småtimmarna och efter att ha levt fem år tillsammans med honom i Kollektivet Gandhi. Jag har länge tänkt att jag ville göra en intervju med honom för att ge fler möjlighet att ta del av hans stora erfarenhet kring djurrätt. Häromdagen blev det av – se nedan! 
​