Alexandra, Mikael och Ramin Igår, den 25 november, var Ramin och jag på Stjernesunds gård söder om Askersund. Det var dock inte första gången vi kom till gården. Vi var där, tillsammans med kamrater i Tomma burar, även i augusti då vi befriade åtta höns. Vi hade nu blivit inbjudna av hönsbonden Mikael Gilbertsson för att dela våra tankar kring djur och äggproduktion. Med på mötet var också Alexandra Jeremiasson från branschorganisationen Svenska ägg. Jag blev väldigt glad när jag såg att Mikael hade bjudit in oss till sin gård. Det visar på storsinthet att bjuda in oss som faktiskt gjort ett inbrott på hans gård. Det är också positivt med djurskötare som är öppna, både genom att visa hur djuren har det och för att samtala med de som inte håller med dem.
Men det fanns gränser i öppenheten. Vi från Tomma burar föreslog olika typer av dokumentering av vårt möte: filmning, ljudupptagning eller att en lokal reporter skulle komma och skildra vårt möte (vi fick inbjudningar till att göra alla dessa saker från utomstående personer). Inget av det ville Mikael ha med på mötet. Jag fick inte heller ta bilder inne på hönsgården eftersom ”det kan störa hönorna”. Eftersom den här typen av möten inte sker särskilt ofta så tyckte jag att det var synd att det inte blev dokumenterat bättre, men samtidigt hade mötet antagligen inte blivit lika avspänt med en kamera i ansiktet.
Men det fanns gränser i öppenheten. Vi från Tomma burar föreslog olika typer av dokumentering av vårt möte: filmning, ljudupptagning eller att en lokal reporter skulle komma och skildra vårt möte (vi fick inbjudningar till att göra alla dessa saker från utomstående personer). Inget av det ville Mikael ha med på mötet. Jag fick inte heller ta bilder inne på hönsgården eftersom ”det kan störa hönorna”. Eftersom den här typen av möten inte sker särskilt ofta så tyckte jag att det var synd att det inte blev dokumenterat bättre, men samtidigt hade mötet antagligen inte blivit lika avspänt med en kamera i ansiktet.
Bild tagen vid vår fritagningsaktion i augusti. Vårt 1,5 timmar långa samtal hade vi inne i stallet där 18 000 ekologiska hönor förvaras. Ramin och jag ställde många frågor till Mikael och Alexandra om hönorna har det och hur äggproduktionen fungerar. Det förvånade mig att ingen av dem frågade varför vi från Tomma burar sysslar med fritagningar, eller hur vår syn på djurrätt ser ut. Alexandra frågade visserligen om vi trodde att djuren här hade det bra eller inte. Jag sa att jag inte trodde det. Bara för att fjädrarna inte faller av eller för att vi inte kunde se några stereotypa beteenden hos dessa hönor betyder det inte att de har det bra. Precis som vi människor mår inte höns bra av att vara tillsammans med hundratals eller tusentals individer åt gången. Men stadsbor måste stå ut med det här varje gång vi pendlar in till jobbet kanske ni säger? Skillnaden är att vi har en möjlighet att dra oss tillbaka för oss själva eller med en mycket mer begränsad grupp som vi känner. Den enda plats som kan motsvara situationen i en äggfabrik för en människa är några av de värsta fängelserna på vår planet. Där, precis som för hönorna i ett ”frigående” system, kan fångarna få leva med hundratals eller tusentals medfångar på en ytterst liten plats. Ett sådant ställe skulle jag göra mitt yttersta för att inte hamna i.
Vad ger ett möte med en meningsmotståndare i djurrätt? Som Gandhi vill jag gärna tro på ickevåldets inneboende kraft, som kan röra allas hjärtan. Och jag tror verkligen att alla människor har en potential att radikalt ändra sitt tankesätt och liv. Samtidigt vet jag att det ska mycket till när man har investerat så pass mycket som Mikael och Alexandra har. Deras vardag, bekantskapskrets, inkomst och yrkesidentitet bygger i stora delar på äggproduktion (tror jag i alla fall). Därför är det nog osannolikt att de slutar att stödja djurutnyttjande. På ett liknande sätt är min identitet och bekantskapskrets kopplad till ickevåld, aktivism och djurrätt vilket också gör det svårt för mig att byta åsikt eller beteende. Dessutom ligger det i sakens natur att det är omöjligt att komma fram till en kompromiss som alla parter blir nöjda med när det gäller djurrätt. Antingen ger vi djur rättigheter, där den viktigaste är rätten till liv, eller så fortsätter vi att utnyttja dem för profit, bekvämlighet och smak. Visst finns det dåligt och mindre dåligt djurutnyttjande men jag skulle se det som ett svek mot djuren att godta det minst dåliga alternativet när vi inte behöver utnyttja och döda djur.
Mikael och Martin, varken psykopater eller terrorister När vi inte kan komma fram till en kompromiss är då den här typen av möten meningslösa? Inte alls, skulle jag säga. Ett skäl är att möten kan krossa fördomarna som vi har om varandra. Bönder och andra personer som arbetar med djur inom djurindustrin kan av djurrättare beskrivas som monster, psykopater eller sadister. Men det är en nidbild. Bönder är påtagligt normala människor. Mikael och Alexandra var trevliga att träffa och skulle säkert varit ännu mysigare att samtala med om vi hade gjort det under mindre spända former och om vi hade lärt känna varandra bättre. Efter vad jag har förstått finns det fördomar även mot veganer och djurrättare. Vi kan beskrivas som terrorister, blödiga eller som okunniga stadsbor som inte har gjort ett ärligt handtag i hela våra liv. Min förhoppning är att många av dessa fördomar kan krossas när vi möts. Det kan göra oss mindre hatiska mot varandra vilket ökar chanserna att vi behandlar varandra med respekt och vänlighet och det finns ett inneboende värde i detta för hela samhället.
Det kan finnas andra syften med ett möte med meningsmotståndare än att komma överens eller att övervinna fördomar. Föreningen Attac Sverige lanserade i början av 2000-talet konceptet ”Den konfrontativa dialogen” som de bland annat använde när de hade publika möten med politiker under EU-toppmötet i Göteborg 2001. I en artikel från 2002 beskriver de konfrontativ dialog så här: ”Tanken är enkel: man kan ha en dialog som syftar till att synliggöra meningsskiljaktigheter mellan parterna, både vad gäller problemformulering och lösningsförslag. Genom att tydliggöra och belysa olika politiska alternativ har rörelsen möjlighet att göra sina frågor tillgängliga för allmänheten att ta ställning till.” Tanken är egentligen inte helt ny. Vi ser den till exempel under partipolitiska debatter i TV. Alla vet att syftet inte är att politikerna ska komma överens utan klargöra var de står politiskt i olika frågor så att väljarna med den informationen ska kunna göra välunderbyggda val. På samma sätt tror jag att det är viktigt med dialog kring djur och djurrätt. Men allra bäst blir det när dialogen är offentlig. Vi från Tomma burar skulle gärna möta bönder och andra som företräder djurindustrin i publika sammanhang, som till exempel live-debatter, tv-soffor och i inspelningsrum på Sveriges Radio.
Martin Luther King greps flera gånger av polisen När vi skiljdes åt igår sa Mikael ”ring oss nästa gång. Jag tycker att dialog är bäst” (underförstått: istället för att vi gör djurfritagningar). Jag svarade att ”jag tycker att det är bäst med dialog OCH aktion.” Detta är ett tankesätt jag har med mig från Martin Luther King. De som följer normen och de som har makten i vårt samhälle har normalt inget intresse av att ha dialog med människor som utmanar deras värderingar och beteende. Därför behövs ickevåldsaktioner för oss som vill se ett annat och bättre samhälle. Martin Luther King sa i min favorittext som heter Letter from a Birmingham jail: ”Syftet med ickevåldlig direktaktion är att skapa en sådan kris och oro att ett samhälle som hela tiden har vägrat att förhandla tvingas till att prata om det.” Vårt möte på Stjernesunds gård igår ser jag som ett tecken på att King hade rätt. Jag tvivlar på att vi skulle ha blivit inbjudna till dialog med en bonde om vi inte i förväg hade utfört djurfritagningar. Även fortsatt tror jag att ickevåldlig aktion och respektfull dialog går hand i hand.
Fred,
Martin
p.s. Mer info om hur hönor i Sverige har det kan hittas här.
Fred,
Martin
p.s. Mer info om hur hönor i Sverige har det kan hittas här.
RSS Feed
