Isaac Bashevis Singer (1903–1991)
Ett evigt Treblinka
Från sin tidigaste barndom i den polska byn mindes Isaac Bashevis Singer två saker. De många böckerna i det fattiga hemmet. Och djuren på marknadsplatsen. Som liten pojke bevittnade han hur en bonde pryglade en gris. Den förtvivlade Isaac sprang gråtande till sin mor för att berätta om övergreppet. ”Till och med som treåring tänkte jag som en vegetarian”, sa Singer senare om händelsen som etsade sig fast i honom för livet.
Den brutalitet som den unge Singer hade reagerat så starkt på upptäckte han snart hos sig själv. Han brukade aningslöst fånga flugor, rycka av dem vingarna och placera dem i en tändsticksask med en droppe vatten och ett sockerkorn. Till slut drabbade insikten honom. Han kunde utföra grymheterna därför att han ”var större och starkare”, inte för att han hade en moralisk rätt. Han bad Gud om förlåtelse och svor en helig ed på att aldrig fånga flugor igen. ”Efter det”, sa han när han tänkte tillbaka, ”vidgades mina tankar om lidande till att innefatta alla människor och alla djur.”
Singer undkom Förintelsen med en hårsmån. I mitten av 30-talet, när han anade vart det barkade, gjorde han som sin äldre bror Joshua: flydde till USA och New York. Han skildes från sin fru och sitt barn, som flydde åt andra hållet, till Moskva. Kvar i det brinnande Europa blev hans mor, yngre bror och andra familjemedlemmar. De mördades av nazisterna.
I det nya landet tog hans författarkarriär så småningom fart på allvar. Han hade något att skriva om: de överlevandes liv efter mardrömmen, ofta också det en mardröm. Hans berättelser – Familjen Moskat, Trollkarlen från Lublin, Satan i Goray – gjorde honom världsberömd. År 1978 tilldelades han nobelpriset i litteratur.
I Singers många romaner och noveller återkommer ständigt kritiken av hur människan behandlar andra arter. I novellen ”Slaktaren” lider huvudpersonen av en närmast outhärdlig inre konflikt. Handlingarna han satts att utföra går stick i stäv med samvetet: ”Hur kan man tala om rättvisa om man tar en oskyldig varelses liv och spiller dess blod?”
Singer lät ofta sina fiktiva karaktärer jämföra människans behandling av djur med hur nazisterna behandlade sina offer. Bland författare är han långt ifrån ensam om att använda greppet. Men han var först. Och ingen kommer i närheten av hans skärpa. I en av hans främsta romaner, ”Fiender” från 1966, gör huvudpersonen Herman, en av alla Singer-gestalter som har förlorat hela sin familj i Förintelsen, den förfärande liknelsen: ”Varje gång Herman bevittnade slakt på djur slogs han av samma tanke – i sitt uppträdande mot djuren var alla människor nazister.” Novellen ”The Letter Writer” innehåller en liknande passage. Om djurens öde säger huvudpersonen: ”I förhållande till dem är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka.”
Parallellen till nazismen var inte enbart ett litterärt grepp från Singers sida. Människans utnyttjande av djur betraktade han som en moralisk katastrof, ett upprätthållande av den makt-är-rätt-moral som nazismen förespråkade. Vegetarianismen var, påpekade han gång efter annan, ”hans religion”.
Har Singer rätt? Är djurförtryck och nazism besläktade? Att bara tänka tanken är djupt oroande. Utnyttjandet och dödandet av djur betraktas i vårt samhälle som något helt vardagligt, inte som något i paritet med nazismens kompakta moraliska mörker. Men att idén är svårsmält säger inget om dess rimlighet. Mycket hänger på hur djupgående likheterna är, både vad gäller tankeinnehåll och praxis. Ett svar på frågan skulle hur som helst ge oss ett mått på djurförtryckets moraliska halt – hur dåligt det i själva verket är. Vilket i sin tur skulle ge oss en fingervisning om hur angeläget det är att göra slut på det.
Singer hade själv konfronterats med nazismens härskaranspråk och förakt för svaghet. Kanske var det därför han så tydligt igenkände nazismen i djurutnyttjandet. Han förstod också vad utnyttjandet av djuren gör med oss: ”När en människa dödar ett djur för föda, åsidosätter han sin egen hunger efter rättvisa.”
Konstnären Eli Tistelö har skapat 12 nya fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]
Ett evigt Treblinka
Från sin tidigaste barndom i den polska byn mindes Isaac Bashevis Singer två saker. De många böckerna i det fattiga hemmet. Och djuren på marknadsplatsen. Som liten pojke bevittnade han hur en bonde pryglade en gris. Den förtvivlade Isaac sprang gråtande till sin mor för att berätta om övergreppet. ”Till och med som treåring tänkte jag som en vegetarian”, sa Singer senare om händelsen som etsade sig fast i honom för livet.
Den brutalitet som den unge Singer hade reagerat så starkt på upptäckte han snart hos sig själv. Han brukade aningslöst fånga flugor, rycka av dem vingarna och placera dem i en tändsticksask med en droppe vatten och ett sockerkorn. Till slut drabbade insikten honom. Han kunde utföra grymheterna därför att han ”var större och starkare”, inte för att han hade en moralisk rätt. Han bad Gud om förlåtelse och svor en helig ed på att aldrig fånga flugor igen. ”Efter det”, sa han när han tänkte tillbaka, ”vidgades mina tankar om lidande till att innefatta alla människor och alla djur.”
Singer undkom Förintelsen med en hårsmån. I mitten av 30-talet, när han anade vart det barkade, gjorde han som sin äldre bror Joshua: flydde till USA och New York. Han skildes från sin fru och sitt barn, som flydde åt andra hållet, till Moskva. Kvar i det brinnande Europa blev hans mor, yngre bror och andra familjemedlemmar. De mördades av nazisterna.
I det nya landet tog hans författarkarriär så småningom fart på allvar. Han hade något att skriva om: de överlevandes liv efter mardrömmen, ofta också det en mardröm. Hans berättelser – Familjen Moskat, Trollkarlen från Lublin, Satan i Goray – gjorde honom världsberömd. År 1978 tilldelades han nobelpriset i litteratur.
I Singers många romaner och noveller återkommer ständigt kritiken av hur människan behandlar andra arter. I novellen ”Slaktaren” lider huvudpersonen av en närmast outhärdlig inre konflikt. Handlingarna han satts att utföra går stick i stäv med samvetet: ”Hur kan man tala om rättvisa om man tar en oskyldig varelses liv och spiller dess blod?”
Singer lät ofta sina fiktiva karaktärer jämföra människans behandling av djur med hur nazisterna behandlade sina offer. Bland författare är han långt ifrån ensam om att använda greppet. Men han var först. Och ingen kommer i närheten av hans skärpa. I en av hans främsta romaner, ”Fiender” från 1966, gör huvudpersonen Herman, en av alla Singer-gestalter som har förlorat hela sin familj i Förintelsen, den förfärande liknelsen: ”Varje gång Herman bevittnade slakt på djur slogs han av samma tanke – i sitt uppträdande mot djuren var alla människor nazister.” Novellen ”The Letter Writer” innehåller en liknande passage. Om djurens öde säger huvudpersonen: ”I förhållande till dem är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka.”
Parallellen till nazismen var inte enbart ett litterärt grepp från Singers sida. Människans utnyttjande av djur betraktade han som en moralisk katastrof, ett upprätthållande av den makt-är-rätt-moral som nazismen förespråkade. Vegetarianismen var, påpekade han gång efter annan, ”hans religion”.
Har Singer rätt? Är djurförtryck och nazism besläktade? Att bara tänka tanken är djupt oroande. Utnyttjandet och dödandet av djur betraktas i vårt samhälle som något helt vardagligt, inte som något i paritet med nazismens kompakta moraliska mörker. Men att idén är svårsmält säger inget om dess rimlighet. Mycket hänger på hur djupgående likheterna är, både vad gäller tankeinnehåll och praxis. Ett svar på frågan skulle hur som helst ge oss ett mått på djurförtryckets moraliska halt – hur dåligt det i själva verket är. Vilket i sin tur skulle ge oss en fingervisning om hur angeläget det är att göra slut på det.
Singer hade själv konfronterats med nazismens härskaranspråk och förakt för svaghet. Kanske var det därför han så tydligt igenkände nazismen i djurutnyttjandet. Han förstod också vad utnyttjandet av djuren gör med oss: ”När en människa dödar ett djur för föda, åsidosätter han sin egen hunger efter rättvisa.”
Konstnären Eli Tistelö har skapat 12 nya fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]