Seba Johnson (1973-)
Djuren kan inte vänta!
Calgary, Kanada, 1988.
Fjortonåriga Seba Johnson knäpper sina pjäxor och gör sig redo att kasta sig utför den olympiska storslalom-backen. Hon har allas blickar på sig. Inte för att hon är favorittippad utan för att hon skriver tvåfaldig idrottshistoria. Seba är inte bara den yngsta kvinnliga olympiern i utförsåkning någonsin, utan också den första svarta. Hon åker bra och hamnar på en hedersam tjugoåttonde-plats. Av allt att döma är det något stort på gång. Är det den framtida skiddrottningen som presenterat sig för världen? Att Seba Johnson är etisk vegan sedan födseln och ihärdig förespråkare för djurens sak vet ingen än. Men det ska snart bli uppenbart för alla. Och i högsta grad påverka hennes karriär som skidåkare.
Ett år senare diskvalificeras Seba Johnson i en viktig World Cup-tävling. Anledningen: Hon har vägrat att åka i den föreskrivna overallen, gjord av läder. I stället har hon efter hårda ansträngningar lyckats få fram en animaliefri dress från en tysk designer. Vinnaren av tävlingen får knappt någon uppmärksamhet alls. I strålkastarljuset står femtonåriga Seba som förklarar för alla varför hon vägrar att ikläda sig dödade djur. Tävlingsledningen får hård kritik för sitt beslut. Seba Johnsons dress skilde sig trots allt inte, förutom att den var läderfri, från andra åkares munderingar. Ligger rasism bakom ledningens rigiditet? Sebas mamma Suzy, som varit med om en del, anser det.
Sebas ovilja att kompromissa med sina värderingar leder föga överraskande till flera konfrontationer med en djurförtryckande värld. År 1994 kvalificerar hon sig för OS i norska Lillehammer. Men året innan har Norge återupptagit den barbariska valjakten. Det är ett beslut som Seba Johnson inte kan acceptera. Hon bojkottar spelen och åker aldrig till Lillehammer. Den professionella karriären som skidåkare är därmed slut. Seba Johnson är drygt tjugo år gammal när hon lägger slalomskidorna på hyllan.
Människor utvecklas inte efter något enkelt orsak-verkan-mönster. Men man måste fråga sig hur moraliskt högtstående människor som Seba Johnson formas. Hennes barndom var tuff. Familjen utsattes vid upprepade tillfällen för rasistiskt våld. Seba och hennes syster var ofta livrädda för sina medmänniskors brutalitet. Samtidigt fick hon tidigt och utan omsvep, genom sin djurrättsengagerade mamma, kännedom om vad människor utsätter djur för. Johnson har sagt att det var en tunga börda att bära för ett barn, även om hon alltid varit tacksam över att ha vuxit upp som vegan. Kanske var det hennes egna upplevelser av rasism som gjorde att hon så starkt kunde identifiera sig med djurens maktlöshet? Seba minns första gången hon stötte på djurförsök i form av en bild på två skräckslagna apor: ”Det påminde mig om mig och min syster Zuely när vi var rädda. Jag visste då att min främsta plikt var att skydda dem som lider.” Kanske var det förebilden hon hade i mamman? Seba kommer ihåg hur mamman ibland köpte en levande hummer i affären bara för att sedan släppa ut hummern i havet.
Idag arbetar Seba Johnson med barn som har speciella behov. Hon använder sin roll som pedagog för att berätta om djurs situation – på barnens språk, men utan att förvränga sanningen. Barn är, menar hon, förda bakom ljuset av vuxenvärlden. Hon säger: ”Speciesismen, precis som rasism, är en inlärd attityd och båda kan läras om.” Ibland protesterar såväl föräldrar som barn, som argt kan säga att kor producerar mjölk både för sina kalvar och för människor. Men Seba Johnson låter sig inte bekommas: ”Det är vårt ansvar att göra allt vi kan. Vi måste höja våra röster och hjälpa djuren så fort vi får en chans. Det spelar ingen roll om man stammar eller blir nervös. Djuren kan inte vänta!”
Muséet för afro-amerikansk historia och kultur i Washington DC som invigdes 2016 är jättelikt och magnifikt. Viktigare institution får man leta efter; genom oändliga föremål, fotografier och berättelser belyser muséet i detalj slaveriet, det groteska samhällssystem vars mörka arv den amerikanska nationen, ja, stora delar av världen, fortfarande lever med. Muséet skänker också upprättelse. Den afro-amerikanska kulturen lyfts fram i all sin rikedom, liksom modet hos de många aktivister som bekämpade förtrycket. Enastående svarta idrottsutövare som Jesse Owens, legendaren från Berlin-OS 1936, hyllas. I en av montrarna kan besökarna beundra utförsåkarens Seba Johnsons utrustning: hennes höga svartgula pjäxor och de slalomskidor som bar henne nedför branterna som den yngsta och första svarta kvinnliga utförsåkaren genom tiderna.
Minst lika stor beundran kan man känna inför veganen och djurrättaren Seba Johnsons lojalitet med djuren.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]
Djuren kan inte vänta!
Calgary, Kanada, 1988.
Fjortonåriga Seba Johnson knäpper sina pjäxor och gör sig redo att kasta sig utför den olympiska storslalom-backen. Hon har allas blickar på sig. Inte för att hon är favorittippad utan för att hon skriver tvåfaldig idrottshistoria. Seba är inte bara den yngsta kvinnliga olympiern i utförsåkning någonsin, utan också den första svarta. Hon åker bra och hamnar på en hedersam tjugoåttonde-plats. Av allt att döma är det något stort på gång. Är det den framtida skiddrottningen som presenterat sig för världen? Att Seba Johnson är etisk vegan sedan födseln och ihärdig förespråkare för djurens sak vet ingen än. Men det ska snart bli uppenbart för alla. Och i högsta grad påverka hennes karriär som skidåkare.
Ett år senare diskvalificeras Seba Johnson i en viktig World Cup-tävling. Anledningen: Hon har vägrat att åka i den föreskrivna overallen, gjord av läder. I stället har hon efter hårda ansträngningar lyckats få fram en animaliefri dress från en tysk designer. Vinnaren av tävlingen får knappt någon uppmärksamhet alls. I strålkastarljuset står femtonåriga Seba som förklarar för alla varför hon vägrar att ikläda sig dödade djur. Tävlingsledningen får hård kritik för sitt beslut. Seba Johnsons dress skilde sig trots allt inte, förutom att den var läderfri, från andra åkares munderingar. Ligger rasism bakom ledningens rigiditet? Sebas mamma Suzy, som varit med om en del, anser det.
Sebas ovilja att kompromissa med sina värderingar leder föga överraskande till flera konfrontationer med en djurförtryckande värld. År 1994 kvalificerar hon sig för OS i norska Lillehammer. Men året innan har Norge återupptagit den barbariska valjakten. Det är ett beslut som Seba Johnson inte kan acceptera. Hon bojkottar spelen och åker aldrig till Lillehammer. Den professionella karriären som skidåkare är därmed slut. Seba Johnson är drygt tjugo år gammal när hon lägger slalomskidorna på hyllan.
Människor utvecklas inte efter något enkelt orsak-verkan-mönster. Men man måste fråga sig hur moraliskt högtstående människor som Seba Johnson formas. Hennes barndom var tuff. Familjen utsattes vid upprepade tillfällen för rasistiskt våld. Seba och hennes syster var ofta livrädda för sina medmänniskors brutalitet. Samtidigt fick hon tidigt och utan omsvep, genom sin djurrättsengagerade mamma, kännedom om vad människor utsätter djur för. Johnson har sagt att det var en tunga börda att bära för ett barn, även om hon alltid varit tacksam över att ha vuxit upp som vegan. Kanske var det hennes egna upplevelser av rasism som gjorde att hon så starkt kunde identifiera sig med djurens maktlöshet? Seba minns första gången hon stötte på djurförsök i form av en bild på två skräckslagna apor: ”Det påminde mig om mig och min syster Zuely när vi var rädda. Jag visste då att min främsta plikt var att skydda dem som lider.” Kanske var det förebilden hon hade i mamman? Seba kommer ihåg hur mamman ibland köpte en levande hummer i affären bara för att sedan släppa ut hummern i havet.
Idag arbetar Seba Johnson med barn som har speciella behov. Hon använder sin roll som pedagog för att berätta om djurs situation – på barnens språk, men utan att förvränga sanningen. Barn är, menar hon, förda bakom ljuset av vuxenvärlden. Hon säger: ”Speciesismen, precis som rasism, är en inlärd attityd och båda kan läras om.” Ibland protesterar såväl föräldrar som barn, som argt kan säga att kor producerar mjölk både för sina kalvar och för människor. Men Seba Johnson låter sig inte bekommas: ”Det är vårt ansvar att göra allt vi kan. Vi måste höja våra röster och hjälpa djuren så fort vi får en chans. Det spelar ingen roll om man stammar eller blir nervös. Djuren kan inte vänta!”
Muséet för afro-amerikansk historia och kultur i Washington DC som invigdes 2016 är jättelikt och magnifikt. Viktigare institution får man leta efter; genom oändliga föremål, fotografier och berättelser belyser muséet i detalj slaveriet, det groteska samhällssystem vars mörka arv den amerikanska nationen, ja, stora delar av världen, fortfarande lever med. Muséet skänker också upprättelse. Den afro-amerikanska kulturen lyfts fram i all sin rikedom, liksom modet hos de många aktivister som bekämpade förtrycket. Enastående svarta idrottsutövare som Jesse Owens, legendaren från Berlin-OS 1936, hyllas. I en av montrarna kan besökarna beundra utförsåkarens Seba Johnsons utrustning: hennes höga svartgula pjäxor och de slalomskidor som bar henne nedför branterna som den yngsta och första svarta kvinnliga utförsåkaren genom tiderna.
Minst lika stor beundran kan man känna inför veganen och djurrättaren Seba Johnsons lojalitet med djuren.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]