Paul Watson (1950-): Medkänslans pirat
I maj 1975 lämnade Green Peace 5 hamnen i Vancouver. En stor folkmassa hade samlats för att önska besättningen lycka till. Avsikten var att söka upp ryska eller japanska valfångstfartyg för att om möjligt sabotera jakten. Genom inside-kontakter lyckades man komma över den ryska flottans koordinater. Planen var riskfylld: att placera två aktivister på en uppblåsbar gummibåt mellan förövare och offer, mellan de dödliga harpunerna och valarna. En av aktivisterna var tjugofemåriga Paul Watson.
Taktiken verkade fungera. I tjugo minuter manövrerade Watson gummibåten så att den hela tiden skyddade en grupp om sex valar som flydde för sina liv. Men efter tjugo minuters kryssande såg Watson kaptenen för den ryska båten komma springande över däck. Kaptenen gjorde ett tecken till männen i gummibåten – leende drog han fingret över halsen – och i nästa stund exploderade skottet. Harpunen for tätt över aktivisternas huvuden och borrade sig djupt in i undersidan på en hona.
– Hela havet färgades rött. Jag visste inte då att valar kunde skrika, men valhonan gav upp ett fruktansvärt dödsskrik.
Direkt reste sig den största valen, slog med stjärtfenan och dök under gummibåten. I ett desperat försök att skydda sin grupp vräkte valen sig mot det ryska fartygets skrov – men den ryska besättningen väntade på honom och sköt en harpun rakt i valens huvud. Allt hände bara meter från Paul Watson.
– Innan han sjönk såg jag rakt in i hans ögon och han såg på mig. Jag glömmer aldrig den blicken. Tiden stod still. Det kändes som om han förstod varför vi var där.
I den stunden bestämde sig Paul Watson. Han skulle viga resten av sitt liv åt att bekämpa det vansinne han just bevittnat. Han skulle göra allt i sin makt för att skydda inte bara valarna, utan också delfinerna, sälarna och alla andra som har havet som sitt hem.
Så blev det. I över 50 år, till den dag som idag är, har Paul Watson genom sin organisation Sea Shepard och på senare år Paul Watson Foundation använt direkt aktion för att få stopp på dödandet. Med sina egna skepp har han jagat, rammat och bordat valfångstfartyg; ett dussintal har han låtit sänka, till exempel två mitt i Reykjaviks hamn 1986. Med hjälp av akustiska vapen, vattenkanoner och stinkbomber har han och hans besättningar – alltid veganska - räddat tusentals valar och andra marina djur.
Självklart har Paul Watson och hans organisationer attackerats hårt, framför allt av valjagande länder som kallar honom eko-terrorist. Men Watson menar att han alltid agerat i linje med Mahatma Gandhis icke-våldsprinciper.
– Vi använder oss av aggressivt ickevåld och vi har aldrig skadat någon under alla dessa år. Vi är pirater drivna av medkänsla som övermannar och förstör för pirater drivna av profit, säger Watson.
Genom åren har Paul Watson också fått välbehövligt stöd. Tidningen The Guardian listade aktivisten som en av ”50 människor som kan rädda planeten”. Time Magazine ansåg att han tillhörde 1900-talets 20 mest betydelsefulla miljöhjältar. Hans arbete har prisats av miljö- och djurrättsorganisationer, av Jane Goodall och Emmanuel Macron. En spektakulär och högdramatisk reality-show på Animal Planet, Whale Wars, som följde kampen mot framför allt den japanska valfångarflottan, gjorde Paul Watson känd för en bredare publik.
Det råder knappast någon tvekan om att Paul Watsons arbete gett resultat. När Sea Shepard i slutet av sjuttiotalet hissade piratflaggan jagade många länder valar, däribland Australien, Peru, Spanien och Chile. Idag är det bara tre kvar: Norge, Island och Japan. Dessa har under lång tid gjort allt för att sätta Watson bakom galler för gott. Den 21 juli 2024 arresterades han på Grönland efter att Japan utfärdat en internationell efterlysning i hopp om att få den 74-årige piraten utelämnad. På sedvanligt sätt utnyttjade Watson situationen och lyckades rikta strålkastarljuset mot det japanska barbariet. Och försöket misslyckades. Strax före jul samma år lämnade Paul Watson fängelset som en fri man efter massiva påtryckningar från anhängare världen över.
Medkänslans pirat seglar vidare.
I maj 1975 lämnade Green Peace 5 hamnen i Vancouver. En stor folkmassa hade samlats för att önska besättningen lycka till. Avsikten var att söka upp ryska eller japanska valfångstfartyg för att om möjligt sabotera jakten. Genom inside-kontakter lyckades man komma över den ryska flottans koordinater. Planen var riskfylld: att placera två aktivister på en uppblåsbar gummibåt mellan förövare och offer, mellan de dödliga harpunerna och valarna. En av aktivisterna var tjugofemåriga Paul Watson.
Taktiken verkade fungera. I tjugo minuter manövrerade Watson gummibåten så att den hela tiden skyddade en grupp om sex valar som flydde för sina liv. Men efter tjugo minuters kryssande såg Watson kaptenen för den ryska båten komma springande över däck. Kaptenen gjorde ett tecken till männen i gummibåten – leende drog han fingret över halsen – och i nästa stund exploderade skottet. Harpunen for tätt över aktivisternas huvuden och borrade sig djupt in i undersidan på en hona.
– Hela havet färgades rött. Jag visste inte då att valar kunde skrika, men valhonan gav upp ett fruktansvärt dödsskrik.
Direkt reste sig den största valen, slog med stjärtfenan och dök under gummibåten. I ett desperat försök att skydda sin grupp vräkte valen sig mot det ryska fartygets skrov – men den ryska besättningen väntade på honom och sköt en harpun rakt i valens huvud. Allt hände bara meter från Paul Watson.
– Innan han sjönk såg jag rakt in i hans ögon och han såg på mig. Jag glömmer aldrig den blicken. Tiden stod still. Det kändes som om han förstod varför vi var där.
I den stunden bestämde sig Paul Watson. Han skulle viga resten av sitt liv åt att bekämpa det vansinne han just bevittnat. Han skulle göra allt i sin makt för att skydda inte bara valarna, utan också delfinerna, sälarna och alla andra som har havet som sitt hem.
Så blev det. I över 50 år, till den dag som idag är, har Paul Watson genom sin organisation Sea Shepard och på senare år Paul Watson Foundation använt direkt aktion för att få stopp på dödandet. Med sina egna skepp har han jagat, rammat och bordat valfångstfartyg; ett dussintal har han låtit sänka, till exempel två mitt i Reykjaviks hamn 1986. Med hjälp av akustiska vapen, vattenkanoner och stinkbomber har han och hans besättningar – alltid veganska - räddat tusentals valar och andra marina djur.
Självklart har Paul Watson och hans organisationer attackerats hårt, framför allt av valjagande länder som kallar honom eko-terrorist. Men Watson menar att han alltid agerat i linje med Mahatma Gandhis icke-våldsprinciper.
– Vi använder oss av aggressivt ickevåld och vi har aldrig skadat någon under alla dessa år. Vi är pirater drivna av medkänsla som övermannar och förstör för pirater drivna av profit, säger Watson.
Genom åren har Paul Watson också fått välbehövligt stöd. Tidningen The Guardian listade aktivisten som en av ”50 människor som kan rädda planeten”. Time Magazine ansåg att han tillhörde 1900-talets 20 mest betydelsefulla miljöhjältar. Hans arbete har prisats av miljö- och djurrättsorganisationer, av Jane Goodall och Emmanuel Macron. En spektakulär och högdramatisk reality-show på Animal Planet, Whale Wars, som följde kampen mot framför allt den japanska valfångarflottan, gjorde Paul Watson känd för en bredare publik.
Det råder knappast någon tvekan om att Paul Watsons arbete gett resultat. När Sea Shepard i slutet av sjuttiotalet hissade piratflaggan jagade många länder valar, däribland Australien, Peru, Spanien och Chile. Idag är det bara tre kvar: Norge, Island och Japan. Dessa har under lång tid gjort allt för att sätta Watson bakom galler för gott. Den 21 juli 2024 arresterades han på Grönland efter att Japan utfärdat en internationell efterlysning i hopp om att få den 74-årige piraten utelämnad. På sedvanligt sätt utnyttjade Watson situationen och lyckades rikta strålkastarljuset mot det japanska barbariet. Och försöket misslyckades. Strax före jul samma år lämnade Paul Watson fängelset som en fri man efter massiva påtryckningar från anhängare världen över.
Medkänslans pirat seglar vidare.