Jo-Anne McArthur (1976-)
Djurrättsrörelsens krigsfotograf
Världen svämmar över av fotografier på djur. Nästan alltid handlar det om söta djur eller häpnadsväckande vackra bilder på djur i sin naturliga miljö, i genren wildlife photography. Intrycket är att människan vördar och respekterar sina medvarelser, även om fotografens intention ibland är att lyfta fram hoten mot djur och natur. Detta intryck är falskt. Den absoluta majoriteten av alla djur på den här planeten lever i fångenskap under frånstötande förhållanden, offer för människans omänskliga traditioner, ren och skär girighet eller sadistiska böjelser. Vem ska visa upp förtrycket av djuren i all sin vidrighet och få åskådaren att öppna ögonen? Svaret är: den kanadensiska fotografen Jo-Anne McArthur.
I mer än två decennier har Jo-Anne McArthur synliggjort djurens helvete i människans händer. I fler än sextio länder, däribland Sverige, har hon under strapatsliknande former, ofta i hemlighet och nattetid, tagit sig in på de mest ljusskygga platserna och avslöjat vad som sker i djurfabriker, slakterier, farmer, uppfödningsanläggningar och djurförsökslaboratorier. Men hon har också befunnit sig på offentliga platser som djurmarknader, rodeos, tjurfäktningsarenor och djurparker för att ge en så komplett bild som möjligt av vad djuren tvingas utstå.
Hur ser hennes bilder ut? De är förstås ofta chockerande – men chockerande bilder är i vår tid en stapelvara och kan mycket väl vara kontraproduktiva; människor blundar hårdare eller avtrubbas ytterligare. Bilderna från McArthurs kamera har en annan kvalitet. Hur otäckt motivet än är fångar de alltid något mer. Ställer frågor, sår tvivel och väcker känslor.
Det kan vara svårt att hålla tillbaka tårarna, ibland för att fotografierna uttrycker en så påtaglig och stark ömhet: låglandsgorillan Pikin, fångad för att bli viltkött, i sin vårdare Appolinaires famn på väg till ett nytt hem. Eller två händer, en människohand och en chimpanshand, inflätade i varandra. Men oftare av sorg, vrede eller vanmakt: den vettskrämda kaninen sekunderna före slakt, den fängslade apmamman med sin unge förtvivlat klängande på kroppen, den blödande tjuren på tjurfäktningsarenan inför en känslomässigt avstängd publik, en utmärglad räv i sitt minimala fängelse. Oavsett vilket är det bilder som får åskådaren att utan omsvep stå ansikte mot ansikte med djurförtryckets galenskap och grymhet. ”Jag är en krigsfotograf”, säger Jo-Anne McArthur. ”Min kamera är ett vapen mot allt som är fel”.
McArthurs arbete har resulterat i tre mäktiga fotoböcker, djurrättsdokumentären ”The Ghosts in Our Machine”, mängder av hedrande utmärkelser och publikationer i några av de mest välrenommerade tidskrifterna i världen. Men hon har också, föga förvånande med tanke på allt lidande hon bevittnat, diagnosticerats med depressioner och posttraumatiskt stressyndrom. Hon säger: ”Jag har definitivt lidit allvarlig skada av vad jag sett, men jag har lyckats att komma igenom och lever ett mycket lyckligt liv.”
Genom i stort sett hela dess historia har fotografiet tillskrivits en social och politisk sprängkraft. Somliga har hoppats att om bara fasorna kunde göras tillräckligt färgstarka skulle alla inse hur upprörande vanvettigt krig är – och sätta ett definitivt stopp för väpnade konflikter. Sådana förhoppningar har, trots många berömda bilder av krigets vansinne, kommit på skam. Men nog finns det gott om exempel på hur bilder uppenbarat övergrepp, massakrer och folkmord och tvingat fram en förändring. Tänk det amerikanska slaveriet, medborgarrättsrörelsen, Vietnam och Song My.
Jo-Anne McArthurs verk sällar sig till sådana ikoniska bilder. Det är bilder som inte bara påminner oss om vad människor är i stånd att göra och således bekräftar vad som sker. De uppmanar oss också att befria djuren. Må hennes fotografier inte lämna oss i fred, utan hemsöka oss till dess att helvetets lågor är släckta.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]
Djurrättsrörelsens krigsfotograf
Världen svämmar över av fotografier på djur. Nästan alltid handlar det om söta djur eller häpnadsväckande vackra bilder på djur i sin naturliga miljö, i genren wildlife photography. Intrycket är att människan vördar och respekterar sina medvarelser, även om fotografens intention ibland är att lyfta fram hoten mot djur och natur. Detta intryck är falskt. Den absoluta majoriteten av alla djur på den här planeten lever i fångenskap under frånstötande förhållanden, offer för människans omänskliga traditioner, ren och skär girighet eller sadistiska böjelser. Vem ska visa upp förtrycket av djuren i all sin vidrighet och få åskådaren att öppna ögonen? Svaret är: den kanadensiska fotografen Jo-Anne McArthur.
I mer än två decennier har Jo-Anne McArthur synliggjort djurens helvete i människans händer. I fler än sextio länder, däribland Sverige, har hon under strapatsliknande former, ofta i hemlighet och nattetid, tagit sig in på de mest ljusskygga platserna och avslöjat vad som sker i djurfabriker, slakterier, farmer, uppfödningsanläggningar och djurförsökslaboratorier. Men hon har också befunnit sig på offentliga platser som djurmarknader, rodeos, tjurfäktningsarenor och djurparker för att ge en så komplett bild som möjligt av vad djuren tvingas utstå.
Hur ser hennes bilder ut? De är förstås ofta chockerande – men chockerande bilder är i vår tid en stapelvara och kan mycket väl vara kontraproduktiva; människor blundar hårdare eller avtrubbas ytterligare. Bilderna från McArthurs kamera har en annan kvalitet. Hur otäckt motivet än är fångar de alltid något mer. Ställer frågor, sår tvivel och väcker känslor.
Det kan vara svårt att hålla tillbaka tårarna, ibland för att fotografierna uttrycker en så påtaglig och stark ömhet: låglandsgorillan Pikin, fångad för att bli viltkött, i sin vårdare Appolinaires famn på väg till ett nytt hem. Eller två händer, en människohand och en chimpanshand, inflätade i varandra. Men oftare av sorg, vrede eller vanmakt: den vettskrämda kaninen sekunderna före slakt, den fängslade apmamman med sin unge förtvivlat klängande på kroppen, den blödande tjuren på tjurfäktningsarenan inför en känslomässigt avstängd publik, en utmärglad räv i sitt minimala fängelse. Oavsett vilket är det bilder som får åskådaren att utan omsvep stå ansikte mot ansikte med djurförtryckets galenskap och grymhet. ”Jag är en krigsfotograf”, säger Jo-Anne McArthur. ”Min kamera är ett vapen mot allt som är fel”.
McArthurs arbete har resulterat i tre mäktiga fotoböcker, djurrättsdokumentären ”The Ghosts in Our Machine”, mängder av hedrande utmärkelser och publikationer i några av de mest välrenommerade tidskrifterna i världen. Men hon har också, föga förvånande med tanke på allt lidande hon bevittnat, diagnosticerats med depressioner och posttraumatiskt stressyndrom. Hon säger: ”Jag har definitivt lidit allvarlig skada av vad jag sett, men jag har lyckats att komma igenom och lever ett mycket lyckligt liv.”
Genom i stort sett hela dess historia har fotografiet tillskrivits en social och politisk sprängkraft. Somliga har hoppats att om bara fasorna kunde göras tillräckligt färgstarka skulle alla inse hur upprörande vanvettigt krig är – och sätta ett definitivt stopp för väpnade konflikter. Sådana förhoppningar har, trots många berömda bilder av krigets vansinne, kommit på skam. Men nog finns det gott om exempel på hur bilder uppenbarat övergrepp, massakrer och folkmord och tvingat fram en förändring. Tänk det amerikanska slaveriet, medborgarrättsrörelsen, Vietnam och Song My.
Jo-Anne McArthurs verk sällar sig till sådana ikoniska bilder. Det är bilder som inte bara påminner oss om vad människor är i stånd att göra och således bekräftar vad som sker. De uppmanar oss också att befria djuren. Må hennes fotografier inte lämna oss i fred, utan hemsöka oss till dess att helvetets lågor är släckta.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]