Henry Spira
Fram till den dag 1973 då högstadieläraren Henry Spira motvilligt tog hand om en katt hade han inte ägnat djur en tanke. Han gillade dem inte ens. Nu, efter fem minuter med Savage, Vilden, var han fast besluten att dela sitt liv med katten.
Den nya relationen fick en oväntad konsekvens. En fråga, lika enkel som förbryllande, formulerades i Spiras medvetande: ”Hur kommer det sig att vi kelar med vissa djur och samtidigt sticker kniv och gaffel i andra?” Vid samma tidpunkt råkade Henry Spira läsa en
essä av filosofen Peter Singer i New York Times, en essä som på moraliska grunder kritiserade människans exploatering av djur. Spiras slutsats var självklar. ”Jag kände att djurens frigörelse var den logiska fortsättningen på vad mitt liv handlat om – att identifiera
mig med de maktlösa och sårbara, offren, de förtryckta och utsatta.” Spira var då fyrtiofem år.
Sagt och gjort. Det första målet låg bokstavligen runt hörnet: Naturvetenskapliga muséet i New York. Här hade vetenskapsmän under tjugo års tid ägnat sig åt att stympa och hjärnskada katter för att studera hur skadorna påverkade djurens sexuella beteende. Experimenten hade något bisarrt över sig. De var plågsamma, meningslösa och kostsamma. Spira använde de strategier han lärt sig i arbetar- och medborgarrättsrörelsen. Han skrev artiklar och pressmeddelanden, arrangerade demonstrationer utanför muséet, delade ut flygblad, initierade en dialog med ledningen och författade brev till kongressledamöter där han krävde att slöseriet med skattemedel måste få ett slut. Protesterna växte och media hakade på. Efter 18 månader hade demonstranterna vunnit. Kattexperimenten lades ner.
Den första moderna djurrättskampanjen hade slutat i triumf.
Efter kampanjen mot muséet följde många andra. Spira valde alltid ett avgränsat och väldefinierat mål. Han var inte ute efter heroiska förluster som varken räddade djurs liv eller reducerade deras lidande, utan föredrog att vinna mindre, men konkreta framgångar. Men
”små” var de inte. Till exempel lyckades Spira få flera mäktiga kosmetikaföretag att fasa ut experiment på kaniner – experiment som gick ut på att droppa skadliga kemikalier i djurens ögon.
Vem är hjälten här? Henry Spira, visst. Och Savage? Katten som fick den ofrivilliga kattvakten att öppna sitt hjärta för alla andra djur och bli en av 1900-talets främsta djurrättsaktivister? Utan tvekan. Berättelsen om Henry Spira är berättelsen om vad en människa kan
åstadkomma mer eller mindre på egen hand. Men också om vad ett djur kan åstadkomma med människor.
Kattvakten (Till Henry Spira och Savage)
Ett samtal kom när han var mitt i livet
Han hade aldrig, trots sin långa strid
mot kval och despoti, spillt någon tid
på djur, det syntes honom överdrivet
På kvällen, sedan vännen tagit klivet
en öppning någonstans, en sällsam frid
en mjukhet eller sång, han låg bredvid
en katt och sov, som om det vore skrivet!
De fann varann, men han fann något mer
en livslång blindhet tycktes uppenbar
I Vilden såg han alla andra djur
de utsatta som världen inte ser
som världen glömt, han vann ett annat svar:
med öppna ögon tömma varje bur
Fram till den dag 1973 då högstadieläraren Henry Spira motvilligt tog hand om en katt hade han inte ägnat djur en tanke. Han gillade dem inte ens. Nu, efter fem minuter med Savage, Vilden, var han fast besluten att dela sitt liv med katten.
Den nya relationen fick en oväntad konsekvens. En fråga, lika enkel som förbryllande, formulerades i Spiras medvetande: ”Hur kommer det sig att vi kelar med vissa djur och samtidigt sticker kniv och gaffel i andra?” Vid samma tidpunkt råkade Henry Spira läsa en
essä av filosofen Peter Singer i New York Times, en essä som på moraliska grunder kritiserade människans exploatering av djur. Spiras slutsats var självklar. ”Jag kände att djurens frigörelse var den logiska fortsättningen på vad mitt liv handlat om – att identifiera
mig med de maktlösa och sårbara, offren, de förtryckta och utsatta.” Spira var då fyrtiofem år.
Sagt och gjort. Det första målet låg bokstavligen runt hörnet: Naturvetenskapliga muséet i New York. Här hade vetenskapsmän under tjugo års tid ägnat sig åt att stympa och hjärnskada katter för att studera hur skadorna påverkade djurens sexuella beteende. Experimenten hade något bisarrt över sig. De var plågsamma, meningslösa och kostsamma. Spira använde de strategier han lärt sig i arbetar- och medborgarrättsrörelsen. Han skrev artiklar och pressmeddelanden, arrangerade demonstrationer utanför muséet, delade ut flygblad, initierade en dialog med ledningen och författade brev till kongressledamöter där han krävde att slöseriet med skattemedel måste få ett slut. Protesterna växte och media hakade på. Efter 18 månader hade demonstranterna vunnit. Kattexperimenten lades ner.
Den första moderna djurrättskampanjen hade slutat i triumf.
Efter kampanjen mot muséet följde många andra. Spira valde alltid ett avgränsat och väldefinierat mål. Han var inte ute efter heroiska förluster som varken räddade djurs liv eller reducerade deras lidande, utan föredrog att vinna mindre, men konkreta framgångar. Men
”små” var de inte. Till exempel lyckades Spira få flera mäktiga kosmetikaföretag att fasa ut experiment på kaniner – experiment som gick ut på att droppa skadliga kemikalier i djurens ögon.
Vem är hjälten här? Henry Spira, visst. Och Savage? Katten som fick den ofrivilliga kattvakten att öppna sitt hjärta för alla andra djur och bli en av 1900-talets främsta djurrättsaktivister? Utan tvekan. Berättelsen om Henry Spira är berättelsen om vad en människa kan
åstadkomma mer eller mindre på egen hand. Men också om vad ett djur kan åstadkomma med människor.
Kattvakten (Till Henry Spira och Savage)
Ett samtal kom när han var mitt i livet
Han hade aldrig, trots sin långa strid
mot kval och despoti, spillt någon tid
på djur, det syntes honom överdrivet
På kvällen, sedan vännen tagit klivet
en öppning någonstans, en sällsam frid
en mjukhet eller sång, han låg bredvid
en katt och sov, som om det vore skrivet!
De fann varann, men han fann något mer
en livslång blindhet tycktes uppenbar
I Vilden såg han alla andra djur
de utsatta som världen inte ser
som världen glömt, han vann ett annat svar:
med öppna ögon tömma varje bur