Jane Goodall (1934-)
Vegan vid 85 - för alla djurs skull
När Jane Goodall 1960 tog båten från London till Tanzania för att studera schimpanser var det en rejäl chansning. Hon var ung, blotta 26 år, hennes akademiska och vetenskapliga meriter mer eller mindre obefintliga. Att hon var kvinna på ett fält dominerat av män räckte, tyckte många, för att misskreditera henne. Dessutom bedrev hon sin forskning på ett oortodoxt sätt som stack i ögonen på vetenskapssamhället. Hon blev vän med djuren.
Nej, inte mycket talade för den unga engelskan. Men hon hade sin vilja. En stark önskan att lära känna och förstå schimpanserna i Gombe. Det räckte. Hennes upptäckter, som revolutionerade synen på både människan och hennes närmaste släktingar, gjorde henne till en global celebritet – liksom de schimpanser hon studerade, David Gråskägg, Flo, Flint och de andra. Idag räknas Jane Goodall som kanske världens främsta expert på schimpanser.
Studiet av djurens beteende var i början av 60-talet helt präglat av den så kallade behaviorismen. Det ansågs ovetenskapligt att anta att djur hade ett mentalt liv – och om de hade det var det inte något som kunde studeras med vetenskapliga metoder. Att tala om djurs känsloliv var ett säkert sätt att bli förlöjligad. Det var inte tal om att djur skulle kunna ha distinkta personligheter. Ingen sa ”han” eller ”hon” om djur eftersom man då antog att ett djur var någon och inte något. Kort sagt: Även om man inte längre trodde att Gud hade skapat människan till sin avbild satt människan stadigt på piedestalen. (Det är faktiskt inte helt lätt att förklara hur intelligenta människor kunde tänka på ett sätt som så uppenbart går stick i stäv med vardagserfarenheten.)
Goodalls observationer avslöjade denna djursyn för vad den var: felaktig och fördomsfull. De schimpanser hon lärde känna var individer, alla med sina särdrag. De kunde samarbeta, planera för framtiden, sätta sig in i vad andra tänkte och kommunicerade med kroppshållning, gester och ord. De uppvisade ett brett känsloregister, formade starka band i långvariga och stödjande relationer, men kunde också bli rejält förbannade på varandra och ta till våld. De var alltså rätt lika människor.
Den av Goodalls upptäckter som fick störst betydelse var att schimpanserna kunde tillverka verktyg, till exempel av grässtrån avsedda att komma åt termiter. Länge hade denna förmåga ansetts vara specifikt mänsklig. När Goodall rapporterade om händelsen telegraferade hennes handledare, antropologen Louis Leakey, extatiskt: "Aha! "Nu måste vi omvärdera människan, omvärdera redskapen eller acceptera att schimpanserna också är människor!”
Under de senaste decennierna har den etologiska vetenskapen fullkomligt exploderat. Behaviorismen har skrotats. Ständigt producerar vetenskapsmän nya rön om djurs känsloliv och tänkande. Att många fler djurarter än schimpanser, till exempel kråkor, uttrar och bläckfiskar, kan producera verktyg för olika ändamål är sedan länge skåpmat. Denna utveckling är till stor del Jane Goodalls förtjänst.
Om det stannat därvid hade Jane Goodall inte fått hänga i vårt pantheon. Det finns mängder av geniala etologer som presenterar den ena häpnadsväckande rapporten efter den andra om just den djurart de intresserar sig för – och ändå är fullkomligt ignoranta för vad andra djur utsätts för; kråkfåglar ska värnas, medan kycklingar ska ätas. Det är oklart vilken roll sådan forskning spelar ur ett djurrättsligt perspektiv. Optimisten hoppas att insikterna kommer även andra djurslag till del, att grisarna så att säga står på tur efter primaterna. Enligt pessimisten är sådana förhoppningar på tok för fromma.
Hur som helst. Efter att i mitten av 1970-talet ha läst Peter Singers ”Djurens frigörelse” slutade Jane Goodall att äta kött: ”Nästa gång jag såg kött på tallriken, tänkte jag att det symboliserade rädsla, smärta och död. Och jag åt aldrig kött igen.” Under pandemin, vid 85 års ålder, blev hon äntligen vegan. För alla djurs skull. Och för ett par år sedan publicerades hennes veganska kokbok ”Eat Meatless”.
Läs gärna "I människans skugga". Eller "Det finns hopp". Det är bra böcker av vår djurrättshjälte. I första hand rekommenderar vi kokboken.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]
Vegan vid 85 - för alla djurs skull
När Jane Goodall 1960 tog båten från London till Tanzania för att studera schimpanser var det en rejäl chansning. Hon var ung, blotta 26 år, hennes akademiska och vetenskapliga meriter mer eller mindre obefintliga. Att hon var kvinna på ett fält dominerat av män räckte, tyckte många, för att misskreditera henne. Dessutom bedrev hon sin forskning på ett oortodoxt sätt som stack i ögonen på vetenskapssamhället. Hon blev vän med djuren.
Nej, inte mycket talade för den unga engelskan. Men hon hade sin vilja. En stark önskan att lära känna och förstå schimpanserna i Gombe. Det räckte. Hennes upptäckter, som revolutionerade synen på både människan och hennes närmaste släktingar, gjorde henne till en global celebritet – liksom de schimpanser hon studerade, David Gråskägg, Flo, Flint och de andra. Idag räknas Jane Goodall som kanske världens främsta expert på schimpanser.
Studiet av djurens beteende var i början av 60-talet helt präglat av den så kallade behaviorismen. Det ansågs ovetenskapligt att anta att djur hade ett mentalt liv – och om de hade det var det inte något som kunde studeras med vetenskapliga metoder. Att tala om djurs känsloliv var ett säkert sätt att bli förlöjligad. Det var inte tal om att djur skulle kunna ha distinkta personligheter. Ingen sa ”han” eller ”hon” om djur eftersom man då antog att ett djur var någon och inte något. Kort sagt: Även om man inte längre trodde att Gud hade skapat människan till sin avbild satt människan stadigt på piedestalen. (Det är faktiskt inte helt lätt att förklara hur intelligenta människor kunde tänka på ett sätt som så uppenbart går stick i stäv med vardagserfarenheten.)
Goodalls observationer avslöjade denna djursyn för vad den var: felaktig och fördomsfull. De schimpanser hon lärde känna var individer, alla med sina särdrag. De kunde samarbeta, planera för framtiden, sätta sig in i vad andra tänkte och kommunicerade med kroppshållning, gester och ord. De uppvisade ett brett känsloregister, formade starka band i långvariga och stödjande relationer, men kunde också bli rejält förbannade på varandra och ta till våld. De var alltså rätt lika människor.
Den av Goodalls upptäckter som fick störst betydelse var att schimpanserna kunde tillverka verktyg, till exempel av grässtrån avsedda att komma åt termiter. Länge hade denna förmåga ansetts vara specifikt mänsklig. När Goodall rapporterade om händelsen telegraferade hennes handledare, antropologen Louis Leakey, extatiskt: "Aha! "Nu måste vi omvärdera människan, omvärdera redskapen eller acceptera att schimpanserna också är människor!”
Under de senaste decennierna har den etologiska vetenskapen fullkomligt exploderat. Behaviorismen har skrotats. Ständigt producerar vetenskapsmän nya rön om djurs känsloliv och tänkande. Att många fler djurarter än schimpanser, till exempel kråkor, uttrar och bläckfiskar, kan producera verktyg för olika ändamål är sedan länge skåpmat. Denna utveckling är till stor del Jane Goodalls förtjänst.
Om det stannat därvid hade Jane Goodall inte fått hänga i vårt pantheon. Det finns mängder av geniala etologer som presenterar den ena häpnadsväckande rapporten efter den andra om just den djurart de intresserar sig för – och ändå är fullkomligt ignoranta för vad andra djur utsätts för; kråkfåglar ska värnas, medan kycklingar ska ätas. Det är oklart vilken roll sådan forskning spelar ur ett djurrättsligt perspektiv. Optimisten hoppas att insikterna kommer även andra djurslag till del, att grisarna så att säga står på tur efter primaterna. Enligt pessimisten är sådana förhoppningar på tok för fromma.
Hur som helst. Efter att i mitten av 1970-talet ha läst Peter Singers ”Djurens frigörelse” slutade Jane Goodall att äta kött: ”Nästa gång jag såg kött på tallriken, tänkte jag att det symboliserade rädsla, smärta och död. Och jag åt aldrig kött igen.” Under pandemin, vid 85 års ålder, blev hon äntligen vegan. För alla djurs skull. Och för ett par år sedan publicerades hennes veganska kokbok ”Eat Meatless”.
Läs gärna "I människans skugga". Eller "Det finns hopp". Det är bra böcker av vår djurrättshjälte. I första hand rekommenderar vi kokboken.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]