"Vad håller du på med nu för tiden?" Den inte helt ovanliga frågan kom upp flera gånger under jullunchen jag var på i veckan med mina tidigare kollegor. Frågan var en utmärkt inbjudan till att berätta om Ett år för djuren! Samtalet utvecklades i samtliga fall till att handla om hur vi behandlar djur i vårt samhälle. Ett tydligt bevis på hur ett fokus på djuren kan föda samtal som jag inte hade tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).
När jag färdades på tåg igår på väg mot julledighet i Skåne skrev jag på en insändare. Den unga killen bredvid mig sneglade intresserat på min dataskärm. Efter ett tag sa han: "Ursäkta mig, jag ser att du skriver om djur. Är det ditt arbete?" Ytterligare en välkommen ingång till att prata om Ett år med djuren. Det visade sig att min tåggranne gick ett kandidatprogram i biologi på Linköpings universitet. Han hade i sin utbildning besökt många djurgårdar och slakteri men aldrig tidigare träffat en vegan. Han vittnade dock om att flera av hans studiekompisar hade ätit betydligt mer vegetariskt efter att ha besökt slakteriet. Resten av resan pratade vi om olika djurarters behandling i Sverige, om bra dokumentärer (han var en fan av The Cove) och vad en vegan egentligen äter.
Jag ser fram emot många sådana här samtal under det kommande året!
allt gott,
Martin
Här är insändaren jag skrev på tåget och som jag skickade iväg idag:
Den 19 december rapporterade TT om hur hundar klubbades ihjäl i Kina. När de hade dödats med träpåkar drogs pälsen av dem. På Facebook var upprördheten från svenskar stor. Bland annat skrevs: ”Hur är man mentalt funtad för att kunna utföra nått sånt!? Hela högen är ett gäng psykopater och mördare.” Samtidigt som detta pågår i Kina sker uppfödning och dödande av djur i Sverige utan rubriker. Vad är det i människans psyke som gör plågandet av hundar i Kina värre än behandlingen av djur i Sverige? Det är åtminstone tre saker: dödsmetoden, djurarten och avståndet.
Dödsmetoden: Det är svårt att tänka sig något mer brutalt än att klubba ihjäl en levande varelse. Slakt av djur i Sverige sker ofta (men inte alltid) med bedövning och på ett mer tekniskt sätt vilket oftast är mindre plågsamt. Men det vi ofta inte tänker på är att lidandet innan slakten är mycket större eftersom det pågår hela livet. Höns i Sverige som hålls i så trånga burar att de inte ens kan sträcka på vingarna, grisar som biter av varandras svansar på grund av stress och kor som får stå uppbundna månad efter månad; allt detta innebär stort lidande för djuren vars mat vi äter i Sverige. Men eftersom det sker under längre tid och inte är särskilt synligt så reagerar vi vanligtvis inte lika starkt på det som av slakt.
Djurarten: Relationen vi i Sverige har med hundar är normalt som sällskapsdjur. Därför är det extra smärtsamt för oss att se denna djurart plågas. Detta trots att många andra djur, som till exempel grisar, ofta är mer intelligenta och har ett lika rikt socialt liv som hundar. Om vi i vår kultur hade haft grisar som husdjur hade vi reagerat lika starkt på om de skadades som vi idag reagerar när hundar utsätts för våld.
Avståndet: Att våldet mot djur sker utanför vårt eget land gör det lättare för oss att reagera negativt. Kritik av Kinas behandling av djur behöver inte leda till ifrågasättande av vårt eget samhälle eller vårt eget beteende. Om vi istället upprört skulle reagera över hur grisar eller höns behandlas i vårt land, då skulle vi i konsekvensens namn behöva reflektera över vårt eget beteende. Då skulle vi behöva ställa frågor som ”Om mitt ätande av skinka eller ägg leder till lidande kanske jag borde växla till en annan kost?” Det är lättare att skylla på någon annan än att ändra sitt eget beteende.
I grunden vill vi människor inte att någon levande varelse ska utsättas för lidande och död. Vi har dock en tendens att bortse från lidande om det utmanar våra egna vanor. Samtidigt är vi inte slavar under dessa psykologiska mekanismer. Empati kan trumfa vanor. När detta sker och vi befinner oss i matbutiken sträcker vi oss hellre efter en sojakorv än en korv gjord av gris, hellre efter havremjölken än mjölken från en ko. Den genuina omsorg vi har om hundar kan också gälla grisar, kor, kycklingar och fiskar.
Martin Smedjeback, fil kand i psykologi
När jag färdades på tåg igår på väg mot julledighet i Skåne skrev jag på en insändare. Den unga killen bredvid mig sneglade intresserat på min dataskärm. Efter ett tag sa han: "Ursäkta mig, jag ser att du skriver om djur. Är det ditt arbete?" Ytterligare en välkommen ingång till att prata om Ett år med djuren. Det visade sig att min tåggranne gick ett kandidatprogram i biologi på Linköpings universitet. Han hade i sin utbildning besökt många djurgårdar och slakteri men aldrig tidigare träffat en vegan. Han vittnade dock om att flera av hans studiekompisar hade ätit betydligt mer vegetariskt efter att ha besökt slakteriet. Resten av resan pratade vi om olika djurarters behandling i Sverige, om bra dokumentärer (han var en fan av The Cove) och vad en vegan egentligen äter.
Jag ser fram emot många sådana här samtal under det kommande året!
allt gott,
Martin
Här är insändaren jag skrev på tåget och som jag skickade iväg idag:
Den 19 december rapporterade TT om hur hundar klubbades ihjäl i Kina. När de hade dödats med träpåkar drogs pälsen av dem. På Facebook var upprördheten från svenskar stor. Bland annat skrevs: ”Hur är man mentalt funtad för att kunna utföra nått sånt!? Hela högen är ett gäng psykopater och mördare.” Samtidigt som detta pågår i Kina sker uppfödning och dödande av djur i Sverige utan rubriker. Vad är det i människans psyke som gör plågandet av hundar i Kina värre än behandlingen av djur i Sverige? Det är åtminstone tre saker: dödsmetoden, djurarten och avståndet.
Dödsmetoden: Det är svårt att tänka sig något mer brutalt än att klubba ihjäl en levande varelse. Slakt av djur i Sverige sker ofta (men inte alltid) med bedövning och på ett mer tekniskt sätt vilket oftast är mindre plågsamt. Men det vi ofta inte tänker på är att lidandet innan slakten är mycket större eftersom det pågår hela livet. Höns i Sverige som hålls i så trånga burar att de inte ens kan sträcka på vingarna, grisar som biter av varandras svansar på grund av stress och kor som får stå uppbundna månad efter månad; allt detta innebär stort lidande för djuren vars mat vi äter i Sverige. Men eftersom det sker under längre tid och inte är särskilt synligt så reagerar vi vanligtvis inte lika starkt på det som av slakt.
Djurarten: Relationen vi i Sverige har med hundar är normalt som sällskapsdjur. Därför är det extra smärtsamt för oss att se denna djurart plågas. Detta trots att många andra djur, som till exempel grisar, ofta är mer intelligenta och har ett lika rikt socialt liv som hundar. Om vi i vår kultur hade haft grisar som husdjur hade vi reagerat lika starkt på om de skadades som vi idag reagerar när hundar utsätts för våld.
Avståndet: Att våldet mot djur sker utanför vårt eget land gör det lättare för oss att reagera negativt. Kritik av Kinas behandling av djur behöver inte leda till ifrågasättande av vårt eget samhälle eller vårt eget beteende. Om vi istället upprört skulle reagera över hur grisar eller höns behandlas i vårt land, då skulle vi i konsekvensens namn behöva reflektera över vårt eget beteende. Då skulle vi behöva ställa frågor som ”Om mitt ätande av skinka eller ägg leder till lidande kanske jag borde växla till en annan kost?” Det är lättare att skylla på någon annan än att ändra sitt eget beteende.
I grunden vill vi människor inte att någon levande varelse ska utsättas för lidande och död. Vi har dock en tendens att bortse från lidande om det utmanar våra egna vanor. Samtidigt är vi inte slavar under dessa psykologiska mekanismer. Empati kan trumfa vanor. När detta sker och vi befinner oss i matbutiken sträcker vi oss hellre efter en sojakorv än en korv gjord av gris, hellre efter havremjölken än mjölken från en ko. Den genuina omsorg vi har om hundar kan också gälla grisar, kor, kycklingar och fiskar.
Martin Smedjeback, fil kand i psykologi
RSS Feed