Blog Posts

Why save the life of a fish?

1/5/2018

Ramin and Martin rescuing a fish

”Don’t you eat fish?” asked the young man across from me. On his plate lay a pan-fried fish with boiled potatoes and dill sauce. “No,” I replied, “I don’t eat animals.” It was the second day of my sentence at the Tillberga prison outside of Västerås. The man with the pan-fried fish certainly did not know that I was there because I had freed a rainbow trout from a fish farm outside of Norrtälje, one beautiful August night in 2015. As a part of the activist group, Empty Cages (Tomma burar), I carried out this fish release to challenge the killing in the fish industry in an act of civil disobedience.

According to studies, fish in fish farms suffer the most out of all the animals in the animal agriculture industry. Many probably think, “But they are only fish. Aren’t they more like vegetables than animals?” The word “farm” in fish farm alludes more to the cultivation of plants than a place where feeling individuals are raised. Would my fellow inmate have eaten with such a hearty appetite if he had read the latest research on fish? It convincingly shows that fish feel pain, that they have a large capacity for learning, an impressive memory, and that many species of fish can use tools, something that those in science had long believed to be limited to humans.

Would my fellow inmate have looked differently at his pan-fried meal if he had known that fish mediate conflicts? When two cichlids (a species of freshwater fish, often kept in aquariums) fight, another goes between them and breaks up the fight without taking sides. Would the fish have tasted differently if he had known about the masterpieces that certain fish create? The male puffer fish has been observed to make symmetric, artistic patterns in the sand. He can spend hours on his artwork and use shells as decorations. One of the functions of these sand patterns are to attract females and if the romantic invitation is successful, she will lay her eggs in the middle of the artwork.

A master piece by a puffer fish

“If there is any overarching conclusion we can draw from the current science on fishes, it is this: fishes are not merely alive—they have lives. They are not just things, but beings. A fish is an individual with a personality and relationships,” writes Jonathan Balcombe, one of the world’s foremost fish researchers, in the book, What a Fish Knows – The Inner Lives of Our Underwater Cousins (2016).

In recent years, the question of animal rights has progressed. More and more people are reducing or completely ceasing their consumption of meat because they do not want to contribute to the suffering of animals. “I don’t eat meat, just fish,” say more and more. Our lack of empathy towards fish can have something to do with how we cannot hear their screams or see tears in their eyes when their mouths are pierced by hooks or when they are pulled up from the sea. “Fish are always in another element, silent and unsmiling, legless and dead-eyed,” writes Jonathan Saffran Foer in Eating Animals.

Since childhood, we have learned to treat fish as a resource that exists merely for us to consume and enjoy. This has made it possible for fish today to be the most exploited category of all animals on earth. However, we are not forced to see fish as food. With the new knowledge of the fishes’ complex lives, we can develop a whole new attitude toward our ancestors in the oceans. Instead of frying them, we can continue to study their fascinating lives and let them live in peace in their right element.

Martin Smedjeback, served a one-month prison sentence in November/December 2017 for releasing a fish from a fish farm together with the group, Empty Cages.

Translation from Swedish to English: Sarah Hruby

A Red lionfish - one of the incredible individuals in the oceans

ett gott nytt år för djuren?

1/1/2018

En namnlös gris på väg till slakt utanför slakteriet i Kristianstad

Slaktbil efter slaktbil passerar framför mig. När ljuset blir rött stannar några av transporterna ett par ögonblick. Jag hinner möta en gris – se in i hennes rädda ögon - innan ljuset blir grönt och lastbilen kör in till slutstationen. En individ bland hundratals eller tusentals som ska dödas – bara den dagen vid det slakteriet. När jag tänker på att dessa slaktbilar med djur kör varje vardag året runt till otaliga slakterier runt om i vårt land, runt om hela världen, då är det lätt att bli matt. Det är nästan alltid grönt ljus för djurförtrycket. Våldet och dödandet är så massivt att det är svårt att greppa både känslomässigt och intellektuellt.

Vi som bryr oss om djuren har en uppgift att försöka arbeta lika kontinuerligt och frekvent som djurindustrin. Det räcker inte bara med några punktinsatser utan kräver dagligt arbete. Som tur är så behöver vi inte förlita oss på att vi som enskilda individer ska bära hela arbetet på våra egna axlar. Det är tillsammans som rörelse som vi kan utgöra ett reellt motstånd. En av de mest positiva sakerna under 2017 har varit alla fantastiska djurrättare jag har haft möjligheten att lära känna och arbete med. Igår träffade jag 25 veganer för nyårsfirande i en villa på den skånska slätten. Några av dem har jag stått tillsammans med utanför slakterier under året, andra var helt nya bekantskaper för mig. Mellan tuggorna av den delikata helveganska nyårsbuffén som vi alla hade bidragit till så tänkte jag på hur viktig relationerna i djurrättsrörelsen är. Rörelse byggs av relationer och relationer behöver vårdas och underhållas. Jag tänkte också på vikten av att ha kul och fira.

Idag är första dagen av Ett år för djuren 2018. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att kämpa för djuren. Och även om jag inte tror att det blir ett gott nytt år för djuren så tror jag att det kan bli ett gott nytt 2018 för djurrättsfrågan och veganismen. I förlängningen så är ju det som är bra för djurrättsrörelsen även bra för djuren. Jag ser flera hoppfulla tecken. Under det här året så har veganismen snudd på blivit mainstream och ett djuretiskt program har visats på bästa sändningstid på Svt. Det är exempel på framgångar för en djurrättsrörelse som har kämpat i årtionden och nu börjar frukterna så smått kunna skördas. Men det kommer bara att ge en god skörd om vi tillsammans fortsätter att kämpa för djuren på olika sätt. Jag hoppas på att få arbeta med många av er för djuren under 2018!

För djuren,
Martin

Jane och jag på Gotlands djurfristad 2017

Ett försvar av Köttets lustar

12/22/2017

Nedanstående text innehåller spoilers om hur det gick i Svt-programmet Köttets lustar så jag rekommenderar att sluta att läsa här om du först vill se hur det gick i programmet som ligger uppe på Svt play till sommaren: https://www.svtplay.se/kottets-lustar

Till att börja med vill jag säga att jag delar den besvikelse många veganer känner efter att ha sett sista avsnittet av Köttets lustar. Visst skulle det varit underbart om Schyffert hade blivit vegetarian eller ännu hellre vegan! Det är aldrig moraliskt rätt att utnyttja eller döda försvarslösa individer och särskilt inte på det sätt som vi gör i djurfabrikerna. Det var också dåligt att han inte höll vad han lovade till sin son. Men dessa besvikelser riskerar att överskugga det positiva som serien bidrar till.

Det var det modigt av både Schyffert och Svt att göra ett program som sätter djuretiken i centrum. Hur ofta ser vi sådana program i bästa sändningstid? Aldrig! Det var dessutom välproducerat och innehöll mycket viktig fakta (även om en del konstiga påstående från LrF fick stå oemotsagda). Starkast var avsnitt två där vi fick inblick i hur djurindustrin fungerar genom ett besök på en grisfabrik och ett slakteri. Hur många köttisar skulle våga göra denna resa? Inte många kan jag säga. Det är jobbigt att möta vad man bidrar till genom sitt köttätande. Schyffert bör ha en eloge för att han utsätter sig för detta inför hela svenska folket. Och Svt bör hyllas för att få ut bilder från djurindustrin som djurrättsorganisationer sällan får.

Nu till det mer jobbiga – hans val som med rätta upprör oss som bryr sig om djur. Han klarade inte av skjuta Madde och Viktoria men väljer att indirekta döda andra djur genom att fortsätta att äta kött, fast hälften så mycket som tidigare. Skulle det varit bättre om han hade skjutit Madde och Viktoria och fortsatte att äta lika mycket kött som tidigare? Visserligen skulle han ha hållit sig inom vadets regler men det skulle definitivt inte varit bättre för djuren eller miljön. Nu dödar han åtminstone hälften så många djur som tidigare och miljön drabbas mindre än tidigare. Ibland verkar det som om vi har större problem med hyckleri än de faktiska handlingarna. Att värderingar och beteende krockar blir värre än att faktiskt ha bra beteenden. Men för djuren, eller miljön, spelar det ingen roll hur mycket integritet en person har, utan hur det faktiska beteendet i slutändan ser ut. Och visst hade det varit bättre om han blivit vegetarian men nu blir det i alla fall bättre än om han inte gjort vadet överhuvudtaget.

För en sådan som Schyffert – medelålders man som vill bevara sin maskulinitet i andras ögon, som inte vill krångla och som ser sig som en egoist – så är det kanske minskning av köttet som vi får nöja oss med, åtminstone som första steg. Idag är det många som går in för att minska sin köttkonsumtion men inte sluta helt och hållet. Jag tycker att det är svårt att se denna förändring som något negativt eftersom alternativet oftast hade varit att fortsätta äta kött i samma mängd. Köttminskning sparar liv och miljö och med större efterfrågan på vego kommer det att komma bättre och bättre vegoprodukter då det inte bara är vegetarianer och veganer som köper dem.

För många, inklusive Schyffert, upplevs det som ett för stort steg att helt sluta med kött. Vi fungerar ofta så när det gäller större förändringar i vårt liv. Vi vill ha (positiva) förändringar men i små steg. I detta finns det också något positivt. Schyffert har tagit några första steg. Han har öppnat ögonen för en helt ny fråga och faktiskt börjat reflektera över sina val. Det är stort. ”Det är något större som har hänt på den här månaden. Det är något i mitt huvud. När jag inte har haft kött på tallriken så har jag kunnat lyfta blicken, jag har sänkt garden, jag har kunnat se världen från ett annat håll.” säger han själv i programmet om hans vegan-månad. Denna mentala förändring tror jag kan ha effekt på lång sikt och få honom att utvecklas i djurrättslig inriktning på sikt.

”Men det är ju inte svårt att leva som vegan” kanske du säger. Schyffert son Limpan säger ”Vi lever ju i 2017. Det är hur lätt som helst att vara vegan.” Men de av oss som säger det utgår nog från oss själva. Det kan vara mycket svårare än vi tror för folk med andra förutsättningar. En annan generation, en annan umgängeskrets, en annan mentalitet och personlighet – det kan vara många saker som skiljer åt som gör det svårare för vissa att ändra till vego. Schyffert är inte ensam om att vilja äta biffen och behålla grisen. Kanske är det till och med så att hans val att reducera köttet med hälften räddar fler liv än om han skulle ha blivit vegan? Det går säkert emot vår intuition men kan ändå vara sant. Medelsvensson som sitter hemma i sin tv-soffa efter att ha sett Köttets lustar och tycker att det verkar som alltför radikalt att helt ta bort kött från sin kost kan tycka att det är rimligt att dra ner till häften. I vårt ”lagom-land” vill vi gärna hitta medelvägar och kompromisser. Kanske bättre det än om Schyffert hade blivit vegan och om de flesta skulle ha tänkt ”det skulle aldrig jag kunna bli!” Om de reagerade så kanske de blivit ännu mer fasta i sin övertygelse om att hålla fast vid köttet. Om de nu minskar sitt köttintag till hälften så har de tagit ett första positivt steg för djuren och miljön, kanske för första gången i sitt liv. Om de väl har tagit ett första steg så är chanserna betydligt större att de kommer att ta fler positiva steg i framtiden. Vissa av köttminskarna kommer säkert på sikt att övergå till att bli veganer om de upplever förändringen som positiv. Många av oss som är vegetarianer och veganer idag började med att minska på köttet som ett första steg. Själv var jag lakto-ovo-vegetarian i många år förrän jag blev vegan.

Historien är inte slut. I sista avsnittet lovar Schyffert sin son att om han inte klarar av att hålla sig till 75 gram kött per dag under ett år så lovar han att vara vegetarian resten av livet. Man kan ju med rätta fråga sig hur mycket löftet är värt efter att han inte höll det förra, men det öppnar ändå upp för en positiv möjlighet. Under ett år kommer han att tvingas tänka på hur mycket kött han sätter i sig. Det i sig kan förhoppningsvis påverka honom i mer djurrättslig inriktning.

Och det viktigaste är ju faktiskt inte hur Schyffert väljer att leva sitt liv utan hur vi alla andra lever våra liv. Även om det låter krasst så är nog inte Schyfferts generation som vi ska rikta våra förhoppningar till utan till Limpans generation. Det är bland de unga som växer upp nu som den stora förändringen kommer att ske. I bästa fall så kan medelålders män som Schyffert dras (motvilligt) med när Limpan och andra unga utmanar oss andra till en livshållning som bygger på medkänsla och ansvar för planeten.

Martin Smedjeback

p.s. 1: När nästa program av detta slag görs så tror jag att djuren inte kommer att dödas. Utvecklingen går framåt. Men i jul kommer jag att tänka på Madde, Viktoria och alla andra djur som dödades för att vi inte har utvecklats tillräckligt moraliskt ännu.

p.s. 2: Något jag saknade i programmet var att Henrik fick träffa en vegankock som verkligen kan vegansk matlagning. Då hade nog hans smaklökar övertygats. Men det tar också några veckor innan man vänjer sig vid nya smaker och konsistens. Med mer tid som vegan och färdigheter i det veganska köket tror jag att Schyffert och andra skulle uppskatta smakerna från växtriket betydligt mer.

How to create a vegan world with direct actions — a response to Leenaert's book

11/30/2017

In many ways Tobias Leenaert's book How to create a vegan world — a pragmatic approach is a gospel of nonviolence. It writes about the importance of respecting ones opponents and the need to show humility because no one of us is perfect. The book invites us to ask questions rather than forcefully preaching our message. It promotes respectful dialogue with the other and the art of compromise where it might lead forward. It talks about how we should include and be generous rather than exclude and condemn others for not living up to our standards. All these are important principles in the tradition of nonviolence practiced in movements with famous leaders like Gandhi and Martin Luther King and many more with less famous names.

One of the most important aspects of nonviolence to Mahatma Gandhi was the constructive program. It is about creating nonviolent alternatives to the violent systems we see in our world. Leenaert focuses a lot on this crucial aspect by wanting us to focus more on the how aspect rather than the why aspect. We need to make it easy and convenient to live as vegans without exploiting and killing animals. We need to build and support organisations and companies like Beyond meat and the Good food institute which create and support foods which are not built on animal exploitation. Having worked in the peace movement for many years I have been influenced and impressed by the idea of nonviolence. I like it on a principal level but like Leenaert I'm mostly interested in the result. When I have studied different kinds of nonviolence movements I have been astonished by what great results it can have.

I would warmly recommend Leenaert's book to everyone interested in a vegan world but I miss something very important in it. Nonviolence is about avoiding using violence (like not eating animal products) and about creating a nonviolent alternative (the constructive program). This is covered well in the book. But nonviolence is also about confronting violence and oppression and on this matter Leenaert says close to nothing. In the last few sentences of the book he writes: "Direct action and confrontation will be more effective as more will agree with our position. Rescuing animals from factory farms will have more public support."/.../ "We're not there yet, but I'm entirely confident that we will make it happen." He does not argue for why it is not time for it now or when it will be time for it. I haven't seen any strong arguments for waiting with peaceful confrontation of the factory farms and the slaughterhouses of our world. Below I will argue for why I think it is an important aspect together with all the other important work that Leenaert is mentioning.

Rosa Parks was a seamstress in Montgomery, Alabama. She had been a civil rights advocate for many years but was disillusioned about positive change for the African-American people because of the lack of activism in her hometown (and elsewhere). One day when she was on the bus on they way home she refused to stand up from her seat when a white man told her to. She was sentenced in court later for this act of civil disobedience. This "action" was not planned and she probably didn't think that it would matter much. But it certainly did. It came to be seen as the spark that started the African-American Civil Rights Movement (CRM) in the US. Her disobedient act was followed up by a boycott of the busses in Montgomery until the city had reformed their discriminating rules. Parks had misjudged the people of Montgomery. When the boycott began almost 100 percent of the black decided to join. For many it meant quite a bit of hardship, since some of them had to walk long distances to work or school.

The Montgomery bus boycott continued for over a year but had success in the end and inspired other parts of the US south to employ different nonviolent campaigns, often containing elements of civil disobedience. It often started small. Like in Nashville in 1960 where a small group of students were gathered by the pastor James Lawson who had lived in India and learned the ideas of Gandhi. After having had nonviolence workshops they went into restaurants where only whites were allowed. The black students sat down and asked to be served. When they were refused they stayed in their seats and brought up their study books. The police had to come and arrest them. When this group got transported away by the police the next group of black students sat down and also asked to be served. In this way wave after wave of disobedient nonviolent students confronted the local race-laws. Soon the jail was full of well-dressed peaceful young students. Their families and friends, who until now had been passive, now reacted when the brave students had taken the first step. They continued with boycott of the downtown restaurants and stores which discriminated blacks. The campaign's grand finale was a massive demonstration through the streets of Nashville. A demonstration that hardly had drawn many people at all had it not been for the disobedient sit-ins in the restaurant.

The methods of nonviolent confrontation of the discriminating race-laws spread like a wildfire from city to city in the south of the US. Martin Luther King became the face of movement. He was invited to the White house where he told the president, Lyndon B Johnson, that it was time for voting rights for the African-Americans. The president said that he agreed on principle with their demands but that the time wasn't right. Giving the vote to blacks was too progressive and would never pass in Congress. You have to wait, be patient, the president pleaded with King. "We have waited for more than 300 years" King replied and went back to the south and began to plan the Birmingham campaign. With different civil disobedience methods they challenged segregation in Birmingham, then one of the most segregated and racist cities in the US. Because of the violent response from the authorities the Birmingham campaign gave the CRM a lot of support for their cause and many people who hadn't really understood, or didn't want to see the destructive discrimination of the blacks, now realized that something had to change. Something that hadn't been possible just a few months ago was now possible and Congress voted for the Voting Rights Act which was a major step in the right direction against racial discrimination. There is still a lot of racism in the US today but no one denies that these were important improvements for the African-American population. I think that we in other movement, including the animal rights movement, can learn something from this and other nonviolent movements. Let's hear some objections to this and some possible answers.

Every issue is unique and we can't possibly compare such a different issue with the animal rights issue!
It's true that every issue is unique with its own complex dynamics. We would be foolish to carbon copy any strategy from one movement to another. There are differences in culture, time, stake holders, etc. But it would be equally foolish to disregard what has been learned from hard-earned experiences from other movements. The CRM learned a lot from the independence movement of India and from the peace movement in the US. Without those lessons it's unlikely that they would have been so successful. But we need to adjust our strategy to our specific issue and our current situation.

But in all other movements the victims struggle for their own issue. We need to think differently because the animals can't fight their own struggle!
It's true that a major factor in the CRM was that the African-American population had a lot to gain in their struggle and that it was (most likely) a strong motivation and part of their success. But it is not always the case. Take the example of the anti-slavery-trade movement in England. It was almost exclusively run by white non-slaves Englishmen and very successful. Take the peace movement and the environmental movement where many activists struggle for people who are much more affected than themselves. In a way it can be more powerful when people struggle for someone else because it shows more altruism to give of your time and energy compared if you would do it (partly) for yourself.

But confrontation will only upset people! It won't strengthen the support for the animal rights issue because people will only become more defensive.
Today we tend to forget how radical and criticised the methods of the CRM were. Most people only know Martin Luther King as a person who talked about his nice dreams. But King was seen as a terrorist by FBI. And you can bet that many white people got angry at the activists who peacefully confronted the racial system. King also got criticized by the people who agreed on his goals but thought his methods were too extreme. One time he was
criticised for this was when he was in jail. He wrote the now famous "Letter from a Birmingham jail". There he says that the purpose of nonviolent direct action is to force the society to deal with a conflict that it has up till now ignored. Nonviolent direct action does not create conflicts; it only transforms it so that it becomes more visible. Too many today just ignore the issue of the animals in our factory farms. Even though many are aware of the suffering of the animals they can continue to pretend it's not there, because the meat norm and speciesism are so strong.

But animal rights and veganism is hard enough in itself to accept. If we add illegal methods to that it will be even harder.
This is a legitimate concern. But not confronting an evil system is also a risk. The majority wants to keep the status quo. It is up to us activists to make the current animal oppressing system unacceptable. But we need to do it strongly enough so that it is not possible to ignore anymore but at the same time use methods that are acceptable for many. That's why it's so important to follow the rules of civil disobedience: to act non-violently, openly and to accept the legal consequences. Most important is nonviolence. Martin Luther King could express very negative things about the racist system but he also talked about the importance of loving your enemies. As animal rights activist we can show anger at the system that oppresses and kills animals AND we can show compassion towards the workers in the factory farms and the slaughterhouses. The same advice on communication that Leenaert gives should be applied also in our actions and campaigns. We should focus on what we want — seeing animals as someone, not something — stop the oppression and slaughtering — but we don't want to express hate towards our adversaries.

It is more effective to invite people to vegan meals, talk to people, companies and politicians about veganism, start vegan companies, lobby and use other legal and mainstream methods.
I think these methods can be effective but that they can be more effective when you add peaceful direct action. One of the success factors of the CRM was the combination of different methods. Their campaigns often consisted of boycotts, sit-ins, demonstrations, speeches, lobbying and compromises. If they hadn't used direct actions they wouldn't have had much leverage. The ones that hold the power and profits on the oppression need an incentive to begin to negotiate. The powers that be are perfectly fine of just continue business as usual. Sure, customer demand can change the system, but it will take much longer time and
less chance of change if we reduce ourselves to consumers when we as activist have a much bigger chance of changing the system.

But it is the professional pro-veg organisations that are the future. They don't need small direct action groups to mess things up.
Professionalism sure has its advantages. I believe it is good that we have organisations who can have many employed who can lobby, campaign, etc. But it's not enough. A movement is more than employees. It also consists of people who give of their time without compensation. If people only see people in ties in big offices in our vegan organisations they might not be able to differentiate us from companies or corporate lobby groups. But if they see people lots of people holding signs in scorching heat or freezing cold they might think differently. If they see people in cities across the world taking time to go a few hours every week or month to a killing factory — the slaughterhouses — and expose themselves to the pain that the animals suffer maybe they will wonder what makes a person do that. If they see someone risking their own freedom (for a while) to free animals maybe they will start to question their own part in the exploitation of the animals. Today most people think that veganism is just a preference. Taking the veggie burger instead of the meat burger is nothing more than choosing the blue pants instead of the black. Deep inside they might know that it is more than that, but they get away with their own self-deception if we don't show with our actions that we are willing to give up something for the freedom of the animals.

But these small direct action groups won't be able to lobby big companies and politicians.
I think that different organisations and groups can and should play different parts in the animal rights movement. Not everyone has to write reports, do advertisements, research, lobbying or direct actions. When groups and organisations do what they are good at it works best as long as there is enough balance in the different activities. I would agree with Leenaert that there is more room for pro-veg organisations that focus on all the good reasons to go vegan. There is also room for more direct action groups, especially working with civil disobedience, since there are so few doing this. That being said, there is no inherent reason why a big, professional organisation couldn't also do peaceful direct actions. Look at the CRM mentioned before who managed to both talk to the White house and do massive civil disobedience. Greenpeace is another example of a big professional organisation that writes reports and lobby politicians and still manages to do spectacular direct actions. Like the environmental movement needs organisations on the whole spectrum — from the more mainstream WWF to the more radical Greenpeace. I think we in the animal rights movement need the mainstream AND the more radical organisations and groups that push the envelope.

But if we promote peaceful direct action groups it is a slippery slope towards inviting violence and hate in our movement!
I don't belong to the ones that say that we need to use every tool in the toolbox, including violence, because that is what the animals want from us. The animals want us to be as effective as possible and I believe that violence (both physical and psychological) are not effective. In fact often violence will be a major set-back for the whole animal rights movement and in turn for the animals. When someone uses violence against someone else the most common response is to go into survival mode. To protect yourself you demonize the other and it is much easier to defend your own position, even though you are violent yourself. Compare this to the Otpor movement in Serbia who struggled for democracy. When they did their nonviolent actions in the streets they didn't greet the soldiers with stones and shouting hateful words. They instead friendly said "Brother, you belong with us, not with the oppressor. Come, join us!". And many of the soldiers defected from the dictatorship.
Perhaps there is a small risk of a slippery slope towards violence but if we are clear about our nonviolence in how we organize our actions and how we communicate our message I think the differences will be clear.

But direct action groups think they can change things over knight. They don't realize that it is a step by step process and that we need to use reform to work for animal rights!
Not many know that the stated goals of the Montgomery bus boycott in the 1950s was not the end of segregation. It was not even the end of segregation of the busses in Montgomery! Their goal, which they succeeded with, was to create a more fair segregation where the white and the black would get an equal number of seats in the buses and a few more black drivers on the routes with more blacks. So why were the authorities so resistant in giving them these moderate changes in the segregation system? Because they knew that they wouldn't stop with this. The whole time they were clear about the bigger goal — an end to segregation as a whole and justice for all.
Most direct action groups know, of course, that getting to animal rights is a marathon race and not a sprint. What needs to happen to get there is to have many creative actions that challenge the meat norm and the animal industry. This will hopefully raise the question of animal rights in the consciousness of the public. And it will hopefully also energize vegans to go from passivity to activity so that the movement grows. In time, with many peaceful actions and effective campaigns, the discussion will have to change and animal rights will become more accepted. The actions will pave the way for the politicians to write new laws that gives the animal rights. People will be more and more uncomfortable with eating meat and when more cut down or stop completely with eating animal products they will also be more open to accept animal rights in our society as a whole.

When writing about strategy and effectiveness is it easy to automatically support your own side, whatever organisation or method you currently are working with; especially if you are invested in it and have made sacrifices for it. Then you risk confirming only what fits with your preconceived ideas. This is often called confirmation bias. I certainly risk this since I'm right now serving a month long prison sentence for two open rescue actions. To realize that my actions were a waste of time and energy would be a hard thing to take personally. But the same goes for someone who for instance has worked tirelessly for many years for an organisation or invested countless hours in writing a book. The best we can do to avoid the confirmation bias is to be aware of it and to the best of our abilities try to have an open mind. If we try hard to have the concerns of the animals in focus we can afford to admit that we might be wrong and refocus our efforts to best serve the animals. This is at least my goal. My hope is that we with rational and respectful argumentation can become better at choosing the most effective methods. I look forward to more research on this and also to hear what your thoughts are on the subject.

Martin Smedjeback, is serving a prison
sentence from the 8th of November to the 8th of December at the Tillberga prison in Sweden after open rescues of a fish and four turkeys with the direct action group Empty Cages. (www.facebook.com/smedjeback)

p.s. I have no access to internet here in prison so I have not been able to fact-check everything but I have asked a friend to do it. If there are any mistakes I apologize.

Prison for the animals 2017

11/3/2017

I will serve a prison sentence from the 8th of November to the 8th of December. The fourth of October 2017 we had a trial and I got the sentence for freeing a salmon the summer of 2015 and four turkeys the summer of 2016 together with other activists in Empty Cages (Tomma burar). I will serve my time at the prison Tillberga, outside of Västerås in Sweden.

To receive letters is the highlight of the day for imprisoned activists! If you would like to write a letter or a card I would appreciate it. Please tell me what is happening in your life or what’s on your mind. I can’t promise to answer every letter or card. I could be occupied with work or studies. Both incoming and outgoing mail can be opened and checked by the prison staff. It is not allowed to send in food or drinks.
The address to me during my sentence is: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg, Sweden.

It is not possible to call me during my sentence and I will have no access to internet. I will share a few updates on Facebook now and then with the help of support persons who I will call or send (snail)mail to. If you give any comments on my Facebook-page they can tell me about it. Send a friend request or follow me on Facebook if you would like to get my updates from prison.

The biggest support I can receive is if you want to do something for the animals. Perhaps write a letter to the editor of a newspaper about animals rights, perhaps write a politician with questions about how s/he can stand up for animals or you can join an action, network or organization if you are not already doing this. By hearing about what all of you are doing for the animals gives strength and hope.

Until the 7th of November you can write me at [email protected]. If you have any questions during my prison sentence you can ask Staffan at [email protected].

For the animals,
Martin Smedjeback

From last year when I also stayed at Tillberga prison

Fängelse för djuren 2017

11/3/2017

Den 8 november till 8 december planerar jag (Martin Smedjeback) att avtjäna mitt fängelsestraff. Jag fick straffet efter en rättegång den 4 oktober 2017 för att tillsammans med andra i Tomma burar ha släppt ut en regnbågslax under sommaren 2015 och för att ha fritagit fyra kalkoner och kört dem till ett kärleksfullt hem under sommaren 2016. Jag kommer att infinna mig på anstalten Tillberga utanför Västerås där jag hoppas få stanna under hela straffet.

Brev
Att motta post är dagens höjdpunkter för en inburad aktivist, så jag blir glad om du har lust att skriva ett brev eller vykort under mitt fängelsestraff. Berätta gärna om vad som händer i ditt liv eller vad du tänker på! Det är dock inte säkert att jag lyckas svara på alla brev. Det kan vara så att jag till exempel är upptagen med studier/arbete på anstalten eller saknar frimärken. Både inkommande och utgående brev och paket kan granskas av Kriminalvården. Det är tyvärr inte tillåtet att skicka in mat eller dryck. Postadress till mig under fängelsetiden: Martin Smedjeback, Asptuna 1, 145 65 Norsborg.

En teckning som jag fick i ett brev under min förra fängelsevistelse

Besök
Det skulle vara jättefint att få besök på fängelset av några av er! Besökstider på Tillberga är lördag och söndag. Jag behöver fylla i en ansökan för var och en som vill komma på besök. Vid önskan om besök skicka gärna ditt namn, adress, personnummer och telefonnummer till mig. Det är begränsat hur många som man kan få godkända för besök.
De dagar som kan bli aktuella för besök är 18-19 november (inte säkert att ansökningar kommer att bli godkända till denna helg), 25-26 november och 2-3 december. Räkna med att det kan ta mellan en till två veckor innan ansökningar är färdigbehandlade så var gärna ute i god tid.

Det krävs att besökarna ringer in och bokar besöken. Se här för nummer och tider då det är möjligt att ringa in för att boka besök:
https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/#besok
Högst tre personer får komma samtidigt på respektive besökspass. Varje besöksdag har tre besökspass: 10.30 - 12.00, 13.00 – 14.30 eller 14.30 – 16.00. Även barn är välkomna. Om ni vill skicka info inför besök till mig innan fängelsestraffet så skriv ner det i ett brev och skicka till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.

Telefon
Det går inte att ringa till mig under fängelsestraffet (mobiltelefoner är förbjudna). Jag har viss möjlighet att ringa ut men varje telefonnummer måste ansökas om till anstalten och det är mycket begränsat till hur många man får tillstånd att ringa till. Därför är det bäst att skriva brev. Om du ändå vill ha telefonkontakt med mig under fängelsetiden så skicka gärna denna information till mig: Ditt namn, postadress, telefonnummer och personnummer till Martin Smedjeback, Box 1133, 721 28 Västerås.

Om du har ett hemligt telefonnummer eller ett företagsabonnemang så krävs det att du skickar in en faktura som visar att det är du som står på abonnemanget. Detta behöver du dock inte skicka in förrän du får en blankett på posten med ett formulär som heter ”samtycke till kontakt” som ska fyllas i och skickas tillbaka. Detta skickas till dem som jag har lämnat in en ansökan för. Om det är något brådskande och viktigt så går det att ringa Kriminalvårdens växel (021-495 37 00) och be om att få prata med centralvakten på Tillberga. Där kan ni be att få lämna ett meddelande till mig. De kommer antagligen svara något i stil med att de varken kan bekräfta eller förneka att jag finns där men att de ska lämna ett meddelande om jag finns där.

Internet
Det finns ingen tillgång till internet för intagna i Sveriges fängelser. Jag kommer dock att dela med mig av statusuppdateringar då och då genom stödpersoner som skriver åt mig på Facebook. Skicka en vänförfrågan eller följ mig om du vill få kontinuerlig tillgång till dessa. Kommentarer du lämnar via Facebook kan bli vidareförmedlade genom stödpersoner till mig.

Stöd
Om någon önskar stötta Tomma burars verksamhet och de djur som gruppen har befriat så är det välkommet med gåvor. Det går att swisha valfri gåva till 076-848 24 55 eller sätta in på bankkonto med clearnr: 8420-2 och kontonr: 913 326 246-0. Båda tillhör Ramin Winroth. Skriv gärna "Tomma burar" vid överföring. Stöd gärna även andra djurrättsorganisationer eller djurrättsprojekt. Det allra viktigaste, och det som ger mig kraft i fängelset, är att veta att andra gör något för djuren. Kanske du vill skriva en insändare om djurrätt, brev med frågor till politiker om vad de gör för djuren, bjuda en blandkostare på en vegansk måltid eller kanske vara med på manifestationer eller aktioner för djuren? Berätta gärna om du har gjort något för djuren så blir jag glad.

Kontaktperson
Kontakta gärna Staffan Andersson, som är kontaktperson för mig under fängelsestraffet, om du har några frågor. Han nås under fängelsestraffet på: 073-5932323 och e-postadress: [email protected]

Mer information om anstalten Tillberga kan du finna här: https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/tillberga/

Insidan av en poliscell i Belgien

10/24/2017

Ljudet av fläkten är öronbedövande. Jag ligger på en madrass täckt av plast med en brun filt över mig. Gråa betongväggar och metallstänger omger mig. Cellen är stor - omkring tre gånger fyra meter. Antagligen för att många ska få plats här inne, men idag är det bara jag här. Min belgiska vän Daphné är i cellen bredvid mig men jag kan varken se eller höra henne. Mina byxor faller nästan av mig eftersom jag inte fick behålla mitt skärp när jag låstes in. “Kom här” säger en polisman med en fransk brytning. Vi går gemensamt till en maskin där han sätter mina fingrar på en glasplatta. På skärmen kommer mina fingeravtryck upp. Ofta blinkar skärmen rött och polismannen måste börja om med samma finger för att maskinen ska bli nöjd. Fotografering är nästa aktivitet. Jag går och ställer mig på X:et på golvet. “Titta in i kameran” säger polisen bakom datorn. En blixt avfyras. “Vänd dig till vänster.” “Bra, vänd dig nu till höger”. Kameran avfyrar igen och sen är det dags att återvända till min cell. Låset i celldörren rasslar till när nycklarna vänds om bakom mig.

När jag vaknade igår kunde jag inte föreställa mig att jag snart skulle befinna mig bakom galler på en belgisk polisstation. Jag hade kommit till Bryssel för att vara med på Veggie world - en vegomässa där jag representerade The Save Movement där vi hade ett utställningsbord för att se om folk i Belgien ville starta Save-grupper vid lokala slakterier. Igår startade med ett Skype-möte där vi skulle bestämma vem som kommer att bli nästa års mottagare av Martin Luther King priset (kan inte avslöja vem det blir förrän i december!). På grund av mitt möte så kom jag fram sent till slakteriet. Jag hade bestämt att åka dit med mina vänner Andrew, Nicole och Daphné i Save-rörelsen för att undersöka om slakteriet var en bra plats för att ha våra Save-manifestationer på. Vi ville också se om det kom några djurtransporter och om vi hade möjlighet att filma dem som hastigast innan de blev körda för att dödas.

När mina vänner kom fram till slakteriet sa en av arbetarna där att alla djurtransporter för dagen redan hade kommit. De gick förbi marknaden där man normalt kan köpa kött men idag var det ingen försäljning. Precis bakom marknadsutrymmet fanns slakteriet och de hittade snabbt en dörr som var öppen in till slakteriet. De gick in för att se om de kunde få lite kontakt med djuren. Detta är vad de såg:

Efter ett tag gick mina vänner ut från slakteriet och sen ut ur huvudingången till marknaden. Där träffades vi när jag kom dit. Andrew och Nicole var tvungna att åka iväg men Daphné gick med på att gå in med mig för att visa hur det såg ut. Jag förväntade mig inte att ha möjlighet att gå in på slakteriet eftersom jag tänkte att nu hade nu arbetarna ögonen på oss. Och det hade jag rätt i för när vi kom en bit från slakteriet så såg vi en arbetare som stod och tittade åt vårt håll från dörröppningen där de tidigare gått in.

Fåren inne på slakteriet som väntar på att någon ska ta deras liv

Vi bestämde oss för att vända om eftersom vi var osäkra på vad de skulle göra om vi kom närmare. När vi kom till parkeringsplatsen vid huvudingången till marknaden så kom en man med en stilig skjorta fram till oss och snart kom tre personer i vita rockar med blodstänk bakom oss. “Vi har ringt polisen och ni måste vänta här på dem” sa den medelålders mannen med den stiliga skjortan till Daphné och mig. Det tog ett bra tag för polisen att komma så vi hade en ganska lång diskussion. “Vad skulle du tycka om jag kom till ditt hem och filmade?” frågade en av arbetarna. “Jag dödar ingen i mitt hem” sa Daphné. Jag frågade dem om de hade något att dölja och sa att vi bara vill att folk ska vara medvetna om vad, eller snarare vem, de äter. De svarade med att de följer varje reglemente och att vi inte borde försöka övertyga någon om våra värderingar. Chefen med den fina skjortan sa att vi var terrorister för att vi kom till deras fabrik och filmade.

Här dödas kor genom kosher-slakt

Polisen dök upp efter omkring 20 minuter, en man och en kvinna i tjugoårsåldern. De sa inte mycket men efter ett tag bad de oss, eller snarare sa att de behövde gå igenom våra grejer och sedan gjorde de kroppsvisiteringar på oss båda. “Har du några vapen på dig?” frågade den manliga polisen. “Nej, jag är alltid ickevåldslig” sa jag. De tog på oss handbojor bakom våra ryggar (har du provat att sitta med dina händer på ryggen? Inte det mest bekväma). Väl sittandes i polisbilen satte polismannen på sirenerna och körde i racerfart genom Bryssels trånga gator. Bilar och fotgängare var tvungna att hoppa åt sidan. Jag blev lite orolig för polisen bredvid mig som inte hade sitt bilbälte på sig eftersom vi inte kunde hitta grejen att fästa det i. Jag hade svårt att förstå vad som var så brådskande. Var vårt brott så allvarligt att vi var tvungna att riskera folks säkerhet på Bryssels gator? Men som tur var överlevde alla vansinnesfärden till polisstationen. Med våra handbojor fortfarande på sattes vi ner på två plaststolar som satt fast i väggen inne på polisstationen. Framför oss såg vi celler med stora ståldörrar.

“Är vi misstänkte för något brott?” frågade jag. “Nej, vi vill bara kolla era ID-handlingar” sa en polis. Men senare sa en annan polis att vi var misstänkta för olaga intrång och att vi fick vänta här tills de hade ringt åklagaren för att se om vi skulle åtalas eller inte. Efter ett tag ombads jag gå till ett närliggande rum där jag fick klä av mig allt förutom kalsonger och mitt armbandsur. Sen fick jag ta på mina alla mina kläder minus skärpet och mina skor. En polis tog mig till cellen som jag beskrev i början av denna historia. Efter nästan två timmar släpptes Daphné och jag ut från våra celler, gavs tillbaka våra saker och blev tillsagda att gå upp och prata med en polis av högre rang. Han kunde inte engelska så han pratade med Daphné som fick tolka till mig. Han sa att åklagaren hade beslutat att inte åtala oss alls. Väldigt skönt! Jag var orolig för Daphné som kunde få besvär med en dom i så ung ålder (20) och även orolig att jag skulle missa min resa hem till Sverige dagen därpå. Polisen poängterade att vi hade tur denna gång som inte blev åtalade men att vi inte skulle ta samma risk igen!

“När jag var inlåst kunde jag inte tänka på något annat än grisarna jag såg tidigare idag och de hemska öde de möter i slakteriet” sa Daphné när vi gick ut från polisstationen. Är det inte något snett i ett samhälle när du blir gripen och inlåst för att avslöja våld och den som utövar massivt våld aldrig behöver riskera att bli gripen?

p.s. Fotona är alla från slakteriet i historien och tagna av mina vänner när de gick in där igår.

Här sätts dödsstöten in för grisen

The inside of a police cell in Belgium

10/23/2017

The noise of the fan is almost deafening. I’m lying on a madras covered in plastic with a brown blanket over me. Around me are gray concrete walls and metal bars. The cell is big – maybe three times four meters. Probably to be able to hold many people, but today I’m alone. My Belgian friend Daphné is in the cell beside me but I can’t see or hear her. My pants are almost falling off me since the police took away my belt. “Come here” a police man says with a French accent. We go to a machine where he puts my fingers on a glass plate. On the screen my fingerprints appear. More times than not a red screen appears and the police man has to do it over again. They also take prints of the middle and sides of my hands. Next is photo shoot time. I go over to the X on the floor. “Look into the camera” says the police behind the computer. A shot goes off. “Turn to the left” “Good, now turn to your right”. The camera shoots again and then it is off to my cell. The keys sounds of metal when they are turned around in the big door made out of bars.

When I woke up this morning I couldn’t imagine that later today I would be behind bars at a Belgian police station. I came to Brussels, Belgium, to attend the Veggie World to look for people interested in starting up Save-groups in Belgium. It was two great days with lots of people interested to join our movement! Today started with a meeting over Skype this morning to decide who will be win the next Martin Luther King award in Sweden (can’t tell you who we chose because it won’t be official until sometime in December). Because of my meeting I was late to the slaughterhouse. I had decided to go there with my friends Andrew, Nicole and Daphné in the Save Movement to check it out so that we knew what it is like for coming vigils with a Save-group in Brussels. We also wanted to see if there came any trucks with animals and if we perhaps could get a brief contact with them and film them from the trucks before they were sent to their death. When my friends arrived one worker told them that all the trucks had already arrived for the day. They walked around the market where you usually can buy meat but today it was closed. Behind the market was the slaughterhouse and a door to it was open and no one was around. So they went in to see if they could get any contact with the animals. This is what they saw:

After a while they walked out of the slaughterhouse and out through the main gates of the market. That’s where I met them when I arrived. Andrew and Nicole had to go but Daphné was kind enough to go in again to show me what it looks like. I didn’t expect to be able to go inside the slaughterhouse because that the workers might have their eyes on us after the visit before. And right I was because when we had passed the meat market a worker stood in the doorway to the slaughterhouse where they had gone in before.

Sheep waiting for someone to take their life.

When we came closer to slaughterhouse we saw a worker with blood on his clothes and a stick in one of his hands and we decided to turn around. We didn’t know what they would do with us if we went closer. When we came to the parking lot close to the main entrance of the market a person with a nice shirt came up to us and soon three workers came from our behind. “We have called the police and you have to wait here for them” the middle-aged man in the nice shirt said to Daphné and me. It took a while for the police to arrive so we had quite a long discussion. “What if I came to your home and filmed, how would you feel about that?” one of them asked. “I don’t kill anyone in my home” said Daphné. I asked if they had something to hide and that we only want to make people aware about what, or rather who, they are eating. They said that they follow every regulation and that we shouldn’t try to convince anyone about our views. He even called us terrorists for coming to their killing factory and filming it.

A machine to kill cows.

After some 20 minutes the police arrived, a man and a woman in their 20s. They didn’t say much, but after a while they asked us, or rather told us, that they needed to check our bags and then did a thorough search of our bodies. “Do you have any weapons on you?” asked the police man. “No, I’m always nonviolent” I answered. They put handcuffs on us and took us to the police car. The police man put on the sirens and drove superfast through the narrow streets of Brussels while the cars and pedestrians jumped to the sides. I was a bit worried for the police officer beside me who didn’t have her seat belt on because we couldn’t find the thing to attach it to. Luckily we all survived the short trip to the police station. Still wearing handcuffs Daphné and I were sat down at two plastic chairs attached to the wall. “Are we charged with any crime?” I asked. “No, we just want to ID you” said one police. I thought they would just check my passport, Daphné’s ID and maybe get some contact info to us. But later they said that we were suspected of illegal trespass and that they would call the prosecutor and ask if we would be charged or not.

After a while I was asked to go into another room where I was asked to strip down to my underwear. Then I got to take on my clothes minus my shoes and the belt. One police took me by the arm and led me into the cell I described in the beginning of this story. After almost two hours we were let out of our cells, given back all of our things and asked to go upstairs to talk to a higher ranking officer. We were told that they had called the prosecutor and that he had decided not to charge us for anything. And that we were lucky this time but that we shouldn’t do this again!

“All I could think about when being locked up in the cell was the pigs and the horrible fate they are meeting every day at the slaughterhouse” said Daphné when we left the police station. Isn’t there something strange in a society when you are arrested and put in a jail for exposing violence and the ones who are actually committing the violent acts are allowed to continue with the killing?

Here the pig is killed. All the pictures are from inside the slaughterhouse today.

Slutplädering i Norrköpings tingsrätt

10/12/2017

Framför Norrköpings tingsrätt strax före rättegången

Den 4 oktober 2017 hölls en rättegång för fem personer inom Tomma burar för att ha utfört en fiskfritagning och en kalkonfritagning. Texten nedan är min slutplädering under rättegången.

Vi i Tomma burar utförde en fiskfritagning sommaren 2015 och en kalkonfritagning sommaren 2016. Vi lämnade brev och kakor till gårdsägarna efter aktionerna och ringde sedan polisen för att berätta vad som hade hänt och vilka vi är. Om detta finns inte många frågetecken. Den stora frågan gäller istället om de här handlingarna var rätt eller fel. För att svara på det behöver vi veta om det är rätt eller fel att exploatera och döda djur när vi inte behöver det.

Vår moral grumlas ofta av vår samtids fördomar, vanor och kultur. Vi kan se klarare genom att ställa frågan: Hur kommer våra kommande generationer att se på nutidens köttätande? Den aktuella BBC-filmen Carnage lyfter precis den frågan. Där flyttas vi 50 år framåt i tiden. ”Varför åt någon ett barn?” frågar en ung man i filmen. ”Det är ju bara ett barn, ett litet lamm.” I filmens framtid är köttätande förbjudet och det historiska utnyttjandet och ätande av djur ses som barbariskt.

BBC-filmen Carnage visar på framtiden

Jag tror att det är en realistisk framtidssyn. Våra framtida barnbarn kommer att fråga oss med avsky i blicken: Hur kunde ni döda miljontals individer när ni inte behövde det? Hur kom det sig egentligen att ni tog er rätten att stänga in försvarslösa djur under hela deras liv? Vad hade de gjort för att förtjäna det här hemska ödet? Vad kommer vi att svara våra kommande barnbarn?

Kanske vi svarar att vi hade blivit så indoktrinerade från barnsben av skola, stat och företag att vi inte såg det hemska med att äta kroppar av kännande individer. Indoktrinerade blir vi men vi kan inte längre med trovärdighet påstå att vi inte vet om djuren känner eller inte. Forskning inom biologi och etologi har visat bortom allt tvivel att djur är komplexa och unika individer och att de visst känner smärta och njutning. Nu är det dags för moralen att hinna ikapp vad forskningen med tydlighet visar.

Tidigare i vår historia har mänskligheten gjort stora moraliska framsteg. Innan var det bara rika, vita, heterosexuella män som räknades och hade inflytande. Men med folklig kamp och upplysning så har fler och fler grupper i vårt samhälle inkluderats till de som räknas. Slaveriet förbjöds, kvinnor kämpade till sig rösträtt, barn fick rättigheter och homosexualitet togs bort från listan av sjukdomar. Det är lätt att tro att allt blir sämre när vi ser nazister marschera på våra gator, men tänk på att de är en ytterst liten minoritet. För inte alls särskilt länge sedan var deras unkna rasism något som genomsyrade hela vår kultur och alla våra institutioner. Ända fram till 1958 hade vi i Sverige ett statligt rasbiologiskt institut, något som vore otänkbart idag. Moralen rör sig oftast framåt när det finns människor som kämpar för rättvisa och frihet.

Kvinnorättsrörelsen är ett exempel på moraliskt framsteg

Nu är det djurens tur att inkluderas i den moraliska sfären – till de som vi har ett moraliskt ansvar för. Det är hög tid att ge djuren rättigheter som förhindrar oss från att utnyttja och döda dem. Den israeliske professorn i historia Yuval Hariri säger i sin bästsäljande bok Sapiens att den moderna djurhållningen kan vara “det största brottet i historien”. Men hur ska vi stoppa det här enorma brottet?

Tänk dig att du ser en person misshandla en annan person på gatan. Är det rätt att gripa in för att försöka hindra det uppenbara våldet? Ja, skulle de flesta säga. Troligtvis skulle de flesta även säga att det är rätt att ingripa om det gällde en hund som blev misshandlad. Men hur är det med våldet och dödandet som pågår på Sveriges djurindustrier och slakterier varje dag? Har vi även där ett moraliskt ansvar att gripa in?

Det anser jag, eftersom våld och dödande är fel oavsett var det sker. Men det finns en stor skillnad mellan situationerna. Misshandel av en människa eller ett husdjur är fel enligt våra lagar och kulturella värderingar. Däremot har våldet och dödandet av djur inom djurindustrin ett massivt skydd av samhället. Därför räcker det inte att bara ingripa någon enstaka gång mot våldet på djurfabrikerna. Där behöver vi göra motstånd mot hela fenomenet, mot själva idén att det är okej att exploatera och döda en individ endast för att hon råkar vara av en art som inte tillhör människosläktet.

Det är där civil olydnad kommer in i bilden. Civil olydnad är ett ickevåldsligt och öppet sätt att utmana lagar som hjälper till att förtrycka vissa grupper i ett samhälle. Tidigare i vår historia så har civil olydnad bidragit till att skapa många av de rättigheter och lagar som vi idag tar för givna, som rösträtt för kvinnor, fackliga rättigheter och miljöskydd. Martin Luther King fick ibland kritik för att hans rörelse använde civil olydnad. Han brukade då svara att civil olydnad behövdes för att skapa en situation där samhället blir tvungna att ta tag i en fråga som man tidigare har ignorerat. Liksom fredlig direkt aktion behövdes i 60-talets USA för att bekämpa dåtidens rasistiska lagar så tror vi att öppna djurfritagningar behövs idag i Sverige för att utmana diskriminering av djur.

Några individer på kalkongården där vi utförde vår aktion

Oavsett utgången av den här rättegången så är jag hoppfull inför framtiden. Jag ser nästan dagligen framsteg för djuren – tidningsartiklar som ifrågasätter våldet mot djuren som vi äter, vegoprodukter som ökar i försäljning och fler och fler som står upp för djurrätt. Det är dags att vi förbereder oss inför våra kommande barnbarns frågor. Vad kommer vi att svara när de frågar vad vi gjorde för djuren som led i djurfabrikerna? Vill vi vara bland dem som valde att ignorera våldet och dödandet inom djurindustrin eller vara bland dem som öppnade upp sitt hjärta och sitt sinne även för de som har trynen, fjädrar och fenor?

Tack för att ni lyssnade!

Studiebesök på dödsfabriken

9/28/2017

Min betraktelse över besöket på slakteriet KLS Ugglarps AB i Kalmar den 31 augusti 2017.

Män i vita plastrockar och skoskydd står i långa rader vid stålställningar. De skär bort vitt fett som de slänger i backar. Även vi som är på studiebesök har på oss vita rockar och skoskydd. Luften är kall trots den varma sensommardagen utomhus. Vi har kommit in i en av styckdelningarna på KLS Ugglarps - Kalmars slakteri. ”Vi kan gå här” säger slaktchefen och leder vägen. Vi passerar genom ett pärlband av griskroppar som färdas på ett band i taket. Jag parerar med min kropp så att jag inte ska gå in i kropparna som rör sig långsamt i sidled.

Vi går in i en korridor och in till en annan styckningsavdelning. Här är andra delar av kroppar som skärs upp: “bog och skinka” berättar slaktchefen. Jag tänker på hur vi ofta väljer namn som inte ska föra tankarna till själva djuret utan till mat. Det är halt på golvet. Här och var ligger köttslamsor där jag går fram med tveksamma steg.

Vi går vidare in i slakteriet. För varje avdelning kommer vi närmare grisens ursprung. Hon blir helare. Här har hon kvar nästan alla kroppsdelar. Grisen bärs upp med en krok i varje fot och kroppen har kluvits, exakt i mitten, med ett jättelikt snitt som går ända ner till huvudet. Golvet är blodsrött.
Jag tar instinktivt upp handen framför munnen. Kommer jag att kräkas? Det känns så ett tag. Men jag håller tillbaka. Det skulle se illa ut om jag kräktes på deras arbetsplats. Dånet från maskinerna är öronbedövande. Men lukten är nästan ännu kraftigare. Kalmarbor berättar att de luktar slakteriet om vinden ligger på i en viss riktning. Här går lukten in, med full kraft, oavsett var vinden viner.
Vid varje griskropp står en man (nästan uteslutande män) och skär av kroppsdelar. I gången har en arbetare tagit ut en av grisarna. Tarmar och organ hänger ut från kroppen. Illamåendet kommer med förnyad kraft. Vi går vidare och arbetaren håller upp griskroppen, fortfarande med inälvorna uthängda, så att vi ska få rum att gå förbi. Vi lämnar styckningsavdelningen och tar på oss varsin blå plastkappa innan vi går ut i solskenet. Jag tar några djupa andetag av frisk luft och solen skiner på mitt ansikte. Men obehaget ges endast en kort respit.

En slakttransport har anlänt och kört fram för tömning. I tre våningar i lastbilen trängs grisarna. ”Fler än 200 grisar” svarar slaktchefen när jag frågar hur många grisar som varje lastbil rymmer. Minst 200 liv, minst 200 unika individer, bara i den här lastbilen. Deras minuter är räknade.

Vi går in genom en sidodörr och kommer snart in till de levande grisarna. Vi har gått från död till liv. Är det en pedagogisk poäng från slakteriets sida att ta oss igenom deras fabrik i denna ordning? Frågan ställs bara i mitt huvud. Jag står centimeter från en box där omkring åtta grisar trängs. I boxarna bredvid är det lika många. En gris biter en annan i halsen. Det ser brutalt ut. Om grisarna hade mötts i det fria så hade en av dem haft en chans att fly undan när han möter en starkare individ. Här finns ingenstans att rymma. En av mina vänner frågar om bitandet av grisen. “De leker” blir svaret. En arbetare använder en så kallad paddel för att få grisarna att lämna den yttersta fållan för att gå mot gasmaskinen. Vi står på avstånd men jag ser att en rörlig stålvägg puttar in fem grisar i en maskin. Personalen berättar att det är en ståltrumma som sänks ner. Här sprutas koldioxid in för att bedöva grisarna. Jag har läst att gasen bränner i lungorna och att kvävningen ger panik i många sekunder.

Här är studiebesöket slut. Vi har fått sett mycket, men vi får inte se när grisarna kommer ut på andra sidan gaskammaren. Där tas deras liv med en skarp kniv. Livet lämnar deras kroppar med blodet som rinner ner i avloppet. Kanske tror våra trevliga värdar att detta är för magstarkt för att visas upp.
Jag är ändå förvånad över hur mycket de visade oss. ”Det var inte så farligt” hade en kollega till Catherine (som var med på dagens studiebesök) sagt efter att hon varit på studiebesök på slakteriet tidigare. Det är såklart denna reaktion slakteriet längtar efter. Att dödandet av kännande individer ska normaliseras, ska accepteras av allmänheten.

Slakteriets inköpschef, som guidade oss runt på slakteriet, var mycket trevlig mot oss. Vi hade ett långt och respektfullt samtal med honom om djurrätt och djurskydd. Det visar på generositet och öppenhet att bjuda in oss djurrättsaktivister trots att de visste att vi inte skulle hålla med dem. Han, liksom många andra, menade att om djuren tas hand om väl så såg han inget problem med att döda dem för att använda deras kroppar för mat. Det skiljer sig så hur vi ser på mänskligt liv. I svensk lag så ger mord betydligt värre straff än misshandel, även om mordet skulle ha gjorts smärtfritt och misshandeln hade skett med mycket lidande. Varför är det så? För att livet är det största vi har. Att ta ett liv är att beröva oss alla chanser till framtida upplevelser: kärlek, utveckling och mening. På liknande sätt borde vi värna om djurens liv. Genom att ta deras liv, även om det skulle vara smärtfritt, så berövar vi dem på allt.
Jag vill aldrig stå passiv inför dödande, det ultimata våldet. Jag vill aldrig att tagandet av liv ska ses som något naturligt eller acceptabelt. Jag går ut från slakteriet mer övertygad än någonsin att vi måste verka för att avsluta detta massdödande så snart som möjligt.
Martin Smedjeback

Grisar på väg in till slakteriet i Kalmar. Bilden togs dagen efter studiebesöket.

<<Previous

Forward>>