Död på löpande band

Slakteriet Lövsta kött. Bild: Svenskt kött

​Faluröda träpaneler, vita fönsterlister och svarta tak - kanske ville arkitekten att tankarna skulle gå till det gamla Sveriges traditionella jordbruk. Men insidan rymmer istället en högeffektiv fabrik där död levereras på löpande band. Det var den 27 mars 2018 på slakteriet Lövsta kött utanför Uppsala. Redan innan vi hade gått in så kunde vi ana vad som skedde där inne. Den starka doften talade ett tydligt språk – kroppar, kött och död. Vi blev välkomnade av två personer i ledningen för slakteriet. Vi kan kalla dem Sara och Magnus. De hälsade på oss med ett trevligt leende och en varm handskakning. 
Jonas och jag (Martin) från Uppsala Animal Save var inbjudna på studiebesök. Vi gick upp för en trappa och kom till övervåningen. Observationsdäcket hade formen av en hästsko med stora fönster runt hela insidan av slakteriet så att man kunde se hur hela processen gick till ovanifrån.

Ett av observationsfönstren in till slakteriet. Bild: Land och lantbruk

25 000 grisar, 5 000 kor och 1 000 lamm slaktas i dessa byggnader varje år. ”Vårt slakteri räknas som medelstort i Sverige”, berättade Sara, ”men om man jämför med Europa så skulle vi räknas som minimalt.” Två grisar med stora lila märken på ryggarna såg vi i varje stålbox när vi tittade ner genom det första fönstret. De tittade runt och rörde sig fram och tillbaka i det lilla utrymme de hade tvingats in i. Per Jenssen, professor i etologi vid Linköpings universitet, skriver: ”Djur reagerar starkt på åsynen av ett annat djur som stressas – de reagerar på deras kroppsspråk och läten.” Här fanns en vägg mellan dem och dödandet så de såg inte när deras kamrater skars ihjäl. Men grisar upplever inte i första hand med synen och hörseln, utan genom luktorganen. Med sitt extremt goda luktsinne känner grisarna inte bara blodet från sina artfränder, utan även stresshormoner som utsöndras i urinen. Eftersom vi som mänskliga besökare slogs av den fräna lukten redan på utsidan är det rimligt att anta att luktintrycket för grisarna är enormt.
​
Jonas uppmärksammade oss på att flera av grisarna i boxarna där nere hade synliga rivmärken. Sara berättade att det händer att de bråkar lite med varandra och det kan resultera i rivmärken. ”När de bråkar brukar vi kasta ner en boll för dem att leka med”, la hon till.

Ett annat studiebesök på Lövsta kött. Bild: Svenskt kött.

”Ingen fotografering”, stod det tillsammans med en bild på en överstruken kamera i varje fönster in mot slakteriet. Vi hade fått instruktioner att lämna våra mobiler nere i kontoret så att vi inte skulle kunna ta några bilder eller video. Jag frågade varför det är så när de är öppna för att människor kommer hit och själva se hur det ser ut. 500 personer gör studiebesök här varje år, inte bara studenter utan också lokala handlare, pensionärer och andra. Det är en affärshemlighet hur vårt slakteri fungerar, förklarade Sara. Men är det inte också för att ni inte vill att konsumenter ska se dödandet och därefter inte bli lika sugna på kött, frågade jag. Jo, medgav Sara, för att det är dumt om någon ser en lösryckt bild utan att få en tillhörande förklaring. Det kan nog vara sant att det uppfattas annorlunda när slakteriet lindar in fakta om hur hygieniskt och bra de anser sig utföra sitt jobb. De vill skifta fokus från det hemska i dödandet till hur tekniskt korrekt och humant de sköter slakten.

En gris förs in i en gaskammare på ett annat slakteri.

På betonggolvet nere i slakteriet puttades de två grisarna i den främsta boxen in i en stålkammare. ”Är det där de gasas?” frågade Jonas. Ja, fick vi bekräftat, med koldioxid. ”Den fysiologiska effekten av gasen [är] tämligen ångestfylld. Den utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och framkallar en stark känsla av kvävning”, skriver etologiprofessor Per Jensen. En djurskyddsforskare berättar om hur det kan kännas att andas in koldioxidgas: ”Jag tog ett enda andetag och det kändes som att få en elstöt i lungorna. Det gjorde väldigt ont. Jag backade genast ut i den friska luften igen.” Var det inte SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som hade visat en video där man kunde se när grisarna gasades på ett svenskt slakteri? frågade jag. Jo, fick vi bekräftat men det var inte på det här slakteriet.

På andra sidan väggen kunde vi se grisarna komma ut medvetslösa. En slaktare kollade så att de inte var vid medvetande innan han hängde upp dem i taket. En annan person tog upp en skarp kniv och skar ett djupt snitt i grisens buk. En röd flod forsade ur griskroppen. En del av blodet stänkte ner slaktarens vita overall. Det här är ögonblicket då livet rinner ur individen. Kroppen hängde stilla ett tag från sin krok i taket för att avblodas innan den kördes vidare till nästa steg i den dödliga kedjan. När kniven hade gått in i individen på andra sidan fönsterrutan frågade jag de trevliga slaktericheferna om de någonsin tänkte på det faktum att djur som precis varit levande nu hade dödats och om det ibland påverkade dem känslomässigt. Mannen sa något i stil med att jo, det är klart – man är ju bara människa. Klart att man har känslor.

​Jag har var på ett studiebesök förra året på slakteriet i Kalmar. Då gick vi på slakterigolvet och fick nästan ducka för att inte få djurkropparna i huvudet. Då mådde jag så fysiskt illa att jag flertalet gånger trodde att jag skulle kräkas. Vid detta studiebesök kände jag fortfarande starkt obehag men inte alls lika påtagligt. Dels för att vi stod betydligt mer på avstånd men också för att jag hade sett det tidigare. Vi människor är otroligt anpassningsbara så det är lätt att tänka sig att en person som dag ut och dag in ser dödandet till slut inte reagerar på det. Dödandet blir något man gör slentrianmässigt, en vanlig dag på jobbet. 

​Den nu döda kroppen sänktes ned i ett bad inne i en slags tunna. Det är omkring 60 grader i den särskilda vätskan som ska se till så att allt hår på griskroppen försvinner. Ett försök att omvandla ett liv till mat, en individ till en kropp. På andra sidan trumman kom grisen ut. Där stod ytterligare en person som kontrollerade griskroppen som nu glänste av badet. Han tog bort eventuella återstående hår. Grisbenen penetrerades av stora metallkrokar innan kroppen återigen hängdes upp i taket och åkte vidare. Buken skars upp och innanmätet togs ut. Hjärta, lever och njure – fortfarande ihopkopplade – hängdes upp på en stålställning som stod på golvet. Det såg overkligt ut. Om den stod på en konsthall skulle installationen kunna kallas ”Livets maskineri”. Motorsågen var av en storlek som skulle kunna användas för att fälla ett medelstort träd. Här användes den för att klyva griskroppen i två halvor.
 
Vid väggen stod en veterinär med en blå hjälm på huvudet. Han stod och tittade på när grisarna dödades och inspekterade sedan kropparna så att de skulle vara friska när de skickades ut för att ätas av Sveriges medborgare. Han skrev ner några anteckningar för varje kropp som gick förbi honom. På uppdrag av staten är veterinären på plats på alla slakterier i Sverige för att övervaka så att dödandet sker enligt lagens alla regler. Våra representanter från staten kan anmärka om det är något som går snett på slakterierna, som i princip alltid är privata företag. Men kanske ännu viktigare är att de ger en statlig OK-stämpel att just detta dödande finner vårt samhälle helt acceptabelt. 

Nu hade vi gått hela vägen på ”gris-sidan”, och längst bort kunde vi se SLU-studenter sitta i ett studierum. Sara berättade att slakteriet är privatägt, men att det är SLU som äger byggnaden och att slakteriet hyr av dem. I hyresavtalet ingår det att veterinärstudenterna ska få göra en del av sin utbildning här. Alla som går veterinärprogrammet måste vara en vecka på slakteriet. I programmet ingår att veterinärstudenterna själva ska döda en ko med en bultpistol. Där satt studenterna med näsan i sina böcker. Kanske studerade de hur slakten ska göras mest effektivt? Är tanken med att de ska sitta i denna dödens byggnad att de ska vänja sig vid att dödandet är en naturlig del av deras framtida jobb? Jag ville egentligen gå fram till dem och fråga hur det kändes att döda en individ, antagligen första gången i deras liv. Men jag vågade inte avvika från vårt studiebesök.

Vi fortsatte genom slakteriet och kom till kosidan. Genom det första fönstret såg vi kons inälvor köras in på ett löpande band. De skulle bli biogas. Vid nästa fönster hängde en kropp med krokar i respektive klöve. En maskin hade tagit tag i huden och drog i obönhörlig takt av skinnet från den omfångsrika kroppen. Bilder från filmen När lammen tystnar svepte förbi i mitt huvud. En av filmens huvudkaraktärer är en seriemördare som håller människor fångna i en grotta för att bit för bit använda deras hud för att sy en klänning. Intressant nog är dödandet av lamm (som titeln antyder) av central betydelse i filmen. Vid nästa fönster stod en man uppe på en stålställning för att kunna skära i den enorma kroppen som en gång var en så kallad mjölkko, namngiven efter vilken funktion som vi människor anser vara viktigast. 

En ko på väg till slakt i Linköping. Foto: Linköping Animal Save.

Jag tänkte på de många kor jag har fått ögonkontakt med från djurtransporter till slakterier. Hur levande och nyfikna man såg att de var efter bara några ögonblicks kontakt. Undrar hur många mjölkdrickare som egentligen tänker på det faktum att deras mjölkkonsumtion leder till en brutal död för den individ vars mjölk de har tagit från henne? Jag tänkte sannerligen inte på det när jag drack mjölk. Jag levde i en fantasivärld där jag sa till mig själv att visst går det att ta mjölk från kon utan att någon kommer till skada. Kanske det skulle gå rent teoretiskt men jag valde att se bort från mjölkindustrins hårda verklighet som innebär att mjölkkorna dödas efter omkring fem år. En frisk ko kan leva tills de är 25 år. Mjölken innebär att vi dödar korna när de endast levt en bråkdel av ett liv.

Jag och min tvillingbror med en gräddtårta gjord på komjölk, ovetande om det blodiga ursprunget.

Vid nästa fönster såg vi en annan man ta ut inälvor, juver och livmoder. I samma bås upplever kon sitt sista medvetna ögonblick. Hit tas de en och en och skjuts med en bultpistol i pannan. ”Det blir bara mos kvar av hjärnan” efter att bultpistolen skjutits av, fick vi reda på. Efter det dödliga skottet så hängs kon upp i benen och skärs upp med ett långt och djupt snitt för avblodning. De får hänga en bra stund medan blodet rinner ner i brunnen nedanför dem. När vi hade gått på grissidan hade vi gått från liv till död, men på kosidan gick vi i motsatt riktning. Från död till liv, men några levande kor fanns inte kvar när vi kom till slutet. En passande symbolik för ett slakteri – ingen kommer därifrån med livet i behåll, förutom arbetare och studiebesökare.

Bultpistol korna skjuts med. Bild: av SLU från annat slakteri.

Det som slog mig när vi vandrade igenom slakteriet är hur mycket det liknar en fabrik med löpandebandprincipen, där varje moment görs repetitivt med kall effektivitet och hög hastighet. Många tror att det var Henry Fords bilfabriker som var först med att använda löpandebandprincipen. Men det stämmer inte. Faktum är att Henry Fords medarbetare lär ha blivit inspirerade till löpande bandet efter att ha besökt ett slakteri i Chicago där de hade en ”de-assembly line”. Om man kan ha en ”disassembly line” kan man också ha en ”assembly line” (= löpande band) tänkte bilfabrikörerna. De fick idén till massproduktion av bilar från idén om massdödande av djur. Man skulle tillverka bilar lika effektivt som slaktarna dödade individer.  

Fordfabriken i USA som inspirerades av ett slakteri.

Det verkade som att slaktericheferna var märkbart stolta över sin fabrik, över hur korrekt och humant de genomförde slakten. Samtidigt suckade de nostalgiskt över den yrkesskicklighet hos slaktarna som hade försvunnit i Sverige. Tydligen var människor förr i tiden betydligt bättre på att döda och stycka en kropp än idag. Nu så kom många av slakteriarbetarna från bemanningsföretag som ofta skickade ut polska arbetare. De var visserligen skickliga efter att ha arbetat länge på Scan men det var inte lika bra som förr, det var tydligt.
​
Vad tyckte ni om studiebesöket? frågade en av våra värdar när vi var på väg ut. Jonas berättade att han tyckte att det var hemskt att se dödandet. ”Men det var också lugnt och trevligt. Det är läskigt.” Vad Jonas sa var helt sant. Vi hade blivit mottagna med generositet och leenden. Även då vi hade kommit med kritiska synpunkter hade våra värdar svarat vänligt och utan att vara defensiva. Vi hade inte heller sett några slag eller sparkar mot djuren även om detta är vanligt på de flesta slakterier i Sverige. Enligt en artikel i Applied Animal Behaviour Science från 2014 utsattes en tredjedel av kor, tjurar och kalvar för slag, sparkar eller elpådrivning medan studien genomfördes. Men slakteriet vi var på ska vara SLU:s mönsterexempel på slakteri, och de har enorma fönster vilket säkerligen påverkar slakteriarbetarnas beteende. Trots avsaknad av uppenbara slag och sparkar kommer man inte undan det uppenbara dödliga våldet. Men det döljs av lagar, regler och förordningar. Det ger förtrycket ett sken av legitimitet. Om dödandet sker med onödigt lidande eller sadistiska motiv reagerar de flesta. Men om dödandet sker kallt och metodiskt enligt konstens (myndigheternas) alla regler, då är det få som reagerar. Själva dödandet problematiseras sällan, endast om det görs på ett sätt som går utanför reglerna.
 
Vi lurar oss själva om vi tror att dödandet kan ske utan stress eller obehag. Åtminstone om man ska tro professor Per Jensen, som säger: ”Det är bara att konstatera att det är svårt att ta livet av ett djur utan att det innebär någon som helst stress eller smärtupplevelse.” Det vi kan hoppas på är att göra avlivningen ”mindre ångestfull”. Vi lever alltså i en villfarelse om vi tror att dödandet kan göras utan smärta. Men även om detta vore möjligt så är det ändå ett dödande – den mest extrema formen av våld vi kan tänka oss – avslutande av en annan individs liv. Att försöka klä denna handling i trevliga ordalag är nog vad Jonas tyckte var läskigt, gissar jag.
 
Innan vi skildes åt efter det dryga timmeslånga studiebesöket sa Sara att det borde ingå för alla som äter kött att se insidan av ett slakteri. Det kunde vi alla vara överens om. Jag sa att vi var väldigt tacksamma för att vi fick komma på ett studiebesök. Magnus sa att han tyckte att det var kul att ha oss här och att han absolut respekterade våra synpunkter kring djur. Jag sa att vi i Uppsala Animal Save kommer att ha fortsatta manifestationer utanför slakteriet och att de var välkomna att komma ut och hälsa på oss då. Nu har vi ansikten på varandra, sa Magnus vänligt.
​                                                                                                                        Martin Smedjeback

Uppsala Animal Save utför en manifestation utanför Lövsta kött.

p.s. 1: Källa till bland annat citaten från Per Jensen: Djurens förintelse av Pelle Strindlund och Henrik Wig.
p.s. 2: Det är inte ofta, men det händer ibland att filmning tillåts på insidan av slakterier. Det gjorde Skövde slakteri när Henrik Schyffert var på besök under programmet Köttets lustar förra året. Se gärna från 28.30 minuter när Henrik prao:ar på deras slakteri en dag.