”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Detta är Partiets motto i romanen 1984 av George Orwell. Boken beskriver ett totalitärt övervakningssamhälle där inte endast beteende kontrolleras, även medborgarnas tankar styrs. I Kärleksministeriets lokaler torteras medborgare som agerat eller tänkt fel. På Fredsministeriet planeras anfall i det ständiga krig staten utövar. Boken har gett upphov till ordet orwellska som betecknar ett förskönande språkbruk som används för att kamouflera verkligheten.
Sverige skiljer sig på många sätt från 1984s diktatur. Men på en punkt skulle den engelske författaren nicka igenkännande. Det gäller djurindustrins språkbruk. ”Den svenska djurskyddslagstiftningen syftar till att säkerställa att djur i Sverige har ett gott djurskydd” skriver Jordbruksverket. ”Djurskyddslagstiftningen är tänkt att förbygga att djur far illa. Den beskriver hur den som håller, sköter eller hanterar djur ska göra så att djuren mår både fysiskt och psykiskt bra.”
Sådana påståenden kunde inte vara längre från verkligheten. Kycklingar lever instängda på en yta motsvarande ungefär en A4-sida per individ. Avel med maximal produktion som mål har gjort att de växer så snabbt att de ofta inte ens kan stå. Författaren Jonathan Safran Foer skriver att djur i industrin lever i ”prisons of pain” på grund av den extrema aveln. Grisarna har det inte mycket bättre. De allra flesta av dem hålls instängda hela livet på ett hårt betonggolv med en yta på omkring en kvadratmeter per individ. Där är det helt omöjligt att utföra sina naturliga beteenden som att böka och bygga bon. Mår dessa djur både ”fysiskt och psykiskt bra”?
En djurskyddslag – en lag för att skydda djur – borde rimligtvis betyda ett regelverk som ska hindra att djur skadas. För alla som tittar in i en djurfabrik eller ett slakteri är det uppenbart att djur skadas. Eftersom människor i allmänhet tycker illa om att skada så vill vi dölja det för oss själva och för andra. Språket är vårt mest effektiva verktyg att dölja med eftersom själva orden vi använder formar vår världsbild. Detta är lika sant i en diktatur som i ett samhälle där vi på löpande band föder upp och tar livet av djur.
Till Kärleksministeriet togs medborgare som anklagats för krimtänk – otillåtna och kritiska tankar. Där torterades de tills de tänkte ”rätt”. I dagens djurindustri plågas ingen för att deras tankar är opassande utan för maximal vinst. Men avsaknaden av kärlek i dagens djurfabriker är lika påtaglig som på det fiktiva Kärleksministeriet i romanen 1984. Martin Smedjeback
Sverige skiljer sig på många sätt från 1984s diktatur. Men på en punkt skulle den engelske författaren nicka igenkännande. Det gäller djurindustrins språkbruk. ”Den svenska djurskyddslagstiftningen syftar till att säkerställa att djur i Sverige har ett gott djurskydd” skriver Jordbruksverket. ”Djurskyddslagstiftningen är tänkt att förbygga att djur far illa. Den beskriver hur den som håller, sköter eller hanterar djur ska göra så att djuren mår både fysiskt och psykiskt bra.”
Sådana påståenden kunde inte vara längre från verkligheten. Kycklingar lever instängda på en yta motsvarande ungefär en A4-sida per individ. Avel med maximal produktion som mål har gjort att de växer så snabbt att de ofta inte ens kan stå. Författaren Jonathan Safran Foer skriver att djur i industrin lever i ”prisons of pain” på grund av den extrema aveln. Grisarna har det inte mycket bättre. De allra flesta av dem hålls instängda hela livet på ett hårt betonggolv med en yta på omkring en kvadratmeter per individ. Där är det helt omöjligt att utföra sina naturliga beteenden som att böka och bygga bon. Mår dessa djur både ”fysiskt och psykiskt bra”?
En djurskyddslag – en lag för att skydda djur – borde rimligtvis betyda ett regelverk som ska hindra att djur skadas. För alla som tittar in i en djurfabrik eller ett slakteri är det uppenbart att djur skadas. Eftersom människor i allmänhet tycker illa om att skada så vill vi dölja det för oss själva och för andra. Språket är vårt mest effektiva verktyg att dölja med eftersom själva orden vi använder formar vår världsbild. Detta är lika sant i en diktatur som i ett samhälle där vi på löpande band föder upp och tar livet av djur.
Till Kärleksministeriet togs medborgare som anklagats för krimtänk – otillåtna och kritiska tankar. Där torterades de tills de tänkte ”rätt”. I dagens djurindustri plågas ingen för att deras tankar är opassande utan för maximal vinst. Men avsaknaden av kärlek i dagens djurfabriker är lika påtaglig som på det fiktiva Kärleksministeriet i romanen 1984. Martin Smedjeback
RSS Feed