Jag har tidigare gjort reklam för den nya Netflix-dokumentären You Are What You Eat: A Twin Experiment där man får följa ett antal tvillingpar. Den ena enäggstvillingen kör vegansk mat och den andre kör blandkost under en period. Sedan jämför de hälsovärdena. Jag var medveten om att liknande dokumentärer har fått kritik för att ha varit snedvridna till förmån för veganism. Ett vanligt klagomål är att vegandokumentärer ägnar sig åt ”cherry picking” - körsbärsplockning - som enligt Wikipedia ”innebär att man i sin argumentation plockar ut enskilda fakta som stödjer ens uppfattning, medan man bortser från fakta som motsäger densamma. Detta tankefel är en form av undertryckande av bevis, och kan vara medvetet eller omedvetet.”

Om man, som jag, är djupt engagerad för djuren, är det lockande att lyfta fram de resultat som är positiva för en helt växtbaserad kost och negligera annat som inte är lika positivt. Även om avsikten måhända vara god - att stå upp för djuren - så tycker jag att det är problematiskt när detta sker. Jag tror att vi överlag får ett bättre samhälle om vi håller oss till fakta och gör vårt bästa att framställa information på ett så ärligt sätt som möjligt. Argument för att välja växtbaserat blir också så pass mycket mer trovärdiga om vi alltid har fakta och vetenskap på vår sida, till exempel när det gäller hur nyttig växtbaserad kost är.

Därför är jag tacksam för att det finns de som granskar faktan och det vetenskapliga underlaget i dokumentärer som denna. I veckan har jag sett på två videos som Youtubern Unnatural Vegan har gjort - en om den faktiska studien som ligger till grund för dokumentären - och en om dokumentären. Jag har också lyssnat på podden Hälsoveckan by Tyngre, där välutbildade personer inom kost och hälsa utvärderar den nämnda dokumentärens hälsopåståenden. Titta och lyssna gärna på någon av dessa genomgångar om ni väljer att titta på You Are What You Eat: A Twin Experiment. Efter att själv ha lyssnat på dessa recensioner så tycker jag att de har flera poänger om brister i dokumentären - som att vissa saker känns snedvridna och att resultaten kunde ha visats på ett ärligare sätt.

Om man hade framställt resultaten mer vetenskapligt kanske inte dokumentären blivit lika slagkraftig i sitt budskap. Men jag tycker att huvudresultatet från hela studien är tillräckligt starkt ändå! Som det står högst upp i studiens artikel under ”Key Findings” (min översättning): att under bara åtta veckor fick de som gick på vegankost klart förbättrat LDL (det dåliga kolesterolet), förbättrade insulinnivåer och viktminskning. Slutsats: en hälsosam vegankost ger ett signifikant skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar och diabetet typ 2 i jämförelse med en hälsosam blandkost. Denna slutsats ifrågasatt inte av någon av de nämnda kritiska rösterna.

Dessutom lyfter dokumentären hur dåligt animalier är för miljön/klimatet och även något om hur hemskt det är för djuren. Inte detta heller ifrågasätts av de ovan. Att lyfta dessa frågor är viktigt för vår gemensamma miljö och för de miljarder djur som utnyttjas. Det är också inom dessa områden, särskilt kring djuretiken, där veganer har våra allra starkaste argument. Det tar emot för många att börja se dokumentärer om djurfabrikers hemska effekt på klimat och djur. Därför kan hälsa vara en väg in för många att börja uppmärksamma de många skador som kött och andra animalier för med sig. Därför vill jag inte helt avskriva dokumentären även om jag hade önskat att man var mer strikt i hur man la fram resultaten så att det var mer rättvist och medskicket att man får titta på den med en nypa av skepticism.

Människor med ett kritiskt förhållningssätt är viktiga, och att vi som identifierar oss som veganer också lyssnar på vad icke-veganer tycker och tänker. Men vi ska också ha klart för oss att allt som kommer ur munnen eller pennan ur vetenskapligt sinnade personer inte är att lita på. Särskilt när det gäller ett ämne som veganism och djurrätt. Att man är smart och klok inom ett eller flera områden betyder inte att man nödvändigtvis resonerar klokt inom andra. Ett exempel på detta är den kända astrofysikern, programledaren och författaren Neil deGrasse Tyson som kommer med alla möjliga märkliga påståenden om varför veganism inte är en livsfilosofi som håller. Att även en intelligent person som denna astrofysiker tänker snett kring veganism är något som Earthling Ed och Unnatural Vegan visar i sina videos. Om hur annars kloka och empatiska människor kan ha sina blinda fläckar när det gäller veganism och djurrätt är något som Pelle Strindlund visar med besked, bland annat i sin senaste bok Alla mot djuren.

​AI (Artificiell intelligens) är något som jag har varit intresserad av de senaste 25 åren. Jag har sett frågan som en liten sidohobby eller kuriosa. Det började med en fascination av böcker (som The Age of Spiritual Machines och The Singularity Is Near) av Ray Kurzweil. Han har alltid varit väldigt optimistisk när det gäller AI. Men jag minns också att jag blev orolig när jag år 2000 på mitt studentrum i Lund läste en artikel av Bill Joy i tidningen Wired om framtida faror som den teknologiska utvecklingen kan bära med sig. Men, som få har undgått vid det här laget, så har nu AI seglat upp som en ytterst aktuell fråga. Detta har skett eftersom AI nu har utvecklats så pass mycket att fler och fler ser både enorma möjligheter och stora hot.

Det har också lett till att jag har börjat ägna mer tid åt frågan eftersom jag ännu mer än tidigare ser AI som ett potentiellt stort hot mot allas vår framtid. Jag vill så här inledningsvis nämna att jag knappast är teknikfientlig. Tvärt om - jag älskar teknik! När det gäller konsumtion är det min klart största akilleshäl eftersom jag tycker att det är kul att testa de senaste tekniska prylarna. På grund av miljökostnaden för produktion så försöker jag ändå hålla igen. Och när det gäller AI så har jag dagar när jag kan se fantastiska fördelar när AI har utvecklats långt bortom dagens förmåga. Kanske kan sådana AI till och med lösa dagens största utmaningar som klimatkrisen? Men när jag läser och lyssnar på böcker och poddar som beskriver de potentiella hot som finns med framtidens AI så blir det uppenbart för mig att vi bör ägna denna fråga betydligt mer intresse och tid.

Även om AI först nu blivit aktuellt så finns de som väldigt tidigt lyfte hoten med tänkande maskiner. Alan Turing ses som fadern till modern databehandling. Vid andra världskriget konstruerade han en maskin som lyckades knäcka nazisternas hemliga koder. Redan 1951 skrev han: ”Det förefaller troligt att det, när väl tänkande maskiner kommit igång, inte skulle dröja länge innan våra ömkliga förmågor akterseglades. Att maskinerna skulle dö kommer inte på fråga, men de skulle kunna kommunicera inbördes för att skärpa sina sinnen. Till slut bör vi därför räkna med att de tar över kontrollen.”

"Men hur skulle AI kunna ta över kontrollen? Chat GPT skriver ju endast text!" är lätt att tänka. Och det finns ingen som påstår att dagens AI skulle ta över. Vi måste istället tänka att morgondagens AI med stor sannolikhet kommer att vara väldigt många gånger mer avancerad än dagens. AGI - Artificiell Generell Intelligens är programmerarens heliga graal. När AI når denna nivå kan den utföra alla intellektuella uppgifter lika bra eller bättre än människor. Det antas att när AGI nås så kan den programmera sig själv att utvecklas snabbare och snabbare. Vår mänskliga hjärna som utvecklats superlångsamt under miljoner år har ingen chans att hänga med om AGI uppnås. Men man kanske ändå frågar sig hur en sådan AGI skulle ta över. Redan nu är vårt samhälle otroligt digitaliserad och mycket är uppkopplat till internet, till exempel el- och vattenförsörjning (om jag minns rätt). Vi kan föreställa oss att när AI fortsätter att utvecklas under de kommande åren så kommer det att vara så pass hjälpsamt för oss att vi integrerar det i fler och fler system, som till exempel självstyrande bilar, på sjukhus och annat. Det skulle kunna bli så integrerat, oumbärligt och komplext att vi inte skulle kunna stänga av AGI om vi inte vill offra väldigt många människors liv, eftersom det vid detta lag är livsuppehållande inom flera områden. Om AGI uppnås så kan systemet självreplikera sig och sprida sig till alla områden som är uppkopplade till internet och potentiellt ta över dessa om detta gynnar AGI:ns mål.

En nyckelfråga är vad en framtida AGI skulle vilja uppnå och på vilket sätt den skulle göra det. Det kan tänkas att AGI skulle bli så avancerad att vi människor ses av dem som myror ses i förhållande till oss. Om vi människor vill bygga en motorväg så tänker knappast ingenjörerna på om det skulle råka finnas en myrstack i vägen som utplånas i bygget. Det är inte för att ingenjörerna har något emot myrorna som detta sker utan eftersom myrorna inte räknas eftersom de är hopplöst underutvecklade i förhållande till människorna (jag säger inte att detta är etiskt motiverat men dock ett vanligt tänkande). På ett liknande sätt kan det bli med AGI. Den behöver inte vara ond och ute efter att förgöra mänskligheten (eller andra djurarter). Det kan räcka med att vi konkurrerar om utrymme och resurser som en AGI anser sig behöva för att nå sitt mål. Det pågår intensiv forskning kring hur vi ska kunna programmera AI så att den faktiskt följer mänskliga mål och tar hänsyn till våra intressen. Detta som brukar kallar ”the alignment problem” visar sig dock vara en ytterst svår nöt att knäcka. En utmaning är till exempel att vi människor kan ha värderingar som krockar med varandra, så då är det oklart vad av det som ska programmeras. Ett annat problem är att mänsklig moral knappast är fulländad. Häggström nämner i det här sammanhanget det ”ofantliga lidande som djurindustrin ger upphov till” som våra samhällen i stort inte tar hänsyn till ännu.

Nu är det inte säkert att en AGI utvecklar egna mål som potentiellt skulle vara förgörande för mänskligheten. Men det kan räcka med att en riktigt avancerad AI utvecklas som används på ett dåligt sätt. Till exempel en militärmakt som uppnår, eller tar över AI, och som i ett förebyggande syfte lyckas ta över makten från andra länder med tvång så att inte de också ska nå den eftertraktade AI-utveckling och kunna slå tillbaka med detta.

Hur stora är då risker för utplåning av mänskligheten? Denna fråga är inte oväntat väldigt svår att svara på eftersom vi ofta pratar om potentiella risker vi tidigare inte utsätts för. Filosofen Toby Ord som jobbar på Future of Humanity Institute försöker i alla fall att på ett kvalificerat sätt uppskatta riskerna i boken The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity (2020). I den uppskattar han att risken för att mänskligheten helt utplånas under de kommande 100 åren till en på sex, vilket är 17 procent. Det är som att vi skulle spela rysk roulette med en kula i magasinet. Och om risken fortsätter att vara så här hög århundrade efter århundrade så dröjer det inte lång tid innan vi med stor sannolikhet når vårt slutkapitel som mänsklighet.

Vad är det då som hotar vår överlevnad allra mest? Högst sannolikhet tilldelar Toby Ord risken för en AI-katastrof, som får 10 %, och på andra plats kommer artificiellt skapade pandemier med sannolikhet 1 på 30, det vill säga cirka 3 %. Globalt kärnvapenkrig och global uppvärmning tilldelas vardera endast 0,1 % av Ord. Men observera att detta är risken för total utplåning. Både kärnvapen och klimatkrisen utgör enorma risker för mänskligt liv och vår civilisation men det är osannolikt att de helt utplånar allt mänskligt liv.

Hur lång tid kommer det att ta innan vi får AGI? När boken Tänkande maskiner kom ut 2021 skrev Chalmer-professorn Olle Häggström: ”kan dröja ett århundrade eller mer, eller det kan röra sig om några få decennier.” Eftersom saker och ting utvecklas så snabbt inom AI så kom han ut med en uppdaterad version av sin bok under 2023 med ett tilläggskapitel. Där skriver professorn: AGI ”ligger betydligt tidigare än den gjorde för ett par år sedan.” När han pratar med de främsta AI-experterna så är det idag många fler som pratar om att det stora AI-genombrottet kan ligga endast några år framåt.

Men är inte snacket om AI bara en enorm hype? Vi har hört det förr. I framtiden kommer vi att få flygande bilar och åka i skytteltrafik till Mars! Blev det så? Nej, knappast. Det finns både kända tänkare som inte tror att AI kommer att utvecklas till något särskilt avancerat och ytterligare några som håller med om att AGI sannolikt kommer att utvecklas men att det inte kommer att vara någon som helst risk för oss människor. I kapitlet AI-förnekeri i boken Tänkande maskiner bemöter Häggström AI-kritiker som till exempel den kända psykologen och författaren Steven Pinker. Häggström erkänner att vi inte alls vet lika mycket om AI-risken som vi gör inom klimatområdet där kunskapsunderlaget är betydligt bättre. Men bara för att vi inte har några säkra svar så betyder inte det att det är intellektuellt godtagbart att säga vad som helst påpekar Häggström. Det kan ha sin plats att se positivt på världens utveckling som Pinker gör, men om vi ser allt rosaskimrande kan det få oss att vara blinda för reella hot. Till skillnad från tidigare teknisk utveckling så har vi med största sannolikhet bara en chans på oss när det gäller AI. Vi kan inte vänta med att bry oss om säkerhetsriskerna tills AGI är ett faktum för då är det antagligen för sent att göra något åt det. Tyvärr går det inte då att bara dra ut sladden. 

Om det nu finns en betydande risk för att vi kan utplånas vad finns det att göra för att undvika detta? En given åtgärd är att se till att mer resurser satsas på AI-säkerhet, forskning där man försöker hitta vägar för att framtida AI ska ta hänsyn till mänskliga (och helst även andra arters) intressen. Idag satsas endast en bråkdel av de resurser på AI-utveckling till AI-säkerhet. Det är inte acceptabelt. Det behövs också kraftfull lagstiftning som tvingar företagen att vidta säkerhetsåtgärder under utvecklandet och släppande av nya AI-program. Dagens läkemedelsföretag behöver gå igenom rigorösa tester styrt av lagar innan nya läkemedel släpps på marknaden. Detta är något som verkar fungera i stort sätt över hela världen, i både demokratier och diktaturer. Ett liknande regelverk skulle behövas för att reglera AI-företagen.

Cheferna i de största AI-företagen och världens politiker har möjlighet att påverka riskerna med AI. Men vad kan lilla jag göra åt frågan? kanske du undrar. Som med alla andra större samhällsfrågor så krävs det av oss medborgare att vi agerar. Politiker behöver känna att de har stöd av befolkningen för att våga genomföra förändringar (åtminstone de större). För detta krävs att vi i allmänheten visar att vi tycker att det här området är viktigt att agera kring. Eftersom frågan är så pass ny så är det i nuläget viktigt att vi blir fler som sätter oss in i ämnet och lyfter det så att riskerna blir debatterade runt om i vårt samhälle. Man behöver inte vara expert för att ha en åsikt i AI-frågan, lika lite som vi behöver kunna kärnfysik för att lyfta riskerna med kärnvapen eller vara klimatforskare för att engagera oss kring klimatkrisen. Detta är en allt för viktig fråga för att vi ska kunna lämna den åt experter och toppolitiker!

P.s. I den här texten har jag valt att endast beröra de AI-risker som Häggström kallar de högtflygande och inte lyft de mer jordnära riskerna som till exempel hur människor ska erhålla försörjning och meningsfull framtid när AI tar över allt fler jobb. Kanske det blir en text om detta på denna blogg vid ett senare tillfälle! 

Martin rekommenderar detta att läsa och lyssna på om AI
Tänkande maskiner av Olle Häggström
Uppföljningskapitel till Tänkande maskiner från 2023 som gratis går att ladda ner
Mitt eget urval av de viktigaste bitarna från boken Tänkande maskiner
The Precipice av Tony Ord
Human Compatible av Stuart Russle
Olle Häggströms blogg om AI
Kort video om AI-framtiden
Samtal om bland annat AI med Jonas Lundström och Martin i podd och på Youtube
Podden 80 000 hours gör djuplodande intervjuer om AI som jag har lärt mig mycket av
An Open Letter from AI and Robotics Researchers
​
Om man hellre än att läsa vill lyssna eller titta på något om AI så tipsar jag att ta något av namnen ovan och klistra in i valfri poddplattform eller på Youtube för att titta/lyssna på samtal eller föredrag.
​​

Nu under 2024 är tionde året som jag kör projektet Ett år för djuren, tänk vad tiden går! Förra året expanderade jag projektet så att min aktivism även täcker klimatet och bytte därför namn till Ett år för djuren och jorden. När jag var student på universitetet var världens fattigdom det som engagerade mig mest. Sen blev det fredsfrågan och kampen mot vapenexport som jag ägnade mig åt under många år. Som ni hör så har det blivit engagemang i många olika etiska frågor genom åren. Detta är något som jag hoppas kommer att avspeglas i den podd som jag nu släppt!

Poddformatet är något helt nytt för mig att testa. Som många av er vet så har jag jobbat en del med video med publiceringar av videoklipp på min egen Youtube-kanal och på andras som jag arbetar med samt videos på Facebook. Jag kommer fortsatt att jobba med video men poddformatet innebär en hel del fördelar. Det främsta är att fler och fler lyssnar på innehåll när de gör andra saker, vilket stämmer in på mig själv också. Jag lyssnar ofta på olika poddar när jag går och handlar, diskar och lagar mat. En annan fördel är att det kan vara mindre motstånd för flera att prata in i en mikrofon utan att samtidigt ha en kamera riktat mot sig. 

Min tanke är att ha olika typer av innehåll i podden. Ibland kommer det att vara samtal likt Jonas Lundström och jag hade i första avsnittet. Andra gånger kommer poddlyssnarna att följa med ut på veganläger, aktioner, manifestationer och rättegångar där tanken är att man ska höra pulsen av pågående aktivism för en bättre värld. Jag vill gärna höra vilken typ av material som du skulle vilja lyssna på! Jag tar också gärna emot hjälp att sprida denna podd. Den är än så länge registrerad på Spotify och Apple. Ha nu en riktigt god fortsättning på 2024 så hörs vi! 

Det började med en liten blockad av en väg i Stockholm… Jag minns inte när det var men att jag var nyfiken på den för mig nya rörelsen kallad Extinction Rebellion - XR. Senare fick jag höra att min tvillingbror blivit rejält engagerad i XR! I sin ungdom hade han varit aktiv i Amnesty och Rättvisemärkt innan han blev pappa men det var många år sedan han varit aktiv i något samhällsförändrande. Det gjorde mig väldigt glad att han hittat tillbaks till aktivismen och dessutom i en organisation för klimatet som använder civil olydnad som huvudmetod! När jag skulle ner till Skåne vid ett tillfälle så frågade jag när han och jag kunde träffas. ”Häng med på blockaden vi ska göra på Möllan (i Malmö) vet ja!” sa han. "Bra sätt att umgås med min tvillingbror", tänkte jag, och hängde på. När han väl fått mig att vara med frågade han om jag ville hänga med på resa till Oslo i augusti förra året där XR skulle ha en stor nordisk aktionsvecka för klimatet. Jag sa ja även till detta och såg det som en del av min semester från mitt djurrättsarbete. Med aktionsveckan i Norge blev jag verkligen insyltad i XR och lärde också känna fantastiska aktivister! 
​

​Sedan 2015 har jag varit heltidsaktivist för djuren. Det har varit möjligt genom mitt projekt Ett år för djuren som är folkfinansierat - alltså att folk har bidragit så att jag klarar att betala mat och hyra av mitt kollektivrum utan att ha någon anställning. Fantastiskt nog så har folk bidragit med resurser så att jag nu har kunnat utföra detta heltidsarbete som aktivist inom djurrätt i inte mindre än åtta år! Det har varit ett djupt meningsfullt arbete och fortsätter att vara detta. Men när jag började bli aktiv i klimatrörelsen kände jag en dragning till att även engagera mig i detta. Jag vill i detta blogginlägg förklara varför jag landade i att kombinera djurrättsaktivism och klimataktivism i Ett år för djuren och jorden.

Lidandet som vi människor utsätter djuren för är massivt. Vi pratar om miljarder och åter miljarder av kännande varelser som vi håller inlåsta i trånga utrymmen och dödar dem som barn. De flesta av dem får aldrig gå utomhus under hela sina liv. Ju mer jag har lärt mig om både djurindustrin och djurs beteende och känslor desto mer har jag insett hur fruktansvärt det är vad vi utsätter djuren för inom djurindustrin. Det som är hoppfullt är att vi har en lösning på problemet. Vi kan som individer och som samhälle ställa om till växtbaserad kost så vi behöver inte ha djur inlåsta under hemska förhållanden och inte döda någon. Omställning kommer att underlättas ju bättre och mer varierad kosten från växter blir med nya innovationer.

Lidandet för djuren finns i detta nu, och pågår varje minut. Lidandet från klimatkrisen finns nu, men vi i den rika delen av världen har ännu inte känt av konsekvenserna av ett kapsejsat klimat. Effekterna kommer dock att bli rejält kännbara för oss de kommande årtiondena. Vi vet inte riktigt vad som kommer att hända då växthusgaserna i atmosfären ansamlas, men klimatforskarna har länge varnat för den katastrof som med största sannolikhet kommer om vi människor inte rejält ställer om våra samhällen. Lidandet som kan komma av en kollapsad civilisation är svåra att begripa. Extrem värme, extrem kyla, torka och massvält är några av de effekter som klimatkrisen bär i sitt sköte. Forskarna säger att vi bara har några år på oss att ordentligt ställa om och politikerna gör inte ens i närheten så mycket som skulle behövas. Det är inte en brist på lösningar som är det största problemet utan avsaknad av politisk vilja och mod att göra radikala förändringar. Det är därför det behövs en stark klimatrörelse som kan förmå oss alla att göra mer för att rädda det vi rädda kan i den historiska utmaning som vi står inför.

Jag vill försöka bidra med att minska lidande både nu och i framtiden så därför vill jag engagera mig för djuren och klimatet under 2023. Dessutom finns det överlappande områden som jag känner är extra lämpade för mig. Lösningen för djuren - en växtbaserad kost - råkar också vara en dellösning för klimatkrisen eftersom djurindustrin är en av de större utsläpparna av växthusgaser. Jag skulle vilja arbeta kring ett större fokus inom klimatrörelsen på djurindustrins bidrag till klimatkrisen och verka för en omställning av jordbruket och hela matproduktionen så att vi kan producera hållbar mat från växtriket. En aktion med precis det här temat var jag med på den 12 december 2022 med XR då vi höll en presskonferens inne på Livsmedelsverket. Lite tidigare under 2022 var jag med Animal Rebellion och gjorde en klimataktion på Arla med budskapet att de behöver ställa om till växtbaserat!
​
Jag var aktiv i fredsrörelsen under många år. När jag skiftade fokus till djurrättsrörelsen upplevde jag att jag kunde bidra med mycket som jag lärt mig inom fredsrörelsen. På samma sätt vill jag nu försöka att ge något av det jag har lärt mig från cirka 20 år av aktivism även till klimatrörelsen. Det är dessutom oerhört stimulerande och lärorikt att gå in i en ny rörelse och träffa nya aktivister. Jag tror att jag har mycket att lära och inspireras av från klimatrörelsen, något som jag sedan vill ge till djurrättsrörelsen också.

Den 1 januari 2023 börjar officiellt Ett år för djuren och jorden då jag kommer att engagera mig i både djurrätt och för klimatet. För att spara pengar och tid kommer jag inte att göra en ny hemsidan utan behåller www.ettårfördjuren.se. Hoppas att du på något sätt vill följa med mig på resan och i arbetet för en bättre värld för både djur och människor, nu och i framtiden! Mejla mig gärna (eller kommunicera på annat sätt) om du vill bidra ekonomiskt till min heltidsaktivism - [email protected] - så skickar jag info om hur du kan göra detta. 

P.s. Här kan läsas vad jag gjorde inom Ett år för djuren under 2022.

Den 30 maj 2022 var jag och femton andra med på en blockad av Kronfågels slakteri utanför Katrineholm. När djurtransporter skulle in satte vi oss i vägen. Efter en dryg timme lyfte poliser bort oss från vägen. Detta är en typ av civilolydnadsaktion där man öppet och fredligt bryter mot en lag i syfte att förändra samhället. Några kanske undrar vad denna typ av aktion egentligen gör för skillnad. Djuren kommer ju ändå att slaktas i lika hög grad. Andra säger att vi slösar på samhällets resurser genom att polis behöver sättas. Kanske de tillägger att vi stör för ett laglydigt företag. Om vi vill påverka kan vi göra det genom lagliga sätt.

Denna typ av kritik får mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse som han tillhörde fick höra vid deras kampanj 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Där hade aktivisterna utfört sit-ins och demonstrationer. Som en respons till detta skrev några vita präster ett debattinlägg där de tyckte att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De la till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld. Istället skulle det vara bättre att förhandla.

När King satt inlåst på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Här skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som konstant har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”
Kronfågel har inte visat sig intresserade av dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djuren. Vid en sådan situation så krävs det aktioner som iscensätter den konflikt som finns. Vi har ett företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt dödligt våld mot försvarslösa kännande individer på löpande band. Bara på Kronfågel utanför Katrineholm dödas 200 000 kännande individer varje arbetsdag. Vi har ett samhälle som tittar bort i tyst medgivande. Det är i ett sånt läge som direktaktion behövs för att vi ska tvingas att se vad vi gör mot djuren.

Poliserna är beordrade att lyfta eller släpa bort oss fredliga aktivister. De utför ordern så att dödandet kan fortsätta eftersom slakteriet är skyddat av den lag som gäller idag. Det är inte vi aktivister som skapar denna konflikt. Den finns redan där – frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige. Det vi gör är att vi med Kings ord ”dramatiserar” konflikten, vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone i någon timme.                                                                         
Vi räddade ingen av kycklingarna under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som kycklingarna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det nödvändigtvis inte var jag som fick skörda frukterna av handlingen.

Konstnären Eli Tistelö har skapat målningar av 12 personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Från 8-26 januari 2022 hängde dessa konstverk på Haninge kulturhus. 

Målningarna med beskrivning och dikt av Henrik Wig / Links to the paintings
Angela Davis (originalmålning såld /sold)​
Anita Krajnc 
Anna Kingsford (originalmålning såld / sold)
Ashoka (originalmålning såld / sold)
Billie Eilish (originalmålning såld /sold)
Mahatma Gandhi (originalmålning såld / sold)
Leonardo da Vinci ​(originalmålning såld / sold)
Ingrid Newkirk 
Joaquin Phoenix (originalmålning såld / sold)
Al-Ma´rri 
Henry Spira 
Olga Tokarczuk (originalmålning såld / sold)

Om du vill höra om varje person från målningarna och få dikterna upplästa så besök gärna spellistan som finns från videoinspelning av vernissaget. 

Fascinationen för hönor och kycklingar går inte missta i etologiprofessor Per Jensens nya bok. Han beskriver hur de pratar med varandra, om deras sexliv och ofta livslånga vänskapsband. Det visar sig att vi har anledningen att ompröva ord som ”hönshjärna”. För även om deras hjärnor endast väger tre gram så är de så täta att de faktiskt innehåller fler hjärnceller än många andra djurs. Finurliga experiment visar att hönor och kycklingar utmärkt klarar addering och subtraktion. Men något som är betydligt viktigare är att de har komplexa känsloliv, ”inte alls så olika våra egna” enligt Jensen.
 
Desto plågsammare är det att läsa om vad hönorna utsätts för i ägg- och kycklingfabrikerna. De så kallade slaktkycklingar har avlats fram för att äta så kopiösa mängder att de växer från 50 gram vid kläckning till två kilo på knappt fem veckor. Denna rasande tillväxt gör att det är svårt för ben, hjärta och lungor att hänga med. ”De skulle helt enkelt växa sig till döds efter några ytterligare veckor” skriver Jensen. Kycklingarnas föräldrar har precis samma anlag för att växa till sig i rekordfart. De måste leva betydligt längre för att de ska kunna producera ägg som sedan ska bli nya kycklingar. Kycklingindustrins ”lösning” är att hönsföräldrarna tvingas gå konstant hungriga så att deras kroppar inte växer för snabbt.
 
Inte nog med att lidandet finns inetsat i djurens kroppar. De får heller inte sova ordentligt, eftersom en sovande kyckling inte äter. I många länder får de bara en timmes mörker varje dygn. I EU finns det regel om minst fyra timmars mörker varje natt men enligt Jensen är det fortfarande en ”oerhört krävande ljusmiljö”. Hönor hör ljud på betydligt lägre frekvenser än vad vi människor uppfattar. I både kyckling- och äggindustrin finns många maskiner som fläktar, ägginsamling och gödselband som ofta låter på en lägre frekvens. ”Forskare är väl medvetna att det kan vara en källa till konstant stress” skriver Jensen.
 
För Jensen är hönorna och kycklingarna mer än intressanta forskningsobjekt. Det är tydligt att han bryr sig om deras individuella liv och hans kritik mot ägg- och kycklingindustrin återkommer i boken. Det är när lösningar diskuteras som våra åsikter går isär. Jensen hoppas på att industrin ska börja avla på egenskaper som inte bara är till för högre produktion utan också för hönsens välfärd. Han uppmanar också bönderna att ge dem en ”drägligare miljö” i industrin. Allt detta är orealistiskt anser jag och riskerar att invagga konsumenten i en falsk förhoppning om att det kommer att bli bättre. Så länge djur ses som en produkt så kommer industrin att göra allt de kan för att maximera vinsten och konsumenten kommer ofta att välja det billigaste alternativet.
 
”Världens vanligaste fågel” är utmärkt när det gäller att berätta om hönornas fascinerande egenskaper och hur skadlig kyckling- och äggindustrin är för deras välmående. Trots att jag inte köper de djurskyddsliga lösningar som Jensen föreskriver så kan jag rekommendera den till alla som är intresserade av framtiden för kyckling- och äggindustrin.
                                                                                                            Martin Smedjeback

Titel: Världens vanligaste fågel: En kärleksförklaring till höns
Författare: Per Jensen, professor i etologi på Linköpings universitet
Förlag: Natur & Kultur
Publicerad: mars 2021

Detta tal höll jag för exakt en vecka sedan efter rättegången med mina medåtalade i Slakterinspektionen då vi försvarade att vi promenerade in på Dalsjöfors slakteri och filmade.

Jag har varit aktiv för djuren på heltid i sex år nu. Under den här tiden har jag nog hört de allra flesta argumenten för att fortsätta att äta djur. ”Det är naturligt. Biologisk mångfald. Vi behöver protein. Det är manligt. Men växter känner också smärta!” Argumenten är olika till sin natur men har det gemensamt att när man börjar syna dem så faller de alla snabbt samman. Många som yttrar dem kanske inte heller riktigt tror på sina egna invändningar utan de säger dem mer som en reflex eftersom man inte gärna vill ändra sina vanor. Men när folk ser dödandet av djuren på slakterier så tystnar de flesta. Då räcker inte orden till. Därför tror jag att fler behöver se hur det verkligen går till på slakterierna. Att fler vågar se den blodiga baksidan av köttbiten på tallriken.

Jag hade mardrömmar både dagarna före och efter jag var på Dalsjöfors slakteri sensommardagen 2019. En plats av dödligt våld på löpande band är något som egentligen ingen vill besöka. Men jag tror att vi behöver åka och dokumentera de här platserna för att de någon dag ska upphöra. Det minsta vi kan göra är att försöka visa världen vad som händer. Djurindustrin kommer att fortsätta att skönmåla sina djurfabriker och samtidigt mörka dödandet. De lägger ut miljontals kronor för att vi ska fortsätta att tro att kor får njuta av gröna sommarängar året runt. Vi har inte de ekonomiska musklerna eller lagens skydd som djurindustrin har. Istället är vi utrustade med actionkameror och mobiltelefoner. Med dem fångade vi inne på slakteriet kornas ångestfyllda blick innan de sköts med bultpistolen, grisar som väntande på att tvingas in i gaskammaren och flådda kohuvuden.

Det är många som tittar bort när det handlar om otäcka bilder från djurindustrin. Det är förståeligt och faktiskt hoppfullt. Hoppfullt eftersom det visar att vi människor bryr oss om djur. Annars hade vi ju inte försökt att undvika att se våldet mot djuren. Utmaningen är att få fler att våga se verkligheten som är Sveriges djurfabriker och att inspirera fler att ta aktiv ställning för djuren som kännande individer snarare än mat.

I rättegången tidigare idag pratade jag om hur vi människor tänker att vi har rätt att utnyttja och döda djur endast för att de inte råkar tillhöra just vår art. Jag argumenterade för att det här är en diskriminering på lika lösa grunder som när vi diskriminerar på grund av hudfärg eller kön. Jag tror faktiskt att vi alla är mer eller mindre speciesister, även djurrättare och veganer, eftersom vi alla är uppväxta i ett speciesistiskt samhälle. Jag är i alla fall det, i den meningen att jag känner att människors liv är mer värdefulla än djurs. Samtidigt kan jag inte komma på några rationella skäl till varför det skulle vara så. För att verkligen förstå hur fruktansvärt det är att vi dödar djur på löpande band kanske vi måste föreställa oss hur vi skulle känna om vi behandlade människor på samma sätt. Det skulle innebära att vi framför våra ögon såg män, kvinnor och barn som sköts i huvudet på löpande band, att vi såg människor bli puttade in i gaskammare. Sånt har ju tyvärr hänt och de händelserna tillhör vår historias mörkaste kapitel. Om vi mentalt och känslomässigt kan föreställa oss hur vi skulle känna oss om vi eller någon i vår närhet, blev utsatta för samma behandling som djuren utsätts för, då kanske vi kan börja förstå det oerhörda moraliska brott som vi människor är skyldiga till gentemot djuren.

​Den insikten är viktig men den måste följas av handling om vi ska se någon förändring för djuren. Det krävs en stark djurrättsrörelse med många som ger substantiellt av sin tid och sina pengar för att vi på sikt ska få slut på våldet mot djuren. Men jag hoppas att vi är i början av en sådan utveckling. Tillsammans med gemensamma ansträngningar är jag övertygad om att vi kan åstadkomma djurens frigörelse.