Två säkerhetsvakter hejade på oss när vi steg av bussen i förrgår precis vid slakteriet i Dalsjöfors, en bit från Borås. Vi såg att det befann sig ytterligare två vakter vid utfarten av slakteriet, en bra bit från oss där vi ställde oss med skyltar. För ett par år sedan satte slakteriet upp två bommar vid huvudinfarten där djurtransporterna kommer in. I normala fall, när vi inte är där, står bommarna uppe hela tiden och vi är nästan helt säkra på att inga vakter då heller är inhyrda. Nu var bommarna nedfällda. När någon bil antingen skulle köra ut och in så lyfte vakterna manuellt upp bommarna.
Innan bommarna installerades så gick vi från Borås Animal Save ner på infarten när en djurtransport anlände och då hade vi lite tid att filma djuren medan chauffören slog in sin kod för att öppna grinden in till slakteriet.
Första dagen av två som vi var utanför slakteriet den här veckan så valde vi att inte utmana bommen utan höll oss utanför. Jag tänkte att eftersom vi den här gången hade två dagar på oss skulle vi ändå ha tillräckligt många gånger på oss att filma djuren så det kanske skulle gå från utsidan. Och första dagen körde djurtransporterna ganska lugnt och väntade ibland på att bommen skulle fällas upp vilket ibland gav oss lite tid att gå fram och filma. Men det blev farligare än om vi skulle ha gjort det på infarten eftersom vi nu fick göra det från 70-vägen med ganska många bilar som körde i höga hastigheter. Vid ett tillfälle fick jag gott om tid att filma kor på nära håll som tittade fram ur transporten. Men när transporten körde in så upptäckte jag att jag inte lyckats att sätta igång kameran så det hade inte blivit någon inspelning. Skit också!
Ytterligare en anledning till att jag inte ville att vi skulle utmana bommen denna första dag var att vi hade två deltagare med oss som aldrig tidigare varit på en djurrättsmanifestation eller vid ett slakteri. Det kan vara nog så stressande att befinna sig vid ett slakteri, möta arga bilförare och ha säkerhetsvakter nära en. Då kanske det kan vara för mycket att skapa ytterligare stressmoment med att någon av oss skulle trotsa vakter och kanske hamna i bråk med dem.
Även när bommarna var nedfällda så var det inga problem att gåendes passera dem. Men tillsammans med vakterna som höll kolla på oss så utgjorde det ändå en barriär som krävde mental kraft att trotsa. Vid infarten till Linköpings slakteri så har de endast ritat upp ett streck i marken för att markera att vi inte fick gå över in på deras område men det kändes inte alls lika allvarligt att överträda. Orsaken kan också vara att deras vakter brukar befinna sig på insidan av stängslet så risken att vi skulle ha en fysisk konfrontation är mindre. Men det är ändå fascinerande hur en fysisk barriär, om en lätt passerbar, kan stoppa en.
Igår, under andra dagen i rad vi befann oss utanför slakteriet, befann sig återigen två vakter vid både in- och utfart från slakteriet. Denna gång var vakterna emellertid snabbare att få upp bommarna och djurtransporterna höll högre hastighet vilket gjorde det närmast omöjligt att filma djuren. Frustrerad över detta frågade jag de andra om de tyckte att det var okej att jag på slutet av vår manifestation trotsade passerförbudet och gick ner för att filma på infarten. De var helt okej med det och denna dag hade vi heller inga som var ovana vid djurrättsliga aktiviteter. Så när en gristransport kom cirka 20 minuter innan avslut så följde jag med djurtransporten in när bommarna var upphissade.
Denna gång fångade jag grisarnas ansikte och deras hemska situation instängda i transporten. Efter omkring 30 sekunder kom en vakt och lugnt tog mig tillbaks till vägen. ”Nu är jag nöjd” sa jag till honom. ”Du hade bara en regel” sa han och syftade på att vi inte fick gå förbi bommarna. När jag kom tillbaks till de andra så hade vi en höll vi en tyst minut för djuren som dödats. När jag stod där tyst så kände jag hjärtat slå betydligt snabbare än vanligt. Även för mig som är så pass van att vara olydig så ger det fortfarande puls att gå emot makten.
Vi konstaterade att slakteriet har lagt en hel del pengar på att köpa in två bommar och betala fyra säkerhetsvakter att stå och bevaka oss i många timmar trots att vi inte stoppar eller ens försenar deras verksamhet. Man kan fråga sig varför och även om de förmodligen inte skulle erkänna det så tycker jag att svaret är givet: de vill inte att människor ska se djuren, se dem som enskilda individer. Och framför allt inte att folk ska göra kopplingen mellan köttet på tallriken och en enskild person – i detta fallet en gris.
Innan bommarna installerades så gick vi från Borås Animal Save ner på infarten när en djurtransport anlände och då hade vi lite tid att filma djuren medan chauffören slog in sin kod för att öppna grinden in till slakteriet.
Första dagen av två som vi var utanför slakteriet den här veckan så valde vi att inte utmana bommen utan höll oss utanför. Jag tänkte att eftersom vi den här gången hade två dagar på oss skulle vi ändå ha tillräckligt många gånger på oss att filma djuren så det kanske skulle gå från utsidan. Och första dagen körde djurtransporterna ganska lugnt och väntade ibland på att bommen skulle fällas upp vilket ibland gav oss lite tid att gå fram och filma. Men det blev farligare än om vi skulle ha gjort det på infarten eftersom vi nu fick göra det från 70-vägen med ganska många bilar som körde i höga hastigheter. Vid ett tillfälle fick jag gott om tid att filma kor på nära håll som tittade fram ur transporten. Men när transporten körde in så upptäckte jag att jag inte lyckats att sätta igång kameran så det hade inte blivit någon inspelning. Skit också!
Ytterligare en anledning till att jag inte ville att vi skulle utmana bommen denna första dag var att vi hade två deltagare med oss som aldrig tidigare varit på en djurrättsmanifestation eller vid ett slakteri. Det kan vara nog så stressande att befinna sig vid ett slakteri, möta arga bilförare och ha säkerhetsvakter nära en. Då kanske det kan vara för mycket att skapa ytterligare stressmoment med att någon av oss skulle trotsa vakter och kanske hamna i bråk med dem.
Även när bommarna var nedfällda så var det inga problem att gåendes passera dem. Men tillsammans med vakterna som höll kolla på oss så utgjorde det ändå en barriär som krävde mental kraft att trotsa. Vid infarten till Linköpings slakteri så har de endast ritat upp ett streck i marken för att markera att vi inte fick gå över in på deras område men det kändes inte alls lika allvarligt att överträda. Orsaken kan också vara att deras vakter brukar befinna sig på insidan av stängslet så risken att vi skulle ha en fysisk konfrontation är mindre. Men det är ändå fascinerande hur en fysisk barriär, om en lätt passerbar, kan stoppa en.
Igår, under andra dagen i rad vi befann oss utanför slakteriet, befann sig återigen två vakter vid både in- och utfart från slakteriet. Denna gång var vakterna emellertid snabbare att få upp bommarna och djurtransporterna höll högre hastighet vilket gjorde det närmast omöjligt att filma djuren. Frustrerad över detta frågade jag de andra om de tyckte att det var okej att jag på slutet av vår manifestation trotsade passerförbudet och gick ner för att filma på infarten. De var helt okej med det och denna dag hade vi heller inga som var ovana vid djurrättsliga aktiviteter. Så när en gristransport kom cirka 20 minuter innan avslut så följde jag med djurtransporten in när bommarna var upphissade.
Denna gång fångade jag grisarnas ansikte och deras hemska situation instängda i transporten. Efter omkring 30 sekunder kom en vakt och lugnt tog mig tillbaks till vägen. ”Nu är jag nöjd” sa jag till honom. ”Du hade bara en regel” sa han och syftade på att vi inte fick gå förbi bommarna. När jag kom tillbaks till de andra så hade vi en höll vi en tyst minut för djuren som dödats. När jag stod där tyst så kände jag hjärtat slå betydligt snabbare än vanligt. Även för mig som är så pass van att vara olydig så ger det fortfarande puls att gå emot makten.
Vi konstaterade att slakteriet har lagt en hel del pengar på att köpa in två bommar och betala fyra säkerhetsvakter att stå och bevaka oss i många timmar trots att vi inte stoppar eller ens försenar deras verksamhet. Man kan fråga sig varför och även om de förmodligen inte skulle erkänna det så tycker jag att svaret är givet: de vill inte att människor ska se djuren, se dem som enskilda individer. Och framför allt inte att folk ska göra kopplingen mellan köttet på tallriken och en enskild person – i detta fallet en gris.
En av grisarna jag filmade denna gång
RSS Feed