Imorgon börjar Ett år för djuren på riktigt! Hoppas att ni vill vara med på resan. 

Han har ingen arbetsgivare, ingen arbetsplats och ingen lön. Istället har han en frihet som få och får arbeta med precis det han vill. Den 1 januari börjar fredsaktivisten och veganen Martin Smedjeback sitt nya jobb som djurrättsaktivist. Hans förhoppning är att samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna arbeta heltid med djurrätt under ett år.

- Det känns som ett privilegium att kunna arbeta med det som jag tycker är roligast och mest meningsfullt. Och att helt själv kunna bestämma vad jag ska prioritera inom mitt projekt, säger Martin Smedjeback, 41, från Brandbergen, söder om Stockholm.

Ett år för djuren heter projektet han ska jobba med under 2015. Insamlingen började den 8 december och pågår fram till den 8 januari. Smedjeback funderade på att anlita ett av de stora crowdfundingföretagen som Indiegogo men valde till slut att folkfinansiera sitt projekt genom en egenproducerad hemsida (www.ettårfördjuren.se).

- I vårt land är lönearbete en väldigt stark norm. Om man inte har en anställning kan man hamna i det fruktade ”utanförskapet”. Jag hoppas kunna visa att det finns andra sätt att leva på, säger Martin Smedjeback.

Tidskriften Forbes förutsåg under 2014 att crowdfunding (folkfinansiering) är den kommande stora investeringstrenden. Under 2012 gav eller investerade människor 2,8 miljarder dollar genom de största crowdfunding-företagen. Att finansiera heltidsaktivism på sättet som görs inom Ett år för djuren verkar vara bland de mer sällsynta formerna av folkfinansiering.

 
Om Martin Smedjeback
Smedjeback höll i oktober en 10-dagars ickevåldsutbildning i Sydsudan. År 2010 erhöll han Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris och 2014 fick han Ickevåldspriset i Martin Luther Kings anda. För två ickevåldsaktioner mot svensk vapenexport satt han totalt ett halvår i fängelse under 2009 och 2010. Smedjeback bor i Kollektivet Gandhi i Brandbergen, söder om Stockholm. Mer här: 
http://www.xn--ickevld-ixa.se/om-mig.html

Kontakt
Martin Smedjeback, [email protected], 070-257 90 97

Högupplöst bild på Ett år för djuren logga: https://flic.kr/p/qx74sJ

Högupplöst bild på Martin Smedjeback: https://flic.kr/p/pA988M

Många klarar sig med en, vissa till och med en och samma hela livet! Men för mig räcker det inte. Jag vill ha många, helst på samma gång. Mina olika behov kan inte tillfredsställas av en och samma. Vissa ger mig x och andra ger mig y. Ibland kan det bli väl många bollar att hålla i luften, men det vägs upp av vad jag kan göra med var och en. Tillsammans blir det mycket mer kärlek!

Organisatoriskt är jag polyamorös. Jag vill vara tillsammans med flera organisationer och nätverk samtidigt. Jag har funnit att olika organisationer tillfredsställer olika behov hos mig. När det gäller mitt engagemang i fredsrörelsen så fick jag kunskap och professionalitet från Svenska Freds, från Kristna Freds fick jag ickevåldsutbildning och gemenskap, från Nätverket Ofog fick jag radikalitet och utmaning av min rädsla. Jag har aldrig dolt mina olika förhållande till dessa organisationer och jag har känt att mitt organisations-polyamorösa förhållningssätt har accepterats av de andra partnerna. Det har jag alltid varit tacksam för.

När det gäller mitt engagemang i djurrättsrörelsen känner jag mig lika polyamorös. En organisation räcker inte för mig. Min förhoppning är att det även inom djurrättsrörelsen ska finnas en acceptans att jag vill vara aktiv i fler än en samtidigt. Att vara aktiv i en organisation betyder inte nödvändigtvis att man håller med om allt. I så fall skulle ingen kunna vara med i någon organisation tror jag. Det räcker att hålla med om tillräckligt mycket. Ingen partner är heller perfekt eller har precis  samma värderingar som en själv. Man älskar dem för dem de är. Framför allt tror jag att det gäller att hålla blicken på det som vi kämpar för, i detta fall för djurens befrielse. Hur och var vi engagerar oss kan skifta men vår främsta lojalitet bör alltid ligga hos djuren.

Fred,
Martin


P.S. När det gäller romantiska relationer är jag traditionell och monogam. Ett romantiskt förhållande i taget är mer än nog för mig. 

"Vad håller du på med nu för tiden?" Den inte helt ovanliga frågan kom upp flera gånger under jullunchen jag var på i veckan med mina tidigare kollegor. Frågan var en utmärkt inbjudan till att berätta om Ett år för djuren! Samtalet utvecklades i samtliga fall till att handla om hur vi behandlar djur i vårt samhälle. Ett tydligt bevis på hur ett fokus på djuren kan föda samtal som jag inte hade tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning). 

När jag färdades på tåg igår på väg mot julledighet i Skåne skrev jag på en insändare. Den unga killen bredvid mig sneglade intresserat på min dataskärm. Efter ett tag sa han: "Ursäkta mig, jag ser att du skriver om djur. Är det ditt arbete?" Ytterligare en välkommen ingång till att prata om Ett år med djuren. Det visade sig att min tåggranne gick ett kandidatprogram i biologi på Linköpings universitet. Han hade i sin utbildning besökt många djurgårdar och slakteri men aldrig tidigare träffat en vegan. Han vittnade dock om att flera av hans studiekompisar hade ätit betydligt mer vegetariskt efter att ha besökt slakteriet. Resten av resan pratade vi om olika djurarters behandling i Sverige, om bra dokumentärer (han var en fan av The Cove) och vad en vegan egentligen äter. 

Jag ser fram emot många sådana här samtal under det kommande året!

allt gott,
Martin



Här är insändaren jag skrev på tåget och som jag skickade iväg idag: 

Den 19 december rapporterade TT om hur hundar klubbades ihjäl i Kina. När de hade dödats med träpåkar drogs pälsen av dem. På Facebook var upprördheten från svenskar stor. Bland annat skrevs: ”Hur är man mentalt funtad för att kunna utföra nått sånt!? Hela högen är ett gäng psykopater och mördare.” Samtidigt som detta pågår i Kina sker uppfödning och dödande av djur i Sverige utan rubriker. Vad är det i människans psyke som gör plågandet av hundar i Kina värre än behandlingen av djur i Sverige? Det är åtminstone tre saker: dödsmetoden, djurarten och avståndet.

Dödsmetoden: Det är svårt att tänka sig något mer brutalt än att klubba ihjäl en levande varelse. Slakt av djur i Sverige sker ofta (men inte alltid) med bedövning och på ett mer tekniskt sätt vilket oftast är mindre plågsamt. Men det vi ofta inte tänker på är att lidandet innan slakten är mycket större eftersom det pågår hela livet. Höns i Sverige som hålls i så trånga burar att de inte ens kan sträcka på vingarna, grisar som biter av varandras svansar på grund av stress och kor som får stå uppbundna månad efter månad; allt detta innebär stort lidande för djuren vars mat vi äter i Sverige. Men eftersom det sker under längre tid och inte är särskilt synligt så reagerar vi vanligtvis inte lika starkt på det som av slakt.

Djurarten: Relationen vi i Sverige har med hundar är normalt som sällskapsdjur. Därför är det extra smärtsamt för oss att se denna djurart plågas. Detta trots att många andra djur, som till exempel grisar, ofta är mer intelligenta och har ett lika rikt socialt liv som hundar. Om vi i vår kultur hade haft grisar som husdjur hade vi reagerat lika starkt på om de skadades som vi idag reagerar när hundar utsätts för våld.

Avståndet: Att våldet mot djur sker utanför vårt eget land gör det lättare för oss att reagera negativt. Kritik av Kinas behandling av djur behöver inte leda till ifrågasättande av vårt eget samhälle eller vårt eget beteende. Om vi istället upprört skulle reagera över hur grisar eller höns behandlas i vårt land, då skulle vi i konsekvensens namn behöva reflektera över vårt eget beteende. Då skulle vi behöva ställa frågor som ”Om mitt ätande av skinka eller ägg leder till lidande kanske jag borde växla till en annan kost?” Det är lättare att skylla på någon annan än att ändra sitt eget beteende.

I grunden vill vi människor inte att någon levande varelse ska utsättas för lidande och död. Vi har dock en tendens att bortse från lidande om det utmanar våra egna vanor. Samtidigt är vi inte slavar under dessa psykologiska mekanismer. Empati kan trumfa vanor. När detta sker och vi befinner oss i matbutiken sträcker vi oss hellre efter en sojakorv än en korv gjord av gris, hellre efter havremjölken än mjölken från en ko. Den genuina omsorg vi har om hundar kan också gälla grisar, kor, kycklingar och fiskar.

Martin Smedjeback, fil kand i psykologi

Den senaste månaden har jag ägnat mycket tid åt att tänka kring vad Ett år för djuren ska handla om, åt att bygga hemsida, tänka insamling, skriva budget och beställa vykort och pins. Det har varit en hel del jobb men framför allt väldigt roligt. Jag har aldrig gjort en sådan här kampanj tidigare och vet således inte alls hur det kommer att gå. Kommer folk att vara intresserade av att vara med i kampanjen? Kommer jag att kunna göra någon verkligen skillnad för djuren? Kommer några att vilja stötta projektet ekonomiskt? Det är lite läskigt att inte veta svaret på dessa frågor, men det gör mig också uppspelt. Det som redan nu gör mig optimistisk är det faktum att det redan har varit så många som är villiga att delta i det här projektet. Alltifrån till att ge mig feedback på min hemsida, ge mig råd i insamlingsstrategi och ge av sina pengar till att bidra med sina färdigheter i bildkonst och musik. Jag slås av hur generösa människor har varit med sin tid och sin villighet att tillsammans med mig göra något för djuren!

En insikt som har slagit mig under förberedelserna av denna kampanj är att det kanske aldrig har funnits en bättre tid att vara aktivist än här och nu i Sverige 2014. Vi har som medborgare i Sverige så många rättigheter som människor inte har i andra länder eller hade i andra tider. Det finns också så många verktyg för aktivism som är tillgängliga för var och en med en dator och bredband: hemsideplattformar, filmredigering, sociala nätverk, tips och råd på nätet i allt möjligt – och nästan allt är gratis eller billigt. Det kräver lite färdighet att använda de olika tillgängliga verktygen men detta är möjligt att lära sig själv. Det som krävs är tid.

Tid idag är en bristvara sägs det ofta. Men faktum är att vi har lika mycket tid nu som förr. Ja, vi har faktiskt mer tid eftersom vi generellt lever längre än tidigare i historien. Vi är dessutom friskare upp i åldrarna. Att det upplevs som en bristvara är troligtvis att många av oss lönearbetar så pass mycket att det blir så lite tid åt annat. Ett annat skäl är nog att vi har så många normer kring vad vi ”måste” ha för att uppnå ett lyckat liv: ett aktivt socialt liv, prylar, fina semestrar, häftiga äventyr, kulturell stimulans, vård av kroppen och så vidare. Med alla dessa normer så är det otroligt att vissa människor ändå ägnar substantiell tid åt samhällsengagemang.

Jag har en priviligierad situation när det gäller användandet av min tid. Jag har få måsten i mitt liv som styr mig, varken anställning, barn eller andra stora åtaganden. Jag har även små omkostnader vilket gör att jag inte har behov av en stor inkomst. Jag har ingen chef som säger till mig vad jag måste göra men jag känner ett moraliskt ansvar att göra det bästa av min situation för andra. Detta år ser jag fram emot att göra mitt allt för att djuren ska få det bättre, och att de i förlängningen ska kunna befrias från allt utnyttjande, lidande och död. Min förhoppning är att du ska vilja följa med mig på den resan, i det lilla eller det stora, utifrån dina egna förutsättningar.

Allt gott,
Martin