Min betraktelse över besöket på slakteriet KLS Ugglarps AB i Kalmar den 31 augusti 2017.
Män i vita plastrockar och skoskydd står i långa rader vid stålställningar. De skär bort vitt fett som de slänger i backar. Även vi som är på studiebesök har på oss vita rockar och skoskydd. Luften är kall trots den varma sensommardagen utomhus. Vi har kommit in i en av styckdelningarna på KLS Ugglarps - Kalmars slakteri. ”Vi kan gå här” säger slaktchefen och leder vägen. Vi passerar genom ett pärlband av griskroppar som färdas på ett band i taket. Jag parerar med min kropp så att jag inte ska gå in i kropparna som rör sig långsamt i sidled.
Vi går in i en korridor och in till en annan styckningsavdelning. Här är andra delar av kroppar som skärs upp: “bog och skinka” berättar slaktchefen. Jag tänker på hur vi ofta väljer namn som inte ska föra tankarna till själva djuret utan till mat. Det är halt på golvet. Här och var ligger köttslamsor där jag går fram med tveksamma steg.
Vi går vidare in i slakteriet. För varje avdelning kommer vi närmare grisens ursprung. Hon blir helare. Här har hon kvar nästan alla kroppsdelar. Grisen bärs upp med en krok i varje fot och kroppen har kluvits, exakt i mitten, med ett jättelikt snitt som går ända ner till huvudet. Golvet är blodsrött.
Jag tar instinktivt upp handen framför munnen. Kommer jag att kräkas? Det känns så ett tag. Men jag håller tillbaka. Det skulle se illa ut om jag kräktes på deras arbetsplats. Dånet från maskinerna är öronbedövande. Men lukten är nästan ännu kraftigare. Kalmarbor berättar att de luktar slakteriet om vinden ligger på i en viss riktning. Här går lukten in, med full kraft, oavsett var vinden viner.
Vid varje griskropp står en man (nästan uteslutande män) och skär av kroppsdelar. I gången har en arbetare tagit ut en av grisarna. Tarmar och organ hänger ut från kroppen. Illamåendet kommer med förnyad kraft. Vi går vidare och arbetaren håller upp griskroppen, fortfarande med inälvorna uthängda, så att vi ska få rum att gå förbi. Vi lämnar styckningsavdelningen och tar på oss varsin blå plastkappa innan vi går ut i solskenet. Jag tar några djupa andetag av frisk luft och solen skiner på mitt ansikte. Men obehaget ges endast en kort respit.
En slakttransport har anlänt och kört fram för tömning. I tre våningar i lastbilen trängs grisarna. ”Fler än 200 grisar” svarar slaktchefen när jag frågar hur många grisar som varje lastbil rymmer. Minst 200 liv, minst 200 unika individer, bara i den här lastbilen. Deras minuter är räknade.
Vi går in genom en sidodörr och kommer snart in till de levande grisarna. Vi har gått från död till liv. Är det en pedagogisk poäng från slakteriets sida att ta oss igenom deras fabrik i denna ordning? Frågan ställs bara i mitt huvud. Jag står centimeter från en box där omkring åtta grisar trängs. I boxarna bredvid är det lika många. En gris biter en annan i halsen. Det ser brutalt ut. Om grisarna hade mötts i det fria så hade en av dem haft en chans att fly undan när han möter en starkare individ. Här finns ingenstans att rymma. En av mina vänner frågar om bitandet av grisen. “De leker” blir svaret. En arbetare använder en så kallad paddel för att få grisarna att lämna den yttersta fållan för att gå mot gasmaskinen. Vi står på avstånd men jag ser att en rörlig stålvägg puttar in fem grisar i en maskin. Personalen berättar att det är en ståltrumma som sänks ner. Här sprutas koldioxid in för att bedöva grisarna. Jag har läst att gasen bränner i lungorna och att kvävningen ger panik i många sekunder.
Här är studiebesöket slut. Vi har fått sett mycket, men vi får inte se när grisarna kommer ut på andra sidan gaskammaren. Där tas deras liv med en skarp kniv. Livet lämnar deras kroppar med blodet som rinner ner i avloppet. Kanske tror våra trevliga värdar att detta är för magstarkt för att visas upp.
Jag är ändå förvånad över hur mycket de visade oss. ”Det var inte så farligt” hade en kollega till Catherine (som var med på dagens studiebesök) sagt efter att hon varit på studiebesök på slakteriet tidigare. Det är såklart denna reaktion slakteriet längtar efter. Att dödandet av kännande individer ska normaliseras, ska accepteras av allmänheten.
Slakteriets inköpschef, som guidade oss runt på slakteriet, var mycket trevlig mot oss. Vi hade ett långt och respektfullt samtal med honom om djurrätt och djurskydd. Det visar på generositet och öppenhet att bjuda in oss djurrättsaktivister trots att de visste att vi inte skulle hålla med dem. Han, liksom många andra, menade att om djuren tas hand om väl så såg han inget problem med att döda dem för att använda deras kroppar för mat. Det skiljer sig så hur vi ser på mänskligt liv. I svensk lag så ger mord betydligt värre straff än misshandel, även om mordet skulle ha gjorts smärtfritt och misshandeln hade skett med mycket lidande. Varför är det så? För att livet är det största vi har. Att ta ett liv är att beröva oss alla chanser till framtida upplevelser: kärlek, utveckling och mening. På liknande sätt borde vi värna om djurens liv. Genom att ta deras liv, även om det skulle vara smärtfritt, så berövar vi dem på allt.
Jag vill aldrig stå passiv inför dödande, det ultimata våldet. Jag vill aldrig att tagandet av liv ska ses som något naturligt eller acceptabelt. Jag går ut från slakteriet mer övertygad än någonsin att vi måste verka för att avsluta detta massdödande så snart som möjligt.
Martin Smedjeback
Män i vita plastrockar och skoskydd står i långa rader vid stålställningar. De skär bort vitt fett som de slänger i backar. Även vi som är på studiebesök har på oss vita rockar och skoskydd. Luften är kall trots den varma sensommardagen utomhus. Vi har kommit in i en av styckdelningarna på KLS Ugglarps - Kalmars slakteri. ”Vi kan gå här” säger slaktchefen och leder vägen. Vi passerar genom ett pärlband av griskroppar som färdas på ett band i taket. Jag parerar med min kropp så att jag inte ska gå in i kropparna som rör sig långsamt i sidled.
Vi går in i en korridor och in till en annan styckningsavdelning. Här är andra delar av kroppar som skärs upp: “bog och skinka” berättar slaktchefen. Jag tänker på hur vi ofta väljer namn som inte ska föra tankarna till själva djuret utan till mat. Det är halt på golvet. Här och var ligger köttslamsor där jag går fram med tveksamma steg.
Vi går vidare in i slakteriet. För varje avdelning kommer vi närmare grisens ursprung. Hon blir helare. Här har hon kvar nästan alla kroppsdelar. Grisen bärs upp med en krok i varje fot och kroppen har kluvits, exakt i mitten, med ett jättelikt snitt som går ända ner till huvudet. Golvet är blodsrött.
Jag tar instinktivt upp handen framför munnen. Kommer jag att kräkas? Det känns så ett tag. Men jag håller tillbaka. Det skulle se illa ut om jag kräktes på deras arbetsplats. Dånet från maskinerna är öronbedövande. Men lukten är nästan ännu kraftigare. Kalmarbor berättar att de luktar slakteriet om vinden ligger på i en viss riktning. Här går lukten in, med full kraft, oavsett var vinden viner.
Vid varje griskropp står en man (nästan uteslutande män) och skär av kroppsdelar. I gången har en arbetare tagit ut en av grisarna. Tarmar och organ hänger ut från kroppen. Illamåendet kommer med förnyad kraft. Vi går vidare och arbetaren håller upp griskroppen, fortfarande med inälvorna uthängda, så att vi ska få rum att gå förbi. Vi lämnar styckningsavdelningen och tar på oss varsin blå plastkappa innan vi går ut i solskenet. Jag tar några djupa andetag av frisk luft och solen skiner på mitt ansikte. Men obehaget ges endast en kort respit.
En slakttransport har anlänt och kört fram för tömning. I tre våningar i lastbilen trängs grisarna. ”Fler än 200 grisar” svarar slaktchefen när jag frågar hur många grisar som varje lastbil rymmer. Minst 200 liv, minst 200 unika individer, bara i den här lastbilen. Deras minuter är räknade.
Vi går in genom en sidodörr och kommer snart in till de levande grisarna. Vi har gått från död till liv. Är det en pedagogisk poäng från slakteriets sida att ta oss igenom deras fabrik i denna ordning? Frågan ställs bara i mitt huvud. Jag står centimeter från en box där omkring åtta grisar trängs. I boxarna bredvid är det lika många. En gris biter en annan i halsen. Det ser brutalt ut. Om grisarna hade mötts i det fria så hade en av dem haft en chans att fly undan när han möter en starkare individ. Här finns ingenstans att rymma. En av mina vänner frågar om bitandet av grisen. “De leker” blir svaret. En arbetare använder en så kallad paddel för att få grisarna att lämna den yttersta fållan för att gå mot gasmaskinen. Vi står på avstånd men jag ser att en rörlig stålvägg puttar in fem grisar i en maskin. Personalen berättar att det är en ståltrumma som sänks ner. Här sprutas koldioxid in för att bedöva grisarna. Jag har läst att gasen bränner i lungorna och att kvävningen ger panik i många sekunder.
Här är studiebesöket slut. Vi har fått sett mycket, men vi får inte se när grisarna kommer ut på andra sidan gaskammaren. Där tas deras liv med en skarp kniv. Livet lämnar deras kroppar med blodet som rinner ner i avloppet. Kanske tror våra trevliga värdar att detta är för magstarkt för att visas upp.
Jag är ändå förvånad över hur mycket de visade oss. ”Det var inte så farligt” hade en kollega till Catherine (som var med på dagens studiebesök) sagt efter att hon varit på studiebesök på slakteriet tidigare. Det är såklart denna reaktion slakteriet längtar efter. Att dödandet av kännande individer ska normaliseras, ska accepteras av allmänheten.
Slakteriets inköpschef, som guidade oss runt på slakteriet, var mycket trevlig mot oss. Vi hade ett långt och respektfullt samtal med honom om djurrätt och djurskydd. Det visar på generositet och öppenhet att bjuda in oss djurrättsaktivister trots att de visste att vi inte skulle hålla med dem. Han, liksom många andra, menade att om djuren tas hand om väl så såg han inget problem med att döda dem för att använda deras kroppar för mat. Det skiljer sig så hur vi ser på mänskligt liv. I svensk lag så ger mord betydligt värre straff än misshandel, även om mordet skulle ha gjorts smärtfritt och misshandeln hade skett med mycket lidande. Varför är det så? För att livet är det största vi har. Att ta ett liv är att beröva oss alla chanser till framtida upplevelser: kärlek, utveckling och mening. På liknande sätt borde vi värna om djurens liv. Genom att ta deras liv, även om det skulle vara smärtfritt, så berövar vi dem på allt.
Jag vill aldrig stå passiv inför dödande, det ultimata våldet. Jag vill aldrig att tagandet av liv ska ses som något naturligt eller acceptabelt. Jag går ut från slakteriet mer övertygad än någonsin att vi måste verka för att avsluta detta massdödande så snart som möjligt.
Martin Smedjeback
Grisar på väg in till slakteriet i Kalmar. Bilden togs dagen efter studiebesöket.
RSS Feed