Benjamin Zephaniah (1958–2023)
Veganpoet med rastavibbar
Benjamin Zephaniahs uppväxt kantades av svårigheter. Som dyslektiker placerades han i specialskola – men slutade tretton år gammal utan att kunna varken läsa eller skriva. Han umgicks i kriminella kretsar och hamnade i fängelse för stöld. Vem hade kunnat tro att den här arga unge mannen från ett av Birminghams tuffaste kvarter, som till en brevbärare från Barbados och en sjuksköterska från Jamaica, skulle bli en av Englands mest framgångsrika författare och poeter, älskad för sin värme, sin rättframhet och sin solidaritet med samhällets svaga? Eller att han skulle bli en av vår tids mest ihärdiga förespråkare för veganism och djurrätt?
Redan som åttaåring fick Benjamin Zephaniah Uppenbarelsen. Han skulle bli poet. Och poesin skulle vara en folkets poesi, en poesi att dansa till. För dem på marginalen, för de underkuvade och bortglömda. Inte den museala poesi som aldrig nådde utanför seminarierummen på universiteten. Alla skulle kunna förstå och inspireras av den, också dyslektiker och de som aldrig läst en bok. Sitt första gig som poet – gig är det rätta ordet eftersom det handlade om konsert-liknande föreställningar snarare än uppläsningar – fick Benjamin som tioåring i den lokala kyrkan. Ryktet spreds snabbt. Några år senare var hans poesi välkänd i Birminghams afro-karibiska kvarter.
Men Zephaniah ville bort från begränsningen som det innebar att vara svart poet för svarta åhörare. Det betydde London. Den första diktsamlingen, den första i en lång rad, Pen Rythm från 1980, blev en omedelbar succé. Sedan följde flera diktsamlingar, romaner, en karriär som skådespelare (bland annat som prästen Isaiah Jesus i succéserien Peaky Blinders) och musiker. Zephaniah, självklart inspirerad av den jamaicanske reggae-guden Bob Marley, gav ut flera album. På debuten, ”Rasta”, backas han upp av självaste The Wailers, Marleys kultförklarade kompgrupp.
Benjamin Zephaniah var engagerad i en räcka sociala frågor, till exempel homofobi, rasism och skola. Men kampen för djurens sak var den ständiga, livslånga följeslagaren. Tretton år gammal blev han vegan av ”feministiska skäl”. Bland småtjuvarna i Birmingham fanns en regel: att aldrig ta en mors mjölk från hennes barn. Och det, insåg unge Benjamin, var ju precis vad människor gjorde mot kon och hennes kalv. Senare i livet fortsatte han att lyfta fram de många likheterna mellan förtryck av människor och förtryck av djur. Utnyttjandet av djur på cirkus följde samma mönster, menade han, som förslavandet av hans karibiska förmödrar och förfäder.
Den djurrättsliga hållningen gjorde starka avtryck i Zephaniahs poesi. Det publika genombrottet från 1994, ”Talking Turkeys”, sålde slut efter bara sex veckor. Inte minst titeldikten är fortfarande läst och älskad, av vuxna såväl som barn. ”The little book of vegan poems” (2001) innehåller flera av de dikter som gjorde Zephaniah till veganismens hovpoet, bland annat ”Vegan Delight” och ”Love the Life”. Den som då och då tvivlar på konstens transformerande kraft kan ta en titt i kommentars-fälten på Youtube.
Zephaniahs dikter kommer bäst till sin rätt när de framförs av poeten själv. Man slås av den avväpnande humorn och träffsäkerheten, egenskaper som Zephaniah ständigt gav nya prov på. Och som gjorde att han blev så omtyckt i breda folklager. Han tillfrågades en gång vad han skulle göra om han befann sig på en öde ö, utan något att äta, och plötsligt fick syn på en ko. Han svarade: ”Jag skulle ta reda på vad kon åt. Och äta det.”
De sköna vibrationerna från Benjamin Zephaniah upphörde i december 2023. Rastamannen från Birmingham rimmar nu vidare i rasta-himlen. Dansande. Som alltid.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]
Veganpoet med rastavibbar
Benjamin Zephaniahs uppväxt kantades av svårigheter. Som dyslektiker placerades han i specialskola – men slutade tretton år gammal utan att kunna varken läsa eller skriva. Han umgicks i kriminella kretsar och hamnade i fängelse för stöld. Vem hade kunnat tro att den här arga unge mannen från ett av Birminghams tuffaste kvarter, som till en brevbärare från Barbados och en sjuksköterska från Jamaica, skulle bli en av Englands mest framgångsrika författare och poeter, älskad för sin värme, sin rättframhet och sin solidaritet med samhällets svaga? Eller att han skulle bli en av vår tids mest ihärdiga förespråkare för veganism och djurrätt?
Redan som åttaåring fick Benjamin Zephaniah Uppenbarelsen. Han skulle bli poet. Och poesin skulle vara en folkets poesi, en poesi att dansa till. För dem på marginalen, för de underkuvade och bortglömda. Inte den museala poesi som aldrig nådde utanför seminarierummen på universiteten. Alla skulle kunna förstå och inspireras av den, också dyslektiker och de som aldrig läst en bok. Sitt första gig som poet – gig är det rätta ordet eftersom det handlade om konsert-liknande föreställningar snarare än uppläsningar – fick Benjamin som tioåring i den lokala kyrkan. Ryktet spreds snabbt. Några år senare var hans poesi välkänd i Birminghams afro-karibiska kvarter.
Men Zephaniah ville bort från begränsningen som det innebar att vara svart poet för svarta åhörare. Det betydde London. Den första diktsamlingen, den första i en lång rad, Pen Rythm från 1980, blev en omedelbar succé. Sedan följde flera diktsamlingar, romaner, en karriär som skådespelare (bland annat som prästen Isaiah Jesus i succéserien Peaky Blinders) och musiker. Zephaniah, självklart inspirerad av den jamaicanske reggae-guden Bob Marley, gav ut flera album. På debuten, ”Rasta”, backas han upp av självaste The Wailers, Marleys kultförklarade kompgrupp.
Benjamin Zephaniah var engagerad i en räcka sociala frågor, till exempel homofobi, rasism och skola. Men kampen för djurens sak var den ständiga, livslånga följeslagaren. Tretton år gammal blev han vegan av ”feministiska skäl”. Bland småtjuvarna i Birmingham fanns en regel: att aldrig ta en mors mjölk från hennes barn. Och det, insåg unge Benjamin, var ju precis vad människor gjorde mot kon och hennes kalv. Senare i livet fortsatte han att lyfta fram de många likheterna mellan förtryck av människor och förtryck av djur. Utnyttjandet av djur på cirkus följde samma mönster, menade han, som förslavandet av hans karibiska förmödrar och förfäder.
Den djurrättsliga hållningen gjorde starka avtryck i Zephaniahs poesi. Det publika genombrottet från 1994, ”Talking Turkeys”, sålde slut efter bara sex veckor. Inte minst titeldikten är fortfarande läst och älskad, av vuxna såväl som barn. ”The little book of vegan poems” (2001) innehåller flera av de dikter som gjorde Zephaniah till veganismens hovpoet, bland annat ”Vegan Delight” och ”Love the Life”. Den som då och då tvivlar på konstens transformerande kraft kan ta en titt i kommentars-fälten på Youtube.
Zephaniahs dikter kommer bäst till sin rätt när de framförs av poeten själv. Man slås av den avväpnande humorn och träffsäkerheten, egenskaper som Zephaniah ständigt gav nya prov på. Och som gjorde att han blev så omtyckt i breda folklager. Han tillfrågades en gång vad han skulle göra om han befann sig på en öde ö, utan något att äta, och plötsligt fick syn på en ko. Han svarade: ”Jag skulle ta reda på vad kon åt. Och äta det.”
De sköna vibrationerna från Benjamin Zephaniah upphörde i december 2023. Rastamannen från Birmingham rimmar nu vidare i rasta-himlen. Dansande. Som alltid.
Konstnären Eli Tistelö har skapat fantastiska målningar av personer som på olika sätt har stått upp för djuren. Varje målning har måtten 43 x 29 cm. Författaren Henrik Wig har skrivit gripande texter till varje person. Om du är intresserad av att köpa någon av dessa målningar vänligen kontakta [email protected]