Målning och vykort
|
Affisch
|
Angela Davis är en ikon. Vid sidan om Rosa Parks, Martin Luther King och Malcolm X blev hon en av den amerikanska medborgarrättsrörelsens mest framträdande förespråkare. I slutet av 60-talet syntes hon överallt. Alla visste vem hon var. Revolutionären med den omisskännliga afrofrisyren och det knivskarpa intellektet, universitetsläraren med ordet i sin makt. Aretha Franklin backade upp henne. Rolling Stones skrev en hyllningssång till henne. Liksom John Lennon. Idag är hon åter högaktuell.
I 60-talets Amerika, präglat av rasism och socialist-skräck, blev Angela Davis frispråkighet för mycket för myndigheterna. Den dåvarande guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan - som senare blev president - fick henne avsatt från sin professur vid universitetet. Hon hade i skarpa ordalag kritiserat polisvåldet mot svarta.
Arbetslös eller ej, Davis lät sig inte tystas. Därmed fick hon, i en av de mest skandalösa rättegångarna under senare delen av 1900-talet, slåss för sitt liv mot den amerikanska staten som grundlöst anklagade henne för kidnappning och mord. Om hon hade blivit fälld, kunde hon blivit dömd till livstids fängelse - eller till döden. Hon frikändes 1972, till stor del tack vare ett massivt inhemskt och internationellt stöd; slagordet “Free Angela” skallade på gatorna i världens huvudstäder. Så växte hon till en symbol för alla politiska fångar.
Efter fem decennier av ihärdig anti-rasistisk, feministisk aktivism och ett otal kultförklarade böcker bakom sig uppmärksammas Angela Davis åter, nu i samband med Black Lives Matter-rörelsen. På sociala medier sprids klipp från den tid när hon satt fängslad och indignerat talar om det gränslösa våld som drabbat de svarta i USA.
Men ikonen står också i rampljuset av ett annat skäl. Hon har, i 70-årsåldern, blivit vegan och djurrättsförespråkare. På sitt karaktäristiska sätt säger hon att “veganismen är revolutionär” och att den “utmanar det kapitalistiska system” som förvandlar djur till varor: “Maten vi äter döljer så mycket grymhet. Det faktum att vi kan sitta till bords och äta en kyckling utan att tänka på vilka vedervärdiga, industriella förhållanden som kycklingar föds upp under är ett tecken på kapitalismens faror, hur kapitalismen koloniserar våra sinnen.”
Som svart kvinna, uppvuxen i den amerikanska södern på 40- och 50-talet, bevittnade Angela Davis hur det rasistiska våldet drabbade alla de som fötts med fel hudfärg. Hur de föll offer för obarmhärtiga bombdåd, hur de hängdes av Klu Klux Klan, sköts och misshandlades till döds av lagens väktare. Hon vet hur det är att befinna sig längst ned i hierarkin - och det är dem på botten hon alltid kämpat för, oavsett om det varit svarta kvinnor, utnyttjade arbetare eller de fängslade. De utan makt. Det är logiskt att Angela Davis nu också tagit parti för de mest maktlösa.
De flesta människor är rädda för att säga ifrån. Vi vill inte betraktas som besvärliga eller obekväma. Istället väljer vi ofta att vara tysta. Fast vi egentligen borde protestera. Det är nog inte så konstigt att det är så. Den som är besvärlig riskerar att möta ilska eller förlöjligande. Eller att lämnas utanför. Men eftersom djur i många situationer inte kan stå upp för sig själva.
I drömmen leder jag revolutionen (Till Angela Davis)
I drömmen
leder jag revolutionen
jag talar
mina ord har kraften hos budord
nedburna från ett berg
Vi tågar mot slakterierna
stormningar är överflödiga
arbetarna förenar sig med oss
befriade från sina
blodiga bördor
Rapporterna strömmar in
poliser i Linköping har bytt sida
från Kristianstad syns V-flaggan vaja från taket
på Insta ger Ulf och Ebba upproret
sitt odelade stöd
I drömmen leder jag revolutionen
och jag ber:
låt mig aldrig vakna
I 60-talets Amerika, präglat av rasism och socialist-skräck, blev Angela Davis frispråkighet för mycket för myndigheterna. Den dåvarande guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan - som senare blev president - fick henne avsatt från sin professur vid universitetet. Hon hade i skarpa ordalag kritiserat polisvåldet mot svarta.
Arbetslös eller ej, Davis lät sig inte tystas. Därmed fick hon, i en av de mest skandalösa rättegångarna under senare delen av 1900-talet, slåss för sitt liv mot den amerikanska staten som grundlöst anklagade henne för kidnappning och mord. Om hon hade blivit fälld, kunde hon blivit dömd till livstids fängelse - eller till döden. Hon frikändes 1972, till stor del tack vare ett massivt inhemskt och internationellt stöd; slagordet “Free Angela” skallade på gatorna i världens huvudstäder. Så växte hon till en symbol för alla politiska fångar.
Efter fem decennier av ihärdig anti-rasistisk, feministisk aktivism och ett otal kultförklarade böcker bakom sig uppmärksammas Angela Davis åter, nu i samband med Black Lives Matter-rörelsen. På sociala medier sprids klipp från den tid när hon satt fängslad och indignerat talar om det gränslösa våld som drabbat de svarta i USA.
Men ikonen står också i rampljuset av ett annat skäl. Hon har, i 70-årsåldern, blivit vegan och djurrättsförespråkare. På sitt karaktäristiska sätt säger hon att “veganismen är revolutionär” och att den “utmanar det kapitalistiska system” som förvandlar djur till varor: “Maten vi äter döljer så mycket grymhet. Det faktum att vi kan sitta till bords och äta en kyckling utan att tänka på vilka vedervärdiga, industriella förhållanden som kycklingar föds upp under är ett tecken på kapitalismens faror, hur kapitalismen koloniserar våra sinnen.”
Som svart kvinna, uppvuxen i den amerikanska södern på 40- och 50-talet, bevittnade Angela Davis hur det rasistiska våldet drabbade alla de som fötts med fel hudfärg. Hur de föll offer för obarmhärtiga bombdåd, hur de hängdes av Klu Klux Klan, sköts och misshandlades till döds av lagens väktare. Hon vet hur det är att befinna sig längst ned i hierarkin - och det är dem på botten hon alltid kämpat för, oavsett om det varit svarta kvinnor, utnyttjade arbetare eller de fängslade. De utan makt. Det är logiskt att Angela Davis nu också tagit parti för de mest maktlösa.
De flesta människor är rädda för att säga ifrån. Vi vill inte betraktas som besvärliga eller obekväma. Istället väljer vi ofta att vara tysta. Fast vi egentligen borde protestera. Det är nog inte så konstigt att det är så. Den som är besvärlig riskerar att möta ilska eller förlöjligande. Eller att lämnas utanför. Men eftersom djur i många situationer inte kan stå upp för sig själva.
I drömmen leder jag revolutionen (Till Angela Davis)
I drömmen
leder jag revolutionen
jag talar
mina ord har kraften hos budord
nedburna från ett berg
Vi tågar mot slakterierna
stormningar är överflödiga
arbetarna förenar sig med oss
befriade från sina
blodiga bördor
Rapporterna strömmar in
poliser i Linköping har bytt sida
från Kristianstad syns V-flaggan vaja från taket
på Insta ger Ulf och Ebba upproret
sitt odelade stöd
I drömmen leder jag revolutionen
och jag ber:
låt mig aldrig vakna