Vi djurrättsaktivister lägger ibland upp bilder i sociala medier på en gris i en transport, inifrån en djurfabrik eller från ett slakteri. Vi vill visa det värsta inom djurindustrin i hopp om att människor ska börja bry sig om djurens lidande.

Vissa köttätare kontrar då med att lägga upp bilder på bacon eller en entrecote på grillen i kommentarsfältet. ”Titta vad jag grillade häromdagen, fan så gott”, skrev exempelvis en person och bifogade bilden till höger. En annan person kommenterade: ”Älskar bacon”.

Varför man postar den typen av kommentarer framgår sällan. En generös tolkning är att detta är det bästa motargumentet man har: att människans njutning av köttet skulle trumfa djurens lidande. När Torbjörn och jag intervjuade filosofen Peter Singer ställde vi frågan om detta över huvud taget är möjligt. – Det handlar naturligtvis bara om marginell extra lycka vi får jämfört med att äta växtbaserad mat, svarade han.
Att jämföra trettio minuters njutning under en måltid med ett helt liv av plåga för djuret borde vara en enkel ekvation till djurens fördel. Att alla inte landar i den slutsatsen beror sannolikt på två faktorer:

1. Synen på djurs medvetande och värde
Många ser djurs värde eller förmåga att uppleva som så lågt att människans korta stund av njutning ändå väger tyngre. Men vetenskapen ger inte mycket stöd för den synen. När Torbjörn och jag intervjuade etologiprofessor Per Jensen förklarade han hur lika vi faktiskt är: ”Vi är alla produkter av samma evolution. Det innebär bland annat att våra hjärnor har en väldigt likartad konstruktion, speciellt om vi håller oss till ryggradsdjur – och alldeles speciellt om vi håller oss till fåglar och däggdjur. Alla de delar av hjärnan som genererar olika typer av känslor är oerhört likartade och evolutionärt väldigt gamla. Redan utifrån det kan vi konstatera att det inte finns någon anledning att tro annat än att andra ryggradsdjur känner och upplever saker rent emotionellt på ungefär samma sätt som vi själva gör.”

2. Tron på den svenska idyllen
Den andra faktorn är föreställningen om att djur inte lider i den svenska djurhållningen. Många har köpt reklambilderna av kor på grönbete och hönor som pickar korn i solskenet. Man litar på politikerna som hävdar att djuren i Sverige har det bra – ja, till och med bäst i världen. Man kanske inte vet, eller inte vill veta, att 99 procent av de svenska grisarna aldrig får gå ut utan lever hela sina liv på betonggolv i trånga boxar, eller att kalven separeras från sin mamma redan samma dag som den föds.

Var landar du själv i ekvationen djurens lidande versus en stunds njutning av köttets smak?

P.S. Fotot till vänster är på en gris jag filmade i juli 2026 under en manifestation med Kristianstad Pig Save.

Kristianstad, 2026.07.14.
​Vid 7-tiden sprang jag förbi McDonalds-restaurang ett stenkast från Scans slakteri. Det stod redan flera bilar i deras drive-in och väntade på att plocka upp sin mat. Kanske det blev en ”Mighty McMuffin” för vissa av de hungriga morgongästerna. Med en sådan lyckas man bidra till förtrycket och dödandet av individer från tre olika arter: grisar, kor och hönor. Kanske kommer baconet från en gris dödad på andra sidan gatan på Sveriges största grisslakteri? Den svenska djurindustrin brukar prata uppskattande om lokalproducerat men när det gäller själva dödandet så tror jag att man hellre ser att det sker långt borta, åtminstone utom synhåll.

Igår under vigilen med Kristianstad Pig Save såg vi massor av grisar som kördes förbi oss på väg in till deras slutstation. Snart skulle de skickas ner i en gaskammare och bli översköljda av koldioxid. Detta leder, enligt forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, till ”den högsta möjliga nivån av rädsla och ångest i djurens försök att överleva” enligt en rapport. Det tar omkring en minut av panik innan de blir medvetslösa.

På vägen tillbaks på morgonens joggingrunda sprang jag igenom Vattenriket på en träbro som byggts över vattnet - jättefint! Vi hyllar det vilda men samtidigt har vi människor plundrat och dominerat nästan hela jordklotet. Vi har en bild av att fortfarande är det mycket vilda djur därute i skogar, på stäpper och i djungler men det stämmer inte längre. Av jordens däggdjur, räknat i biomassa, utgör människors boskap 62 procent, vi människor 34 procent och endast 4 procent är vilda däggdjur.

Det måste inte vara så här. Vi kan sluta att extremavla djuren och utnyttja dem som matmaskiner. Om vi övergick till att äta växtbaserat så skulle bara en fjärdedel av åkermark krävas eftersom vi människor skulle äta mat direkt istället för att den skulle gå genom ett djur som sedan skulle ätas. Då skulle vi också kunna ge tillbaks en del av marken till vilda djur i en process som ofta kallas re-wilding, eller återförvildande. En sådan värld skulle jag vilja leva i. Vilken värld skulle du vilja leva i?
​

Två säkerhetsvakter hejade på oss när vi steg av bussen i förrgår precis vid slakteriet i Dalsjöfors, en bit från Borås. Vi såg att det befann sig ytterligare två vakter vid utfarten av slakteriet, en bra bit från oss där vi ställde oss med skyltar. För ett par år sedan satte slakteriet upp två bommar vid huvudinfarten där djurtransporterna kommer in. I normala fall, när vi inte är där, står bommarna uppe hela tiden och vi är nästan helt säkra på att inga vakter då heller är inhyrda. Nu var bommarna nedfällda. När någon bil antingen skulle köra ut och in så lyfte vakterna manuellt upp bommarna.

Innan bommarna installerades så gick vi från Borås Animal Save ner på infarten när en djurtransport anlände och då hade vi lite tid att filma djuren medan chauffören slog in sin kod för att öppna grinden in till slakteriet.
​
Första dagen av två som vi var utanför slakteriet den här veckan så valde vi att inte utmana bommen utan höll oss utanför. Jag tänkte att eftersom vi den här gången hade två dagar på oss skulle vi ändå ha tillräckligt många gånger på oss att filma djuren så det kanske skulle gå från utsidan. Och första dagen körde djurtransporterna ganska lugnt och väntade ibland på att bommen skulle fällas upp vilket ibland gav oss lite tid att gå fram och filma. Men det blev farligare än om vi skulle ha gjort det på infarten eftersom vi nu fick göra det från 70-vägen med ganska många bilar som körde i höga hastigheter. Vid ett tillfälle fick jag gott om tid att filma kor på nära håll som tittade fram ur transporten. Men när transporten körde in så upptäckte jag att jag inte lyckats att sätta igång kameran så det hade inte blivit någon inspelning. Skit också!

Ytterligare en anledning till att jag inte ville att vi skulle utmana bommen denna första dag var att vi hade två deltagare med oss som aldrig tidigare varit på en djurrättsmanifestation eller vid ett slakteri. Det kan vara nog så stressande att befinna sig vid ett slakteri, möta arga bilförare och ha säkerhetsvakter nära en. Då kanske det kan vara för mycket att skapa ytterligare stressmoment med att någon av oss skulle trotsa vakter och kanske hamna i bråk med dem.

Även när bommarna var nedfällda så var det inga problem att gåendes passera dem. Men tillsammans med vakterna som höll kolla på oss så utgjorde det ändå en barriär som krävde mental kraft att trotsa. Vid infarten till Linköpings slakteri så har de endast ritat upp ett streck i marken för att markera att vi inte fick gå över in på deras område men det kändes inte alls lika allvarligt att överträda. Orsaken kan också vara att deras vakter brukar befinna sig på insidan av stängslet så risken att vi skulle ha en fysisk konfrontation är mindre. Men det är ändå fascinerande hur en fysisk barriär, om en lätt passerbar, kan stoppa en.

Igår, under andra dagen i rad vi befann oss utanför slakteriet, befann sig återigen två vakter vid både in- och utfart från slakteriet. Denna gång var vakterna emellertid snabbare att få upp bommarna och djurtransporterna höll högre hastighet vilket gjorde det närmast omöjligt att filma djuren. Frustrerad över detta frågade jag de andra om de tyckte att det var okej att jag på slutet av vår manifestation trotsade passerförbudet och gick ner för att filma på infarten. De var helt okej med det och denna dag hade vi heller inga som var ovana vid djurrättsliga aktiviteter. Så när en gristransport kom cirka 20 minuter innan avslut så följde jag med djurtransporten in när bommarna var upphissade.
​
Denna gång fångade jag grisarnas ansikte och deras hemska situation instängda i transporten. Efter omkring 30 sekunder kom en vakt och lugnt tog mig tillbaks till vägen. ”Nu är jag nöjd” sa jag till honom. ”Du hade bara en regel” sa han och syftade på att vi inte fick gå förbi bommarna. När jag kom tillbaks till de andra så hade vi en höll vi en tyst minut för djuren som dödats. När jag stod där tyst så kände jag hjärtat slå betydligt snabbare än vanligt. Även för mig som är så pass van att vara olydig så ger det fortfarande puls att gå emot makten.

Vi konstaterade att slakteriet har lagt en hel del pengar på att köpa in två bommar och betala fyra säkerhetsvakter att stå och bevaka oss i många timmar trots att vi inte stoppar eller ens försenar deras verksamhet. Man kan fråga sig varför och även om de förmodligen inte skulle erkänna det så tycker jag att svaret är givet: de vill inte att människor ska se djuren, se dem som enskilda individer. Och framför allt inte att folk ska göra kopplingen mellan köttet på tallriken och en enskild person – i detta fallet en gris.

En lastbil på cirka 15 ton körde aggressivt fram ett par meter från oss i djurrättsgruppen Alla vill leva. Det var den 3 december 2025 framför Dalsjöfors slakteri, en bit utanför Borås. Trots att polisen sa att vi skulle flytta oss så satt vi kvar framför slakteriets grindar. I en kommentar till blockadvideon (med drygt 268 000 visningar ovan) skriver Mattias: ”Era aktioner skapar nog mer stress och oro hos djuren än vad som är nödvändigt.” 

En rimlig invändning kan tyckas! Transporter av djur är ofta stressande och under vår blockad fanns det en djurtransport som fick vänta kanske en halvtimme längre. Samtidigt ska man tänka på att djuren kan ha transporterats i upp till åtta timmar och att inne på slakteriet kan de få vänta ännu längre om det är köer.

Det starkaste lidandet en gris upplever i sitt liv är dock bedövningen med koldioxid. Det är något som Aftonbladet nyligen rapporterade om (13 dec). ”Grisarna hoppade uppåt i buren och kämpade med aggressivt kroppsspråk. De uppvisade ett maximalt överlevnadsbeteende vilket tyder på att de utsattes för den högsta nivå av rädsla och stress som ett djur kan känna” citeras professor Bo Algers och andra forskare från en rapport. Det är denna ytterst smärtsamma bedövningen med koldioxid som används på de elva största slakterierna i Sverige trots massiv kritik från forskare. ”Jag tycker personligen att koldioxidbedövning borde förbjudas explicit” säger Per Jensen, professor i etologi, i samma artikel. 
Om man är emot lidande för grisarna är det inte mer rimligt att rikta sin klagan mot slakterierna som plågar grisarna med smärtsam koldioxid än mot oss aktivister som verkar för att dödandet ska upphöra? En halvtimmes väntan i transporten är nästan försumbar med lidandet som grisarna utsätts för i gaskammaren. 

Vi räddade inga djur undan lidande under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna skulle jag vilja att någon stod upp för mig, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen. Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt. Martin Luther King pratade om att ickevåldsaktioner dramatiserar konflikten, våldet flyttas upp till ytan genom civil olydnad. 

I en annan kommentar, som gillats av 479 personer, skriver Ronny: ”Har ni inget bättre för er än att jävlas med vanligt folk?” Den kommentaren fick mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse han tillhörde fick höra under kampanjen 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Aktivisterna genomförde sit-ins och demonstrationer. Som svar skrev några vita präster ett debattinlägg där de menade att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De lade till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld och att det vore bättre att förhandla.

När King satt fängslad på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Där skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som ständigt har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”

Slakterier har inte visat något intresse för dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djur. I en sådan situation krävs aktioner som iscensätter den konflikt som redan finns. Vi har flera företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt, dödligt våld mot försvarslösa, kännande individer på löpande band. Bara på Dalsjöfors slakteri dödades fler än 400 000 kännande individer – grisar och kor – under 2024. Vi har ett samhälle som tittar bort i ett tyst medgivande. Det är i ett sådant läge som civil olydnad behövs för att vi ska tvingas se vad vi gör mot djuren.

Poliser lyfter eller släpar ofta bort oss fredliga aktivister när vi blockerar. De gör detta för att dödandet ska kunna fortsätta, eftersom slakterierna skyddas av den lag som gäller i dag. Slakterierna vill – och får, med polisens hjälp – fortsätta med det dödliga våldet. Vi djurrättsaktivister vill att våldet ska upphöra. Det är inte vi som skapar konflikten. Den finns redan där: frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige.

Det vi gör är, med Kings ord, att ”dramatisera” konflikten. Vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone för en timme eller två. Om vi inte med våra kroppar hade satt oss i vägen hade dödandet kunnat pågå obemärkt.

Vi räddade inga djur under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna och korna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen.

Många pekar på att det finns andra sätt att påverka, som dessutom är helt lagliga, och att det finns andra platser att protestera på, till exempel vid Sveriges riksdag. Och det är sant. Det finns många sätt att verka för förändring för djuren. Jag tror att det bästa för djuren är om vi använder ett brett spektrum av metoder och många platser. Men vi bör inte bortse från platserna där våldet faktiskt sker: på djurfabrikerna och slakterierna. Vi behöver visa att vi vågar sätta oss i vägen för våldet.

Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt, inte bara teoretisk. Den sätts i knivskarpt fokus – det handlar om kroppar, det handlar om liv.
Slakterierna lever på dödandets anonymitet. Maskineriet kan fortsätta för att vi väljer att se bort. ”Varför sätter sig människor framför en slakterigrind, med risk att bli påkörda av en många ton tung lastbil eller dömda till potentiellt dryga böter?” Om fler på allvar ställde sig den frågan skulle förändring kanske bli möjlig. För många är det dock lättare att slänga ur sig en ilsken kommentar som ”har ni inga jobb att gå till?” än att möta djurens blick när de är på väg mot döden. Det plågsamma maskineriet kan fortsätta endast för att vi väljer att se bort. Det är när vi istället börja bry oss och agerar som förändring kan börja ske. 

Under 25 år har jag läst om artificiell intelligens (AI). Det började med fascination när jag i slutet av 1900-talet läste Ray Kurzweils bok The Age of Spiritual Machines - en djupt optimistisk beskrivning av den fantastiska värld som kan skapas med hjälp av AI. Några år senare, 2005, följde han upp med en bok i samma anda. Men det är på senare år som utvecklingen av AI verkligen har tagit fart. Som nobelpristagaren Geoffrey Hinton förklarade i en intervju nyligen att redan på 80-talet visste de hur man skulle använda neurala nätverk men de hade varken processorkraft eller tillräckligt mängd data för att kunna utveckla kraftfulla AI-system. Men nu med avancerade kretskort och internets omfattande information har AI nått allmänheten med verktyg som Chat GPT. AI är på allas läppar och det investeras fantasifulla summor på att det ska bli ännu kraftfullare.

Med en exponentiell utveckling av AI så har en diskussion om dess potentiella faror också kommit. Jag upplever att det som mest diskuteras är saker som att AI tar våra jobb och deepfakes som kan göra att vi inte litar på vad vi ser längre. Dessa är utmaningar men är närmast obetydliga om vi ser till det större hotet vilket är mänsklighetens överlevnad.

Nu har jag läst 12 böcker om framtiden med AI och 3 böcker där AI är ett bland flera teman. Fyra av dessa böcker är optimistiska och ser inte så stora risker (Kurzweil och Hoffman) medan de andra är oroliga i olika grader. Min upplevelse är också att i de tidigare böckerna trodde man att det fanns en möjlighet att forma en superintelligent AI (ASI) så att den skulle följa mänskliga intressen och att man dessutom trodde att vi har ganska gott om tid innan superintelligens utvecklas. Ju längre tiden går så verkar experterna tro betydligt mindre på att det faktiskt går att styra en ASI och att vi har betydligt kortare tid på oss än vi tidigare trott.

För många verkar denna värld som science fiction och det är det ju faktiskt på ett sätt enligt Wikipedias definition: ”inslag grundade på vetenskapliga eller teknologiska spekulationer”. För vi pratar ju om en framtida teknologi som inte finns ännu och ingen vet vad den har i sitt sköte. Men som Chalmersprofessorn Olle Häggström poängterar så kan vi göra mer än spekulera, vi kan utforska riskerna på vetenskapliga sätt.

Men även om det känns overkligt för de allra flesta av oss att en superintelligent AI kan ta över kontrollen från mänskligheten så är det ändå en fråga som vi inte har råd att se bort från. För att vi inte ska riskera att utplånas så krävs det att vi informerar oss om denna potentiellt största risk som vi någonsin stått inför. Och när vi lärt oss något om detta så måste det till en rejäl samhällsdiskussion och aktiviteter som pekar på vad som måste ske: nämligen regleringar och en paus i utvecklingen, åtminstone till vi har uppnått något sätt att göra AI säkert (om det nu finns ett sådant).

Frågan är vad man kan göra som enskild individ i den här frågan. Förutom att informera sig själv och börja diskutera frågan så vill en föreningsmänniska som jag själv gärna att organisationer, grupper och nätverk av olika slag tar sig an denna utmaning. Redan nu så engagerar sig organisationer som Effektiv Altruism Sverige och Pause AI i frågan. Kan det också vara något för organisationer som Svenska freds- och skiljdedomsrörelsen (som redan engagerar sig mot mördarrobotar) eller kanske de olika yrkesgrupperna som är engagerade mot kärnvapen (med tanke på att en framtida AI kan bli det ultimata massförstörelsevapnet)? Även om den största utvecklingen av AI nu sker i USA så spelar det roll vad ett land som Sverige, och alla andra länder, gör. Jag hoppas att enskilda riksdagsledamöter och politiska partier ska våga ta tag i den här frågan innan det är kört.

Om ni som läser det här har tankar om vad vi kan göra för att lyfta den här frågan så hör gärna av dig till smedjeback@gmail.com eller till någon av organisationerna ovan.

Nedan är de AI-böcker jag läst eller lyssnat på
(Länkarna går till de recensioner jag har skrivit till respektive bok (mest på engelska) på Goodreads.)
The Age of Spiritual Machines - When Computers Exceed Human Intelligence (1998) av
Ray Kurzweil
The Singularity is Near: When Humans Transcend Biology (2005) av Ray Kurzweil
Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence (2017) av Max Tegmark
Human Compatible: Artificial Intelligence and the Problem of Control (2019) av Stuart Russell
Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott (2021) av Olle Häggström
Scary Smart: The Future of Artificial Intelligence and How You Can Save Our World (2021) av Mo Gawdat
The Coming Wave: Technology, Power, and the Twenty-first Century's Greatest Dilemma (2023) av Mustafa Suleyman.
Uncontrollable: The Threat of Artificial Superintelligence and the Race to Save the World (2023) av Darren McKee
The Singularity Is Nearer: When We Merge with AI (2024) av Ray Kurzweil
Empire of AI: Dreams and Nightmares in Sam Altman's OpenAI (2025) av Karen Hao.
Superagency: What Could Possibly Go Right with Our AI Future (2025) av Reid Hoffman
If Anyone Builds It, Everyone Dies: Why Superhuman AI Would Kill Us All (2025) av Eliezer Yudkowsky och Nate Soares

Böcker som delvis handlar om AI-hotet
The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity (2020) av Toby Ord
What We Owe the Future (2022) by William MacAskill
Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI (2024) by Yuval Noah Harari
The Darwinian Trap: The Hidden Evolutionary Forces That Explain Our World (2024) by Kristian Rönn

Poddar och bloggar
Blogg av professor Olle Häggström som skriver om det senaste kring AI-hotet
80 000 hours podcast - handlar i hög grad om AI och dess hot.

Youtube
Min intervju med Olle Häggström om AI-hotet
Min intervju med Jonathan Salter om AI-hotet
Geoffrey Hinton på The Weekly Show with Jon Stewart

När jag skriver detta är det snart bara en månad kvar av mitt tionde år av heltidsaktivism inom detta projekt! Det har blivit marathon med Vegan Runners, styrelsearbete med Save-rörelsen, föredrag om varför vi älskar hundar men äter grisar, två korta fängelsestraff för djurfritagningar, utdelning av flygblad, livesändningar på privatjetflygplats, intervju med Livmedelsverkets generaldirektör, klimaträttegångar, filmning av Peter Singer, många debattartiklar, minglande i Almedalen, blockader av oljehamn och mycket mer. För er som är intresserade så kolla gärna tillbaks på projektets olika år: 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024.

Jag läste nyligen en artikel i Dagens nyheter om fördelarna med långsam löpning. En lägre takt gör att man kan löpa längre sträckor: "När man springer längre och långsamt bygger man upp kapillärer, mitokondrier och olika enzymer som behövs för att kroppen ska kunna arbeta med syre. Muskler och senor blir mer uthålliga och tåliga, en anpassning som behövs för att kroppen bättre ska fixa hårda, tuffa pass." Det är ett ganska slitet uttryck att aktivism inte är en sprint, utan ett marathonlopp, men det är ju sant! Mitt liv som aktivist är väldigt ombytligt. Ibland är det högt tempo och stressigt. Men när det tillåts drar jag ner på takten så att jag hinner att fylla på med kraft. Jag har sett många som har kört hårdare än jag men tyvärr är det vanligt med utbrändhet i denna "bransch". Det hör även ihop med att det känslomässigt kan vara påfrestande att arbeta inom aktivism med stort lidande och mycket som står på spel. 

Jag funderade inte länge på om jag skulle köra ett till år av detta projekt. Det finns inget som ens är i närheten av lika meningsfullt och stimulerande som min heltidsaktivism. Jag trivs dessutom utomordentligt med de som jag jobbar med och min arbetsform. Vad 2025 kommer att innehålla är fortfarande relativt oklart för mig, annat än att som de två senaste åren kommer fokus att ligga på både djurrätt och klimat. Vad tycker du att jag ska ägna mig åt under nästa år? Skriv gärna till mig med dina idéer: smedjeback@gmail.com

​Hoppas att vi synes under 2025 på någon aktion, manifestation, demonstration eller möte! 

Men jag har svårt att tänka mig att vi skulle äta andra djur på ett liknande sätt. Skulle folk som annars oproblematiskt äter kött kunna tänka sig att sitta med en grillad minigris på tallriken, bryta loss ett ben för att suga och äta på det? Jag tror inte det. En grillad kyckling däremot skulle nog gå bra åtminstone om huvudet hade borttagit så att vi inte skulle tänka så mycket på att det var en gång en individ med ett ansikte.
​
Kräftskivor är en del av det svenska kulturarvet och traditioner kan vara något viktigt att hålla fast vid. Det kan ge trygghet i en annars kaotisk värld och en anledning till att träffas och ha det trevligt tillsammans. Men kan vi inte behålla traditioner minus lidande och dödandet?! Den här helgen har jag haft lyxen att få delta i två veganska kräftskivor. I fredags hemma hos vänner i Västmanland och igår på restaurangen Blackbird - Vegankök & Bar i Göteborg där de fyndigt nog kallade det Växtkraftskiva.

Det går utmärkt att ha månlyktor och papphattar i glada färger på en vegansk kräftskiva. Recepten kan påminna om smakerna från kräfta, t.ex. sältan från en lag där man kan lägga svamp som t.ex. ostronskivling. Om man vill ha något som liknar det pilliga i att få i sig maten från en kräftkropp så kan man koka kronärtskockor. Ganska pilligt, och gott, att ta av varje blad och dippa i en god sås. ​

Vegan Runners IK, min löparklubb, har startat en tävling där man peppas att springa för kräftorna. Det ville jag så klart göra! Den 18 augusti när jag sprang min vanliga milslånga runda så tog jag i extra för kräftorna. Kanske det till och med blev min snabbaste träningsrunda någonsin.
​
Vad tänker du kring att äta kräftor och att behålla, samt att modifiera traditioner?

​#förkräftorna
#veganrunnersik

Hur känns det att med egna händer rädda någon från en säker död? Varsamt ta henne i famnen, känna hennes skräckslagna hjärtas skenande slag tätt intill bröstet och med bultande hjärta bära det lilla livet bort från mardrömmen?
​
Jag vet inte.

Men aktivisterna i djurrättsgruppen Alla vill leva vet. I förra veckan tog sig några av dem in på det skandalomsusade slakteriet i Håkantorp utanför Vara. Mot alla odds lyckades de lirka ut fyra hönor ur en av de hundratals, fullproppade plastbackarna i en djurtransport. För att sedan med varsamma händer föra fåglarna över stängslet och vidare till tryggheten på ett djurhem.
​
Det var i sista stund. Några minuter senare hade hönorna varit döda: med våldsam kraft hade de hängts upp och ner, fått halsen avskuren, innanmätet utsuget och fjädrarna bortskalade i en mer eller mindre fullkomligt mekaniserad process. Ett slakteri, inte bara Håkantorp, är en mardrömslik plats, en plats med en enda uppgift: att så snabbt som möjligt förvandla liv till död.

Finns det tröst?
Kanske har hönorna innan de kommer till slutstationen haft det hyfsat? Svaret är nej. Den absoluta majoriteten av alla hönor lever hela sina liv under förhållanden som vi inte skulle tveka att kalla tortyr om det rörde sig om medlemmar av vår egen art. Eller för den delen något djur som vi omhuldar, till exempel katter. Den totala objektifieringen och bestialiteten på Håkantorp är vidrig, men inget att förvånas över. Den dominerar hela äggindustrin, från start till slut.
​

Förvånas kan man i stället över att äggätarna i vårt land inte förstår vad de stöttar. Äggindustrin finns av ett enda skäl: det finns människor som konsumerar ägg. Vet de inte vad som pågår? Det stora problemet är att de inte vill veta, utan gärna tror på industrins försäkringar om att man driver något slags spahotell för hönor. Och i den villfarelsen tillåts konsumenterna leva kvar eftersom de så sällan, eller aldrig, konfronteras med sanningen.
​

Vi är många som gråter av glädje över de fyra räddade hönorna. Men vi gråter också över något annat: över alla liv som aktivisterna tvingades lämna kvar när de stod där vid slakteriet, hönor svårt tagna av värmen och med brutna ben och vingar. Alla offer för människans hänsynslöshet och äggkonsumenternas naivitet.

En aktivistgrupp gjorde en tidig sommarmorgon uppror mot grymheterna i äggindustrin. De räddade fyra hönor till livet. Fyra individer som nu växer till något mer, något större, allt det som industrin inte vill att vi ska se: att alla hönor, precis som vi, inte vill annat än att leva, känna vinden i fjäderdräkten, gräset under fötterna och solens värme.
​
Hönorna har nu fått namn. En av dem heter Liv.

When I prepared for a talk earlier this week I looked back on the text below which I wrote about my first trial ever. It was in England 2006 after planting trees at a nuclear weapon factory. The text was first published at ​https://ickevald.net/vineandfigtreeplanters/trial

In the early hours of the 5th of August 2005 a group of planters entered AWE (Atomic Weapons Establishment) Aldermaston and planted vine and fig trees. They were soon arrested for their conversion of a nuclear weapons research facility into a peace garden. This is the story of the trial that followed in Newbury Magistrates Court the 7-9th of February 2006.

An invitation arrived
A letter came to my apartment in Stockholm in December 2005. It read: Court order: Take notice that by reason of your bail being extended in your absence you are now under a duty to surrender to the custody of West Bershire Magistrates Court sitting at Mill Lane, Newbury, Berkshire on the 07.02.2006 at 09.45 AM. I ask you, who can resist such a kind invitation? Our vine and fig tree community, about ten people from five countries, began preparing for the upcoming trial. We sent out invitations to friends to come to the trial. We received good help from the law firm Bindman and Partners. They sent us a CD with pictures from the action and a DVD with a video recording of ”the crime scene”, both recorded by the police. We also received transcripts of the police interviews following our August arrests, and witness statements from police officers involved in our case. Our solicitors from Bindman’s gave us some good suggestions about how to approach the case, but they wrote to us in their last letter: ”Unfortunately, we have come to the conclusion that you don’t have a viable defence which can be argued on your behalf at the trial.” They added at the end of the letter: ”I say this with great regret and I hope that you will not conclude from this letter that we are unsympathetic to you, your campaign or values.”

​Our community of vine and fig tree planters met at St. Francis House (a Catholic Worker community) in Oxford on the 4th and 5th of February to prepare ourselves for the trial, now joined by more planters who were going to be support during the trial. We shared stories, meditated, cooked dinner together, created art, strategised and role-played. Les facilitated a session where we practised thinking of the trial as a gig, where we all supported one another when we performed. Mike went through the trial procedure and we all got to practise cross-examination. To take the edge off our fears of prison we also role-played some difficult situations that could happen in prison and we tried different nonviolence responses.

Witness on vision and planting
The big day finally arrived. Tuesday the 7th of February and the first day of our trial. Two cars waited outside to take us to Newbury Magistrates court. Chris Cole, the secretary general of Fellowship of Reconciliation in England, drove me in his car. Before we entered the courtroom in Newbury we all, supporters and planters, gathered in a circle, holding hands. We stood in silence, gathering collective strength for the trial. Going inside we, the accused, were seated at the back of the courtroom with our supporters behind us. Malin, my friend from Sweden, sat behind me giving me comforting massages and words of encouragement. My Israeli friend Lior was also behind me, giving the courtroom a homely feeling by knitting throughout the whole court procedure. The court clerk sat a little bit higher up than us, with the highest seat being reserved for the judge. When the judge entered the courtroom we were told by the court clerk ”Please stand!” We all stood.  In came Madame Leigh, a district judge. We addressed her Madame or Ma’am. She asked us each whether we considered ourselves guilty or not guilty. All eight of us answered ”Not guilty”. The prosecutor, a young man in a striped suit, by the name of Gregor McKinley, was addressed ”Crown” by the judge. The prosecutor had called 27 (!) witnesses to prove the Crown’s case. We intervened and managed to reach a deal where only five witnesses were called. One of the witnesses called into the witness stand was PC (Police Constable) Judge (yeah, for real). Since all eight of us conducted our own defence we were all entitled to cross-examine all the witnesses. Per Herngren asked PC Judge: ”If you found out that AWE Aldermaston was committing a crime would you have a duty to report it?” He answered ”Yes.” ”Would you have a duty to stop that crime?” Again he replied ”Yes.” We used this later on in the trial to say that the police have a duty to stop the ongoing crime that is being committed at AWE Aldermaston through the development of illegal nuclear weapons. Next up in the witness box was PC Mullins. I asked him: ”Did you feel threatened in any way by us at AWE Aldermaston?” Mullins: ”No.” ”Did you carry any weapon?” Mullins: ”No, we got the order to disarm from the sergeant.” After the five witnesses had been at the witness box they were released. When the 27 police officers left the court building I offered them all grapes. All of them kindly declined.

The prosecutor brought out a big bunch interview transcripts made on the 5th of August when we were arrested. The judge and ourselves thought that it was not necessary to read out all of the 109 pages of interviews, but the prosecutor insisted that it was the basis of his case and thus read them all. Here are some highlights of the interviews (slightly edited):
DI (Detective Inspector) Stackhouse: Why were you actually at Aldermaston?
Stephen Hancock: As you know Aldermaston is the Research and Development Facility for Britain’s nuclear weapons, and we really wanted to convert this dedication to the military and dedication to creating weapons into something useful for human life. I am very inspired by the prophecy of Micah about turning swords into ploughshares and everyone sitting underneath their vine and fig trees, so by taking vines and fig trees to Aldermaston and beginning the conversion of the base and inviting good football fans like yourself and anyone else who we come into contact with to join in?
DI Stackhouse: Do you really think that planting fig leaves at Aldermaston will convert it into a garden?
Hancock: Well it has, yeah.
DI Stackhouse: It is the taxpayer who will pay the repair of the fence. Do you feel any sorrow about that?
Susan Clarkson: I feel more sorrow when I think of the taxpayer paying for AWE Aldermaston as a place of development of nuclear weapons.
DI Stackhouse: Why did you have to get into Aldermaston?
Michael Hutchinson: Because it was a relevant place to plant vines and fig trees and embody that vision, because Aldermaston embodies the exact opposite of that vision.
DI Stackhouse: What I don’t understand is why was that really necessary, I mean was anything really going to get gained by causing damage, wouldn’t it have been better just to stay outside the fence line and make a peaceful, I don’t know, sign or demonstration or presentation of how you’re feeling and try to sway other people’s views with peaceful activity and nonviolent and non-confrontational and non-unlawful activity.
Hutchinson: Well, that’s a very long conversation. Maybe we could meet in the pub at some time to discuss it?
DI Stackhouse: Right, a better location certainly.
DC Hughes: How come you ended up getting arrested for criminal damage?
Les Gibbons: I don’t know. I mean how do you get arrested when you’re planting vines and figs? I mean, that’s a bit of a warped way of seeing that planting vine and figs would be seen as criminal damage.
​

No sitting on the fence
The second day of the trial we, the accused, were given the opportunity to give an oral presentation in the witness stand. Susan Clarkson, a Catholic nun, started in the witness stand saying: ”I went to Aldermaston because I am a Christian. I believe in a consistent life ethic. I believe that all killing is wrong. Aldermaston is contrary to the Gospel.” Stephen Hancock was next. He argued that ”an ongoing crime is being committed at AWE Aldermaston. Nuclear weapons are vehicles for mass murder. That is a fact. Developing nuclear weapons is conspiracy to murder.” He also pointed out that we were asked to swear on the Bible as witnesses. If the court asks us to do this they should know its content. The Bible includes the prophecy we tried to act out. Stephen also quoted Desmond Tutu: ”When it comes to oppression you are either for or against. There’s no sitting on the fence.” On the nuclear weapons issue there has been too much sitting on the fence. All eight of us were given generous room to present our defence and many of us also expressed a sincere gratitude to the court for letting us speak freely and for the good exchange of ideas. All eight planters went into the witness box were we gave our testimony and were asked questions by our fellow planters, the prosecutor and the judge. The role-playing we had done in our preparation really helped because we managed to create a really good dialogue and feeling of support for one another.

After a full day of really inspiring witnesses we left court. When we gathered in the circle outside the court house we received a testimony from Bengt, a supporter and pastor from Sweden. He told us that he had been transformed by attending the trial. He also said to us that his 12-year old daughter asked him to bring a message to us: ”Tell them that nuclear weapons are bad, vine and fig trees are good.” This was later quoted in court by Stephen who pointed out the fact that we often need children to tell us obvious truths, but then we adults must be grown-up enough to act on them.
​

The verdict
Thursday the 9th of February. The judge had promised that today she would give us the verdict. My prison bag with some books, stamps, a pen, a notebook and a little money, was packed. I had prepared myself both mentally and physically to go to prison if that would be the sentence. Madame read solemnly from her laptop without looking up. In her verdict statement she called us ”9 peace protesters,” even though we had again and again tried to explain that it was not a protest action. She found each defendant guilty of criminal damage to a value of £1805. She also explained that issues like nuclear weapons are not for this court. The prosecutor wanted us to pay a fine consisting of compensation for the damaged fence and court costs. The judge asked us all for a ”statement of mitigation”. Every one of us said that we would refuse to pay any compensation or fine because of ethical reasons. We didn”t want to give money to the Ministry of Defence which protects illegal activity nor to the court which protects AWE Aldermaston. The judge went out for half an hour to consider her sentence. When she came back we were asked to stand up while she delivered her sentence: ”Four weeks in prison. Suspended for six months. And compensation for the damage to the defence of £201 each.” Madame Leigh left the room and we began to ask each other what that really meant. Those more experienced in the court explained that it meant that if we do not commit any criminal offence within six months we don’t have to serve the four weeks in prison. So for the moment we are free. We went left court and gathered for a final circle. Before we left the court we handed over thank you cards to the judge, prosecutor, the court clerk and the usher. They were all signed by all of us.

The ripple effect of nonviolence
We spent the following two days in Oxford reflecting on the trial, creating art, meditating, telling stories and talking about the future of our planting. Many in the group felt that the verdict was almost like an invitation from the judge for us to continue the planting. She suspended our planting, and prolonged it. Perhaps because the conversion is not yet finished. Aldermaston is not yet a garden. Therefore many felt a strong urge to answer positively to the invitation and come back and plant within the six months. However, we didn’t make any concrete plans. Now is the time to go back home, rest and reflect and then decide if and when we will continue the planting of vine and fig trees at Aldermaston. Mike talked in court about the ripple effect that nonviolent actions often have. With our planting we wished to inspire, challenge and invite ourselves, and others to do some peace planting, in whatever form it might be. Our action has already had some documented effect. There will be a tree planting action at Easter at a weapons factory in Sweden. For me personally our tree planting and the following trial has strengthened me in my conviction that more of these kinds of actions are needed if we really are to create peace and justice. The power of nonviolence has never resonated more strongly in me than in the courtroom at our trial. I felt that we managed to transform the court room. It was no longer about a broken fence. It was instead about the illegality of nuclear weapons and about a vision of a world in peace. Even though they tried hard not to show it I felt that the judge, the prosecutor and the police were changed by the experience. We chatted friendly with the prosecutor in the breaks and a police man actually gave Les a hug! I invite every one of you to be a part of the next planting and trial and to experience some of the same wonderful feelings. From time to time in the courtroom I could actually see a disarmed world. It was a beautiful sight!
                                                                                               Martin Smedjeback