När jag skriver detta är det snart bara en månad kvar av mitt tionde år av heltidsaktivism inom detta projekt! Det har blivit marathon med Vegan Runners, styrelsearbete med Save-rörelsen, föredrag om varför vi älskar hundar men äter grisar, två korta fängelsestraff för djurfritagningar, utdelning av flygblad, livesändningar på privatjetflygplats, intervju med Livmedelsverkets generaldirektör, klimaträttegångar, filmning av Peter Singer, många debattartiklar, minglande i Almedalen, blockader av oljehamn och mycket mer. För er som är intresserade så kolla gärna tillbaks på projektets olika år: 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024.

Jag läste nyligen en artikel i Dagens nyheter om fördelarna med långsam löpning. En lägre takt gör att man kan löpa längre sträckor: "När man springer längre och långsamt bygger man upp kapillärer, mitokondrier och olika enzymer som behövs för att kroppen ska kunna arbeta med syre. Muskler och senor blir mer uthålliga och tåliga, en anpassning som behövs för att kroppen bättre ska fixa hårda, tuffa pass." Det är ett ganska slitet uttryck att aktivism inte är en sprint, utan ett marathonlopp, men det är ju sant! Mitt liv som aktivist är väldigt ombytligt. Ibland är det högt tempo och stressigt. Men när det tillåts drar jag ner på takten så att jag hinner att fylla på med kraft. Jag har sett många som har kört hårdare än jag men tyvärr är det vanligt med utbrändhet i denna "bransch". Det hör även ihop med att det känslomässigt kan vara påfrestande att arbeta inom aktivism med stort lidande och mycket som står på spel. 

Jag funderade inte länge på om jag skulle köra ett till år av detta projekt. Det finns inget som ens är i närheten av lika meningsfullt och stimulerande som min heltidsaktivism. Jag trivs dessutom utomordentligt med de som jag jobbar med och min arbetsform. Vad 2025 kommer att innehålla är fortfarande relativt oklart för mig, annat än att som de två senaste åren kommer fokus att ligga på både djurrätt och klimat. Vad tycker du att jag ska ägna mig åt under nästa år? Skriv gärna till mig med dina idéer: [email protected]

​Hoppas att vi synes under 2025 på någon aktion, manifestation, demonstration eller möte! 

Jag har tydliga minnen från när jag i min ungdom under varma sommarnätter satt på kräftskivor och knäckte klor. Knäckandet var ljudligt liksom suget jag och de andra bredvid mig tog till för att få ut innanmätet. Jag minns inte att jag reagerade att det skulle vara etiskt fel att äta dessa djur, men kommer ihåg att jag tyckte att det var ganska motbjudande att suga ut saften från huvudet. Kanske delar av hjärnan slank in i min mun.
​
Att äta kräftor är inte mer barbariskt eller mer etiskt problematiskt än att äta andra typer av djur tänker jag. Visserligen kokas en del kräftor levande. ”Det kan ta upp till 15 minuter för en hummer att dö i kokande vatten, hela tiden vid fullt medvetande, enligt brittiska veterinärförbundet” skriver tidningen Syre. Och forskare vet nu att de är fullt kapabla att lida.* Å andra sidan har inte kräftor som fångas från det vilda hållits hela sina liv fångna av oss människor under miserabla förhållanden som till exempel kycklingar och grisar i den svenska djurindustrin.

Men jag har svårt att tänka mig att vi skulle äta andra djur på ett liknande sätt. Skulle folk som annars oproblematiskt äter kött kunna tänka sig att sitta med en grillad minigris på tallriken, bryta loss ett ben för att suga och äta på det? Jag tror inte det. En grillad kyckling däremot skulle nog gå bra åtminstone om huvudet hade borttagit så att vi inte skulle tänka så mycket på att det var en gång en individ med ett ansikte.
​
Kräftskivor är en del av det svenska kulturarvet och traditioner kan vara något viktigt att hålla fast vid. Det kan ge trygghet i en annars kaotisk värld och en anledning till att träffas och ha det trevligt tillsammans. Men kan vi inte behålla traditioner minus lidande och dödandet?! Den här helgen har jag haft lyxen att få delta i två veganska kräftskivor. I fredags hemma hos vänner i Västmanland och igår på restaurangen Blackbird - Vegankök & Bar i Göteborg där de fyndigt nog kallade det Växtkraftskiva.

Det går utmärkt att ha månlyktor och papphattar i glada färger på en vegansk kräftskiva. Recepten kan påminna om smakerna från kräfta, t.ex. sältan från en lag där man kan lägga svamp som t.ex. ostronskivling. Om man vill ha något som liknar det pilliga i att få i sig maten från en kräftkropp så kan man koka kronärtskockor. Ganska pilligt, och gott, att ta av varje blad och dippa i en god sås. ​

Vegan Runners IK, min löparklubb, har startat en tävling där man peppas att springa för kräftorna. Det ville jag så klart göra! Den 18 augusti när jag sprang min vanliga milslånga runda så tog jag i extra för kräftorna. Kanske det till och med blev min snabbaste träningsrunda någonsin.
​
Vad tänker du kring att äta kräftor och att behålla, samt att modifiera traditioner?

​#förkräftorna
#veganrunnersik

Henrik Wig, författare och litteraturpedagog, har skrivit texten nedan om den aktion som vi i Alla vill leva utförde den 30 juli 2024. 
​​

Hur känns det att med egna händer rädda någon från en säker död? Varsamt ta henne i famnen, känna hennes skräckslagna hjärtas skenande slag tätt intill bröstet och med bultande hjärta bära det lilla livet bort från mardrömmen?
​
Jag vet inte.

Men aktivisterna i djurrättsgruppen Alla vill leva vet. I förra veckan tog sig några av dem in på det skandalomsusade slakteriet i Håkantorp utanför Vara. Mot alla odds lyckades de lirka ut fyra hönor ur en av de hundratals, fullproppade plastbackarna i en djurtransport. För att sedan med varsamma händer föra fåglarna över stängslet och vidare till tryggheten på ett djurhem.
​
Det var i sista stund. Några minuter senare hade hönorna varit döda: med våldsam kraft hade de hängts upp och ner, fått halsen avskuren, innanmätet utsuget och fjädrarna bortskalade i en mer eller mindre fullkomligt mekaniserad process. Ett slakteri, inte bara Håkantorp, är en mardrömslik plats, en plats med en enda uppgift: att så snabbt som möjligt förvandla liv till död.

Finns det tröst?
Kanske har hönorna innan de kommer till slutstationen haft det hyfsat? Svaret är nej. Den absoluta majoriteten av alla hönor lever hela sina liv under förhållanden som vi inte skulle tveka att kalla tortyr om det rörde sig om medlemmar av vår egen art. Eller för den delen något djur som vi omhuldar, till exempel katter. Den totala objektifieringen och bestialiteten på Håkantorp är vidrig, men inget att förvånas över. Den dominerar hela äggindustrin, från start till slut.
​

Förvånas kan man i stället över att äggätarna i vårt land inte förstår vad de stöttar. Äggindustrin finns av ett enda skäl: det finns människor som konsumerar ägg. Vet de inte vad som pågår? Det stora problemet är att de inte vill veta, utan gärna tror på industrins försäkringar om att man driver något slags spahotell för hönor. Och i den villfarelsen tillåts konsumenterna leva kvar eftersom de så sällan, eller aldrig, konfronteras med sanningen.
​

Vi är många som gråter av glädje över de fyra räddade hönorna. Men vi gråter också över något annat: över alla liv som aktivisterna tvingades lämna kvar när de stod där vid slakteriet, hönor svårt tagna av värmen och med brutna ben och vingar. Alla offer för människans hänsynslöshet och äggkonsumenternas naivitet.

En aktivistgrupp gjorde en tidig sommarmorgon uppror mot grymheterna i äggindustrin. De räddade fyra hönor till livet. Fyra individer som nu växer till något mer, något större, allt det som industrin inte vill att vi ska se: att alla hönor, precis som vi, inte vill annat än att leva, känna vinden i fjäderdräkten, gräset under fötterna och solens värme.
​
Hönorna har nu fått namn. En av dem heter Liv.

When I prepared for a talk earlier this week I looked back on the text below which I wrote about my first trial ever. It was in England 2006 after planting trees at a nuclear weapon factory. The text was first published at ​https://ickevald.net/vineandfigtreeplanters/trial

In the early hours of the 5th of August 2005 a group of planters entered AWE (Atomic Weapons Establishment) Aldermaston and planted vine and fig trees. They were soon arrested for their conversion of a nuclear weapons research facility into a peace garden. This is the story of the trial that followed in Newbury Magistrates Court the 7-9th of February 2006.

An invitation arrived
A letter came to my apartment in Stockholm in December 2005. It read: Court order: Take notice that by reason of your bail being extended in your absence you are now under a duty to surrender to the custody of West Bershire Magistrates Court sitting at Mill Lane, Newbury, Berkshire on the 07.02.2006 at 09.45 AM. I ask you, who can resist such a kind invitation? Our vine and fig tree community, about ten people from five countries, began preparing for the upcoming trial. We sent out invitations to friends to come to the trial. We received good help from the law firm Bindman and Partners. They sent us a CD with pictures from the action and a DVD with a video recording of ”the crime scene”, both recorded by the police. We also received transcripts of the police interviews following our August arrests, and witness statements from police officers involved in our case. Our solicitors from Bindman’s gave us some good suggestions about how to approach the case, but they wrote to us in their last letter: ”Unfortunately, we have come to the conclusion that you don’t have a viable defence which can be argued on your behalf at the trial.” They added at the end of the letter: ”I say this with great regret and I hope that you will not conclude from this letter that we are unsympathetic to you, your campaign or values.”

​Our community of vine and fig tree planters met at St. Francis House (a Catholic Worker community) in Oxford on the 4th and 5th of February to prepare ourselves for the trial, now joined by more planters who were going to be support during the trial. We shared stories, meditated, cooked dinner together, created art, strategised and role-played. Les facilitated a session where we practised thinking of the trial as a gig, where we all supported one another when we performed. Mike went through the trial procedure and we all got to practise cross-examination. To take the edge off our fears of prison we also role-played some difficult situations that could happen in prison and we tried different nonviolence responses.

Witness on vision and planting
The big day finally arrived. Tuesday the 7th of February and the first day of our trial. Two cars waited outside to take us to Newbury Magistrates court. Chris Cole, the secretary general of Fellowship of Reconciliation in England, drove me in his car. Before we entered the courtroom in Newbury we all, supporters and planters, gathered in a circle, holding hands. We stood in silence, gathering collective strength for the trial. Going inside we, the accused, were seated at the back of the courtroom with our supporters behind us. Malin, my friend from Sweden, sat behind me giving me comforting massages and words of encouragement. My Israeli friend Lior was also behind me, giving the courtroom a homely feeling by knitting throughout the whole court procedure. The court clerk sat a little bit higher up than us, with the highest seat being reserved for the judge. When the judge entered the courtroom we were told by the court clerk ”Please stand!” We all stood.  In came Madame Leigh, a district judge. We addressed her Madame or Ma’am. She asked us each whether we considered ourselves guilty or not guilty. All eight of us answered ”Not guilty”. The prosecutor, a young man in a striped suit, by the name of Gregor McKinley, was addressed ”Crown” by the judge. The prosecutor had called 27 (!) witnesses to prove the Crown’s case. We intervened and managed to reach a deal where only five witnesses were called. One of the witnesses called into the witness stand was PC (Police Constable) Judge (yeah, for real). Since all eight of us conducted our own defence we were all entitled to cross-examine all the witnesses. Per Herngren asked PC Judge: ”If you found out that AWE Aldermaston was committing a crime would you have a duty to report it?” He answered ”Yes.” ”Would you have a duty to stop that crime?” Again he replied ”Yes.” We used this later on in the trial to say that the police have a duty to stop the ongoing crime that is being committed at AWE Aldermaston through the development of illegal nuclear weapons. Next up in the witness box was PC Mullins. I asked him: ”Did you feel threatened in any way by us at AWE Aldermaston?” Mullins: ”No.” ”Did you carry any weapon?” Mullins: ”No, we got the order to disarm from the sergeant.” After the five witnesses had been at the witness box they were released. When the 27 police officers left the court building I offered them all grapes. All of them kindly declined.

The prosecutor brought out a big bunch interview transcripts made on the 5th of August when we were arrested. The judge and ourselves thought that it was not necessary to read out all of the 109 pages of interviews, but the prosecutor insisted that it was the basis of his case and thus read them all. Here are some highlights of the interviews (slightly edited):
DI (Detective Inspector) Stackhouse: Why were you actually at Aldermaston?
Stephen Hancock: As you know Aldermaston is the Research and Development Facility for Britain’s nuclear weapons, and we really wanted to convert this dedication to the military and dedication to creating weapons into something useful for human life. I am very inspired by the prophecy of Micah about turning swords into ploughshares and everyone sitting underneath their vine and fig trees, so by taking vines and fig trees to Aldermaston and beginning the conversion of the base and inviting good football fans like yourself and anyone else who we come into contact with to join in?
DI Stackhouse: Do you really think that planting fig leaves at Aldermaston will convert it into a garden?
Hancock: Well it has, yeah.
DI Stackhouse: It is the taxpayer who will pay the repair of the fence. Do you feel any sorrow about that?
Susan Clarkson: I feel more sorrow when I think of the taxpayer paying for AWE Aldermaston as a place of development of nuclear weapons.
DI Stackhouse: Why did you have to get into Aldermaston?
Michael Hutchinson: Because it was a relevant place to plant vines and fig trees and embody that vision, because Aldermaston embodies the exact opposite of that vision.
DI Stackhouse: What I don’t understand is why was that really necessary, I mean was anything really going to get gained by causing damage, wouldn’t it have been better just to stay outside the fence line and make a peaceful, I don’t know, sign or demonstration or presentation of how you’re feeling and try to sway other people’s views with peaceful activity and nonviolent and non-confrontational and non-unlawful activity.
Hutchinson: Well, that’s a very long conversation. Maybe we could meet in the pub at some time to discuss it?
DI Stackhouse: Right, a better location certainly.
DC Hughes: How come you ended up getting arrested for criminal damage?
Les Gibbons: I don’t know. I mean how do you get arrested when you’re planting vines and figs? I mean, that’s a bit of a warped way of seeing that planting vine and figs would be seen as criminal damage.
​

No sitting on the fence
The second day of the trial we, the accused, were given the opportunity to give an oral presentation in the witness stand. Susan Clarkson, a Catholic nun, started in the witness stand saying: ”I went to Aldermaston because I am a Christian. I believe in a consistent life ethic. I believe that all killing is wrong. Aldermaston is contrary to the Gospel.” Stephen Hancock was next. He argued that ”an ongoing crime is being committed at AWE Aldermaston. Nuclear weapons are vehicles for mass murder. That is a fact. Developing nuclear weapons is conspiracy to murder.” He also pointed out that we were asked to swear on the Bible as witnesses. If the court asks us to do this they should know its content. The Bible includes the prophecy we tried to act out. Stephen also quoted Desmond Tutu: ”When it comes to oppression you are either for or against. There’s no sitting on the fence.” On the nuclear weapons issue there has been too much sitting on the fence. All eight of us were given generous room to present our defence and many of us also expressed a sincere gratitude to the court for letting us speak freely and for the good exchange of ideas. All eight planters went into the witness box were we gave our testimony and were asked questions by our fellow planters, the prosecutor and the judge. The role-playing we had done in our preparation really helped because we managed to create a really good dialogue and feeling of support for one another.

After a full day of really inspiring witnesses we left court. When we gathered in the circle outside the court house we received a testimony from Bengt, a supporter and pastor from Sweden. He told us that he had been transformed by attending the trial. He also said to us that his 12-year old daughter asked him to bring a message to us: ”Tell them that nuclear weapons are bad, vine and fig trees are good.” This was later quoted in court by Stephen who pointed out the fact that we often need children to tell us obvious truths, but then we adults must be grown-up enough to act on them.
​

The verdict
Thursday the 9th of February. The judge had promised that today she would give us the verdict. My prison bag with some books, stamps, a pen, a notebook and a little money, was packed. I had prepared myself both mentally and physically to go to prison if that would be the sentence. Madame read solemnly from her laptop without looking up. In her verdict statement she called us ”9 peace protesters,” even though we had again and again tried to explain that it was not a protest action. She found each defendant guilty of criminal damage to a value of £1805. She also explained that issues like nuclear weapons are not for this court. The prosecutor wanted us to pay a fine consisting of compensation for the damaged fence and court costs. The judge asked us all for a ”statement of mitigation”. Every one of us said that we would refuse to pay any compensation or fine because of ethical reasons. We didn”t want to give money to the Ministry of Defence which protects illegal activity nor to the court which protects AWE Aldermaston. The judge went out for half an hour to consider her sentence. When she came back we were asked to stand up while she delivered her sentence: ”Four weeks in prison. Suspended for six months. And compensation for the damage to the defence of £201 each.” Madame Leigh left the room and we began to ask each other what that really meant. Those more experienced in the court explained that it meant that if we do not commit any criminal offence within six months we don’t have to serve the four weeks in prison. So for the moment we are free. We went left court and gathered for a final circle. Before we left the court we handed over thank you cards to the judge, prosecutor, the court clerk and the usher. They were all signed by all of us.

The ripple effect of nonviolence
We spent the following two days in Oxford reflecting on the trial, creating art, meditating, telling stories and talking about the future of our planting. Many in the group felt that the verdict was almost like an invitation from the judge for us to continue the planting. She suspended our planting, and prolonged it. Perhaps because the conversion is not yet finished. Aldermaston is not yet a garden. Therefore many felt a strong urge to answer positively to the invitation and come back and plant within the six months. However, we didn’t make any concrete plans. Now is the time to go back home, rest and reflect and then decide if and when we will continue the planting of vine and fig trees at Aldermaston. Mike talked in court about the ripple effect that nonviolent actions often have. With our planting we wished to inspire, challenge and invite ourselves, and others to do some peace planting, in whatever form it might be. Our action has already had some documented effect. There will be a tree planting action at Easter at a weapons factory in Sweden. For me personally our tree planting and the following trial has strengthened me in my conviction that more of these kinds of actions are needed if we really are to create peace and justice. The power of nonviolence has never resonated more strongly in me than in the courtroom at our trial. I felt that we managed to transform the court room. It was no longer about a broken fence. It was instead about the illegality of nuclear weapons and about a vision of a world in peace. Even though they tried hard not to show it I felt that the judge, the prosecutor and the police were changed by the experience. We chatted friendly with the prosecutor in the breaks and a police man actually gave Les a hug! I invite every one of you to be a part of the next planting and trial and to experience some of the same wonderful feelings. From time to time in the courtroom I could actually see a disarmed world. It was a beautiful sight!
                                                                                               Martin Smedjeback

Jag har tidigare gjort reklam för den nya Netflix-dokumentären You Are What You Eat: A Twin Experiment där man får följa ett antal tvillingpar. Den ena enäggstvillingen kör vegansk mat och den andre kör blandkost under en period. Sedan jämför de hälsovärdena. Jag var medveten om att liknande dokumentärer har fått kritik för att ha varit snedvridna till förmån för veganism. Ett vanligt klagomål är att vegandokumentärer ägnar sig åt ”cherry picking” - körsbärsplockning - som enligt Wikipedia ”innebär att man i sin argumentation plockar ut enskilda fakta som stödjer ens uppfattning, medan man bortser från fakta som motsäger densamma. Detta tankefel är en form av undertryckande av bevis, och kan vara medvetet eller omedvetet.”

Om man, som jag, är djupt engagerad för djuren, är det lockande att lyfta fram de resultat som är positiva för en helt växtbaserad kost och negligera annat som inte är lika positivt. Även om avsikten måhända vara god - att stå upp för djuren - så tycker jag att det är problematiskt när detta sker. Jag tror att vi överlag får ett bättre samhälle om vi håller oss till fakta och gör vårt bästa att framställa information på ett så ärligt sätt som möjligt. Argument för att välja växtbaserat blir också så pass mycket mer trovärdiga om vi alltid har fakta och vetenskap på vår sida, till exempel när det gäller hur nyttig växtbaserad kost är.

Därför är jag tacksam för att det finns de som granskar faktan och det vetenskapliga underlaget i dokumentärer som denna. I veckan har jag sett på två videos som Youtubern Unnatural Vegan har gjort - en om den faktiska studien som ligger till grund för dokumentären - och en om dokumentären. Jag har också lyssnat på podden Hälsoveckan by Tyngre, där välutbildade personer inom kost och hälsa utvärderar den nämnda dokumentärens hälsopåståenden. Titta och lyssna gärna på någon av dessa genomgångar om ni väljer att titta på You Are What You Eat: A Twin Experiment. Efter att själv ha lyssnat på dessa recensioner så tycker jag att de har flera poänger om brister i dokumentären - som att vissa saker känns snedvridna och att resultaten kunde ha visats på ett ärligare sätt.

Om man hade framställt resultaten mer vetenskapligt kanske inte dokumentären blivit lika slagkraftig i sitt budskap. Men jag tycker att huvudresultatet från hela studien är tillräckligt starkt ändå! Som det står högst upp i studiens artikel under ”Key Findings” (min översättning): att under bara åtta veckor fick de som gick på vegankost klart förbättrat LDL (det dåliga kolesterolet), förbättrade insulinnivåer och viktminskning. Slutsats: en hälsosam vegankost ger ett signifikant skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar och diabetet typ 2 i jämförelse med en hälsosam blandkost. Denna slutsats ifrågasatt inte av någon av de nämnda kritiska rösterna.

Dessutom lyfter dokumentären hur dåligt animalier är för miljön/klimatet och även något om hur hemskt det är för djuren. Inte detta heller ifrågasätts av de ovan. Att lyfta dessa frågor är viktigt för vår gemensamma miljö och för de miljarder djur som utnyttjas. Det är också inom dessa områden, särskilt kring djuretiken, där veganer har våra allra starkaste argument. Det tar emot för många att börja se dokumentärer om djurfabrikers hemska effekt på klimat och djur. Därför kan hälsa vara en väg in för många att börja uppmärksamma de många skador som kött och andra animalier för med sig. Därför vill jag inte helt avskriva dokumentären även om jag hade önskat att man var mer strikt i hur man la fram resultaten så att det var mer rättvist och medskicket att man får titta på den med en nypa av skepticism.

Människor med ett kritiskt förhållningssätt är viktiga, och att vi som identifierar oss som veganer också lyssnar på vad icke-veganer tycker och tänker. Men vi ska också ha klart för oss att allt som kommer ur munnen eller pennan ur vetenskapligt sinnade personer inte är att lita på. Särskilt när det gäller ett ämne som veganism och djurrätt. Att man är smart och klok inom ett eller flera områden betyder inte att man nödvändigtvis resonerar klokt inom andra. Ett exempel på detta är den kända astrofysikern, programledaren och författaren Neil deGrasse Tyson som kommer med alla möjliga märkliga påståenden om varför veganism inte är en livsfilosofi som håller. Att även en intelligent person som denna astrofysiker tänker snett kring veganism är något som Earthling Ed och Unnatural Vegan visar i sina videos. Om hur annars kloka och empatiska människor kan ha sina blinda fläckar när det gäller veganism och djurrätt är något som Pelle Strindlund visar med besked, bland annat i sin senaste bok Alla mot djuren.

​AI (Artificiell intelligens) är något som jag har varit intresserad av de senaste 25 åren. Jag har sett frågan som en liten sidohobby eller kuriosa. Det började med en fascination av böcker (som The Age of Spiritual Machines och The Singularity Is Near) av Ray Kurzweil. Han har alltid varit väldigt optimistisk när det gäller AI. Men jag minns också att jag blev orolig när jag år 2000 på mitt studentrum i Lund läste en artikel av Bill Joy i tidningen Wired om framtida faror som den teknologiska utvecklingen kan bära med sig. Men, som få har undgått vid det här laget, så har nu AI seglat upp som en ytterst aktuell fråga. Detta har skett eftersom AI nu har utvecklats så pass mycket att fler och fler ser både enorma möjligheter och stora hot.

Det har också lett till att jag har börjat ägna mer tid åt frågan eftersom jag ännu mer än tidigare ser AI som ett potentiellt stort hot mot allas vår framtid. Jag vill så här inledningsvis nämna att jag knappast är teknikfientlig. Tvärt om - jag älskar teknik! När det gäller konsumtion är det min klart största akilleshäl eftersom jag tycker att det är kul att testa de senaste tekniska prylarna. På grund av miljökostnaden för produktion så försöker jag ändå hålla igen. Och när det gäller AI så har jag dagar när jag kan se fantastiska fördelar när AI har utvecklats långt bortom dagens förmåga. Kanske kan sådana AI till och med lösa dagens största utmaningar som klimatkrisen? Men när jag läser och lyssnar på böcker och poddar som beskriver de potentiella hot som finns med framtidens AI så blir det uppenbart för mig att vi bör ägna denna fråga betydligt mer intresse och tid.

Även om AI först nu blivit aktuellt så finns de som väldigt tidigt lyfte hoten med tänkande maskiner. Alan Turing ses som fadern till modern databehandling. Vid andra världskriget konstruerade han en maskin som lyckades knäcka nazisternas hemliga koder. Redan 1951 skrev han: ”Det förefaller troligt att det, när väl tänkande maskiner kommit igång, inte skulle dröja länge innan våra ömkliga förmågor akterseglades. Att maskinerna skulle dö kommer inte på fråga, men de skulle kunna kommunicera inbördes för att skärpa sina sinnen. Till slut bör vi därför räkna med att de tar över kontrollen.”

"Men hur skulle AI kunna ta över kontrollen? Chat GPT skriver ju endast text!" är lätt att tänka. Och det finns ingen som påstår att dagens AI skulle ta över. Vi måste istället tänka att morgondagens AI med stor sannolikhet kommer att vara väldigt många gånger mer avancerad än dagens. AGI - Artificiell Generell Intelligens är programmerarens heliga graal. När AI når denna nivå kan den utföra alla intellektuella uppgifter lika bra eller bättre än människor. Det antas att när AGI nås så kan den programmera sig själv att utvecklas snabbare och snabbare. Vår mänskliga hjärna som utvecklats superlångsamt under miljoner år har ingen chans att hänga med om AGI uppnås. Men man kanske ändå frågar sig hur en sådan AGI skulle ta över. Redan nu är vårt samhälle otroligt digitaliserad och mycket är uppkopplat till internet, till exempel el- och vattenförsörjning (om jag minns rätt). Vi kan föreställa oss att när AI fortsätter att utvecklas under de kommande åren så kommer det att vara så pass hjälpsamt för oss att vi integrerar det i fler och fler system, som till exempel självstyrande bilar, på sjukhus och annat. Det skulle kunna bli så integrerat, oumbärligt och komplext att vi inte skulle kunna stänga av AGI om vi inte vill offra väldigt många människors liv, eftersom det vid detta lag är livsuppehållande inom flera områden. Om AGI uppnås så kan systemet självreplikera sig och sprida sig till alla områden som är uppkopplade till internet och potentiellt ta över dessa om detta gynnar AGI:ns mål.

En nyckelfråga är vad en framtida AGI skulle vilja uppnå och på vilket sätt den skulle göra det. Det kan tänkas att AGI skulle bli så avancerad att vi människor ses av dem som myror ses i förhållande till oss. Om vi människor vill bygga en motorväg så tänker knappast ingenjörerna på om det skulle råka finnas en myrstack i vägen som utplånas i bygget. Det är inte för att ingenjörerna har något emot myrorna som detta sker utan eftersom myrorna inte räknas eftersom de är hopplöst underutvecklade i förhållande till människorna (jag säger inte att detta är etiskt motiverat men dock ett vanligt tänkande). På ett liknande sätt kan det bli med AGI. Den behöver inte vara ond och ute efter att förgöra mänskligheten (eller andra djurarter). Det kan räcka med att vi konkurrerar om utrymme och resurser som en AGI anser sig behöva för att nå sitt mål. Det pågår intensiv forskning kring hur vi ska kunna programmera AI så att den faktiskt följer mänskliga mål och tar hänsyn till våra intressen. Detta som brukar kallar ”the alignment problem” visar sig dock vara en ytterst svår nöt att knäcka. En utmaning är till exempel att vi människor kan ha värderingar som krockar med varandra, så då är det oklart vad av det som ska programmeras. Ett annat problem är att mänsklig moral knappast är fulländad. Häggström nämner i det här sammanhanget det ”ofantliga lidande som djurindustrin ger upphov till” som våra samhällen i stort inte tar hänsyn till ännu.

Nu är det inte säkert att en AGI utvecklar egna mål som potentiellt skulle vara förgörande för mänskligheten. Men det kan räcka med att en riktigt avancerad AI utvecklas som används på ett dåligt sätt. Till exempel en militärmakt som uppnår, eller tar över AI, och som i ett förebyggande syfte lyckas ta över makten från andra länder med tvång så att inte de också ska nå den eftertraktade AI-utveckling och kunna slå tillbaka med detta.

Hur stora är då risker för utplåning av mänskligheten? Denna fråga är inte oväntat väldigt svår att svara på eftersom vi ofta pratar om potentiella risker vi tidigare inte utsätts för. Filosofen Toby Ord som jobbar på Future of Humanity Institute försöker i alla fall att på ett kvalificerat sätt uppskatta riskerna i boken The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity (2020). I den uppskattar han att risken för att mänskligheten helt utplånas under de kommande 100 åren till en på sex, vilket är 17 procent. Det är som att vi skulle spela rysk roulette med en kula i magasinet. Och om risken fortsätter att vara så här hög århundrade efter århundrade så dröjer det inte lång tid innan vi med stor sannolikhet når vårt slutkapitel som mänsklighet.

Vad är det då som hotar vår överlevnad allra mest? Högst sannolikhet tilldelar Toby Ord risken för en AI-katastrof, som får 10 %, och på andra plats kommer artificiellt skapade pandemier med sannolikhet 1 på 30, det vill säga cirka 3 %. Globalt kärnvapenkrig och global uppvärmning tilldelas vardera endast 0,1 % av Ord. Men observera att detta är risken för total utplåning. Både kärnvapen och klimatkrisen utgör enorma risker för mänskligt liv och vår civilisation men det är osannolikt att de helt utplånar allt mänskligt liv.

Hur lång tid kommer det att ta innan vi får AGI? När boken Tänkande maskiner kom ut 2021 skrev Chalmer-professorn Olle Häggström: ”kan dröja ett århundrade eller mer, eller det kan röra sig om några få decennier.” Eftersom saker och ting utvecklas så snabbt inom AI så kom han ut med en uppdaterad version av sin bok under 2023 med ett tilläggskapitel. Där skriver professorn: AGI ”ligger betydligt tidigare än den gjorde för ett par år sedan.” När han pratar med de främsta AI-experterna så är det idag många fler som pratar om att det stora AI-genombrottet kan ligga endast några år framåt.

Men är inte snacket om AI bara en enorm hype? Vi har hört det förr. I framtiden kommer vi att få flygande bilar och åka i skytteltrafik till Mars! Blev det så? Nej, knappast. Det finns både kända tänkare som inte tror att AI kommer att utvecklas till något särskilt avancerat och ytterligare några som håller med om att AGI sannolikt kommer att utvecklas men att det inte kommer att vara någon som helst risk för oss människor. I kapitlet AI-förnekeri i boken Tänkande maskiner bemöter Häggström AI-kritiker som till exempel den kända psykologen och författaren Steven Pinker. Häggström erkänner att vi inte alls vet lika mycket om AI-risken som vi gör inom klimatområdet där kunskapsunderlaget är betydligt bättre. Men bara för att vi inte har några säkra svar så betyder inte det att det är intellektuellt godtagbart att säga vad som helst påpekar Häggström. Det kan ha sin plats att se positivt på världens utveckling som Pinker gör, men om vi ser allt rosaskimrande kan det få oss att vara blinda för reella hot. Till skillnad från tidigare teknisk utveckling så har vi med största sannolikhet bara en chans på oss när det gäller AI. Vi kan inte vänta med att bry oss om säkerhetsriskerna tills AGI är ett faktum för då är det antagligen för sent att göra något åt det. Tyvärr går det inte då att bara dra ut sladden. 

Om det nu finns en betydande risk för att vi kan utplånas vad finns det att göra för att undvika detta? En given åtgärd är att se till att mer resurser satsas på AI-säkerhet, forskning där man försöker hitta vägar för att framtida AI ska ta hänsyn till mänskliga (och helst även andra arters) intressen. Idag satsas endast en bråkdel av de resurser på AI-utveckling till AI-säkerhet. Det är inte acceptabelt. Det behövs också kraftfull lagstiftning som tvingar företagen att vidta säkerhetsåtgärder under utvecklandet och släppande av nya AI-program. Dagens läkemedelsföretag behöver gå igenom rigorösa tester styrt av lagar innan nya läkemedel släpps på marknaden. Detta är något som verkar fungera i stort sätt över hela världen, i både demokratier och diktaturer. Ett liknande regelverk skulle behövas för att reglera AI-företagen.

Cheferna i de största AI-företagen och världens politiker har möjlighet att påverka riskerna med AI. Men vad kan lilla jag göra åt frågan? kanske du undrar. Som med alla andra större samhällsfrågor så krävs det av oss medborgare att vi agerar. Politiker behöver känna att de har stöd av befolkningen för att våga genomföra förändringar (åtminstone de större). För detta krävs att vi i allmänheten visar att vi tycker att det här området är viktigt att agera kring. Eftersom frågan är så pass ny så är det i nuläget viktigt att vi blir fler som sätter oss in i ämnet och lyfter det så att riskerna blir debatterade runt om i vårt samhälle. Man behöver inte vara expert för att ha en åsikt i AI-frågan, lika lite som vi behöver kunna kärnfysik för att lyfta riskerna med kärnvapen eller vara klimatforskare för att engagera oss kring klimatkrisen. Detta är en allt för viktig fråga för att vi ska kunna lämna den åt experter och toppolitiker!

P.s. I den här texten har jag valt att endast beröra de AI-risker som Häggström kallar de högtflygande och inte lyft de mer jordnära riskerna som till exempel hur människor ska erhålla försörjning och meningsfull framtid när AI tar över allt fler jobb. Kanske det blir en text om detta på denna blogg vid ett senare tillfälle! 

Martin rekommenderar detta att läsa och lyssna på om AI
Tänkande maskiner av Olle Häggström
Uppföljningskapitel till Tänkande maskiner från 2023 som gratis går att ladda ner
Mitt eget urval av de viktigaste bitarna från boken Tänkande maskiner
The Precipice av Tony Ord
Human Compatible av Stuart Russle
Olle Häggströms blogg om AI
Kort video om AI-framtiden
Samtal om bland annat AI med Jonas Lundström och Martin i podd och på Youtube
Podden 80 000 hours gör djuplodande intervjuer om AI som jag har lärt mig mycket av
An Open Letter from AI and Robotics Researchers
​
Om man hellre än att läsa vill lyssna eller titta på något om AI så tipsar jag att ta något av namnen ovan och klistra in i valfri poddplattform eller på Youtube för att titta/lyssna på samtal eller föredrag.
​​

Nu under 2024 är tionde året som jag kör projektet Ett år för djuren, tänk vad tiden går! Förra året expanderade jag projektet så att min aktivism även täcker klimatet och bytte därför namn till Ett år för djuren och jorden. När jag var student på universitetet var världens fattigdom det som engagerade mig mest. Sen blev det fredsfrågan och kampen mot vapenexport som jag ägnade mig åt under många år. Som ni hör så har det blivit engagemang i många olika etiska frågor genom åren. Detta är något som jag hoppas kommer att avspeglas i den podd som jag nu släppt!

Poddformatet är något helt nytt för mig att testa. Som många av er vet så har jag jobbat en del med video med publiceringar av videoklipp på min egen Youtube-kanal och på andras som jag arbetar med samt videos på Facebook. Jag kommer fortsatt att jobba med video men poddformatet innebär en hel del fördelar. Det främsta är att fler och fler lyssnar på innehåll när de gör andra saker, vilket stämmer in på mig själv också. Jag lyssnar ofta på olika poddar när jag går och handlar, diskar och lagar mat. En annan fördel är att det kan vara mindre motstånd för flera att prata in i en mikrofon utan att samtidigt ha en kamera riktat mot sig. 

Min tanke är att ha olika typer av innehåll i podden. Ibland kommer det att vara samtal likt Jonas Lundström och jag hade i första avsnittet. Andra gånger kommer poddlyssnarna att följa med ut på veganläger, aktioner, manifestationer och rättegångar där tanken är att man ska höra pulsen av pågående aktivism för en bättre värld. Jag vill gärna höra vilken typ av material som du skulle vilja lyssna på! Jag tar också gärna emot hjälp att sprida denna podd. Den är än så länge registrerad på Spotify och Apple. Ha nu en riktigt god fortsättning på 2024 så hörs vi! 

Det började med en liten blockad av en väg i Stockholm… Jag minns inte när det var men att jag var nyfiken på den för mig nya rörelsen kallad Extinction Rebellion - XR. Senare fick jag höra att min tvillingbror blivit rejält engagerad i XR! I sin ungdom hade han varit aktiv i Amnesty och Rättvisemärkt innan han blev pappa men det var många år sedan han varit aktiv i något samhällsförändrande. Det gjorde mig väldigt glad att han hittat tillbaks till aktivismen och dessutom i en organisation för klimatet som använder civil olydnad som huvudmetod! När jag skulle ner till Skåne vid ett tillfälle så frågade jag när han och jag kunde träffas. ”Häng med på blockaden vi ska göra på Möllan (i Malmö) vet ja!” sa han. "Bra sätt att umgås med min tvillingbror", tänkte jag, och hängde på. När han väl fått mig att vara med frågade han om jag ville hänga med på resa till Oslo i augusti förra året där XR skulle ha en stor nordisk aktionsvecka för klimatet. Jag sa ja även till detta och såg det som en del av min semester från mitt djurrättsarbete. Med aktionsveckan i Norge blev jag verkligen insyltad i XR och lärde också känna fantastiska aktivister! 
​

​Sedan 2015 har jag varit heltidsaktivist för djuren. Det har varit möjligt genom mitt projekt Ett år för djuren som är folkfinansierat - alltså att folk har bidragit så att jag klarar att betala mat och hyra av mitt kollektivrum utan att ha någon anställning. Fantastiskt nog så har folk bidragit med resurser så att jag nu har kunnat utföra detta heltidsarbete som aktivist inom djurrätt i inte mindre än åtta år! Det har varit ett djupt meningsfullt arbete och fortsätter att vara detta. Men när jag började bli aktiv i klimatrörelsen kände jag en dragning till att även engagera mig i detta. Jag vill i detta blogginlägg förklara varför jag landade i att kombinera djurrättsaktivism och klimataktivism i Ett år för djuren och jorden.

Lidandet som vi människor utsätter djuren för är massivt. Vi pratar om miljarder och åter miljarder av kännande varelser som vi håller inlåsta i trånga utrymmen och dödar dem som barn. De flesta av dem får aldrig gå utomhus under hela sina liv. Ju mer jag har lärt mig om både djurindustrin och djurs beteende och känslor desto mer har jag insett hur fruktansvärt det är vad vi utsätter djuren för inom djurindustrin. Det som är hoppfullt är att vi har en lösning på problemet. Vi kan som individer och som samhälle ställa om till växtbaserad kost så vi behöver inte ha djur inlåsta under hemska förhållanden och inte döda någon. Omställning kommer att underlättas ju bättre och mer varierad kosten från växter blir med nya innovationer.

Lidandet för djuren finns i detta nu, och pågår varje minut. Lidandet från klimatkrisen finns nu, men vi i den rika delen av världen har ännu inte känt av konsekvenserna av ett kapsejsat klimat. Effekterna kommer dock att bli rejält kännbara för oss de kommande årtiondena. Vi vet inte riktigt vad som kommer att hända då växthusgaserna i atmosfären ansamlas, men klimatforskarna har länge varnat för den katastrof som med största sannolikhet kommer om vi människor inte rejält ställer om våra samhällen. Lidandet som kan komma av en kollapsad civilisation är svåra att begripa. Extrem värme, extrem kyla, torka och massvält är några av de effekter som klimatkrisen bär i sitt sköte. Forskarna säger att vi bara har några år på oss att ordentligt ställa om och politikerna gör inte ens i närheten så mycket som skulle behövas. Det är inte en brist på lösningar som är det största problemet utan avsaknad av politisk vilja och mod att göra radikala förändringar. Det är därför det behövs en stark klimatrörelse som kan förmå oss alla att göra mer för att rädda det vi rädda kan i den historiska utmaning som vi står inför.

Jag vill försöka bidra med att minska lidande både nu och i framtiden så därför vill jag engagera mig för djuren och klimatet under 2023. Dessutom finns det överlappande områden som jag känner är extra lämpade för mig. Lösningen för djuren - en växtbaserad kost - råkar också vara en dellösning för klimatkrisen eftersom djurindustrin är en av de större utsläpparna av växthusgaser. Jag skulle vilja arbeta kring ett större fokus inom klimatrörelsen på djurindustrins bidrag till klimatkrisen och verka för en omställning av jordbruket och hela matproduktionen så att vi kan producera hållbar mat från växtriket. En aktion med precis det här temat var jag med på den 12 december 2022 med XR då vi höll en presskonferens inne på Livsmedelsverket. Lite tidigare under 2022 var jag med Animal Rebellion och gjorde en klimataktion på Arla med budskapet att de behöver ställa om till växtbaserat!
​
Jag var aktiv i fredsrörelsen under många år. När jag skiftade fokus till djurrättsrörelsen upplevde jag att jag kunde bidra med mycket som jag lärt mig inom fredsrörelsen. På samma sätt vill jag nu försöka att ge något av det jag har lärt mig från cirka 20 år av aktivism även till klimatrörelsen. Det är dessutom oerhört stimulerande och lärorikt att gå in i en ny rörelse och träffa nya aktivister. Jag tror att jag har mycket att lära och inspireras av från klimatrörelsen, något som jag sedan vill ge till djurrättsrörelsen också.

Den 1 januari 2023 börjar officiellt Ett år för djuren och jorden då jag kommer att engagera mig i både djurrätt och för klimatet. För att spara pengar och tid kommer jag inte att göra en ny hemsidan utan behåller www.ettårfördjuren.se. Hoppas att du på något sätt vill följa med mig på resan och i arbetet för en bättre värld för både djur och människor, nu och i framtiden! Mejla mig gärna (eller kommunicera på annat sätt) om du vill bidra ekonomiskt till min heltidsaktivism - [email protected] - så skickar jag info om hur du kan göra detta. 

P.s. Här kan läsas vad jag gjorde inom Ett år för djuren under 2022.

Den 30 maj 2022 var jag och femton andra med på en blockad av Kronfågels slakteri utanför Katrineholm. När djurtransporter skulle in satte vi oss i vägen. Efter en dryg timme lyfte poliser bort oss från vägen. Detta är en typ av civilolydnadsaktion där man öppet och fredligt bryter mot en lag i syfte att förändra samhället. Några kanske undrar vad denna typ av aktion egentligen gör för skillnad. Djuren kommer ju ändå att slaktas i lika hög grad. Andra säger att vi slösar på samhällets resurser genom att polis behöver sättas. Kanske de tillägger att vi stör för ett laglydigt företag. Om vi vill påverka kan vi göra det genom lagliga sätt.

Denna typ av kritik får mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse som han tillhörde fick höra vid deras kampanj 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Där hade aktivisterna utfört sit-ins och demonstrationer. Som en respons till detta skrev några vita präster ett debattinlägg där de tyckte att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De la till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld. Istället skulle det vara bättre att förhandla.

När King satt inlåst på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Här skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som konstant har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”
Kronfågel har inte visat sig intresserade av dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djuren. Vid en sådan situation så krävs det aktioner som iscensätter den konflikt som finns. Vi har ett företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt dödligt våld mot försvarslösa kännande individer på löpande band. Bara på Kronfågel utanför Katrineholm dödas 200 000 kännande individer varje arbetsdag. Vi har ett samhälle som tittar bort i tyst medgivande. Det är i ett sånt läge som direktaktion behövs för att vi ska tvingas att se vad vi gör mot djuren.

Poliserna är beordrade att lyfta eller släpa bort oss fredliga aktivister. De utför ordern så att dödandet kan fortsätta eftersom slakteriet är skyddat av den lag som gäller idag. Det är inte vi aktivister som skapar denna konflikt. Den finns redan där – frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige. Det vi gör är att vi med Kings ord ”dramatiserar” konflikten, vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone i någon timme.                                                                         
Vi räddade ingen av kycklingarna under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som kycklingarna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det nödvändigtvis inte var jag som fick skörda frukterna av handlingen.