En lastbil på cirka 15 ton körde aggressivt fram ett par meter från oss i djurrättsgruppen Alla vill leva. Det var den 3 december 2025 framför Dalsjöfors slakteri, en bit utanför Borås. Trots att polisen sa att vi skulle flytta oss så satt vi kvar framför slakteriets grindar. I en kommentar till blockadvideon (med drygt 268 000 visningar ovan) skriver Mattias: ”Era aktioner skapar nog mer stress och oro hos djuren än vad som är nödvändigt.”
En rimlig invändning kan tyckas! Transporter av djur är ofta stressande och under vår blockad fanns det en djurtransport som fick vänta kanske en halvtimme längre. Samtidigt ska man tänka på att djuren kan ha transporterats i upp till åtta timmar och att inne på slakteriet kan de få vänta ännu längre om det är köer.
Det starkaste lidandet en gris upplever i sitt liv är dock bedövningen med koldioxid. Det är något som Aftonbladet nyligen rapporterade om (13 dec). ”Grisarna hoppade uppåt i buren och kämpade med aggressivt kroppsspråk. De uppvisade ett maximalt överlevnadsbeteende vilket tyder på att de utsattes för den högsta nivå av rädsla och stress som ett djur kan känna” citeras professor Bo Algers och andra forskare från en rapport. Det är denna ytterst smärtsamma bedövningen med koldioxid som används på de elva största slakterierna i Sverige trots massiv kritik från forskare. ”Jag tycker personligen att koldioxidbedövning borde förbjudas explicit” säger Per Jensen, professor i etologi, i samma artikel.
Om man är emot lidande för grisarna är det inte mer rimligt att rikta sin klagan mot slakterierna som plågar grisarna med smärtsam koldioxid än mot oss aktivister som verkar för att dödandet ska upphöra? En halvtimmes väntan i transporten är nästan försumbar med lidandet som grisarna utsätts för i gaskammaren.
Vi räddade inga djur undan lidande under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna skulle jag vilja att någon stod upp för mig, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen. Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt. Martin Luther King pratade om att ickevåldsaktioner dramatiserar konflikten, våldet flyttas upp till ytan genom civil olydnad.
I en annan kommentar, som gillats av 479 personer, skriver Ronny: ”Har ni inget bättre för er än att jävlas med vanligt folk?” Den kommentaren fick mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse han tillhörde fick höra under kampanjen 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Aktivisterna genomförde sit-ins och demonstrationer. Som svar skrev några vita präster ett debattinlägg där de menade att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De lade till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld och att det vore bättre att förhandla.
När King satt fängslad på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Där skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som ständigt har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”
Slakterier har inte visat något intresse för dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djur. I en sådan situation krävs aktioner som iscensätter den konflikt som redan finns. Vi har flera företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt, dödligt våld mot försvarslösa, kännande individer på löpande band. Bara på Dalsjöfors slakteri dödades fler än 400 000 kännande individer – grisar och kor – under 2024. Vi har ett samhälle som tittar bort i ett tyst medgivande. Det är i ett sådant läge som civil olydnad behövs för att vi ska tvingas se vad vi gör mot djuren.
Poliser lyfter eller släpar ofta bort oss fredliga aktivister när vi blockerar. De gör detta för att dödandet ska kunna fortsätta, eftersom slakterierna skyddas av den lag som gäller i dag. Slakterierna vill – och får, med polisens hjälp – fortsätta med det dödliga våldet. Vi djurrättsaktivister vill att våldet ska upphöra. Det är inte vi som skapar konflikten. Den finns redan där: frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige.
Det vi gör är, med Kings ord, att ”dramatisera” konflikten. Vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone för en timme eller två. Om vi inte med våra kroppar hade satt oss i vägen hade dödandet kunnat pågå obemärkt.
Vi räddade inga djur under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna och korna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen.
Många pekar på att det finns andra sätt att påverka, som dessutom är helt lagliga, och att det finns andra platser att protestera på, till exempel vid Sveriges riksdag. Och det är sant. Det finns många sätt att verka för förändring för djuren. Jag tror att det bästa för djuren är om vi använder ett brett spektrum av metoder och många platser. Men vi bör inte bortse från platserna där våldet faktiskt sker: på djurfabrikerna och slakterierna. Vi behöver visa att vi vågar sätta oss i vägen för våldet.
Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt, inte bara teoretisk. Den sätts i knivskarpt fokus – det handlar om kroppar, det handlar om liv.
Slakterierna lever på dödandets anonymitet. Maskineriet kan fortsätta för att vi väljer att se bort. ”Varför sätter sig människor framför en slakterigrind, med risk att bli påkörda av en många ton tung lastbil eller dömda till potentiellt dryga böter?” Om fler på allvar ställde sig den frågan skulle förändring kanske bli möjlig. För många är det dock lättare att slänga ur sig en ilsken kommentar som ”har ni inga jobb att gå till?” än att möta djurens blick när de är på väg mot döden. Det plågsamma maskineriet kan fortsätta endast för att vi väljer att se bort. Det är när vi istället börja bry oss och agerar som förändring kan börja ske.
En rimlig invändning kan tyckas! Transporter av djur är ofta stressande och under vår blockad fanns det en djurtransport som fick vänta kanske en halvtimme längre. Samtidigt ska man tänka på att djuren kan ha transporterats i upp till åtta timmar och att inne på slakteriet kan de få vänta ännu längre om det är köer.
Det starkaste lidandet en gris upplever i sitt liv är dock bedövningen med koldioxid. Det är något som Aftonbladet nyligen rapporterade om (13 dec). ”Grisarna hoppade uppåt i buren och kämpade med aggressivt kroppsspråk. De uppvisade ett maximalt överlevnadsbeteende vilket tyder på att de utsattes för den högsta nivå av rädsla och stress som ett djur kan känna” citeras professor Bo Algers och andra forskare från en rapport. Det är denna ytterst smärtsamma bedövningen med koldioxid som används på de elva största slakterierna i Sverige trots massiv kritik från forskare. ”Jag tycker personligen att koldioxidbedövning borde förbjudas explicit” säger Per Jensen, professor i etologi, i samma artikel.
Om man är emot lidande för grisarna är det inte mer rimligt att rikta sin klagan mot slakterierna som plågar grisarna med smärtsam koldioxid än mot oss aktivister som verkar för att dödandet ska upphöra? En halvtimmes väntan i transporten är nästan försumbar med lidandet som grisarna utsätts för i gaskammaren.
Vi räddade inga djur undan lidande under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna skulle jag vilja att någon stod upp för mig, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen. Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt. Martin Luther King pratade om att ickevåldsaktioner dramatiserar konflikten, våldet flyttas upp till ytan genom civil olydnad.
I en annan kommentar, som gillats av 479 personer, skriver Ronny: ”Har ni inget bättre för er än att jävlas med vanligt folk?” Den kommentaren fick mig att tänka på det som Martin Luther King och den medborgarrättsrörelse han tillhörde fick höra under kampanjen 1963 mot den rasistiska lagstiftningen i Birmingham, Alabama. Aktivisterna genomförde sit-ins och demonstrationer. Som svar skrev några vita präster ett debattinlägg där de menade att det var ”oklokt och en illa vald tidpunkt” att demonstrera. De lade till att den typen av aktioner bara leder till hat och våld och att det vore bättre att förhandla.
När King satt fängslad på polisstationen läste han artikeln. På små pappersbitar lyckades han skriva ett svar som blev känt som ”Letter from a Birmingham Jail”. Där skriver han: ”Ni har rätt att efterfråga förhandling. Det är faktiskt själva poängen med direktaktion. Ickevåldslig direktaktion har som syfte att skapa en sådan kris att ett samhälle som ständigt har vägrat att förhandla tvingas att lyfta frågan.”
Slakterier har inte visat något intresse för dialog med oss. Inte heller politiker eller en majoritet av samhällets medborgare är villiga att ifrågasätta det massiva dödandet av djur. I en sådan situation krävs aktioner som iscensätter den konflikt som redan finns. Vi har flera företag som helt lagligt får fortsätta att utöva massivt, dödligt våld mot försvarslösa, kännande individer på löpande band. Bara på Dalsjöfors slakteri dödades fler än 400 000 kännande individer – grisar och kor – under 2024. Vi har ett samhälle som tittar bort i ett tyst medgivande. Det är i ett sådant läge som civil olydnad behövs för att vi ska tvingas se vad vi gör mot djuren.
Poliser lyfter eller släpar ofta bort oss fredliga aktivister när vi blockerar. De gör detta för att dödandet ska kunna fortsätta, eftersom slakterierna skyddas av den lag som gäller i dag. Slakterierna vill – och får, med polisens hjälp – fortsätta med det dödliga våldet. Vi djurrättsaktivister vill att våldet ska upphöra. Det är inte vi som skapar konflikten. Den finns redan där: frågan om det är rätt att helt i onödan ta livet av miljontals djur varje år i Sverige.
Det vi gör är, med Kings ord, att ”dramatisera” konflikten. Vi lyfter upp den till ytan så att det som göms inne i slakteriet reflekteras på utsidan, åtminstone för en timme eller två. Om vi inte med våra kroppar hade satt oss i vägen hade dödandet kunnat pågå obemärkt.
Vi räddade inga djur under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna och korna skulle jag vilja att någon stod upp för mina rättigheter, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen.
Många pekar på att det finns andra sätt att påverka, som dessutom är helt lagliga, och att det finns andra platser att protestera på, till exempel vid Sveriges riksdag. Och det är sant. Det finns många sätt att verka för förändring för djuren. Jag tror att det bästa för djuren är om vi använder ett brett spektrum av metoder och många platser. Men vi bör inte bortse från platserna där våldet faktiskt sker: på djurfabrikerna och slakterierna. Vi behöver visa att vi vågar sätta oss i vägen för våldet.
Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt, inte bara teoretisk. Den sätts i knivskarpt fokus – det handlar om kroppar, det handlar om liv.
Slakterierna lever på dödandets anonymitet. Maskineriet kan fortsätta för att vi väljer att se bort. ”Varför sätter sig människor framför en slakterigrind, med risk att bli påkörda av en många ton tung lastbil eller dömda till potentiellt dryga böter?” Om fler på allvar ställde sig den frågan skulle förändring kanske bli möjlig. För många är det dock lättare att slänga ur sig en ilsken kommentar som ”har ni inga jobb att gå till?” än att möta djurens blick när de är på väg mot döden. Det plågsamma maskineriet kan fortsätta endast för att vi väljer att se bort. Det är när vi istället börja bry oss och agerar som förändring kan börja ske.
En av grisarna som dödades den dag vi utförde blockaden
RSS Feed